torsdag 9 augusti 2018

Porslin och klädesplagg (Tinder och jag)

Vilken vacker och härlig sommar det har varit. Perfekt dejtingväder. Perfekta förutsättningar för picknickar, rosévin på strandserveringen, Aperol Spritz i kulörta lyktors sken och busiga bad. Och det verkar vara vad precis varenda käft har hållit på med för alla är försvunna från Tinder. Kvar är bottenskrapet och tyvärr verkar jag tillhöra det. De där vackra, intressanta, trygga männen jag faller för letar uppenbart inte efter denna fluffiga och genomtrevliga person.  
Jag har börjat associera mitt kärleksliv med algblomningen i Östersjön. Bortsett från att algblomningen är framgångsrik, om man tar algernas parti. 
Och så har jag nyligen börjat med en ny grej: att bli trippeldumpad. Så … det börjar med en dejt och den är jättetrevlig. På riktigt. Båda vill ses igen (klang och jubel). Och så kommer dejt nr 2, och jag blir liksom ännu mer förtjust. Men då visar det sig att summan av känslorna är konstant för dejtföremålet har i motsvarande mån fått kalla fötter. I det skedet händer således en av tre saker:
1A. Om det är en kruka försvinner personen (och det är rätt så bra, för då slipper jag bli dumpad två gånger till). 
1B. Om det är en trevlig person skriver han att jag är JÄTTEtrevlig men att han bara ser mig som en kompis. Vill jag vara hans kompis? Klart jag vill!
1C. Om det är en förvirrad person skriver han att jag är JÄTTEtrevlig men att han tror att han bara ser mig som en kompis. Vill jag gå på en till dejt för att se om han känner annorlunda den tredje gången? (här brukar jag i alla fall ha liiite självbevarelsedrift och välja bort en utslagsdejt. Men innan ni ropar hurra kan jag ju erkänna att jag i det läget på eget bevåg alltid föreslår att vi ska ses igen men Bara Som Kompisar. Och då brukar vi göra det. Så resultatet av B och C är desamma.  
Nästa steg för B och C är alltså att vi ses igen. Som Kompisar. Men om jag har dåligt omdöme (vilket jag har) och är desperat (vilket jag är) så händer det att jag och min nya kompis har sex. Och därefter händer en av två saker: 
2A. Om det är en kruka försvinner personen (och det är rätt så bra för då slipper jag bli dumpad en gång till). 
2B. Om det är en trevlig person meddelar han att jag är JÄTTEfin och det var JÄTTEhärligt sex men att han trots allt bara ser mig som en kompis. Alternativt att i helgen spelade slumpen honom ett spratt och en tjej som han dejtat förut har hört av sig som en blixt från en klar himmel. Nu vill han satsa på henne och "vara henne trogen". Vill jag ändå vara hans kompis? För han har aldrig träffat någon som är så TREVLIG och fantastisk som jag och han är JÄTTEbra på att vårda relationer som är viktiga för honom. Vill jag snälla vara hans vän? Klart jag vill!  
Slutsteget är helt enkelt att jag ett tag beter mig som att den trevliga personen menade allvar med det han sade och skrev. Så jag håller kontakten. Jag skickar små trevliga och underhållande meddelanden på rätt sida av kompislinjen. Och efter några platta och smått nedlåtande svar försvinner undantagslöst personen. 
Jag måste medge att den här nyordningen med trippeldumpningar (kärlek, sex och vänskap i turordning) hyvlar ner egot på ett rätt så framgångsrikt och ohälsosamt sätt. Så här sitter jag i början av augusti med en rätt så stor offerkofta. Den är varm och kliar. Jag märkte inte ens att jag stickade den, än mindre att jag satte den på mig. Men … det börjar sannerligen bli dags för en förändring. Utan krukor. Och koftor. Ni kan kalla mig Östersjön så länge. 




onsdag 6 juni 2018

en hälsning från våra nordiska vänner (Tinder och jag)

Det har hänt att jag lånat ut min mobil till två underbara vänner när vi druckit en hyfsat traditionell tisdagsdrink (eller flera). Jag minns när jag precis hade skaffat Tinderappen för ett år sedan och det blev match med någon. Vi jublade alla tre som om det var fråga om ett avgörande mål i fotbolls-VM. Många meningslösa matchningar senare har entusiasmen dämpats.

Nåväl. Min språkbegåvade och kreativa väninna swipar höger åt mig på alla som behärskar musik eller ett annat språk. Min entusiastiska och annars så kloka vän försöker å sin sida högerswipa späda män som är betydligt yngre än jag. En gång konverserade jag ett dygn med en snygg mjölkbonde utan att ha fått klart för mig att det var det jag gjorde.

Man skulle kunna ha vissa etiska betänkligheter om detta. Men efter ett tag med Tinder är jag liksom beredd att få hjälp av dessa underbara dejtingkonsulter även om deras visioner om min nästa partner till stora delar suger ...

Det är vid ett sådant drinktillfälle som jag får en späd nordbo på halsen. Vännerna är rörande eniga om hans förträfflighet. Jag försöker se charmen i bilderna, bland annat poserar han med en get. Men han kan ju ha andra förtjänster.

En sådan förtjänst är att han skriver ofta och mycket. Trots att jag är seg i början ger han inte upp och till slut har vi skrivit lite om viktiga saker, till exempel vilket bidrag i Eurovision som är bäst. Om alkohol. Om Barcelona. Och vikt.

Och det är alltså vi som bestämmer att vi ska ses på Kungsholmen och dricka öl på ett hak. Och det är alltså han som är måndagsdejten som vill att jag ska tänka ut vilket hak det ska bli och som undrar om jag är spänd och nervös inför dejten. Samma dag som vi ska ses (jag föreslår kl. 20 utanför Thelins) undrar han om han ska ta med något, förbereda något? Jag blir rätt så ställd. Vad kan man rimligtvis behöva förbereda för att gå på en dejt på ett hak?

Den här kvällen börjar en period i mitt liv som jag hoppas blir jävligt kort. Vi kan kalla den för Självtvivlets era. I korta drag verkar den gå ut på att jag eventuellt missförstår och blir missförstådd i det mesta jag tar mig för. Möjligen är det så att jag förlorat (eller aldrig haft) förmågan att tolka omvärlden, att tänka, att göra mig förstådd.

Jag vet faktiskt inte vad Mr Nordic har förväntat sig av vår dejt. Men han blir definitivt störd när det visar sig att jag inte har någon magisk plan, förutom att vi ska hitta något ställe som serverar alkohol och att jag vill äta något litet (det vill inte han). Han har en liten påse med sig med olika slags ombyten eftersom han "inte visste vad [jag] planerade" (öl, hak, Kungsholmen - hur svårt kan det vara liksom?).

Min erfarenhet säger mig att det finns vissa ämnen som är bra att undvika på en första dejt. Dessa är i korthet: sex, ex, komplex, politik och pengar. Vi avhandlar i stort sett alla dessa ämnen under kvällen. Mr Nordic berättar öppenhjärtigt om en oerhört traumatisk barndom med fysiskt och psykiskt våld, missbruk och mobbning. Han har kämpat i hela sitt liv och är stolt över den han är och det han byggt upp. Han är bra på det han gör (kanske en av de bästa i Sverige) och vill inte bli svensk medborgare eftersom han vågar vägra jantelagen som alla svenskar skriver under på (jag tror han menar det bildligt, men är inte säker så här i efterhand). En dag bestämde han sig för att förlåta och vara glad, och så har det varit sedan dess. Han berättar om vilken härlig, lekfull och spontan människa han är, men tokflippar när jag på skämt frågar vilken frukt han skulle beskriva sig som (själv är jag en mango - lite segt skal, stor och ogenomtränglig kärna men liksom värd besväret). Han vill INTE "ställa upp på den leken". Eh. ok. Och när jag råkar säga att mitt förhållande med A varade tolv år, och att det innebär ytterligare en fyraårscykel jämfört med Mr Nordics två senaste fyraårsförhållanden tackar han mig syrligt för att jag reducerar honom till någon som har fyraårsförhållanden.

