Den 5 mars 2020 uttalade sig Anders Tegnell i bl.a. DN och sade att det fanns anledning att tro att importfallen av covid-19 skulle peaka i närtid eller redan hade peakat. Någon allmän smittspridning i Sverige trodde man inte på. Vi var några stycken som tyckte det var så dumt att vi tog skärmdumpar av nyheten i våra mobiler (det har blivit rätt många skärmdumpar). Där jag satt framför min jobbdator tyckte jag nämligen att det fanns en rätt stor risk för att vi inte hade peakat. Överallt hörde jag om kollegor, vänner och bekanta som kommit hem från sportlovsresor och sedan blivit krassliga, eller hade krassliga barn. De fick inte testa sig, de måste inte hålla sig hemma.
Det sägs ofta att ingen kunde veta hur det skulle gå, att det är lätt att vara efterklok. Men som stolt medlem i Team Foliehatt vill jag bestämt hävda att många, många av de uttalanden som kablades ut var riktigt svajiga redan när de lämnade stämbanden. Jag känner att jag stått i dikesrenen och vrålat att kejsaren är naken i åtta månader och att rätt många tycker att jag blivit en trist och jobbig jävel. När någon säger att Sveriges strategi varit bra eller att Anders Tegnell gjort ett fantastiskt jobb är det som att något i mig krackelerar. Det är som en jäkla hulk-knapp, med den skillnaden att jag inte blir ett grönt, urstarkt monster med spräckta byxor utan en vilt stirrande mästrande och vrålande liten tant som spottar fram punktlistor över alla felbedömningar som gjorts.
Och istället för att jag sprider en aha-upplevelse och värvar till Teamet så tittar folk på mig på samma sätt som jag och det stora flertalet tittar på fulla och arga uteliggare och religiösa fanatiker i tunnelbanan. Det vill säga med lite rädsla och avsmak i blicken. Jag riktigt ser tankebubblorna "Var tyst, håll med, bryt ögonkontakt och byt vagn fort som fan!"
Så jag försöker sluta predika. Jag kommer aldrig någonsin höra någon säga att jag hade rätt där i februari, mars, april eller maj 2020. Det är en helt meningslös sak att sträva efter. Och jag vill inte ha ett drev, jag vill inte vara med i team hate. Jag fattar att Mr Tegnell och Folkhälsomyndigheten inte byggt denna bajsbytta som är hanteringen av covid-19 i Sverige med flit eller av illvilja. Jag fattar att de har gjort sitt bästa. Och jag tycker att det är starkt av Tegnell och svenska politiker att stå i rampljuset dag efter dag och finna sig i att diskuteras, hatas och dissekeras i sociala medier. Och de som hatar och hotar från anonyma gömställen i sociala medier borde verkligen inte kunna göra det.
Men jag hade verkligen, verkligen velat ha en expertmyndighet som hoppats på det bästa men planerat för det värsta. Som inte ständigt spelat ner problemen och riskerna och viftat bort försiktighetsåtgärder med motiveringen att evidens saknas. Detta enorma pälhalsband med dumma undanflykter och luftslott. Tvärsäkra påståenden om att ingen har blivit smittad av att flyga, barn driver inte smittan, symptomfria sprider inte smitta, Sverige har inte trängsel i kollektivtrafiken, munskydd kan göra mer skada än nytta. Kurvan har alltid varit platt. Sjukvården har alltid haft kapacitet. Det går aldrig att jämföra med länder som har bättre siffror, bara med de som har sämre. Och så vidare. I all oändlighet. Jag ska ändå lyssna på presskonferensen idag. Jag ska få höra att vi är på en platå, att vi fortsätter platta till kurvan, läget var värre i våras och sjukvården har kvar kapacitet. Jag kommer få höra att det finns en tendens till minskning i världen/EU/vissa regioner men att siffrorna är osäkra. Pressen kommer ställa frågor om vaccinets prioordning och om det är lämpligt att Dan Eliasson åkte utomlands. Och folk kommer fortsätta fika på Espresso House, jogga i par och slicka sina Tinderdejter i örat. För vem kunde ha vetat att det var så illa i julas som det kommer visa sig ha varit? Who would have thunk it???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar