all bets are off

För en tid sedan stod jag i ett kök och berättade att jag tyckte om en person. Det fanns absolut inga som helst skäl att säga det där och då.

Om livet hade varit en amerikansk romantisk komedi skulle det ha kunnat vara precis rätt sak att säga och att göra. Men mitt liv är mer en plågsam version av valfri Helena Bergström-film, så följaktligen var det en onödig, dum och feltajmad kommentar. Det var inget härligt Bridget Jones-moment. Det var mer en Lars von Trier-scen. Orden bara skuttade ur munnen på mig och landade som en liten hög med bildligt kräks på golvet mellan oss. 

Det var länge sedan jag skämdes så mycket. 

Föremålet för min beundran meddelade omgående att han kände sig lite generad. Jag förklarade med emfas att det var ingenting jämfört med hur generad jag kände mig. Jag lyckades få fram något  nästan värdigt i stil med att jag är van att göra bort mig, att jag i fortsättningen skulle låtsas som ingenting och så fick han helt enkelt vara glad över vetskapen att någon tycker om honom. Det är lugnt, förklarade stilige mannen. Vi pratar sedan.

Ok. Pust.

Jag tänkte att han i närtid skulle leverera de där självklara orden som skulle få mig att känna mig lite mindre pinsam och obekväm. Orden i fråga skulle självklart vara något om att jag är en jättefin tjej men att han inte är intresserad av mig på det sättet. Och då skulle jag säga att det hade jag liksom förstått ungefär en halv minut efter mitt bisarra återfall i mellanstadiebeteende. Och så skulle isen vara bruten och vi skulle kunna vara härligt avslappnade igen. Polare liksom.

Det är bara det att det där sedan inte kom. 

Timmarna blev dagar, dagarna blev veckor och veckorna blev månader. Det har dykt upp ett antal tillfällen för Mr Wonderful att plocka upp tråden och säga att "Du. Apropå det där du sade ..." och sedan hålla sitt lilla snack. Men här plockas inga trådar. Så samtalstråden ligger där den ligger, hoptrasslad och lite småäcklig.

Varför känns det så pinsamt att erkänna att man tycker om någon och få klart för sig att det inte är besvarat? Det är nämligen ren och skär skam jag känner när jag tänker på händelsen. Logiskt fattar jag ju att han förmodligen fäste vikt vid det jag sade om att jag skulle låtsas som inget, medan jag fastnat i det där med att vi skulle prata sedan. Men den känslomässiga femåringen inom mig stampar med foten och vrålar att han borde ju fatta att jag behöver känna mig lite mindre jävla pinsam och bortgjord. Och skammen färgar så klart min upplevelse av honom som person också. Jag går i försvarsställning. Det är ofta lite halvstelt och konstigt när vi ses. Ibland vill jag söka upp honom och säga att bara så att han vet, så har jag ändrat mig. Det jag sade i köket gäller inte längre. Men något säger mig att jag måste begränsa pinsamma känsloutbrott. Det är bara april. Och jag har snart förbrukat årsransonen.