Så vad tror ni är kontentan av kvällen? Jo, det är att jag vill träffa honom igen. För jag tänker att alla människor har liksom mer att ge än vad man upptäcker vid en dejt. Och för att han har längre ögonfransar än en dromedar. Och för att jag är så förtvivlat trött på att (Henry the Hunk undantaget) bli dissad.

Men det vill inte Mr Nordic. Han skriver dagen efter att jag verkar väldigt engagerad i min bostadsrättsförening och mina barn (excuse me???), men han söker någon att bli kär i så därför blir det bara en dejt med honom. Jag svarar något vänligt. Och går sönder lite inuti. Min masterplan att släcka sorgen efter H med lite bekräftelse baktände med besked.

Och det var ändå bara början på Självtvivlets era. Som influensans första nysning. Prosit liksom.





tisdag 5 juni 2018

H is for heartbreak

Jag var bara dum. Först var jag inte det. Först var jag klok och klarsynt och sunt skeptisk. Men sedan dess har jag varit dum. För det här är en väldigt liten sak i H:s liv. Och det är jag som väljer att göra det till en stor sak i mitt. Inte konstruktivt. Inte bra.

När H och jag ska skiljas åt för första gången blir det en stel och lite konstig stämning. Strax före övergångsstället vid Zinkensdamm säger jag något om att jag haft det väldigt trevligt och att jag gärna träffar honom igen. Det är en brutal underdrift, men det finns gränser för vad man kan säga vid ett övergångsställe till någon man träffat två timmar i sitt liv. Och därefter infinner sig den konstiga stämningen. Jag får en kram och han ser lite ut som att han ska säga något mer, men så ångrar han sig och vi skiljs åt. Jag börjar promenera hemåt och tar upp min mobil för att skriva till mina vänner. Jag skriver att H är den mest attraktive man jag träffat i hela mitt liv. Det är en brutal underdrift, men det finns gränser för vad man kan skriva till sina vänner om en tvåtimmarsdejt. Jag tror att jag hinner skriva att det blev stelt på slutet, att jag kanske sabbat det. Och sedan får jag ett meddelande från H som frågar efter mitt telefonnummer. Han får det och skriver något kort så att jag har hans. Så jag skriver att jag gärna hade fortsatt prata med honom många timmar till. Hans svar: jag var väldigt nära att kyssa dig. Jag stannar mitt i gatan och själen tar ett skutt rakt upp och blir hängande som en rosa heliumballong högt ovanför mitt huvud.

På den vägen är det. Det är som att jag sedan jag träffade honom första gången har förvandlats till en magnet och hela tiden känner dragningen till honom. Som att kroppen ständigt söker av var i Stockholm han befinner sig och känner ett sug dit. Jag, den försiktigaste och mest skeptiska personen som tänker i risker och kalkyler, skulle på riktigt säga ja om han råkade fria. Jag får bita mig i läppen för att inte kalla honom älskling.

Det är, naturligtvis inte, ömsesidigt. Om han är mitt heroin är jag hans bikarbonat. Han är jorden och jag är en löjlig liten måne som snurrar runt honom. Den där ballongsjälen i snöret förlorar på några dagar sitt helium och släpas bakom mig där jag går i avgaser och buller.

Maj är ett mörker. Det gör bara ont på ett larvigt sätt. Priset av att våga hoppas är alldeles för högt. Det finns inget sätt att dosera känslorna. De är extra allt, helt frikopplade från rim och reson, vett och sans. Varje gång vi ses känns så självklar, men vi ses ju knappt?

Det borde ha funnits glass. Säger H. Glass och jordgubbar, det är gott.
Jag äter inte glass numera, säger jag, och får en skeptisk liten grymtning till svar. Jag utvecklar: jag har bara två laster numera. Alkohol och sex med dig.
Men sex med mig mår du inte dåligt av, säger han, brett leende. Min tur att grymta skeptiskt. Så efter kort tvekan lägger han till: eller?
Jag stirrar ner i skålen med jordgubbar som han slevar i sig. Tar lite sats och säger: Jag blev faktiskt lite ledsen när du försvann. Jag trodde du hade försvunnit för gott.
Jag försvinner aldrig, säger H, posterboy för glimten i ögat.
Och efter ytterligare två skedar jordgubbar tar han sin kvarglömda duschcreme och går.
Därefter tystnad.
Oh the Irony.

söndag 20 maj 2018

långnäsa (Tinder och jag)

Det är egentligen helt obegripligt att man fortsätter att utsätta sig. Att man swipar och chattar och ses. Att man hoppas och längtar och målar upp små rosa fluffiga moln som man sedan trillar ner från med buller och brak. Dejtande tangerar självskadebeteende ibland. Och jag har märkt att det underlättar om man är dum eller modig.

Jag börjar bli sådär läskigt cynisk.

Måndagens dejt undrar om jag är nervös eller cool inför att vi ska ses. What? Jag är nervös för bröllopstalet nästa vecka, för tre oförberedda jobbpresentationer. Jag är nervös för min havererade brf-styrelse och allt jobb den innebär. Jag är nervös för förra veckans jobbhög som jag inte betade mig igenom. Jag är nervös när jag kollar mitt bankkonto och försöker få ihop den kommande veckans logistik.

Det finns sannerligen inte plats för att vara nervös för en dejt med någon som jag aldrig träffat och där det enda jag vet är att han inte kommer vara som jag föreställt mig. Och vice versa.

Det blir väl som vanligt: Antingen är han fin och lättpratad och då är han inte intresserad. Eller så är han en trist mupp som är lite halvt intresserad av mig. Antingen pratar jag ihjäl honom eller så får jag inte en syl i vädret. Enligt fotona är han smal som en pinne, så eventuellt är han 130 cm lång. Sade jag cynisk?

Jag skriver inte det till min måndagsdejt. Jag svarar honom att jag ser fram emot att ses. Och det gör jag. Typ. För han verkar vara en vettig person, och rätt så extrovert. Vi ska ses någonstans i närheten av mig. Han ber mig föreslå hak att träffas på. Frågan om var vi ska ses har kommit upp fyra gånger. I fredags skrev jag att jag inte ens visste vad jag skulle laga till middag om en kvart så val av hak på måndag var en betydligt senare fråga. Antingen fick han föreslå ett ställe själv. Eller så fick han leva i ovisshet.

Vi lever båda ännu i ovisshet om vilket hak det blir.

På måndag har jag tänkt jobba ikapp. Och så har jag lunch med en kär vän. Och så träning, tätt följt av styrelsemöte. Det är lite oklart när jag ska hinna äta middag. Och därefter ska jag träffa den oförstörde cyberspaghettin och se vad han är för en filur.

Nu undrar någon kanske ... varför träffa honom? Varför inte ta det lite lugnt ett tag tills jag kommer i mer romantisk stämning? Varför dejta när jag har kalendern full och min hjärna är svart som sot? Jag har inget jättebra svar på den frågan. Så jag lämnar över ordet till dessa:

Hjärnan (mästrande): Sannolikheten för att det där ögonblicket med mer romantisk stämning auto-magiskt kommer att infinna sig är ungefär noll procent. Den enda vägen bort från den här tragiska varför-ringer-inte-H-fasen är att vi galopperar iväg på den där jävla dejtinghästen.
Magen (zenbuddhistiskt): Kan bli bra, kan bli dåligt. Det fixar sig oavsett.
Hjärtat (tappert småhulkande): Det är ok, jag kan ta några smällar till, det är lugnt. Kör på!
Libidon (i falsett): You still owe me, fuckers!

