Jag var bara dum. Först var jag inte det. Först var jag klok och klarsynt och sunt skeptisk. Men sedan dess har jag varit dum. För det här är en väldigt liten sak i H:s liv. Och det är jag som väljer att göra det till en stor sak i mitt. Inte konstruktivt. Inte bra.
När H och jag ska skiljas åt för första gången blir det en stel och lite konstig stämning. Strax före övergångsstället vid Zinkensdamm säger jag något om att jag haft det väldigt trevligt och att jag gärna träffar honom igen. Det är en brutal underdrift, men det finns gränser för vad man kan säga vid ett övergångsställe till någon man träffat två timmar i sitt liv. Och därefter infinner sig den konstiga stämningen. Jag får en kram och han ser lite ut som att han ska säga något mer, men så ångrar han sig och vi skiljs åt. Jag börjar promenera hemåt och tar upp min mobil för att skriva till mina vänner. Jag skriver att H är den mest attraktive man jag träffat i hela mitt liv. Det är en brutal underdrift, men det finns gränser för vad man kan skriva till sina vänner om en tvåtimmarsdejt. Jag tror att jag hinner skriva att det blev stelt på slutet, att jag kanske sabbat det. Och sedan får jag ett meddelande från H som frågar efter mitt telefonnummer. Han får det och skriver något kort så att jag har hans. Så jag skriver att jag gärna hade fortsatt prata med honom många timmar till. Hans svar: jag var väldigt nära att kyssa dig. Jag stannar mitt i gatan och själen tar ett skutt rakt upp och blir hängande som en rosa heliumballong högt ovanför mitt huvud.
På den vägen är det. Det är som att jag sedan jag träffade honom första gången har förvandlats till en magnet och hela tiden känner dragningen till honom. Som att kroppen ständigt söker av var i Stockholm han befinner sig och känner ett sug dit. Jag, den försiktigaste och mest skeptiska personen som tänker i risker och kalkyler, skulle på riktigt säga ja om han råkade fria. Jag får bita mig i läppen för att inte kalla honom älskling.
Det är, naturligtvis inte, ömsesidigt. Om han är mitt heroin är jag hans bikarbonat. Han är jorden och jag är en löjlig liten måne som snurrar runt honom. Den där ballongsjälen i snöret förlorar på några dagar sitt helium och släpas bakom mig där jag går i avgaser och buller.
Maj är ett mörker. Det gör bara ont på ett larvigt sätt. Priset av att våga hoppas är alldeles för högt. Det finns inget sätt att dosera känslorna. De är extra allt, helt frikopplade från rim och reson, vett och sans. Varje gång vi ses känns så självklar, men vi ses ju knappt?
Det borde ha funnits glass. Säger H. Glass och jordgubbar, det är gott.
Jag äter inte glass numera, säger jag, och får en skeptisk liten grymtning till svar. Jag utvecklar: jag har bara två laster numera. Alkohol och sex med dig.
Men sex med mig mår du inte dåligt av, säger han, brett leende. Min tur att grymta skeptiskt. Så efter kort tvekan lägger han till: eller?
Jag stirrar ner i skålen med jordgubbar som han slevar i sig. Tar lite sats och säger: Jag blev faktiskt lite ledsen när du försvann. Jag trodde du hade försvunnit för gott.
Jag försvinner aldrig, säger H, posterboy för glimten i ögat.
Och efter ytterligare två skedar jordgubbar tar han sin kvarglömda duschcreme och går.
Därefter tystnad.
Oh the Irony.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar