Jourhavande kompis (Grattis till ett bra livsval)

Jag har en superkraft som jag inte har någon nytta av. Jag är ofrivillig räddare av relationer. Nu pratar jag inte om mina tjejkompisar, de klarar att rädda sina relationer på egen hand. Eller att avsluta dem, där så behövs. Jag pratar om en handfull killar och män som genom åren hoppat in i vänskapsfacket oavsett vad jag velat eller hoppats på. Det har ofta (enligt mig) funnits någon kemi mellan mig och mannen/killen i fråga. Men det har liksom aldrig blivit mer, eller egentligen något överhuvudtaget.

Det kan gå några år men så plingar det till i telefonen eller mailen och en long-time-no-see vill träffas över ett middag, ett glas vin eller en lunch. Och när vi väl ses så visar det sig att det finns en liten fnurra på relationstråden, eller en allmän tvekan. Du ska flytta ihop, gifta dig eller skaffa barn (eller har precis gjort det). Och så har den där lilla tvekan smugit sig in: är detta verkligen rätt tjej, rätt tid, rätt val? Är inte livskamraten i själva verket lite för ung eller för gammal, för tjock eller för korkad för dig? Tänk om det fanns en bussig tjej inom räckhåll att bolla detta med? En katalysator? Du känner ju att du bara är ett ligg, ett snack eller en kram från att landa i om du har hamnat rätt i ditt liv eller om gräset är grönare på andra sidan staketet. 

Och där sitter jag på andra sidan soffan, bordet eller sängen och är den vuxna i rummet. Något ligg blir det aldrig. Oavsett om jag vill eller inte så säger och gör jag rätt saker så att du några timmar senare rumlar hem med snövitt samvete och en känsla av att gräset är sommmarängsgrönt trots allt. "Hanna (hick), har du inte alltid undrat (rap) hur det schulle vara om vi var tillschammans?" 

Jo för fan din jävla idiot. Det har jag undrat massor med gånger. Säger jag inte. Jag lyssnar och peppar och knackar på ditt barometerglas tills nålen stannar i stabilt högtrycksläge. 

Och när relationen väl är tillbaka i ett mer rosa nyanser försvinner behovet att snickesnacka. Eller ... det sista än nog lika mycket mitt fel. Det är tillräckligt tröttsamt att vara den moraliska häxan med trollspöet som reparerar relationer, jag är i ärlighetens namn rätt osugen på att höra hur perfekt allt är och hur bra allt går. Grattis liksom. Hörs om några år igen. Kanske. 

Så på nyårsdagen (nota bene - inte nyårsafton) plingar det till och Bubble hör av sig. Bubble tillhör dem som trippeldumpat mig, men det har vunnit mycket vatten under broarna sedan dess. Efter några års tystnad dyker han upp i min mobil och är rolig, mystisk och charmig och vattnar mitt törstiga ego. Vi skapar omgående en lite rutin: Han skriver ett kryptiskt meddelande runt 23 på kvällen och jag svarar honom vid nio på nästkommande morgon. Efter några meddelanden (dygn) står det klart att Bubble flyttat ihop med en tjej han varit ihop med några år. Han är bonuspappa och hela kitet. Happy, happy. 

Men ändå har han hört av sig till mig och efter några turer frågar han om jag vill dela en flaska vin med honom. Om jag har moraliska betänkligheter mot att dricka rödvin med killar som är i förhållanden? Ja och nej. En viss inre konflikt äger rum. Libidon hoppar upp och ner i stolen och hoppas att vindarna vänt. Hon kräver att jag ska kasta all moral överbord och bara säga JA och se vad som händer. Hjärtat säger att hon inte bryr sig (hon har verkat deprimerad ett tag). Men hjärnan och magen är rörande överens om att Bubble faktiskt inte är intresserad av något egentligen. Han bara är ute efter superkraften. 

Jag har inte druckit vin på snart ett halvår och jag har ungefär noll intresse av att bleka någons samvete och sedan få covid utan att ens få ligga. Vi kan ju dricka distansvin skriver jag. Det verkar räcka så. Bubble skriver ett långt inlägg om hur han snickrat på ett förråd och nästan förfrusit medan alla hans älsklingar druckit varm choklad inne i värmen. Min superkaft funkar på distans. You are welcome, Bubble. 

Be best (med fel person blir man ett tråkigt as)

Jag vill att du lovar mig att nästa snubbe du blir ihop med är en snackig jävel, sade min syster för hundra år sedan. Hon räknade upp männen i de tre förhållanden med verkshöjd som jag haft i mitt liv. Och nog fan var den gemensamma nämnaren smarta, snygga män som inte ids (eller kan) hålla låda. Män som behövde baxas genom släktträffar och kompisträffar och som helst lät bli. De är helt rätt för någon annan, men inte för mig. 