Varför hulkar hjärtat? Vem är H?

Det tar vi en annan gång.




söndag 8 april 2018

all bets are off

För en tid sedan stod jag i ett kök och berättade att jag tyckte om en person. Det fanns absolut inga som helst skäl att säga det där och då.

Om livet hade varit en amerikansk romantisk komedi skulle det ha kunnat vara precis rätt sak att säga och att göra. Men mitt liv är mer en plågsam version av valfri Helena Bergström-film, så följaktligen var det en onödig, dum och feltajmad kommentar. Det var inget härligt Bridget Jones-moment. Det var mer en Lars von Trier-scen. Orden bara skuttade ur munnen på mig och landade som en liten hög med bildligt kräks på golvet mellan oss. 

Det var länge sedan jag skämdes så mycket. 

Föremålet för min beundran meddelade omgående att han kände sig lite generad. Jag förklarade med emfas att det var ingenting jämfört med hur generad jag kände mig. Jag lyckades få fram något  nästan värdigt i stil med att jag är van att göra bort mig, att jag i fortsättningen skulle låtsas som ingenting och så fick han helt enkelt vara glad över vetskapen att någon tycker om honom. Det är lugnt, förklarade stilige mannen. Vi pratar sedan.

Ok. Pust.

Jag tänkte att han i närtid skulle leverera de där självklara orden som skulle få mig att känna mig lite mindre pinsam och obekväm. Orden i fråga skulle självklart vara något om att jag är en jättefin tjej men att han inte är intresserad av mig på det sättet. Och då skulle jag säga att det hade jag liksom förstått ungefär en halv minut efter mitt bisarra återfall i mellanstadiebeteende. Och så skulle isen vara bruten och vi skulle kunna vara härligt avslappnade igen. Polare liksom.

Det är bara det att det där sedan inte kom. 

Timmarna blev dagar, dagarna blev veckor och veckorna blev månader. Det har dykt upp ett antal tillfällen för Mr Wonderful att plocka upp tråden och säga att "Du. Apropå det där du sade ..." och sedan hålla sitt lilla snack. Men här plockas inga trådar. Så samtalstråden ligger där den ligger, hoptrasslad och lite småäcklig.

Varför känns det så pinsamt att erkänna att man tycker om någon och få klart för sig att det inte är besvarat? Det är nämligen ren och skär skam jag känner när jag tänker på händelsen. Logiskt fattar jag ju att han förmodligen fäste vikt vid det jag sade om att jag skulle låtsas som inget, medan jag fastnat i det där med att vi skulle prata sedan. Men den känslomässiga femåringen inom mig stampar med foten och vrålar att han borde ju fatta att jag behöver känna mig lite mindre jävla pinsam och bortgjord. Och skammen färgar så klart min upplevelse av honom som person också. Jag går i försvarsställning. Det är ofta lite halvstelt och konstigt när vi ses. Ibland vill jag söka upp honom och säga att bara så att han vet, så har jag ändrat mig. Det jag sade i köket gäller inte längre. Men något säger mig att jag måste begränsa pinsamma känsloutbrott. Det är bara april. Och jag har snart förbrukat årsransonen.  

fredag 6 april 2018

Skadeglade Stefan (Triptyk i Tindertragedi)

Ok. Det är lika bra att jag erkänner. I skrivande stund känns dejten med Stefan inte alls som en Tindertragedi. Stefan har många sidor som jag gillar. Han är rolig, smart och lätt att prata med. Han ser bra ut och är lite manligt omhändertagande. Faktum är att jag vill träffa honom igen. Möjligen är en bidragande orsak till den känslan att dejten med honom ägde rum mellan dejterna med Deppige Danny och Henry the Hunk. I ljuset av de upplevelserna är ju helhetsintrycket av de flesta dejter odelat positivt.

Skadeglade Stefan ser ut som en lång, sportig löpare på de flesta av sina bilder. Han låter även antyda att han är en lång person i sin roliga och charmiga profiltext. Vi chattar till och från en vecka och han verkar rimlig, trevlig och rolig. Inget missbruk av emojis. Inga blinkande varningslampor.

Vi ses på en promenaddejt. Jämfört med medellängden i Hobsala är han möjligen reslig, i verkligheten är han något kortare än jag. Men det gör ingenting. Pratet flyter lätt och vi avhandlar det mesta. Efter några kilometer ser vi en hund som leker i vattenbrynet. Hundens husse står intill och råkar vingla till när vi passerar. "Jag trodde nästan att han skulle ramla" säger jag. Stefan förklarar att om så vore fallet skulle han ha skrattat så att han grät. Hmm.

Efter några hundra meter blir vi omsprungna av en löpare. Min promenaddejt förklarar med emfas att den sortens människor borde vara förbjudna: män som springer i tights utan shorts ovanpå. Jag har aldrig reflekterat över detta. Efter kort inre rannsakan meddelar jag honom att fenomenet inte stör mig. Stefan erkänner att det är lite hyckleri från hans sida. Han är nämligen helt ok med att tjejer springer i sådana kläder. Jag ger en inre pluspoäng till hans självinsikt.

Promenaden blir längre och längre. Solen skiner. Stefan förklarar på vilken sida av isfläckarna som jag bör gå, muttrar över cyklister och shortslösa män. I övrigt är det tämligen harmoniskt. Jag travar fram på min inre dejtinghäst och känner att jag är så himla nöjd med mina nya jeans. Att det är skönt att promenera. Det som stör mig mest är hur jag inte kan låta bli att vara följsam till hans starka åsikter om lera och isfläckar. Där är det dumt att gå, anser han, och jag skuttar över till hans sida eller håller mig till den egna och kan liksom inte låta bli att lite Martina-Haag-i-valfri-show-vimsigt säga något om att han nog har rätt. Suck.

Vi passerar en man och ett ganska litet barn. Mannen klättrar upp på taket till ett skjul för att hämta något. Barnet försöker följa efter och stegen vickar rejält. "Oj, tänk om han ramlar" säger jag och gör mig mentalt redo för att rusa fram. "ja. Det vore kul" säger Stefan.

Stefan har inte barn.

Vi stannar inte och fikar. Efter tre timmars promenad börjar blodsockret sjunka för oss båda. Han erbjuder sig att skjutsa hem mig. Inga varningslampor nu heller, så jag tackar ja. Min dejt är en tämligen aggressiv bilförare. Han kör lite ryckigt och svär över alla idioter ... det vill säga över den del av mänskligheten som befinner sig utanför hans bil. I ett pinsamt ögonblick hamnar vi mitt i ett trafikerat övergångsställe när det är grönt för fotgängare. Jag har inte körkort men jag VET att det är fotgängarna som har företräde. Stefan har inte tagit till sig detta. De som korsar övergångsstället genom att runda bilen samtidigt som de skakar på huvudet är tydligen Extra Mycket Jävla Idioter.

Vid första tillfälle gasar han på och är för nära några väldigt mjuka människor med sin väldigt hårda bil för att jag ska sitta tyst och leende. Jag ber honom lite skämtsamt (inte så värst skämtsamt) att inte köra på någon. Ni kan ju tänka er hur väl den repliken landar. Stefan väser mellan tänderna att han INTE kommer att köra på någon, men ser lite ut som att han tänker att strypa mig med mobilsladden är ett lockande alternativ. Resten av resan pratar vi mat.

