torsdag 7 januari 2021

Jourhavande kompis (Grattis till ett bra livsval)

Jag har en superkraft som jag inte har någon nytta av. Jag är ofrivillig räddare av relationer. Nu pratar jag inte om mina tjejkompisar, de klarar att rädda sina relationer på egen hand. Eller att avsluta dem, där så behövs. Jag pratar om en handfull killar och män som genom åren hoppat in i vänskapsfacket oavsett vad jag velat eller hoppats på. Det har ofta (enligt mig) funnits någon kemi mellan mig och mannen/killen i fråga. Men det har liksom aldrig blivit mer, eller egentligen något överhuvudtaget.

Det kan gå några år men så plingar det till i telefonen eller mailen och en long-time-no-see vill träffas över ett middag, ett glas vin eller en lunch. Och när vi väl ses så visar det sig att det finns en liten fnurra på relationstråden, eller en allmän tvekan. Du ska flytta ihop, gifta dig eller skaffa barn (eller har precis gjort det). Och så har den där lilla tvekan smugit sig in: är detta verkligen rätt tjej, rätt tid, rätt val? Är inte livskamraten i själva verket lite för ung eller för gammal, för tjock eller för korkad för dig? Tänk om det fanns en bussig tjej inom räckhåll att bolla detta med? En katalysator? Du känner ju att du bara är ett ligg, ett snack eller en kram från att landa i om du har hamnat rätt i ditt liv eller om gräset är grönare på andra sidan staketet. 

Och där sitter jag på andra sidan soffan, bordet eller sängen och är den vuxna i rummet. Något ligg blir det aldrig. Oavsett om jag vill eller inte så säger och gör jag rätt saker så att du några timmar senare rumlar hem med snövitt samvete och en känsla av att gräset är sommmarängsgrönt trots allt. "Hanna (hick), har du inte alltid undrat (rap) hur det schulle vara om vi var tillschammans?" 

Jo för fan din jävla idiot. Det har jag undrat massor med gånger. Säger jag inte. Jag lyssnar och peppar och knackar på ditt barometerglas tills nålen stannar i stabilt högtrycksläge. 

Och när relationen väl är tillbaka i ett mer rosa nyanser försvinner behovet att snickesnacka. Eller ... det sista än nog lika mycket mitt fel. Det är tillräckligt tröttsamt att vara den moraliska häxan med trollspöet som reparerar relationer, jag är i ärlighetens namn rätt osugen på att höra hur perfekt allt är och hur bra allt går. Grattis liksom. Hörs om några år igen. Kanske. 

Så på nyårsdagen (nota bene - inte nyårsafton) plingar det till och Bubble hör av sig. Bubble tillhör dem som trippeldumpat mig, men det har vunnit mycket vatten under broarna sedan dess. Efter några års tystnad dyker han upp i min mobil och är rolig, mystisk och charmig och vattnar mitt törstiga ego. Vi skapar omgående en lite rutin: Han skriver ett kryptiskt meddelande runt 23 på kvällen och jag svarar honom vid nio på nästkommande morgon. Efter några meddelanden (dygn) står det klart att Bubble flyttat ihop med en tjej han varit ihop med några år. Han är bonuspappa och hela kitet. Happy, happy. 

Men ändå har han hört av sig till mig och efter några turer frågar han om jag vill dela en flaska vin med honom. Om jag har moraliska betänkligheter mot att dricka rödvin med killar som är i förhållanden? Ja och nej. En viss inre konflikt äger rum. Libidon hoppar upp och ner i stolen och hoppas att vindarna vänt. Hon kräver att jag ska kasta all moral överbord och bara säga JA och se vad som händer. Hjärtat säger att hon inte bryr sig (hon har verkat deprimerad ett tag). Men hjärnan och magen är rörande överens om att Bubble faktiskt inte är intresserad av något egentligen. Han bara är ute efter superkraften. 

Jag har inte druckit vin på snart ett halvår och jag har ungefär noll intresse av att bleka någons samvete och sedan få covid utan att ens få ligga. Vi kan ju dricka distansvin skriver jag. Det verkar räcka så. Bubble skriver ett långt inlägg om hur han snickrat på ett förråd och nästan förfrusit medan alla hans älsklingar druckit varm choklad inne i värmen. Min superkaft funkar på distans. You are welcome, Bubble. 







onsdag 6 januari 2021

Be best (med fel person blir man ett tråkigt as)

Jag vill att du lovar mig att nästa snubbe du blir ihop med är en snackig jävel, sade min syster för hundra år sedan. Hon räknade upp männen i de tre förhållanden med verkshöjd som jag haft i mitt liv. Och nog fan var den gemensamma nämnaren smarta, snygga män som inte ids (eller kan) hålla låda. Män som behövde baxas genom släktträffar och kompisträffar och som helst lät bli. De är helt rätt för någon annan, men inte för mig. 

Den senaste av dessa tre, låt oss kalla honom Guldhjärtat, var jag ihop med ungefär nio månader. Det var den absolut snällaste person jag träffat. Jämfört med honom är jag Satan. Jag är övertygad om att självaste Dalai Lama skulle behöva gå i ART (aggression Replacement Training) efter nio månader med Guldhjärtat. 

I likhet med mig hade Guldhjärtat drag av kameleont:  han plockade upp vad omgivningen ville och anpassade sig. Det tog det lite tid för mig att fatta. 

Vi träffades genom en gemensam vän som tänkte att vi kanske skulle klicka och det gjorde vi sannerligen. Guldhjärtat och jag hade vår första dejt på Arirang där vi åt delikat mat, delade på en flaska rödtjut och pratade oupphörligt om högt och lågt. Han berättade att han och hans exfru hade delad vårdnad om deras hund (Så mogen!). Han brann för träning och kunde göra 10 chins i rad (dregel!).  Han älskade att laga ambitiösa måltider (Wohoo!). Han berättade trollbindande historier om vandringar i fjällen och utbytesstudier i Asien. Och han arbetade statligt med saker som har samma lingo som i min bransch så plötsligt kunde jag prata om jobb utan att få en tom blick tillbaka. Och vacker var han, en guldklimp med ett guldhjärta. Jag hade alltså träffat en spännande, stark, snäll, klok, rolig, driven, aktiv person som jag klickade med. De kommande månaderna tänkte jag att det här var någon jag ville tillbringa resten av livet med, någon jag ville gifta mig med. Kruxet var ju bara att jag blev kär i omslaget på en tegelstensroman. 

Jag var ju så sjukt imponerad över att Guldhjärtat var så trygg och mogen att han hade delad hundvårdnad med sin exfru, men så visade det sig att han aldrig hade ens hälsat på exfruns nye man sedan tre år. Trots typ 150 hundöverlämningar hade han aldrig sett karln, eller skickat sms till honom. Det kändes inte som att Guldhjärtat besegrat sina demoner på den fronten. Och visserligen brann Guldhjärtat för träning, men det betydde inte att han prioriterade att gå till själva gymmet. Han ville hellre mysa i sängen eller äta pizza i tv-soffan. Träningsintresset var mer att lyssna på ändlösa poddar om träning, dricka kandelbulledoftande proteinshakes till frukost (eller colaluktande dito med töntiga namn som Fuck it all, Blood will rule, Death to everyone). Och de där fantastiska historierna om campingen och utbytesstudierna ... det var liksom bara de två som fanns. 

Guldhjärtat var lugn och snäll och förnöjsam. Om jag ville träna, träffa vänner eller göra något själv, satt han lyckligt i min nedsläckta lägenhet och kollade på youtube tills jag kom hem. Ibland dammsög han när jag kom hem efter några glas vin med tjejkompisar. Han brusade aldrig upp, blev aldrig sur utan tuffade långsamt på i sitt tempo. Den ambitiösa matlagningen tog eoner, mitt blodsocker stampade i jordkällaren medan han värmde pastavatten på medelvärme för att det inte skulle gå för fort. Varannan vecka hade jag barnen, varannan vecka hade jag guldhjärtat. Och gradvis blev jag en allt sämre version av mig själv. Jag förvandlades till den stressade, irriterade boendestödjaren som pratade nonstop för att fylla ut de innerliga tystnaderna. Han kunde se mig kärleksfullt i ögonen så länge att det började krypa av panik i hela mig. Jag var konstant stressad, arg och lätt otrevlig. 

Jag minns en lördagsmorgon när jag legat vaken stora delar av natten och tuggat fradga för att ledamoten i min brfstyrelse som skulle ta hand om posten tyckte att detta inte innefattade att öppna och läsa posten vilket ledde till att brf fick en räkning som skickades till inkasso. "Hur sov älsklingen?" frågade Guldhjärtat (han benämnde mig ofta i tredjeperson). "inte alls och för jävligt" väste jag och fortsatte "jag är så himla arg på [brfledamoten]". En liten tystnad, en varm kram och sedan fick jag svaret "tänk glada tankar älskling". 

Aldrig har det stått tydligare klart för mig att vi var fel personer för varandra. Det var som att en golden retriever försökte lära mig hur man boxas eller lindansar. Som erbjudas terapi i form av baksidan på ett mjölkpaket när man har PTSD. Jag slet mig ur hans grepp och morrade att i sådana fall var min glada tanke att jag skulle dricka kaffe. Patetiskt. Hela jag var reducerad till en dålig scen i en medioker Helena Bergström-film.



tisdag 5 januari 2021

Je suis Messerschmitt

Den 5 mars 2020 uttalade sig Anders Tegnell i bl.a. DN och sade att det fanns anledning att tro att importfallen av covid-19 skulle peaka i närtid eller redan hade peakat. Någon allmän smittspridning i Sverige trodde man inte på. Vi var några stycken som tyckte det var så dumt att vi tog skärmdumpar av nyheten i våra mobiler (det har blivit rätt många skärmdumpar). Där jag satt framför min jobbdator tyckte jag nämligen att det fanns en rätt stor risk för att vi inte hade peakat. Överallt hörde jag om kollegor, vänner och bekanta som kommit hem från sportlovsresor och sedan blivit krassliga, eller hade krassliga barn. De fick inte testa sig, de måste inte hålla sig hemma. 

Det sägs ofta att ingen kunde veta hur det skulle gå, att det är lätt att vara efterklok. Men som stolt medlem i Team Foliehatt vill jag bestämt hävda att många, många av de uttalanden som kablades ut var riktigt svajiga redan när de lämnade stämbanden. Jag känner att jag stått i dikesrenen och vrålat att kejsaren är naken i åtta månader och att rätt många tycker att jag blivit en trist och jobbig jävel. När någon säger att Sveriges strategi varit bra eller att Anders Tegnell gjort ett fantastiskt jobb är det som att något i mig krackelerar. Det är som en jäkla hulk-knapp, med den skillnaden att jag inte blir ett grönt, urstarkt monster med spräckta byxor utan en vilt stirrande mästrande och vrålande liten tant som spottar fram punktlistor över alla felbedömningar som gjorts. 

Och istället för att jag sprider en aha-upplevelse och värvar till Teamet så tittar folk på mig på samma sätt som jag och det stora flertalet tittar på fulla och arga uteliggare och religiösa fanatiker i tunnelbanan. Det vill säga med lite rädsla och avsmak i blicken. Jag riktigt ser tankebubblorna "Var tyst, håll med, bryt ögonkontakt och byt vagn fort som fan!"

Så jag försöker sluta predika. Jag kommer aldrig någonsin höra någon säga att jag hade rätt där i februari, mars, april eller maj 2020. Det är en helt meningslös sak att sträva efter. Och jag vill inte ha ett drev, jag vill inte vara med i team hate. Jag fattar att Mr Tegnell och Folkhälsomyndigheten inte byggt denna bajsbytta som är hanteringen av covid-19 i Sverige med flit eller av illvilja. Jag fattar att de har gjort sitt bästa. Och jag tycker att det är starkt av Tegnell och svenska politiker att stå i rampljuset dag efter dag och finna sig i att diskuteras, hatas och dissekeras i sociala medier. Och de som hatar och hotar från anonyma gömställen i sociala medier borde verkligen inte kunna göra det. 

Men jag hade verkligen, verkligen velat ha en expertmyndighet som hoppats på det bästa men planerat för det värsta. Som inte ständigt spelat ner problemen och riskerna och viftat bort försiktighetsåtgärder med motiveringen att evidens saknas. Detta enorma pälhalsband med dumma undanflykter och luftslott. Tvärsäkra påståenden om att ingen har blivit smittad av att flyga, barn driver inte smittan, symptomfria sprider inte smitta, Sverige har inte trängsel i kollektivtrafiken, munskydd kan göra mer skada än nytta. Kurvan har alltid varit platt. Sjukvården har alltid haft kapacitet. Det går aldrig att jämföra med länder som har bättre siffror, bara med de som har sämre. Och så vidare. I all oändlighet. Jag ska ändå lyssna på presskonferensen idag. Jag ska få höra att vi är på en platå, att vi fortsätter platta till kurvan, läget var värre i våras och sjukvården har kvar kapacitet. Jag kommer få höra att det finns en tendens till minskning i världen/EU/vissa regioner men att siffrorna är osäkra. Pressen kommer ställa frågor om vaccinets prioordning och om det är lämpligt att Dan Eliasson åkte utomlands. Och folk kommer fortsätta fika på Espresso House, jogga i par och slicka sina Tinderdejter i örat. För vem kunde ha vetat att det var så illa i julas som det kommer visa sig ha varit? Who would have thunk it???

måndag 4 januari 2021

Foliehatten möter Tuben

När folk kom hem från sina sportlovsresor ansåg Folkhälsomyndigheten att det var helt onödigt med hemkarantän. Bara de som varit i vissa specifika delar i Italien (eller Wuhan eller Iran eller möjligen Sydkorea) som uppvisade symptom skulle testas. De som kom hem från Österrike eller USA med alla kända symptom blev således inte testade. Det fanns så att säga inte på den svenska världskartan att smittan kunde komma in från andra länder. Och om man bodde med någon som mirakulöst hade lyckats testa sig och visade sig ha covid-19 behövde de anhöriga i hushållet inte hålla sig hemma. det var bara att skutta till jobbet om man var symtomfri. 

Min arbetsplats är en statlig myndighet som bör och vill föregå med gott exempel och följa expertmyndigheters rekommendationer, varken mer eller mindre. På så sätt har jag under året haft väldigt bra koll på rekommendationerna för stunden. Och som tidigare inlägg antyder var jag före min tid med att ropa varg och vara orolig. Jag följde siffrorna. Jag skrev upp citat från Anders Tegnell. Jag hade alltså inte ett balanserat förhållningssätt till pandemin. 

Mitt arbetsrum gränsade till en systerenhet där kulturen är lite annorlunda (eller hälsan genomgående sämre). Lite sjukdom ska sannerligen inte hindra dem från att göra sitt jobb. Deras inställning till jobbet påminner om det amerikanska postväsendets slogan: "Neither snow nor rain nor heat nor gloom of night stays these couriers from the swift completion of their appointed rounds". Från den änden av korridoren hörs (hördes) traditionellt ett ihållande hostande, nysande och fräsande. Efter sportlovet var tjejen i rummet snett mittemot mitt en enmansorkester av hostningar av den kalibern att hon här gjort sig förtjänt av smeknamnet Tuben, kort för Tuberkulos. 

En kollega ställde sig i Tubens dörröppning och frågade "Jag höööörde. Hur eeeeeeee det?". Tuben berättade mellan hostningarna med hes och raspig röst att hon hade varit i Italien veckan innan. Hon hade träffat folk som varit sjuka och därefter själv blivit dålig. När hon landade med planet från Milano hade hon tagit taxi hem och ringt 1177 direkt. Hon hade hög feber, hosta och var helt slut. 1177 förklarade att hon inte kvalade in för att testa sig eftersom hon inte hade andningssvårigheter. Så hon hade inte testat sig. Men nu mådde hon myyyyyyyyyyyycket bättre. 

Jag gick till min chef och berättade om Tuben. Jag sade med gäll röst och tårar i ögonen att det inte kändes jättebra att sjuka italienresenärer delade korridor, toa, kaffeautomat och ventilerad luft med mig. Min chef kollade med Tubens chef och återkopplade sedan att Tuben hade varit feberfri redan veckan innan och hade jobbat hemifrån några dagar. Tuben mådde mycket bättre nu. Tuben och Tubens chef följde de rådande rekommendationerna. Foliehatten (jag) erbjöds att jobba hemifrån om jag kände mig orolig ändå. 

Jag kände mig JÄVLIGT orolig. Jag kände mig närmare bestämt som den nördiga geologen tre minuter in i filmen 2012. Eller som att jag klivit in i ett charterplan och fått se en skymt av en stupfull apa på pilotens plats. Samtidigt ville jag inte vara den där nervösa tönten (dvs mig själv) som får chefer att överväga att koppla in Företagshälsovården. Så jag sade att jag kände mig mer lugn nu och att jag inte behövde jobba hemifrån. 

söndag 3 januari 2021

Team foliehatt (början)

Jag flyttade i januari 2020. Jag flyttade från min charmiga sekelskifteslägenhet i innerstaden till en nybyggd trea med skrubb (eftersom jag inte är Josef Fritzl utan en curlingmamma sover jag i skrubben och barnen har varsitt rum). Man kan även uttrycka det som att jag flyttade från min dysfunktionella brf till en annan, lika dysfunktionell brf. Vinsterna är flera: Nu bor jag högst upp i ett tämligen välisolerat hus så jag hör inte min grannes mobillarm. Inte heller behöver ren tvätt numera förknippas med lukten av död råtta, för jag har tvättmaskin i min lägenhet och inte i en ostampad jordkällare med lågt i tak. Det finns med andra ord potential.

Jag vet faktiskt inte när jag på riktigt började oroa mig för corona. Jag tror en vän nämnde viruset i Kina runt nyår och därmed satte igång alarmklockan i bakhuvudet. Där puttrade den genom flytten. I början av februari hade jag årets bästa helg som innehöll både otippat (och fantastiskt bra) sex, tolv timmars yoga, spontan middag med syster, massor av kärlek och vänskap och hopp och bekräftelse och närande vegetarisk mat. Det fanns så mycket lycka att det sprutade ut från mina öron. Men jag vet att jag redan innan den helgen var rätt så orolig över att alla tillresta yogis skulle ha covid-19 och att jag tänkte att just yogis trots allt borde vara försiktiga och kloka människor. 

Men vi kan spola fram till helgen efter det, för då var jag rätt så nojig. Jag tänkte att nu är det dags att ta tag i detta på ett konstruktivt sätt och se vad ansvariga myndigheter har för plan och råd. Svaret var ... noll och inget. Det fanns typ inte ett ord om corona på MSB:s hemsida eller andra webbplatser jag surfade runt på. Och Folkhälsomyndigheten hade ingen plan. Överhuvudtaget. Inga råd om karantän eller handtvätt eller något alls. Det stod bara att risken för att någon i Sverige skulle smittas var mycket låg, och risken för spridning i Sverige var längre än så, i princip obefintlig. 

Det var där och då jag blev en lätt manisk prepper. För om de ansvariga myndigheterna hade så dålig beredskap och koll så tänkte jag att vi var riktigt illa ute. Jag såg framför mig att tiotusentals människor skulle dö, att livsmedels- och energiförsörjningen skulle svikta, att sjukvården skulle kollapsa och kaos skulle råda. Jag traskade till jobbet i en bubbla av tilltagande ångest och stressklockan gav så höga värden att jag lade den på hyllan i någon månad. Jag blev jävligt stressad av att vara stressad. 

Men med stressen kom även lite handlingskraft. Jag och min syster handlade upp varsitt MSB-förråd från broschyren "Om krisen eller kriget kommer" med äckliga saker som håller sjukt länge. Jag köpte en hel del godis till förrådet (snabb energi är bra), men det åt jag upp omgående. Riskakorna och pulvermoset ligger än idag kvar långt ner i garderoben. Jag hämtade upp sovsäckar och transistorradio från källaren och köpte batterier, vätskeersättning, febernedsättande och smärtstillande. När Kryptoniten i ett sms skrev att han bunkrat 20 kg pasta tyckte jag att det var en helt rimlig och sund åtgärd. Det var ungefär där och då som jag insåg att jag på allvar var med i Team foliehatt.  

En torsdag i slutet av februari var jag hos min tåliga terapeut och berättade om mina prepperåtgärder, den förlamande ångesten och alla mina worst-case scenarios. Hon skrattade milt och kärleksfullt och för ovanlighetens skull lämnade hon ett tvärsäkert utlåtande. Jag behövde inte oroa mig. Ansvariga myndigheter var beredda och sjukvården hade rutiner och metoder. Corona skulle inte spridas i Sverige och jag skulle inte få corona. Hon var bergsäker. Jag minns att jag snyftade fram att jag hoppades att hon hade rätt. Och det hade hon ju, på sätt och vis. För samhället finns kvar än så länge även om det varit skit och katastrof och död för många, många människor i Sverige och världen. Den totala zombieapokalypsen har inte kommit än, men det känns fortfarande som att vi bara är halvvägs genom skräckfilmen. Så jag hade lite rätt. Och hon hade lite rätt. Men Folkhälsomyndigheten - den hade fan mycket FEL. 

  


 

lördag 2 januari 2021

Happy new etc

Jag har låtit mitt överjag skriva mina nyårslöften, eller nyårsambitioner som jag föredrar att kalla dem. Listan är lång och full även av sådana saker som normalfungerande vuxna individer klarar utan att skriva upp dem på en lista. Exempelvis att äta vitaminer, använda tandtråd och att begränsa tv-tittandet till två timmar om dagen. Det är tydligen stört omöjligt för mig om jag inte får göra ett litet kryss i en ruta efteråt. På listan står inte sådana saker som "borsta tänderna", så min mentala botten är uppenbart inte nådd ännu, men det nya året har ju så att säga bara börjat. 

Jag gör faktiskt en lista med nyårsambitioner varje år. Där brukar det stå saker som är nästan realistiska: "träna 200 pass", "ät mer grönsaker", "drick max tre glas vin i veckan", "gå i genomsnitt 10000 steg om dagen" och "avstå från sötsaker". Eftersom överjaget skrivit årets lista står det nu saker som "träna 365 pass", "gå minst 10 000 steg varje dag", "drick max femton glas vin under 2021". Alltså ambitioner som kommer att slås sönder första bästa dag med snuva, blixthalka eller när jag träffar folk igen. Men överjaget poängterade att Detet haft lite för lösa tyglar under hösten: mina huvudsakliga aktiviteter har varit att ha ångest, svulla mat och knarka tv. Så efter en omröstning kom jag fram till att lite högtflygande ambitioner var precis den ingrediens som kunde stoppa min karaktärs fria fall.   