Den senaste av dessa tre, låt oss kalla honom Guldhjärtat, var jag ihop med ungefär nio månader. Det var den absolut snällaste person jag träffat. Jämfört med honom är jag Satan. Jag är övertygad om att självaste Dalai Lama skulle behöva gå i ART (aggression Replacement Training) efter nio månader med Guldhjärtat. 

I likhet med mig hade Guldhjärtat drag av kameleont:  han plockade upp vad omgivningen ville och anpassade sig. Det tog det lite tid för mig att fatta. 

Vi träffades genom en gemensam vän som tänkte att vi kanske skulle klicka och det gjorde vi sannerligen. Guldhjärtat och jag hade vår första dejt på Arirang där vi åt delikat mat, delade på en flaska rödtjut och pratade oupphörligt om högt och lågt. Han berättade att han och hans exfru hade delad vårdnad om deras hund (Så mogen!). Han brann för träning och kunde göra 10 chins i rad (dregel!).  Han älskade att laga ambitiösa måltider (Wohoo!). Han berättade trollbindande historier om vandringar i fjällen och utbytesstudier i Asien. Och han arbetade statligt med saker som har samma lingo som i min bransch så plötsligt kunde jag prata om jobb utan att få en tom blick tillbaka. Och vacker var han, en guldklimp med ett guldhjärta. Jag hade alltså träffat en spännande, stark, snäll, klok, rolig, driven, aktiv person som jag klickade med. De kommande månaderna tänkte jag att det här var någon jag ville tillbringa resten av livet med, någon jag ville gifta mig med. Kruxet var ju bara att jag blev kär i omslaget på en tegelstensroman. 

Jag var ju så sjukt imponerad över att Guldhjärtat var så trygg och mogen att han hade delad hundvårdnad med sin exfru, men så visade det sig att han aldrig hade ens hälsat på exfruns nye man sedan tre år. Trots typ 150 hundöverlämningar hade han aldrig sett karln, eller skickat sms till honom. Det kändes inte som att Guldhjärtat besegrat sina demoner på den fronten. Och visserligen brann Guldhjärtat för träning, men det betydde inte att han prioriterade att gå till själva gymmet. Han ville hellre mysa i sängen eller äta pizza i tv-soffan. Träningsintresset var mer att lyssna på ändlösa poddar om träning, dricka kandelbulledoftande proteinshakes till frukost (eller colaluktande dito med töntiga namn som Fuck it all, Blood will rule, Death to everyone). Och de där fantastiska historierna om campingen och utbytesstudierna ... det var liksom bara de två som fanns. 

Guldhjärtat var lugn och snäll och förnöjsam. Om jag ville träna, träffa vänner eller göra något själv, satt han lyckligt i min nedsläckta lägenhet och kollade på youtube tills jag kom hem. Ibland dammsög han när jag kom hem efter några glas vin med tjejkompisar. Han brusade aldrig upp, blev aldrig sur utan tuffade långsamt på i sitt tempo. Den ambitiösa matlagningen tog eoner, mitt blodsocker stampade i jordkällaren medan han värmde pastavatten på medelvärme för att det inte skulle gå för fort. Varannan vecka hade jag barnen, varannan vecka hade jag guldhjärtat. Och gradvis blev jag en allt sämre version av mig själv. Jag förvandlades till den stressade, irriterade boendestödjaren som pratade nonstop för att fylla ut de innerliga tystnaderna. Han kunde se mig kärleksfullt i ögonen så länge att det började krypa av panik i hela mig. Jag var konstant stressad, arg och lätt otrevlig. 

Jag minns en lördagsmorgon när jag legat vaken stora delar av natten och tuggat fradga för att ledamoten i min brfstyrelse som skulle ta hand om posten tyckte att detta inte innefattade att öppna och läsa posten vilket ledde till att brf fick en räkning som skickades till inkasso. "Hur sov älsklingen?" frågade Guldhjärtat (han benämnde mig ofta i tredjeperson). "inte alls och för jävligt" väste jag och fortsatte "jag är så himla arg på [brfledamoten]". En liten tystnad, en varm kram och sedan fick jag svaret "tänk glada tankar älskling". 

Aldrig har det stått tydligare klart för mig att vi var fel personer för varandra. Det var som att en golden retriever försökte lära mig hur man boxas eller lindansar. Som erbjudas terapi i form av baksidan på ett mjölkpaket när man har PTSD. Jag slet mig ur hans grepp och morrade att i sådana fall var min glada tanke att jag skulle dricka kaffe. Patetiskt. Hela jag var reducerad till en dålig scen i en medioker Helena Bergström-film.