Och det var den dejten.

torsdag 5 april 2018

Henry the Hunk (Triptyk i tindertragedi)

Redan fem sekunder in på dejten vet jag att jag inte är intresserad. Henry the Hunk står lutad mot pelaren vid ingången till Västermalmsgallerian med händerna nerstoppade i sin svarta rock. Han söker inte efter mig vid blicken och när jag går fram och hälsar ser han några ögonblick lite halvdement förvirrad ut. Vi ger varandra en kram och han är glad. Han öppnar munnen och börjar prata och är kusligt lik min mosters man. Henry går med ena foten utåt, Charlie Chaplin style. Han hör dåligt på ena örat och av det rödlätta håret på profilbilden syns inga spår. En gråhårig farbror har ätit upp min dejt, hunken.

Henry har bara en profilbild på Tinder. Det är en skitfin bild med honom i profil och lite motljus. Han har en snygg skjorta och ser smal men vältränad ut. I profiltexten står det att han är social, har ett bra jobb, kul vänner, trivs med livet. Han skriver att han gillar träning och tränar mycket kampsport och styrketräning. Han verkar mest inriktad på spännande möten och att träffa nya människor. Han tycker att livet ska vara i färg, en färgfilm. En player, tänker jag. Men en attraktiv player. Jag frågar om hans enda bild och han svarar att han är lite hemlig men om jag har kik eller what´s up kan han skicka fler bilder. Jag svarar att jag inte har kik och att jag också är lite hemlig, så jag föreslår att vi ska ses på riktigt istället. I dare you, skriver jag. Och på den vägen är det.

När vi ses vid pelaren den där tisdagen har vi utväxlat närmare 200 chattmeddelanden på några dygn. Tonen har mestadels varit kvick och flirtig. Enligt min samlade erfarenhet på Tinder leder de flirtiga meddelandena aldrig till en dejt irl. Henry verkar vara undantaget som bekräftar regeln. Han vill faktiskt ses. Jag vet väldigt lite om honom, men jag har en tydlig och klar bild av honom som en vältränad, attraktiv, mystisk och rotlös man som har ett hemligt jobb, ett galet ex eller helt enkelt en obekymrad själ.

När den flirtiga konversationen började gå övertyr var jag tvungen att sänka förväntningarna lite. Jag skrev att om han har något emot tjejer som är 173 cm och normalviktiga (liiiiten överdrift där) så behövde vi inte ses. Han svarade vitsigt och slog fast att han är 179. Farbrorn som ätit upp min dejt är snarare lika lång som jag. På den korta men ack så klargörande promenaden till fiket flyger vår nätflirt revy genom mitt huvud. Han vet till exempel färgen på mina underkläder (svarta). Jag är hundra procent obekväm med situationen. Det märks naturligtvis inte ett dugg. Även om jag är ett socialt mingelfreak är jag sjukt bra på att verka lugn och avmätt trevlig.

Henry och jag har i den eldiga chattväxlingen skämtat om att vi är dåliga på att flirta i praktiken och han har föreslagit kodord. På en skala 1-10 betyder 5+ att vi ska fortsätta dejten. Den som säger att det är varmt vill hångla. Något liknande om man säger att det är kallt. Om vi har svårt att prata kan jag ju gå in på toa och skicka meddelande på Tinder till honom (alla dessa är hans förslag). Vi har bestämt att vi ska dricka kaffe, ta en promenad och sedan ta ett glas vin. Och om vi hungrar ihjäl tänker han att vi kan köpa varsin korv, eller gå hem till mig och laga mat.

Så här med facit i hand vill jag bara gapskratta mig själv rakt i ansiktet, men där och då galopperade jag fram på dejtinghästen och kände vinden i mitt hår. Jag tänkte att nu, äntligen ska jag få min oseriösa no-strings-attached-dejt. Med en kampsportshunk.

hahaha.

Vi dricker vårt kaffe. Henry visar sig vara frånskild, pappa, radhusbo. Hans jobb verkar inte vara så mycket att hänga i julgranen, styrketräning hatar han och han tycker att ljudvolymen på det lilla fiket är för hög. Så mycket för mystiken. Vi går på en promenad. Jag pratar och pratar och frågar och frågar.

Vi hamnar på en restaurang långt utåt tjotahejti, 30 minuters promenad från civilisationen. Han går på toa och jag är kissnödig men jag bara vet att han kommer skicka ett kodmeddelande på Tinder så jag sitter kvar och ignorerar min telefon. Jag beställer råbiff och ett glas rött vin. Han beställer detsamma, men en öl.

Ni vet konsistensen på råbiff? Ok. Jag sitter mittemot honom och han har på riktigt en jättejättestor grön glänsande snorkråka i sin ena näsborre. Och jag tänker att det gör liksom ingen skillnad för mig. I mina ögon är han så långt ifrån hunken jag trodde jag skulle på dejt med att snorkråkan inte drar ner helthetsintrycket. Min attraktionsnivå är noll grader Kelvin, den absoluta jävla nollpunkten. Jag har aldrig varit mindre intresserad av en man i hela mitt liv.

Den känslan är inte ömsesidig. För medan Henry ägnat sin chatt åt att utmåla sig som mystic, sexy och intressant har jag snarare underdrivit från mitt håll. Jag vet att jag är fin i håret, att tröjan framhäver mina ögon och att de röda naglarna glittrar förföriskt åt hans håll.

Jag försöker undvika att råka säga något temperaturrelaterat.

När vi har ätit upp skjuter han bort sin tallrik, lägger huvudet på sned, lägger sina händer (många tjejer tänder på mina händer) på bordet och säger "är det inte lite varmt här?".

Fuck. Vi sitter vid världens ände. Men jag kan ju inte ljuga. Så jag svarar ... "Nej."

Leendet ser en mikrosekund lite osäkert ut, men så försöker han igen. "Jomen ... liiite varmt är det väl?" Och jag andas in, och pustar ut ett sorgset men väldigt tydligt "nej".

Och där och då borde det väl ha tagit slut. Men Henry vill inte riktigt acceptera sakernas tillstånd. Jag tror han liksom har fastnat för att jag meddelat att jag inte kan flirta och glömt att jag även skrivit att jag är ärlig. Så han försöker med lite olika taktiker. Han undrar om vi ska hem till mig. Jag svarar nej. Jag säger att det är ett för stort glapp mellan min tanke om dejten och hur den är i verkligheten. Då försöker han skuldbelägga mig och menar att om han hade fått skicka bilder skulle jag ju fått veta hur han ser ut. Jag är tvungen att trycka till och förklarar att han påminner jättemycket om min mosters man. "Fy fan" säger Henry och jag är tvungen att backa lite och förklara att min mosters man är ung (det är han inte).

Jag hatar den där grejen med att vara tjej och dejta. Att man faktiskt alltid är lite rädd att ha råkat på en craycray psykopatsnubbe som inte köper ett nej. Henry är inte sådan. Men det vet jag inte där och då. Det jag vet är att vi har 30 minuters promenad kvar. Trots ovan sagda blir Henry lite överraskat besviken när jag övertydligt klargör att det inte kommer att bli något hångel. Vill jag träffa honom igen? Jag svarar kanske. "Så det är inte helt kört?" "Nä, men det är liksom ... långt bort". Henry försöker smygfölja mig till min port och jag närmast slänger honom på en buss som ska ta honom långt, långt bort. Han frågar om han får ge mig en liten puss. Jag svarar nej. Han frågar igen. Svaret är nej, igen.