Ibland spår jag mig även i kort. Jag har en gammal tarotkortlek från tiden där det vägde mellan att jag som vuxen skulle bli

a) jättereligiös,

b) psykotisk, eller 

c) hyfsat normal.

Jag vill med bestämdhet och viss lättnad hävda att det blev alternativ c, hyfsat normal. Så den hyfsat normala Hanna gjorde en tarotläggning inför 2020 och det var tamigfan den sämsta läggning jag gjort. Du möter en lång mörk främling och är i ditt livs form (<-- förhoppningen) lyste med sin frånvaro. Istället fanns där: risk för dålig ekonomi, dålig hälsa. Mycket förvirring och osäkerhet. Dålig tid att resa och fatta stora beslut. Sådan skit. 

Nu undrar den intelligente läsaren varför i hela Faraos fårskock en hyfsat normal människa spår sig på nyårsafton (eller överhuvudtaget). Svaret, förutom det uppenbara att jag bara är hyfsat normal, är att jag är rätt så mottaglig för programmering. Om en tandläkare säger att jag har hål i en tand så får jag ont i den tanden. Jag skulle förmodligen bara behöva nudda en hypnotisörs byxben för att kackla som en höna hoppandes på ett ben. Detta skulle ju möjligen vara argument för att INTE spå mig, men jag vill framhålla att korten brukar vara mycket snällare. De brukar säga saker som att det är bra tid för förändringar, att det kommer att dyka upp spännande nya personer i mitt liv och att jag ska vara försiktig med att spendera pengar. Rimliga saker som ger karaktären en puff i rätt riktning. 

En annan tradition för nyår är att jag firar med en ytterst rar och begåvad bff och hennes familj. Och där brukar även familjens gode vän J befinna sig. Vi brukar stå och frysa på balkongen en stund och prata om alla nyårslöften som gått åt helvete och göra nya, mer ambitiösa nyårslöften. Som att gå ner XX kilo, gå Y antal mil och äta noll bullar. Denna nyårsafton var jag hemma och missade det rituella snacket, vilket var tråkigt. Å andra sidan hade det varit lite deprimerande att bekänna färg. För ett år sedan visade min stressklocka att min konditionsålder var 60 år (jag är INTE 60 år). Nu visar den att jag är 79 år, dvs lite äldre än min pappa. För ett år sedan motsvarade mitt midjemått medellängden på en fyraåring, nu motsvarar det en femårings medellängd. I december 2019 hade jag bara en haka,  nu har jag två. Från sidan ser jag ut som en liten groda. Hela jag ser dock ut som en överviktig tant, eller en feljäst bulle. Det har med andra ord inte gått åt rätt håll. Alls. 

Man ska vara snäll mot sig själv. Och vissa kanske tycker att ovanstående beskrivning av min fysik inte faller inom det häradet. Då vill jag bara påpeka att en groda är mycket sötare än en padda och även en feljäst bulle kan smaka gott. Det är vidare svårt att ta hand om sig själv om man dör i en vällevnadsrelaterad sjukdom. Därför är Detet och jaget överens om att vi ska lyssna lite mer på överjaget i år. Så nu ska jag äta mina vitaminer, meditera 11 minuter och sparka igång den här dagen med en vidrig promenad i det vidriga snöblandade regnet. 

Om jag vågade spå mig inför 2021? Jajamensan. Och jag fick The Fool, narren. Men den var blockerad vilket betyder gott omdöme och goda förutsättningar att fatta bra beslut. Som att skriva i bloggen igen. Hanna out. Mic drop. 

torsdag 9 augusti 2018

Porslin och klädesplagg (Tinder och jag)

Vilken vacker och härlig sommar det har varit. Perfekt dejtingväder. Perfekta förutsättningar för picknickar, rosévin på strandserveringen, Aperol Spritz i kulörta lyktors sken och busiga bad. Och det verkar vara vad precis varenda käft har hållit på med för alla är försvunna från Tinder. Kvar är bottenskrapet och tyvärr verkar jag tillhöra det. De där vackra, intressanta, trygga männen jag faller för letar uppenbart inte efter denna fluffiga och genomtrevliga person.  
Jag har börjat associera mitt kärleksliv med algblomningen i Östersjön. Bortsett från att algblomningen är framgångsrik, om man tar algernas parti. 
Och så har jag nyligen börjat med en ny grej: att bli trippeldumpad. Så … det börjar med en dejt och den är jättetrevlig. På riktigt. Båda vill ses igen (klang och jubel). Och så kommer dejt nr 2, och jag blir liksom ännu mer förtjust. Men då visar det sig att summan av känslorna är konstant för dejtföremålet har i motsvarande mån fått kalla fötter. I det skedet händer således en av tre saker:
1A. Om det är en kruka försvinner personen (och det är rätt så bra, för då slipper jag bli dumpad två gånger till). 
1B. Om det är en trevlig person skriver han att jag är JÄTTEtrevlig men att han bara ser mig som en kompis. Vill jag vara hans kompis? Klart jag vill!
1C. Om det är en förvirrad person skriver han att jag är JÄTTEtrevlig men att han tror att han bara ser mig som en kompis. Vill jag gå på en till dejt för att se om han känner annorlunda den tredje gången? (här brukar jag i alla fall ha liiite självbevarelsedrift och välja bort en utslagsdejt. Men innan ni ropar hurra kan jag ju erkänna att jag i det läget på eget bevåg alltid föreslår att vi ska ses igen men Bara Som Kompisar. Och då brukar vi göra det. Så resultatet av B och C är desamma.  
Nästa steg för B och C är alltså att vi ses igen. Som Kompisar. Men om jag har dåligt omdöme (vilket jag har) och är desperat (vilket jag är) så händer det att jag och min nya kompis har sex. Och därefter händer en av två saker: 
2A. Om det är en kruka försvinner personen (och det är rätt så bra för då slipper jag bli dumpad en gång till). 
2B. Om det är en trevlig person meddelar han att jag är JÄTTEfin och det var JÄTTEhärligt sex men att han trots allt bara ser mig som en kompis. Alternativt att i helgen spelade slumpen honom ett spratt och en tjej som han dejtat förut har hört av sig som en blixt från en klar himmel. Nu vill han satsa på henne och "vara henne trogen". Vill jag ändå vara hans kompis? För han har aldrig träffat någon som är så TREVLIG och fantastisk som jag och han är JÄTTEbra på att vårda relationer som är viktiga för honom. Vill jag snälla vara hans vän? Klart jag vill!  
Slutsteget är helt enkelt att jag ett tag beter mig som att den trevliga personen menade allvar med det han sade och skrev. Så jag håller kontakten. Jag skickar små trevliga och underhållande meddelanden på rätt sida av kompislinjen. Och efter några platta och smått nedlåtande svar försvinner undantagslöst personen. 
Jag måste medge att den här nyordningen med trippeldumpningar (kärlek, sex och vänskap i turordning) hyvlar ner egot på ett rätt så framgångsrikt och ohälsosamt sätt. Så här sitter jag i början av augusti med en rätt så stor offerkofta. Den är varm och kliar. Jag märkte inte ens att jag stickade den, än mindre att jag satte den på mig. Men … det börjar sannerligen bli dags för en förändring. Utan krukor. Och koftor. Ni kan kalla mig Östersjön så länge. 




onsdag 6 juni 2018

en hälsning från våra nordiska vänner (Tinder och jag)

Det har hänt att jag lånat ut min mobil till två underbara vänner när vi druckit en hyfsat traditionell tisdagsdrink (eller flera). Jag minns när jag precis hade skaffat Tinderappen för ett år sedan och det blev match med någon. Vi jublade alla tre som om det var fråga om ett avgörande mål i fotbolls-VM. Många meningslösa matchningar senare har entusiasmen dämpats.

Nåväl. Min språkbegåvade och kreativa väninna swipar höger åt mig på alla som behärskar musik eller ett annat språk. Min entusiastiska och annars så kloka vän försöker å sin sida högerswipa späda män som är betydligt yngre än jag. En gång konverserade jag ett dygn med en snygg mjölkbonde utan att ha fått klart för mig att det var det jag gjorde.

Man skulle kunna ha vissa etiska betänkligheter om detta. Men efter ett tag med Tinder är jag liksom beredd att få hjälp av dessa underbara dejtingkonsulter även om deras visioner om min nästa partner till stora delar suger ...

Det är vid ett sådant drinktillfälle som jag får en späd nordbo på halsen. Vännerna är rörande eniga om hans förträfflighet. Jag försöker se charmen i bilderna, bland annat poserar han med en get. Men han kan ju ha andra förtjänster.

En sådan förtjänst är att han skriver ofta och mycket. Trots att jag är seg i början ger han inte upp och till slut har vi skrivit lite om viktiga saker, till exempel vilket bidrag i Eurovision som är bäst. Om alkohol. Om Barcelona. Och vikt.

Och det är alltså vi som bestämmer att vi ska ses på Kungsholmen och dricka öl på ett hak. Och det är alltså han som är måndagsdejten som vill att jag ska tänka ut vilket hak det ska bli och som undrar om jag är spänd och nervös inför dejten. Samma dag som vi ska ses (jag föreslår kl. 20 utanför Thelins) undrar han om han ska ta med något, förbereda något? Jag blir rätt så ställd. Vad kan man rimligtvis behöva förbereda för att gå på en dejt på ett hak?

Den här kvällen börjar en period i mitt liv som jag hoppas blir jävligt kort. Vi kan kalla den för Självtvivlets era. I korta drag verkar den gå ut på att jag eventuellt missförstår och blir missförstådd i det mesta jag tar mig för. Möjligen är det så att jag förlorat (eller aldrig haft) förmågan att tolka omvärlden, att tänka, att göra mig förstådd.

Jag vet faktiskt inte vad Mr Nordic har förväntat sig av vår dejt. Men han blir definitivt störd när det visar sig att jag inte har någon magisk plan, förutom att vi ska hitta något ställe som serverar alkohol och att jag vill äta något litet (det vill inte han). Han har en liten påse med sig med olika slags ombyten eftersom han "inte visste vad [jag] planerade" (öl, hak, Kungsholmen - hur svårt kan det vara liksom?).

Min erfarenhet säger mig att det finns vissa ämnen som är bra att undvika på en första dejt. Dessa är i korthet: sex, ex, komplex, politik och pengar. Vi avhandlar i stort sett alla dessa ämnen under kvällen. Mr Nordic berättar öppenhjärtigt om en oerhört traumatisk barndom med fysiskt och psykiskt våld, missbruk och mobbning. Han har kämpat i hela sitt liv och är stolt över den han är och det han byggt upp. Han är bra på det han gör (kanske en av de bästa i Sverige) och vill inte bli svensk medborgare eftersom han vågar vägra jantelagen som alla svenskar skriver under på (jag tror han menar det bildligt, men är inte säker så här i efterhand). En dag bestämde han sig för att förlåta och vara glad, och så har det varit sedan dess. Han berättar om vilken härlig, lekfull och spontan människa han är, men tokflippar när jag på skämt frågar vilken frukt han skulle beskriva sig som (själv är jag en mango - lite segt skal, stor och ogenomtränglig kärna men liksom värd besväret). Han vill INTE "ställa upp på den leken". Eh. ok. Och när jag råkar säga att mitt förhållande med A varade tolv år, och att det innebär ytterligare en fyraårscykel jämfört med Mr Nordics två senaste fyraårsförhållanden tackar han mig syrligt för att jag reducerar honom till någon som har fyraårsförhållanden.

Så vad tror ni är kontentan av kvällen? Jo, det är att jag vill träffa honom igen. För jag tänker att alla människor har liksom mer att ge än vad man upptäcker vid en dejt. Och för att han har längre ögonfransar än en dromedar. Och för att jag är så förtvivlat trött på att (Henry the Hunk undantaget) bli dissad.

Men det vill inte Mr Nordic. Han skriver dagen efter att jag verkar väldigt engagerad i min bostadsrättsförening och mina barn (excuse me???), men han söker någon att bli kär i så därför blir det bara en dejt med honom. Jag svarar något vänligt. Och går sönder lite inuti. Min masterplan att släcka sorgen efter H med lite bekräftelse baktände med besked.

Och det var ändå bara början på Självtvivlets era. Som influensans första nysning. Prosit liksom.





tisdag 5 juni 2018

H is for heartbreak

Jag var bara dum. Först var jag inte det. Först var jag klok och klarsynt och sunt skeptisk. Men sedan dess har jag varit dum. För det här är en väldigt liten sak i H:s liv. Och det är jag som väljer att göra det till en stor sak i mitt. Inte konstruktivt. Inte bra.

När H och jag ska skiljas åt för första gången blir det en stel och lite konstig stämning. Strax före övergångsstället vid Zinkensdamm säger jag något om att jag haft det väldigt trevligt och att jag gärna träffar honom igen. Det är en brutal underdrift, men det finns gränser för vad man kan säga vid ett övergångsställe till någon man träffat två timmar i sitt liv. Och därefter infinner sig den konstiga stämningen. Jag får en kram och han ser lite ut som att han ska säga något mer, men så ångrar han sig och vi skiljs åt. Jag börjar promenera hemåt och tar upp min mobil för att skriva till mina vänner. Jag skriver att H är den mest attraktive man jag träffat i hela mitt liv. Det är en brutal underdrift, men det finns gränser för vad man kan skriva till sina vänner om en tvåtimmarsdejt. Jag tror att jag hinner skriva att det blev stelt på slutet, att jag kanske sabbat det. Och sedan får jag ett meddelande från H som frågar efter mitt telefonnummer. Han får det och skriver något kort så att jag har hans. Så jag skriver att jag gärna hade fortsatt prata med honom många timmar till. Hans svar: jag var väldigt nära att kyssa dig. Jag stannar mitt i gatan och själen tar ett skutt rakt upp och blir hängande som en rosa heliumballong högt ovanför mitt huvud.

På den vägen är det. Det är som att jag sedan jag träffade honom första gången har förvandlats till en magnet och hela tiden känner dragningen till honom. Som att kroppen ständigt söker av var i Stockholm han befinner sig och känner ett sug dit. Jag, den försiktigaste och mest skeptiska personen som tänker i risker och kalkyler, skulle på riktigt säga ja om han råkade fria. Jag får bita mig i läppen för att inte kalla honom älskling.

Det är, naturligtvis inte, ömsesidigt. Om han är mitt heroin är jag hans bikarbonat. Han är jorden och jag är en löjlig liten måne som snurrar runt honom. Den där ballongsjälen i snöret förlorar på några dagar sitt helium och släpas bakom mig där jag går i avgaser och buller.

Maj är ett mörker. Det gör bara ont på ett larvigt sätt. Priset av att våga hoppas är alldeles för högt. Det finns inget sätt att dosera känslorna. De är extra allt, helt frikopplade från rim och reson, vett och sans. Varje gång vi ses känns så självklar, men vi ses ju knappt?