Je suis Messerschmitt

Den 5 mars 2020 uttalade sig Anders Tegnell i bl.a. DN och sade att det fanns anledning att tro att importfallen av covid-19 skulle peaka i närtid eller redan hade peakat. Någon allmän smittspridning i Sverige trodde man inte på. Vi var några stycken som tyckte det var så dumt att vi tog skärmdumpar av nyheten i våra mobiler (det har blivit rätt många skärmdumpar). Där jag satt framför min jobbdator tyckte jag nämligen att det fanns en rätt stor risk för att vi inte hade peakat. Överallt hörde jag om kollegor, vänner och bekanta som kommit hem från sportlovsresor och sedan blivit krassliga, eller hade krassliga barn. De fick inte testa sig, de måste inte hålla sig hemma. 

Det sägs ofta att ingen kunde veta hur det skulle gå, att det är lätt att vara efterklok. Men som stolt medlem i Team Foliehatt vill jag bestämt hävda att många, många av de uttalanden som kablades ut var riktigt svajiga redan när de lämnade stämbanden. Jag känner att jag stått i dikesrenen och vrålat att kejsaren är naken i åtta månader och att rätt många tycker att jag blivit en trist och jobbig jävel. När någon säger att Sveriges strategi varit bra eller att Anders Tegnell gjort ett fantastiskt jobb är det som att något i mig krackelerar. Det är som en jäkla hulk-knapp, med den skillnaden att jag inte blir ett grönt, urstarkt monster med spräckta byxor utan en vilt stirrande mästrande och vrålande liten tant som spottar fram punktlistor över alla felbedömningar som gjorts. 

Och istället för att jag sprider en aha-upplevelse och värvar till Teamet så tittar folk på mig på samma sätt som jag och det stora flertalet tittar på fulla och arga uteliggare och religiösa fanatiker i tunnelbanan. Det vill säga med lite rädsla och avsmak i blicken. Jag riktigt ser tankebubblorna "Var tyst, håll med, bryt ögonkontakt och byt vagn fort som fan!"

Så jag försöker sluta predika. Jag kommer aldrig någonsin höra någon säga att jag hade rätt där i februari, mars, april eller maj 2020. Det är en helt meningslös sak att sträva efter. Och jag vill inte ha ett drev, jag vill inte vara med i team hate. Jag fattar att Mr Tegnell och Folkhälsomyndigheten inte byggt denna bajsbytta som är hanteringen av covid-19 i Sverige med flit eller av illvilja. Jag fattar att de har gjort sitt bästa. Och jag tycker att det är starkt av Tegnell och svenska politiker att stå i rampljuset dag efter dag och finna sig i att diskuteras, hatas och dissekeras i sociala medier. Och de som hatar och hotar från anonyma gömställen i sociala medier borde verkligen inte kunna göra det. 

Men jag hade verkligen, verkligen velat ha en expertmyndighet som hoppats på det bästa men planerat för det värsta. Som inte ständigt spelat ner problemen och riskerna och viftat bort försiktighetsåtgärder med motiveringen att evidens saknas. Detta enorma pälhalsband med dumma undanflykter och luftslott. Tvärsäkra påståenden om att ingen har blivit smittad av att flyga, barn driver inte smittan, symptomfria sprider inte smitta, Sverige har inte trängsel i kollektivtrafiken, munskydd kan göra mer skada än nytta. Kurvan har alltid varit platt. Sjukvården har alltid haft kapacitet. Det går aldrig att jämföra med länder som har bättre siffror, bara med de som har sämre. Och så vidare. I all oändlighet. Jag ska ändå lyssna på presskonferensen idag. Jag ska få höra att vi är på en platå, att vi fortsätter platta till kurvan, läget var värre i våras och sjukvården har kvar kapacitet. Jag kommer få höra att det finns en tendens till minskning i världen/EU/vissa regioner men att siffrorna är osäkra. Pressen kommer ställa frågor om vaccinets prioordning och om det är lämpligt att Dan Eliasson åkte utomlands. Och folk kommer fortsätta fika på Espresso House, jogga i par och slicka sina Tinderdejter i örat. För vem kunde ha vetat att det var så illa i julas som det kommer visa sig ha varit? Who would have thunk it???