Jag tar ett långt varv runt kvarteret, köper örtte. Promenerar till två rara vänner som sitter i en bar. Jag beställer tequila och öppnar mobilen. Henry har skickat "5+ ;)" från toan. Ett fyrverkeri av hjärtan från bussen. Och ett meddelande om att han hemskt gärna ses igen. Jag skriver att jag tyvärr inte känner så för honom och att jag är helt säker. Morgonen efter tänker jag att han måste ha läst meddelandet. Jag avmatchar honom.

Henry the Hunk. Mitt livs värsta dejt.

Hitintills.







onsdag 4 april 2018

Dejt med Danny den deppige (Triptyk i tindertragedi)

I mars tänker jag att nu räcker det. Jag måste faktiskt upp på dejtinghästen igen. Siffrorna på vågen och jag själv är långt ifrån att acceptera varandra men det kan faktiskt inte hjälpas. Min senaste dejt var Turning Torso och jag måste få bort den bittra eftersmaken av att bli ratad av idioter som jag inte (egentligen) vill ha. När jag ska välja tillvägagångssätt väljer jag det mest logiska, det på temat "ont ska med ont fördrivas". Det vill säga ... om nu turning torso var ett slag i stolthetens solarplexus så försöker jag hitta en dejt som är fel på något annat sätt. En spark i baken kanske?

Jag väljer Deprimerade Danny.

Danny är pappa, psykolog och ärlig. Han ser bra ut, har ett spännande jobb och kan stava. Han tycker att jag är söt och trevlig och intressant. Det är fördelarna med Danny. Nackdelarna då? Well. Han tror inte på tvåsamhet, har en öppen distansrelation med en kvinna i en liten småstad och bor i andra hand under tämligen eländiga former tillsammans med sin dotter. Relationen till exsambon är inte en glad schottis, om man säger så.

Lägger man fördelarna och nackdelarna i varsin vågskål går det tämligen fort att se att Danny inte är den där mannen som jag kommer att tillbringa resten av mitt liv med, i glad polyamorös distansharmoni. Men jag vill ju faktiskt bara upp på dejtinghästen igen. Intalar jag mig. Jag har kontroll. Hahaha.

Danny och jag dricker en kopp te hemma hos mig en timme innan det ska bli brf-stämma i min lägenhet. Jag gillar honom. Efter det skriver han ett långt meddelande om den där distansrelationen och det framgår tydligt att Madame i småstaden är speciell för honom. Jag skriver lika öppenhjärtigt tillbaka.

Så ... vi klipper till nästkommande fredagskväll. Och vad ser vi? Jo ...

Deppige Danny sitter så långt från mig i hörnsoffan som man kan komma utan att slå i väggen.

Om det skulle sitta en högintelligent fluga på väggen skulle den rätt så omgående kunna läsa av våra kroppsspråk. Jag sitter vänd mot honom i en öppen position. Jag skulle inte kunna vara mer övertydlig även om jag hade en blinkande vikingahjälm som det stod Se mig på. 

Han är vänd mot hushållspappersrullen på soffbordet som om det i själva verket är mellan dem två som vår konversation äger rum. Han håller i sitt vinglas som en bägare med livselixir, den sista droppen vatten. Tystnaden breder ut sig mellan oss. En brandfilt av något obestämbart. Kanske ångest från hans sida? Jag försöker läsa av honom. Han ber om att få höra Maria McKee på spotify och sjunger lite maniskt med. Han säger ett antal gånger att det inte finns någonting i hans liv som han vill förändra. 

Upplägget för kvällen var helt och hållet hans. Det var hans förslag att vi skulle ses denna fredagskväll, att han skulle köpa med sushi. Enligt planen skulle vi även (skitkonstigt) sitta nära varandra i soffan för att känna om det fanns en attraktion mellan oss. Jag tänkte att han kanske skulle vilja ha sex, eller vilja ha mig som vän. Men där han sitter i andra änden av soffan blir det liksom mer och mer klart att han vill absolut ingenting. Utom möjligen att fly. Och det gör han kl. 23.07.

Morgonen efter skickar han ett "det är inte du, det är jag-sms". Han trodde att han skulle vara mer redo för något slags relationer i sitt liv. Men det är han inte. Tyvärr. Han skulle inte må bra av att hålla kontakten med mig. No shit Sherlock?

Istället för att skriva ett präktigt och självutplånande: "ingen fara, helt ok, lycka till på färden genom livet och hör av dig om du ändrar dig, vill du ha pengar för sushin" så skriver jag att jag är helt ok med att inte hålla kontakten, men inte ok med hans konstiga beteende kvällen innan. Jag får ett bättre svar. Ett förlåt. Och ett tydligare "det är inte du, det är jag". Så det tackar jag för. 

Och sedan skrittar jag iväg med den blinkande vikingahjälmen på sned. På min alldeles egna dejtinghäst. 


lördag 17 mars 2018

Och ge oss skulorna ...

Jag är vuxen. Har två barn. Jag har varit gift, skilt mig. Jag har kravlat på botten, jag har skuttat på rosa moln, jag har stått på randen till avgrunden och brottat ner ett antal spöken i skräddarsydda små helveten. Jag har trillat, sårat, älskat och misslyckats fler gånger än jag kan räkna till. Och det har tagit mig hit. Till den rätt så kloka, småfeta och hyfsat harmoniska versionen av mig själv. Det går inte en dag utan att jag känner (eller åtminstone reflekterar över) hur lyckligt lottad jag är.

Med detta sagt (skrivet) är det så att jag ständigt rör mig framåt, bakåt och sidledes för att försöka bli en bättre och starkare version av mig. För tillfället går det sådär. Så på förekommen anledning undrar jag: Tinder - vad fasen håller du på med?

Jag letar inte efter den där själsfränden som man trodde på i tonåren. Jag söker inte något slags halvgud. Jag inser att vi alla är begagnade i någon mening eftersom vi har levt. Men jag antar att det begagnade som jag själv söker (och är) är typ någon mänsklig motsvarighet till ett repigt exemplar av vänskapsknuten, en undangömd bourgogne, en cool retrolampa. Jag vill ha vintage. Eller åtminstone något begagnat som är helt och rent och mitt. Men det jag blir erbjuden är människor som är som trasiga möbler. Jag chattar en vecka med Mr Pisstrist. Han växlar mellan att vara fantastisk och ett litet as. Det kokar slutligen ner till att han avmatchar mig för att jag inte vill träffa honom första gången på en swingersklubb (felsutten, nerkissad soffa). Jag är ständigt samtalstöd till Kryptoniten och ett antal andra med relationsproblem (cyklar utan hjul). Jag har möjligen en kommande dejt med en sötsnygg psykolog som är typ elva ljusår från att ha vilja och förmåga till en relation (sönderbränd tv).

Så frågan är väl kanske egentligen: Vad fasen håller jag på med?

Det börjar bli dags att koppla ihop de svarta prickarna och se mönstret: om det ser ut som bajs, luktar som bajs och smakar som bajs så är det sannolikt inte någon form av unik choklad. Då är det kanske dags att avmatcha, blocka, tacka för kaffet och gå vidare. Jag är värd bättre än det här.

torsdag 4 januari 2018

Turning torso (Tinder och jag)

Jag har gett hjärnan ledigt i förhoppning om ett mer lyckat utfall i Tindervärlden. Libidon är i gasen,  hjärtat är försiktigt optimistiskt och magkänslan litar på att jag kommer att klara av att hantera vad som nu dyker upp. Därför swipar jag höger på en torso.

Torson förekommer i lite olika vinklar och ser mycket trevlig ut. Presentationstexten låter antyda att mannen bakom bilderna inte är ute efter att träffa en partner för livet. Här finns inget romantiskt smet, men det är rättstavat och några av formuleringarna väcker min nyfikenhet. Det klargörs att torson är singel. Där finns även en ansiktsbild. Mannen ser trevlig och normal ut.