Det borde ha funnits glass. Säger H. Glass och jordgubbar, det är gott.
Jag äter inte glass numera, säger jag, och får en skeptisk liten grymtning till svar. Jag utvecklar: jag har bara två laster numera. Alkohol och sex med dig.
Men sex med mig mår du inte dåligt av, säger han, brett leende. Min tur att grymta skeptiskt. Så efter kort tvekan lägger han till: eller?
Jag stirrar ner i skålen med jordgubbar som han slevar i sig. Tar lite sats och säger: Jag blev faktiskt lite ledsen när du försvann. Jag trodde du hade försvunnit för gott.
Jag försvinner aldrig, säger H, posterboy för glimten i ögat.
Och efter ytterligare två skedar jordgubbar tar han sin kvarglömda duschcreme och går.
Därefter tystnad.
Oh the Irony.

söndag 20 maj 2018

långnäsa (Tinder och jag)

Det är egentligen helt obegripligt att man fortsätter att utsätta sig. Att man swipar och chattar och ses. Att man hoppas och längtar och målar upp små rosa fluffiga moln som man sedan trillar ner från med buller och brak. Dejtande tangerar självskadebeteende ibland. Och jag har märkt att det underlättar om man är dum eller modig.

Jag börjar bli sådär läskigt cynisk.

Måndagens dejt undrar om jag är nervös eller cool inför att vi ska ses. What? Jag är nervös för bröllopstalet nästa vecka, för tre oförberedda jobbpresentationer. Jag är nervös för min havererade brf-styrelse och allt jobb den innebär. Jag är nervös för förra veckans jobbhög som jag inte betade mig igenom. Jag är nervös när jag kollar mitt bankkonto och försöker få ihop den kommande veckans logistik.

Det finns sannerligen inte plats för att vara nervös för en dejt med någon som jag aldrig träffat och där det enda jag vet är att han inte kommer vara som jag föreställt mig. Och vice versa.

Det blir väl som vanligt: Antingen är han fin och lättpratad och då är han inte intresserad. Eller så är han en trist mupp som är lite halvt intresserad av mig. Antingen pratar jag ihjäl honom eller så får jag inte en syl i vädret. Enligt fotona är han smal som en pinne, så eventuellt är han 130 cm lång. Sade jag cynisk?

Jag skriver inte det till min måndagsdejt. Jag svarar honom att jag ser fram emot att ses. Och det gör jag. Typ. För han verkar vara en vettig person, och rätt så extrovert. Vi ska ses någonstans i närheten av mig. Han ber mig föreslå hak att träffas på. Frågan om var vi ska ses har kommit upp fyra gånger. I fredags skrev jag att jag inte ens visste vad jag skulle laga till middag om en kvart så val av hak på måndag var en betydligt senare fråga. Antingen fick han föreslå ett ställe själv. Eller så fick han leva i ovisshet.

Vi lever båda ännu i ovisshet om vilket hak det blir.

På måndag har jag tänkt jobba ikapp. Och så har jag lunch med en kär vän. Och så träning, tätt följt av styrelsemöte. Det är lite oklart när jag ska hinna äta middag. Och därefter ska jag träffa den oförstörde cyberspaghettin och se vad han är för en filur.

Nu undrar någon kanske ... varför träffa honom? Varför inte ta det lite lugnt ett tag tills jag kommer i mer romantisk stämning? Varför dejta när jag har kalendern full och min hjärna är svart som sot? Jag har inget jättebra svar på den frågan. Så jag lämnar över ordet till dessa:

Hjärnan (mästrande): Sannolikheten för att det där ögonblicket med mer romantisk stämning auto-magiskt kommer att infinna sig är ungefär noll procent. Den enda vägen bort från den här tragiska varför-ringer-inte-H-fasen är att vi galopperar iväg på den där jävla dejtinghästen.
Magen (zenbuddhistiskt): Kan bli bra, kan bli dåligt. Det fixar sig oavsett.
Hjärtat (tappert småhulkande): Det är ok, jag kan ta några smällar till, det är lugnt. Kör på!
Libidon (i falsett): You still owe me, fuckers!

Varför hulkar hjärtat? Vem är H?

Det tar vi en annan gång.




söndag 8 april 2018

all bets are off

För en tid sedan stod jag i ett kök och berättade att jag tyckte om en person. Det fanns absolut inga som helst skäl att säga det där och då.

Om livet hade varit en amerikansk romantisk komedi skulle det ha kunnat vara precis rätt sak att säga och att göra. Men mitt liv är mer en plågsam version av valfri Helena Bergström-film, så följaktligen var det en onödig, dum och feltajmad kommentar. Det var inget härligt Bridget Jones-moment. Det var mer en Lars von Trier-scen. Orden bara skuttade ur munnen på mig och landade som en liten hög med bildligt kräks på golvet mellan oss. 

Det var länge sedan jag skämdes så mycket. 

Föremålet för min beundran meddelade omgående att han kände sig lite generad. Jag förklarade med emfas att det var ingenting jämfört med hur generad jag kände mig. Jag lyckades få fram något  nästan värdigt i stil med att jag är van att göra bort mig, att jag i fortsättningen skulle låtsas som ingenting och så fick han helt enkelt vara glad över vetskapen att någon tycker om honom. Det är lugnt, förklarade stilige mannen. Vi pratar sedan.

Ok. Pust.

Jag tänkte att han i närtid skulle leverera de där självklara orden som skulle få mig att känna mig lite mindre pinsam och obekväm. Orden i fråga skulle självklart vara något om att jag är en jättefin tjej men att han inte är intresserad av mig på det sättet. Och då skulle jag säga att det hade jag liksom förstått ungefär en halv minut efter mitt bisarra återfall i mellanstadiebeteende. Och så skulle isen vara bruten och vi skulle kunna vara härligt avslappnade igen. Polare liksom.

Det är bara det att det där sedan inte kom. 

Timmarna blev dagar, dagarna blev veckor och veckorna blev månader. Det har dykt upp ett antal tillfällen för Mr Wonderful att plocka upp tråden och säga att "Du. Apropå det där du sade ..." och sedan hålla sitt lilla snack. Men här plockas inga trådar. Så samtalstråden ligger där den ligger, hoptrasslad och lite småäcklig.

Varför känns det så pinsamt att erkänna att man tycker om någon och få klart för sig att det inte är besvarat? Det är nämligen ren och skär skam jag känner när jag tänker på händelsen. Logiskt fattar jag ju att han förmodligen fäste vikt vid det jag sade om att jag skulle låtsas som inget, medan jag fastnat i det där med att vi skulle prata sedan. Men den känslomässiga femåringen inom mig stampar med foten och vrålar att han borde ju fatta att jag behöver känna mig lite mindre jävla pinsam och bortgjord. Och skammen färgar så klart min upplevelse av honom som person också. Jag går i försvarsställning. Det är ofta lite halvstelt och konstigt när vi ses. Ibland vill jag söka upp honom och säga att bara så att han vet, så har jag ändrat mig. Det jag sade i köket gäller inte längre. Men något säger mig att jag måste begränsa pinsamma känsloutbrott. Det är bara april. Och jag har snart förbrukat årsransonen.  

fredag 6 april 2018

Skadeglade Stefan (Triptyk i Tindertragedi)

Ok. Det är lika bra att jag erkänner. I skrivande stund känns dejten med Stefan inte alls som en Tindertragedi. Stefan har många sidor som jag gillar. Han är rolig, smart och lätt att prata med. Han ser bra ut och är lite manligt omhändertagande. Faktum är att jag vill träffa honom igen. Möjligen är en bidragande orsak till den känslan att dejten med honom ägde rum mellan dejterna med Deppige Danny och Henry the Hunk. I ljuset av de upplevelserna är ju helhetsintrycket av de flesta dejter odelat positivt.

Skadeglade Stefan ser ut som en lång, sportig löpare på de flesta av sina bilder. Han låter även antyda att han är en lång person i sin roliga och charmiga profiltext. Vi chattar till och från en vecka och han verkar rimlig, trevlig och rolig. Inget missbruk av emojis. Inga blinkande varningslampor.