Foliehatten möter Tuben

När folk kom hem från sina sportlovsresor ansåg Folkhälsomyndigheten att det var helt onödigt med hemkarantän. Bara de som varit i vissa specifika delar i Italien (eller Wuhan eller Iran eller möjligen Sydkorea) som uppvisade symptom skulle testas. De som kom hem från Österrike eller USA med alla kända symptom blev således inte testade. Det fanns så att säga inte på den svenska världskartan att smittan kunde komma in från andra länder. Och om man bodde med någon som mirakulöst hade lyckats testa sig och visade sig ha covid-19 behövde de anhöriga i hushållet inte hålla sig hemma. det var bara att skutta till jobbet om man var symtomfri. 

Min arbetsplats är en statlig myndighet som bör och vill föregå med gott exempel och följa expertmyndigheters rekommendationer, varken mer eller mindre. På så sätt har jag under året haft väldigt bra koll på rekommendationerna för stunden. Och som tidigare inlägg antyder var jag före min tid med att ropa varg och vara orolig. Jag följde siffrorna. Jag skrev upp citat från Anders Tegnell. Jag hade alltså inte ett balanserat förhållningssätt till pandemin. 

Mitt arbetsrum gränsade till en systerenhet där kulturen är lite annorlunda (eller hälsan genomgående sämre). Lite sjukdom ska sannerligen inte hindra dem från att göra sitt jobb. Deras inställning till jobbet påminner om det amerikanska postväsendets slogan: "Neither snow nor rain nor heat nor gloom of night stays these couriers from the swift completion of their appointed rounds". Från den änden av korridoren hörs (hördes) traditionellt ett ihållande hostande, nysande och fräsande. Efter sportlovet var tjejen i rummet snett mittemot mitt en enmansorkester av hostningar av den kalibern att hon här gjort sig förtjänt av smeknamnet Tuben, kort för Tuberkulos. 

En kollega ställde sig i Tubens dörröppning och frågade "Jag höööörde. Hur eeeeeeee det?". Tuben berättade mellan hostningarna med hes och raspig röst att hon hade varit i Italien veckan innan. Hon hade träffat folk som varit sjuka och därefter själv blivit dålig. När hon landade med planet från Milano hade hon tagit taxi hem och ringt 1177 direkt. Hon hade hög feber, hosta och var helt slut. 1177 förklarade att hon inte kvalade in för att testa sig eftersom hon inte hade andningssvårigheter. Så hon hade inte testat sig. Men nu mådde hon myyyyyyyyyyyycket bättre. 

Jag gick till min chef och berättade om Tuben. Jag sade med gäll röst och tårar i ögonen att det inte kändes jättebra att sjuka italienresenärer delade korridor, toa, kaffeautomat och ventilerad luft med mig. Min chef kollade med Tubens chef och återkopplade sedan att Tuben hade varit feberfri redan veckan innan och hade jobbat hemifrån några dagar. Tuben mådde mycket bättre nu. Tuben och Tubens chef följde de rådande rekommendationerna. Foliehatten (jag) erbjöds att jobba hemifrån om jag kände mig orolig ändå. 

Jag kände mig JÄVLIGT orolig. Jag kände mig närmare bestämt som den nördiga geologen tre minuter in i filmen 2012. Eller som att jag klivit in i ett charterplan och fått se en skymt av en stupfull apa på pilotens plats. Samtidigt ville jag inte vara den där nervösa tönten (dvs mig själv) som får chefer att överväga att koppla in Företagshälsovården. Så jag sade att jag kände mig mer lugn nu och att jag inte behövde jobba hemifrån. 

Team foliehatt (början)

Jag flyttade i januari 2020. Jag flyttade från min charmiga sekelskifteslägenhet i innerstaden till en nybyggd trea med skrubb (eftersom jag inte är Josef Fritzl utan en curlingmamma sover jag i skrubben och barnen har varsitt rum). Man kan även uttrycka det som att jag flyttade från min dysfunktionella brf till en annan, lika dysfunktionell brf. Vinsterna är flera: Nu bor jag högst upp i ett tämligen välisolerat hus så jag hör inte min grannes mobillarm. Inte heller behöver ren tvätt numera förknippas med lukten av död råtta, för jag har tvättmaskin i min lägenhet och inte i en ostampad jordkällare med lågt i tak. Det finns med andra ord potential.

Jag vet faktiskt inte när jag på riktigt började oroa mig för corona. Jag tror en vän nämnde viruset i Kina runt nyår och därmed satte igång alarmklockan i bakhuvudet. Där puttrade den genom flytten. I början av februari hade jag årets bästa helg som innehöll både otippat (och fantastiskt bra) sex, tolv timmars yoga, spontan middag med syster, massor av kärlek och vänskap och hopp och bekräftelse och närande vegetarisk mat. Det fanns så mycket lycka att det sprutade ut från mina öron. Men jag vet att jag redan innan den helgen var rätt så orolig över att alla tillresta yogis skulle ha covid-19 och att jag tänkte att just yogis trots allt borde vara försiktiga och kloka människor. 