Mr Torso och jag matchar och senare samma dag skriver han. Han formulerar sig hyfsat väl, men inleder varje meddelande med mitt namn; jag får litegrann associationen att han på detta sätt påminner sig om vem han skriver till. Han har barn, bor "inom tullarna", blev singel "ganska nyligen". Det är roligt att skriva till honom.

Torson har en teori om att han inte passar med extroverta personer och det låter ju bra, för trots att denna bloggs existens tyder på att jag är extrovert, så tycker jag att det framgår av innehållet att jag är introvertare än Skalman. Tämligen tidigt i kontakten står det klart för mig varför han faller för extroverta personer; han vill exempelvis inte planera eller ta initiativ till när och var vi ska ses utan tycker att det är bättre att jag bestämmer. Jag föreslår tre ställen. Till slut väljer han motvilligt ett av dem.

Torson tror att han ska komma till en dejt och lyssna på en typ jämnårig kvinnas alla bekymmer och kärlekstörst. Det är den rollen han är van att ha. Han är den som lyssnar, bekräftar och ser. Men han är ingen match för mig. Han är i flugviktsklassen och jag tävlar i supertungvikt i VM i lyssnarskap. Så det blir han som berättar om sig.

Det är en mycket attraktiv man som sitter i soffan snett mittemot mig. Han är öppenhjärtig, lugn och jag tycker att han är alldeles galet intressant. Ett pussel. En gåta. Och samtidigt försöker jag vara mig olik. Jag försöker flirta lite, fast det alltid går åt skogen. Så jag befinner mig väl, liksom han, en bit utanför min komfortzon. Men vi har trevligt, och en spännande diskussion.

Mest är det alltså trevligt. Men det finns varningsklockor som i backspegeln nog motsvarade Hesa Fredriks tuta. Det visar sig att han är i en experimentfas i sitt liv. Han chattar med kvinnor i andra delar av världen, sådana som värdesätter tryggheten i ett äktenskap med en äldre rik man betydligt högre än kärlek. Det är inget sexuellt, han är intresserad av (kvinnor i) andra kulturer.

Vidare vill han ha sex med en gift kvinna, alltså inte en särskild gift kvinna, utan helt enkelt en kvinna som är gift. Han vill nämligen veta "hur det är", som om en sådan erfarenhet skulle vara representativ. Som att pröva att äta krokodil och kunna säga efteråt att otrohet smakar ungefär som kyckling.

Slutligen börjar hans åldersspann på Tinderkandidater vid arton år och detta motiverar han med att "det fanns så få i åldern 40-50".

Nu tänker någon kanske att han verkar vara ett litet as? Ja, tanken slår mig. Men samtidigt är det väldigt befriande att veta att den här killen blir det liksom inte en relation med. Däremot borde det ju vara hyfsat goda odds för att ha sex? Ha! För den tragiska sanningen är att även om Mr Torso verkar vara beredd att ligga med hela världen så innefattar inte detta yours truly.

Jag skriver ett meddelande till honom när jag kommer hem. Han svarar att jag är en "fin tjej" och att han "gärna fortsätter vår diskussion vid annat tillfälle". Det är en _total_ tokdissning, tro mig.

Jag vet inte varför detta kryper under skinnet på mig så mycket. Jag borde väl vara glad att jag inte gjort utslag på hans creepy-attraction-radar. Om han letar gifta kvinnor, nyss myndiga kvinnor och är nyfiken på kvinnor som vill komma från ett fattigt liv till ett tryggt liv ... då är det väl rätt skönt att han inte tycker att jag är rätt pingla för honom? Men ändå ...

Inte ens han gillar dig, väser en ytterst otrevlig röst inom mig.

Och jag kan inte förmå mig att radera honom. För jag vill så gärna sluta på plus. Jag vill så gärna att den där rösten ska ha fel. Att han ska skicka ett småflirtigt meddelande och vilja ses. Så att jag får välja, eller välja bort. Jag skriver ett meddelande och väntar hela dagen på ett svar. Jag tittar i min telefon så många gånger att jag typ utvecklar musarm på en dag. Jag kan inte sluta älta.

Trots att jag vet att frågan är felställd.

Det är total panik inombords:
- Är jag för fet? hulkar libidon
- Ingen kommer någonsin falla för oss, gnäller hjärtat
- Där ser ni hur det går, tjuter hjärnan. Vi blir ju jättejätteledsna när inte jag får vara med och bestämma!
- Äh. Säger magkänslan. Radera den jäveln och skriv om det på bloggen. 

Och det gjorde jag. Så här är vi.

måndag 1 januari 2018

Nyårslöften och sådant

Förra året hade jag, min pappa och syster ett gemensamt nyårslöfte. Vi skulle avstå från socker (godis, bullar, kakor, efterrätter, glass och även - på förekommen anledning - chips). Den som klarade sig längst skulle bli bjuden av de två förlorarna på middag.

Alla trodde att jag skulle klara mig längst. Jag har nämligen en historik att jag, med avstamp i ett nyårslöfte, lyckades undvika socker i nästan två år. I början var det flera som blev direkt provocerade av nyårslöftet. "Vad då?" sade en kompis "om du är hembjuden till mig och jag bjuder på nybakade bullar, kommer du säga NEJ till dem?" Eh, ja. Det är en del av konceptet avstå från socker. Väninnan snörpte ogillande på munnen. Hon ansåg mig uppenbart rubbat oartig. Och visst var jag rubbat oartig vid några tillfällen under de två åren, men omgivningen i stort var rätt så peppande. Så ... det fanns visst hopp om att jag stoiskt skulle stå som vinnare i familjen interna anti-socker-race  anno 2017.

Tydligen blev pressen för stor. För redan den sjunde januari ställde mig och bakade maränger. Jag kan inte erinra mig ett enda vettigt skäl till marängtillverkning sagda dag, men kanske var det så enkelt att jag hade gett upp redan innan jag inhandlade äggen. Ungefär 45 minuter in i marängtillverkningen stod jag och slevade i mig marängssmet i smyg i köket, med en målmedvetenhet som skulle få Usain Bolt att utropa "Hur kan du vara så fokuserad och snabb? Lär mig din hemlighet."

Marängfrosseriet, och efterföljande veckors badande i socker var min lilla hemlighet. Jag tänkte att det inte var bra för moralen hos pappa och min syster att veta att jag fallit så lätt och snabbt. Min syster höll ut till mars och pappa klarade sig till påsken. Ett stort påskägg inhandlat till barnbarnen blev hans fall. Han åt metodiskt upp allt på en timme. Helt klart en ärftlighetsfaktor här.

Så kan det gå.

Men eftersom år 2018 har temat Hindra Förfallet är jag en lite svårare motståndare denna omgång. Nu jävlar i min lilla låda ska här inte ätas socker. Faktum är att jag har vaskat varenda godisbit i huset (de ytterst få som återstod). Inte ens en sketen lussebulle finns kvar i frysen.

Jag är all in när det gäller nyårslöften. Jag skjuter brett och siktar högt och så trillar det ut några resultat i slutet av året. Min mindmap över 2017 var färgkategoriserad och innehöll väl närmare sextio förbättringsområden. Ja, ja. Jag förstår att metoden inte passar det stora flertalet. Det tangerar motsvarigheten till att vara en samlare av porslinstomatar och fylla hela huset med dem. Det vill säga, det är knäppt men man kan vara en härlig person ändå. Vi pratade om det på nyårsmiddagen igår: majoriteten förespråkade att (om man nu envisas med att hemfalla till nyårslöften) bara sätta upp realistiska mål och sedan ge allt för att förverkliga dem. Bah! Inte min kopp te.