Vi ses på en promenaddejt. Jämfört med medellängden i Hobsala är han möjligen reslig, i verkligheten är han något kortare än jag. Men det gör ingenting. Pratet flyter lätt och vi avhandlar det mesta. Efter några kilometer ser vi en hund som leker i vattenbrynet. Hundens husse står intill och råkar vingla till när vi passerar. "Jag trodde nästan att han skulle ramla" säger jag. Stefan förklarar att om så vore fallet skulle han ha skrattat så att han grät. Hmm.

Efter några hundra meter blir vi omsprungna av en löpare. Min promenaddejt förklarar med emfas att den sortens människor borde vara förbjudna: män som springer i tights utan shorts ovanpå. Jag har aldrig reflekterat över detta. Efter kort inre rannsakan meddelar jag honom att fenomenet inte stör mig. Stefan erkänner att det är lite hyckleri från hans sida. Han är nämligen helt ok med att tjejer springer i sådana kläder. Jag ger en inre pluspoäng till hans självinsikt.

Promenaden blir längre och längre. Solen skiner. Stefan förklarar på vilken sida av isfläckarna som jag bör gå, muttrar över cyklister och shortslösa män. I övrigt är det tämligen harmoniskt. Jag travar fram på min inre dejtinghäst och känner att jag är så himla nöjd med mina nya jeans. Att det är skönt att promenera. Det som stör mig mest är hur jag inte kan låta bli att vara följsam till hans starka åsikter om lera och isfläckar. Där är det dumt att gå, anser han, och jag skuttar över till hans sida eller håller mig till den egna och kan liksom inte låta bli att lite Martina-Haag-i-valfri-show-vimsigt säga något om att han nog har rätt. Suck.

Vi passerar en man och ett ganska litet barn. Mannen klättrar upp på taket till ett skjul för att hämta något. Barnet försöker följa efter och stegen vickar rejält. "Oj, tänk om han ramlar" säger jag och gör mig mentalt redo för att rusa fram. "ja. Det vore kul" säger Stefan.

Stefan har inte barn.

Vi stannar inte och fikar. Efter tre timmars promenad börjar blodsockret sjunka för oss båda. Han erbjuder sig att skjutsa hem mig. Inga varningslampor nu heller, så jag tackar ja. Min dejt är en tämligen aggressiv bilförare. Han kör lite ryckigt och svär över alla idioter ... det vill säga över den del av mänskligheten som befinner sig utanför hans bil. I ett pinsamt ögonblick hamnar vi mitt i ett trafikerat övergångsställe när det är grönt för fotgängare. Jag har inte körkort men jag VET att det är fotgängarna som har företräde. Stefan har inte tagit till sig detta. De som korsar övergångsstället genom att runda bilen samtidigt som de skakar på huvudet är tydligen Extra Mycket Jävla Idioter.

Vid första tillfälle gasar han på och är för nära några väldigt mjuka människor med sin väldigt hårda bil för att jag ska sitta tyst och leende. Jag ber honom lite skämtsamt (inte så värst skämtsamt) att inte köra på någon. Ni kan ju tänka er hur väl den repliken landar. Stefan väser mellan tänderna att han INTE kommer att köra på någon, men ser lite ut som att han tänker att strypa mig med mobilsladden är ett lockande alternativ. Resten av resan pratar vi mat.

Och det var den dejten.

torsdag 5 april 2018

Henry the Hunk (Triptyk i tindertragedi)

Redan fem sekunder in på dejten vet jag att jag inte är intresserad. Henry the Hunk står lutad mot pelaren vid ingången till Västermalmsgallerian med händerna nerstoppade i sin svarta rock. Han söker inte efter mig vid blicken och när jag går fram och hälsar ser han några ögonblick lite halvdement förvirrad ut. Vi ger varandra en kram och han är glad. Han öppnar munnen och börjar prata och är kusligt lik min mosters man. Henry går med ena foten utåt, Charlie Chaplin style. Han hör dåligt på ena örat och av det rödlätta håret på profilbilden syns inga spår. En gråhårig farbror har ätit upp min dejt, hunken.

Henry har bara en profilbild på Tinder. Det är en skitfin bild med honom i profil och lite motljus. Han har en snygg skjorta och ser smal men vältränad ut. I profiltexten står det att han är social, har ett bra jobb, kul vänner, trivs med livet. Han skriver att han gillar träning och tränar mycket kampsport och styrketräning. Han verkar mest inriktad på spännande möten och att träffa nya människor. Han tycker att livet ska vara i färg, en färgfilm. En player, tänker jag. Men en attraktiv player. Jag frågar om hans enda bild och han svarar att han är lite hemlig men om jag har kik eller what´s up kan han skicka fler bilder. Jag svarar att jag inte har kik och att jag också är lite hemlig, så jag föreslår att vi ska ses på riktigt istället. I dare you, skriver jag. Och på den vägen är det.

När vi ses vid pelaren den där tisdagen har vi utväxlat närmare 200 chattmeddelanden på några dygn. Tonen har mestadels varit kvick och flirtig. Enligt min samlade erfarenhet på Tinder leder de flirtiga meddelandena aldrig till en dejt irl. Henry verkar vara undantaget som bekräftar regeln. Han vill faktiskt ses. Jag vet väldigt lite om honom, men jag har en tydlig och klar bild av honom som en vältränad, attraktiv, mystisk och rotlös man som har ett hemligt jobb, ett galet ex eller helt enkelt en obekymrad själ.

När den flirtiga konversationen började gå övertyr var jag tvungen att sänka förväntningarna lite. Jag skrev att om han har något emot tjejer som är 173 cm och normalviktiga (liiiiten överdrift där) så behövde vi inte ses. Han svarade vitsigt och slog fast att han är 179. Farbrorn som ätit upp min dejt är snarare lika lång som jag. På den korta men ack så klargörande promenaden till fiket flyger vår nätflirt revy genom mitt huvud. Han vet till exempel färgen på mina underkläder (svarta). Jag är hundra procent obekväm med situationen. Det märks naturligtvis inte ett dugg. Även om jag är ett socialt mingelfreak är jag sjukt bra på att verka lugn och avmätt trevlig.

Henry och jag har i den eldiga chattväxlingen skämtat om att vi är dåliga på att flirta i praktiken och han har föreslagit kodord. På en skala 1-10 betyder 5+ att vi ska fortsätta dejten. Den som säger att det är varmt vill hångla. Något liknande om man säger att det är kallt. Om vi har svårt att prata kan jag ju gå in på toa och skicka meddelande på Tinder till honom (alla dessa är hans förslag). Vi har bestämt att vi ska dricka kaffe, ta en promenad och sedan ta ett glas vin. Och om vi hungrar ihjäl tänker han att vi kan köpa varsin korv, eller gå hem till mig och laga mat.

Så här med facit i hand vill jag bara gapskratta mig själv rakt i ansiktet, men där och då galopperade jag fram på dejtinghästen och kände vinden i mitt hår. Jag tänkte att nu, äntligen ska jag få min oseriösa no-strings-attached-dejt. Med en kampsportshunk.

hahaha.

Vi dricker vårt kaffe. Henry visar sig vara frånskild, pappa, radhusbo. Hans jobb verkar inte vara så mycket att hänga i julgranen, styrketräning hatar han och han tycker att ljudvolymen på det lilla fiket är för hög. Så mycket för mystiken. Vi går på en promenad. Jag pratar och pratar och frågar och frågar.

Vi hamnar på en restaurang långt utåt tjotahejti, 30 minuters promenad från civilisationen. Han går på toa och jag är kissnödig men jag bara vet att han kommer skicka ett kodmeddelande på Tinder så jag sitter kvar och ignorerar min telefon. Jag beställer råbiff och ett glas rött vin. Han beställer detsamma, men en öl.

Ni vet konsistensen på råbiff? Ok. Jag sitter mittemot honom och han har på riktigt en jättejättestor grön glänsande snorkråka i sin ena näsborre. Och jag tänker att det gör liksom ingen skillnad för mig. I mina ögon är han så långt ifrån hunken jag trodde jag skulle på dejt med att snorkråkan inte drar ner helthetsintrycket. Min attraktionsnivå är noll grader Kelvin, den absoluta jävla nollpunkten. Jag har aldrig varit mindre intresserad av en man i hela mitt liv.

Den känslan är inte ömsesidig. För medan Henry ägnat sin chatt åt att utmåla sig som mystic, sexy och intressant har jag snarare underdrivit från mitt håll. Jag vet att jag är fin i håret, att tröjan framhäver mina ögon och att de röda naglarna glittrar förföriskt åt hans håll.

Jag försöker undvika att råka säga något temperaturrelaterat.

När vi har ätit upp skjuter han bort sin tallrik, lägger huvudet på sned, lägger sina händer (många tjejer tänder på mina händer) på bordet och säger "är det inte lite varmt här?".

Fuck. Vi sitter vid världens ände. Men jag kan ju inte ljuga. Så jag svarar ... "Nej."

Leendet ser en mikrosekund lite osäkert ut, men så försöker han igen. "Jomen ... liiite varmt är det väl?" Och jag andas in, och pustar ut ett sorgset men väldigt tydligt "nej".

Och där och då borde det väl ha tagit slut. Men Henry vill inte riktigt acceptera sakernas tillstånd. Jag tror han liksom har fastnat för att jag meddelat att jag inte kan flirta och glömt att jag även skrivit att jag är ärlig. Så han försöker med lite olika taktiker. Han undrar om vi ska hem till mig. Jag svarar nej. Jag säger att det är ett för stort glapp mellan min tanke om dejten och hur den är i verkligheten. Då försöker han skuldbelägga mig och menar att om han hade fått skicka bilder skulle jag ju fått veta hur han ser ut. Jag är tvungen att trycka till och förklarar att han påminner jättemycket om min mosters man. "Fy fan" säger Henry och jag är tvungen att backa lite och förklara att min mosters man är ung (det är han inte).

Jag hatar den där grejen med att vara tjej och dejta. Att man faktiskt alltid är lite rädd att ha råkat på en craycray psykopatsnubbe som inte köper ett nej. Henry är inte sådan. Men det vet jag inte där och då. Det jag vet är att vi har 30 minuters promenad kvar. Trots ovan sagda blir Henry lite överraskat besviken när jag övertydligt klargör att det inte kommer att bli något hångel. Vill jag träffa honom igen? Jag svarar kanske. "Så det är inte helt kört?" "Nä, men det är liksom ... långt bort". Henry försöker smygfölja mig till min port och jag närmast slänger honom på en buss som ska ta honom långt, långt bort. Han frågar om han får ge mig en liten puss. Jag svarar nej. Han frågar igen. Svaret är nej, igen.

Jag tar ett långt varv runt kvarteret, köper örtte. Promenerar till två rara vänner som sitter i en bar. Jag beställer tequila och öppnar mobilen. Henry har skickat "5+ ;)" från toan. Ett fyrverkeri av hjärtan från bussen. Och ett meddelande om att han hemskt gärna ses igen. Jag skriver att jag tyvärr inte känner så för honom och att jag är helt säker. Morgonen efter tänker jag att han måste ha läst meddelandet. Jag avmatchar honom.

Henry the Hunk. Mitt livs värsta dejt.

Hitintills.







onsdag 4 april 2018

Dejt med Danny den deppige (Triptyk i tindertragedi)

I mars tänker jag att nu räcker det. Jag måste faktiskt upp på dejtinghästen igen. Siffrorna på vågen och jag själv är långt ifrån att acceptera varandra men det kan faktiskt inte hjälpas. Min senaste dejt var Turning Torso och jag måste få bort den bittra eftersmaken av att bli ratad av idioter som jag inte (egentligen) vill ha. När jag ska välja tillvägagångssätt väljer jag det mest logiska, det på temat "ont ska med ont fördrivas". Det vill säga ... om nu turning torso var ett slag i stolthetens solarplexus så försöker jag hitta en dejt som är fel på något annat sätt. En spark i baken kanske?

Jag väljer Deprimerade Danny.

Danny är pappa, psykolog och ärlig. Han ser bra ut, har ett spännande jobb och kan stava. Han tycker att jag är söt och trevlig och intressant. Det är fördelarna med Danny. Nackdelarna då? Well. Han tror inte på tvåsamhet, har en öppen distansrelation med en kvinna i en liten småstad och bor i andra hand under tämligen eländiga former tillsammans med sin dotter. Relationen till exsambon är inte en glad schottis, om man säger så.

Lägger man fördelarna och nackdelarna i varsin vågskål går det tämligen fort att se att Danny inte är den där mannen som jag kommer att tillbringa resten av mitt liv med, i glad polyamorös distansharmoni. Men jag vill ju faktiskt bara upp på dejtinghästen igen. Intalar jag mig. Jag har kontroll. Hahaha.

Danny och jag dricker en kopp te hemma hos mig en timme innan det ska bli brf-stämma i min lägenhet. Jag gillar honom. Efter det skriver han ett långt meddelande om den där distansrelationen och det framgår tydligt att Madame i småstaden är speciell för honom. Jag skriver lika öppenhjärtigt tillbaka.

Så ... vi klipper till nästkommande fredagskväll. Och vad ser vi? Jo ...

Deppige Danny sitter så långt från mig i hörnsoffan som man kan komma utan att slå i väggen.

Om det skulle sitta en högintelligent fluga på väggen skulle den rätt så omgående kunna läsa av våra kroppsspråk. Jag sitter vänd mot honom i en öppen position. Jag skulle inte kunna vara mer övertydlig även om jag hade en blinkande vikingahjälm som det stod Se mig på. 

Han är vänd mot hushållspappersrullen på soffbordet som om det i själva verket är mellan dem två som vår konversation äger rum. Han håller i sitt vinglas som en bägare med livselixir, den sista droppen vatten. Tystnaden breder ut sig mellan oss. En brandfilt av något obestämbart. Kanske ångest från hans sida? Jag försöker läsa av honom. Han ber om att få höra Maria McKee på spotify och sjunger lite maniskt med. Han säger ett antal gånger att det inte finns någonting i hans liv som han vill förändra. 

Upplägget för kvällen var helt och hållet hans. Det var hans förslag att vi skulle ses denna fredagskväll, att han skulle köpa med sushi. Enligt planen skulle vi även (skitkonstigt) sitta nära varandra i soffan för att känna om det fanns en attraktion mellan oss. Jag tänkte att han kanske skulle vilja ha sex, eller vilja ha mig som vän. Men där han sitter i andra änden av soffan blir det liksom mer och mer klart att han vill absolut ingenting. Utom möjligen att fly. Och det gör han kl. 23.07.

Morgonen efter skickar han ett "det är inte du, det är jag-sms". Han trodde att han skulle vara mer redo för något slags relationer i sitt liv. Men det är han inte. Tyvärr. Han skulle inte må bra av att hålla kontakten med mig. No shit Sherlock?

Istället för att skriva ett präktigt och självutplånande: "ingen fara, helt ok, lycka till på färden genom livet och hör av dig om du ändrar dig, vill du ha pengar för sushin" så skriver jag att jag är helt ok med att inte hålla kontakten, men inte ok med hans konstiga beteende kvällen innan. Jag får ett bättre svar. Ett förlåt. Och ett tydligare "det är inte du, det är jag". Så det tackar jag för. 

Och sedan skrittar jag iväg med den blinkande vikingahjälmen på sned. På min alldeles egna dejtinghäst.