Så på kylskåpet sitter lappar på årets tema. De handlar om saker att göra (träna, vardagsmotion, en budget att hålla) och saker att undvika (basically socker och chips). På kylen hänger även ett 104 cm långt måttband. Jag övervägde på riktigt att ställa 10 tomma mjölkpaket bredvid, men insåg att där någonstans går gränsen till att uppfattas som en galen person på riktigt.

Och jag hade inte tio tomma mjölkpaket.

Mvh
Hanna, leg nyårslöftessamlare


söndag 31 december 2017

Oförmågan att flirta (Saga och jag del 2)

Årets näst sista kväll har barnen åkt hem till A och lämnat en öronbedövade tystnad efter sig. Det är kaos i hela lägenheten och 70 procent beror på att jag stökat till. Resterande 30 procent beror på att jag inte tjatat på barnen när de har stökat till.

Det tar emot att skriva orden "barnledig" och "barnfri". Det är fel ord. För helst vill jag ju bo med dem hela tiden, i en fin och härlig kärnfamilj. Men jag gör som de flesta andra varannanveckas-föräldrar och försöker helt enkelt Gilla Läget, med hyfsat resultat. Om man bortser från det där med kärleksrelationer då.

Efter att jag lämnade barnen gick jag till Intersport och prövade träningskläder på rea. Jag köpte en långärmad mörkblå tröja som är perfekt på yinyogapass. I teorin. För varenda valk syns igenom, till och med några födelsemärken. Jag hade lika gärna kunnat vira in mig i kasslernät. Men det där är min måltröja. Jag kanske inte ser klok ut i den nu, men vänta några månader. För det kommande året SKA jag ta bättre hand om min hälsa och en trevlig bieffekt kommer vara att kasslerlooken försvinner. Och då är jag säker på att jag och tröjan kommer att gilla varandra. För jag riktigt, riktigt trött på att ha en niocentimetersnavel. För övrigt är det rätt så mörkt i yinyogasalen.

Så ... jag sitter framför tv:n och slötittar på Dödligt Vapen och swipar på Tinder. Jag bestämmer mig för att faktiskt skriva om jag matchar med någon. Jag matchar med tre. En av dem ser hyfsat snygg och snäll ut. Han har bara skrivit ett ord i sin presentation och det är "happy". Vilken trevlig egenskap. Jag skriver att jag också är det, happy alltså. Detta förefaller glädja honom. "va bra" skriver han, "vart är du?" Och jag meddelar att jag bor på Kungsholmen. Jag frågar om han är redo för 2018 och han svarar att han är helt klar med 2017. Här kan man ana ett mörkare stråk, att han inte är så himla happy trots allt. Jag skriver att även jag är färdig med 2017. "Så ska vi bli tillsammans :)" blir svaret.

Alltså ... här vet jag inte vad jag ska skriva. Är det en fråga? Eller stavade han fel på en profetia och menade DÅ ska vi bli tillsammans? Men vi är ju färdiga med 2017? Ja, den uppmärksamme läsaren börjar kanske ana ett problem här. Och någonstans vet jag att det är själva tonen som är det viktiga här. Tonen, som ska föreställa lite flirtig. Men det är liksom för dumt. Att han inte orkar skriva korrekta meningar är en sak, men det här är ju typ på grottmannagrymtningars nivå. Jag skriver att jag inte riktigt hänger med i hans logik och funderar länge på om jag ska lägga till "men det låter bra". Fast jag klarar det inte. För det är för DUMT.  Jag lägger till en emoji iallafall, den som ser lite listigt flirtig ut (i mina ögon alltså, förmodligen betyder den något helt annat). Svaret blir "Hepp".

Hepp?

Hepp som i "nähepp" eller som i "cirkuskonsthepp" eller ett helt annat jävla "hepp"? Men jag gör ett försök och frågar vad han är, förutom happy? Svaret är tyst. Jättetyst. Så jag raderar honom när jag går och lägger mig några timmar senare, långt efter att Danny och Mel har fångat sina skurkar. Jag borde ha skrivit "tihi" tänker jag. Jag borde ha sänkt mig till hans nivå och sett om det fanns något bortom hans blaséflirt.

Match nummer två har skrivit rätt så roligt i sin presentation. Att han gillar vardagliga och nördiga tjejer men alltid hamnar i gravt dysfunktionella relationer och han välkomnar ett trendbrott. Vi skriver lite fram och tillbaka. Jag får två "det låter intressant :)" i rad. Och sedan raderar han mig. Ironin är tydligen det sista som lämnar 2017.

Jag har inte så stort hopp om match tre heller. Han vill träffa någon allmänbildad tjej som kan kommunicera och inte är ett sportpsycho. Två av tre tänker jag och skriver något skämtsamt rörande definitionen av allmänbildad.

Ok ... så vi sammanfattar kvällen. Jag matchade med tre snubbar. Jag kände mig social och utåtriktad. Intentionen var att flirta. Den första blev jag provocerad av, den andra skrev jag om jobb med och den tredje försöker jag charma med definitioner av allmänbildad. Hjälp. Det är fan fel på mig.

En vild gissning är att jag är bättre på att köra bil än att flirta. Och då har jag räknat med det faktum att jag aldrig ens suttit bakom en ratt i förarsätet.

När jag vaknar på årets sista dag är det konferens igen. Libidon och Hjärtat har teamat ihop sig och försöker göra myteri. Libidon påpekar att det är väldgt länge sedan hon fick dansa macarena. Hjärtat blänger anklagande på Hjärnan som försöker försvara sig. "Kom igen, det hade ALDRIG blivit något med någon av de där tre ändå. Jag gjorde oss en tjänst. Håll med nu, Magkänslan."

Men Magkänslan brummar till. "De har faktiskt en poäng", säger den. "Minns du den där midsommarkvällen på skärgårdsön när du och en trevlig singelkille skulle sova i samma rum? Och han sade att han hoppades att du inte skulle bli störd om han snarkade. Minns du vad du svarade?"

Hjärnan försvarar sig frenetiskt: "Men hallå, det var ju ett SKÄMT! Jag trodde att han skulle tycka det var en kvick kommentar." Magkänslan ger sig inte: "vad sade du?"

Hjärnan börjar ryka lite, och skammens rosor visar sig på kinderna. "Eh. Jag svarade att jag hoppades att han inte skulle bli störd om jag fes."  (<-- japp. Det sade jag).

Libidon, Magkänslan och Hjärtat ger Hjärnan en gemensam styrkekram.
- Du är bara rädd, säger Libidon,
- Vi kommer alltid behöva dig, tillägger Hjärtat.
- Men kanske inte när vi chattar på Tinder konstaterar Magkänslan.


fredag 29 december 2017

Årets sista pt-pass (träning och jag)

När jag sitter på t-banan på väg till årets sista PT-pass konstaterar jag att jag freudianskt har glömt mina träningsskor. En tämligen dålig start, men ingen katastrof. Fantastiske F brukar vara bra på att anpassa träningen utifrån min dagsform och mina varierande krämpor. Lite skolöshet kommer inte att vara något större hinder.

Jag pillar med min telefon och sätter hörlurarna i örat. Planen är att komma i stämning med några väl valda Spotifylåtar. Spellistan föreslår ledmotivet till Zootropolis, Try Again med Shakira. En passande låt ur så många aspekter. Men självklart är det något fel på lurarna. Trots att jag höjer volymen till max hörs musiken ytterst svagt. Det tar orimligt lång tid för mig att hitta förklaringen; jag har inte pluggat in lurarna i mobilen. 

Ok. Så snart jag sänkt volymen, pluggat in lurarna och hör Shakira sjunga att det är ok att göra misstag tittar jag mig omkring lite diskret. Mittemot sitter en bister dam. Hon är inte en person som verkar se glaset som halvfullt. Hon är snarare en person som verkar se glaset som fullt ... med sten. Den charmiga humorn med att se en tjock liten tant i träningskläder och enorma axlar som glömmer plugga in sina lurar och bjuder på Disney Soundtrack går så att säga henne förbi. 

Tre stationer senare är jag framme vid gymmet. Jag hade problem att hitta hänglås hemma (förmodligen låg de bredvid mina tärningsskor). Till slut tog jag min dotters lås, som har formen av ett gulligt björnansikte. En liten julklapp. Det visar sig dock att bygeln till låset är för kort. Det går således inte att låsa eländet. Det går inte heller att avlägsna hänglåset. Jag använder några minuter åt att pröva lirkande och våld och lyckas slutligen slita bort det. Det gulliga björnansiktet har fått ärr från striden. Jag förtränger detta, hyr ett Satshänglås och skuttar ut i gymmet. Redo för träning!

Fanstastiske F frågar alltid om dagsformen. Jag brukar nästan alltid svara att den är "rätt ok" eller "sådär" och sedan informera om att jag sovit dåligt, har ont i ryggen och lite halsont. Han brukar svara att om jag inte mådde så skulle han bli orolig. Sedan kör vi igång. En fin liten tradition.

Jag har tränat med Fantastiske F i ungefär 2,5 år. Genom de åren har han bevittnat hur jag påbörjat och fallerat med ett antal storslagna projekt. Jag har satt upp som mål att springa en mil på mindre än en timme (inte sprungit på tjugo år och då var det 65 plågsamma minuter), att träna 200 pass på ett år (det blev 116), att göra magövningar varje dag (hahahah), att bara äta paleokost (funkade två dagar), att sluta med gluten, att sluta med socker, att sluta med alkohol, att sluta med mejeriprodukter. Och två veckor senare dyker jag upp och bekänner att det där funkade ju inte. Och F höjer naturligtvis inte ens på ögonbrynen. Jag har, som en variant på sagan om Peter och Vargen, ropat "Karaktären kommer", så många gånger att ingen längre tror mig.

I dag lyckas jag i alla fall lyfta 50 kg i marklyft, så jag har varit i sämre form. Det finns hopp.

Jag har en liten dröm om att faktiskt lyckas leverera det kommande året. Att komma in i gymmet i december 2018 och säga att jag mår-bra-som-fasen-tackar-som-frågar-nu-köttar-vi. Jag tvivlar på att F skulle bli imponerad. Det normala är sannolikt att personer är lite mer fasta i karaktären och realistiska i sina målsättningar än jag är. Men man kan väl få drömma. "Wow Hanna", skulle Fantastiske F säga, "i dag har du lyft din egen vikt. Du är verkligen i toppform jämfört med för ett år sedan. Jag visste inte att du hade det i dig! Men kom för fan ihåg skorna nästa gång".



torsdag 28 december 2017

Fönsterbesiktning (min brf och jag)

Det är september och jag är ännu lyckligt ovetande om att jag sitter i skiten. Det är fönsterbesiktning i brf-föreningen. Den andra i ordningen. Förra gången fick firman bakläxa eftersom de glada i hatten hade målat över röta istället för att åtgärda den. Så nu har de, till samtliga boendes besvär och förtret, målat om alla fönster igen och i dag ska vi se om de har lyckats bättre. Fingers crossed.

Med hot, lock och pock har vi i styrelsen fått ihop nio boende som är beredda att låna ut sina nycklar och släppa in en besiktningsman, entreprenören, vår kontaktperson och målerifirman. Och så min olyckssyster, styrelsens ständiga sekreterare som gör mer för föreningen på en vecka än FN:s fredsbevarande styrkor gör i katastrofzoner på ett år.

Jag kommer två minuter sent och ber om ursäkt. Lite onödigt, för varken kontaktpersonen eller besiktningsmannen är på plats. Kontaktpersonen strosar in. En obehagligt glad kvinna med teflonvibbar. Vi väntar 45 minuter. Sedan kommer besiktningsmannen. Han ger samma stringenta intryck som Fader Fouras i Stig Ossians tappning. Besiktningen kan börja.

Det tar 25 minuter att titta på ett fönster i den första lägenheten. Besiktningsmannen och entreprenören försöker tydligen komma överens om vilken nivå som de ska lägga sig på. Jag och min olyckssyster utväxlar uppgivna blickar.

Det har funnits ett avtal. Sedan har det överenskommits om "avvikelser" från avtalet. Varken avtalet eller avvikelserna finns dokumenterade. Känns bra det här.

Nittio minuter senare står vi i trapphuset. Livskraften rinner sakteliga ur oss alla. Besiktningsmannen sammanfattar läget: "Det här är skit" säger han "men det är kanske vad ni har beställt. Om ni har beställt skit så är det inget fel på målningen". Här väljer jag att opponera mig, med viss kraft. Jag känner mig som Godzilla på ett jävligt dåligt humör och väser mellan tänderna att "vi har naturligtvis inte beställt och betalt en renovering av fönstren som ska göra dem sämre." Numera, efter att jag kommit att läsa några av föreningens avtal, är jag inte så säker på att det antagandet alltid är korrekt. Men där och då verkar i alla fall flera av de närvarande anse att detta är en rimlig utgångpunkt: En renovering ska inte resultera i en försämring.

Ok. I sådana fall är läget så att alla fönster i hela föreningen måste göras om. Igen. För firman som målade dem har lyckats med konststycket att klibba ihop alla fönster OCH att skapa förutsättningar för vattengenomträngning och röta.

Jag känner en sekunds tillfredsställelse fladdra i magen, jag är bevisligen inte sämst i världen på mitt jobb. De här ägghuvudena som låtsatsmålat fönstren tar det priset.

Besiktningsmannen tycker att det är meningslöst att fortsätta besiktningen. Det kommer vara samma fel överallt. Det kostar oss alla tid och pengar. Jag frågar vad han i stället vill föreslå. Jo, serru. Han tycker att firman (aka ägghuvudena) ska välja en lägenhet och göra om alla fönster på ett proffsigt sätt. Därefter ska besiktningsmannen göra ny entré, förhoppningsvis godkänna fönstren och sedan ska ägghuvudena göra precis rätt i alla andra lägenheter. Briljant plan. Jag ser inga problem med den alls.

Entreprenören frågar vad han ska göra för att fönstren ska bli godkända. Han får svaret att han ska följa avtalet (som ingen vet var det är) med överenskomna avvikelser (även dessa totalt okända) och göra det på ett fackmannamässigt sätt (empiriskt klarlagt att detta är ett HELT okänt begrepp för församlingen). Varken entreprenören eller firman med ägghuvuden verkar förstå den instruktionen. Jag kan faktiskt relatera till det.

Alla gör sig klara att gå hem och jag får lite panik. Det känns som att det så att säga ligger i farans riktning att vi kommer stå i exakt samma konstellation och trappuppgång om ett år och inte vara en mikrometer närmare klibbfria och godkända fönster. Så jag drabbas av en snilleblixt och föreslår att min lägenhet ska få bli referenslägenheten som de fixar i ordning och får godkänd. Förslaget faller i god jord. En liten seger.

Några månader senare sitter jag med klibbfria, godkända fönster. Tre tillfällen, en jävla massa hamrande på fönstren och två fokuserade ägghuvuden har det tagit att komma dit. Resten av föreningen får vänta tills det i teorin är ok väder i Stockholm. När jag hör ordet fönsterrenovering numera blir jag osökt sugen på att lyssna på ledmotivet till filmen The NeverEnding Story. Go figure.