Men vi kan spola fram till helgen efter det, för då var jag rätt så nojig. Jag tänkte att nu är det dags att ta tag i detta på ett konstruktivt sätt och se vad ansvariga myndigheter har för plan och råd. Svaret var ... noll och inget. Det fanns typ inte ett ord om corona på MSB:s hemsida eller andra webbplatser jag surfade runt på. Och Folkhälsomyndigheten hade ingen plan. Överhuvudtaget. Inga råd om karantän eller handtvätt eller något alls. Det stod bara att risken för att någon i Sverige skulle smittas var mycket låg, och risken för spridning i Sverige var längre än så, i princip obefintlig. 

Det var där och då jag blev en lätt manisk prepper. För om de ansvariga myndigheterna hade så dålig beredskap och koll så tänkte jag att vi var riktigt illa ute. Jag såg framför mig att tiotusentals människor skulle dö, att livsmedels- och energiförsörjningen skulle svikta, att sjukvården skulle kollapsa och kaos skulle råda. Jag traskade till jobbet i en bubbla av tilltagande ångest och stressklockan gav så höga värden att jag lade den på hyllan i någon månad. Jag blev jävligt stressad av att vara stressad. 

Men med stressen kom även lite handlingskraft. Jag och min syster handlade upp varsitt MSB-förråd från broschyren "Om krisen eller kriget kommer" med äckliga saker som håller sjukt länge. Jag köpte en hel del godis till förrådet (snabb energi är bra), men det åt jag upp omgående. Riskakorna och pulvermoset ligger än idag kvar långt ner i garderoben. Jag hämtade upp sovsäckar och transistorradio från källaren och köpte batterier, vätskeersättning, febernedsättande och smärtstillande. När Kryptoniten i ett sms skrev att han bunkrat 20 kg pasta tyckte jag att det var en helt rimlig och sund åtgärd. Det var ungefär där och då som jag insåg att jag på allvar var med i Team foliehatt.  

En torsdag i slutet av februari var jag hos min tåliga terapeut och berättade om mina prepperåtgärder, den förlamande ångesten och alla mina worst-case scenarios. Hon skrattade milt och kärleksfullt och för ovanlighetens skull lämnade hon ett tvärsäkert utlåtande. Jag behövde inte oroa mig. Ansvariga myndigheter var beredda och sjukvården hade rutiner och metoder. Corona skulle inte spridas i Sverige och jag skulle inte få corona. Hon var bergsäker. Jag minns att jag snyftade fram att jag hoppades att hon hade rätt. Och det hade hon ju, på sätt och vis. För samhället finns kvar än så länge även om det varit skit och katastrof och död för många, många människor i Sverige och världen. Den totala zombieapokalypsen har inte kommit än, men det känns fortfarande som att vi bara är halvvägs genom skräckfilmen. Så jag hade lite rätt. Och hon hade lite rätt. Men Folkhälsomyndigheten - den hade fan mycket FEL. 

  

 

Happy new etc

Jag har låtit mitt överjag skriva mina nyårslöften, eller nyårsambitioner som jag föredrar att kalla dem. Listan är lång och full även av sådana saker som normalfungerande vuxna individer klarar utan att skriva upp dem på en lista. Exempelvis att äta vitaminer, använda tandtråd och att begränsa tv-tittandet till två timmar om dagen. Det är tydligen stört omöjligt för mig om jag inte får göra ett litet kryss i en ruta efteråt. På listan står inte sådana saker som "borsta tänderna", så min mentala botten är uppenbart inte nådd ännu, men det nya året har ju så att säga bara börjat. 

Jag gör faktiskt en lista med nyårsambitioner varje år. Där brukar det stå saker som är nästan realistiska: "träna 200 pass", "ät mer grönsaker", "drick max tre glas vin i veckan", "gå i genomsnitt 10000 steg om dagen" och "avstå från sötsaker". Eftersom överjaget skrivit årets lista står det nu saker som "träna 365 pass", "gå minst 10 000 steg varje dag", "drick max femton glas vin under 2021". Alltså ambitioner som kommer att slås sönder första bästa dag med snuva, blixthalka eller när jag träffar folk igen. Men överjaget poängterade att Detet haft lite för lösa tyglar under hösten: mina huvudsakliga aktiviteter har varit att ha ångest, svulla mat och knarka tv. Så efter en omröstning kom jag fram till att lite högtflygande ambitioner var precis den ingrediens som kunde stoppa min karaktärs fria fall.   

Ibland spår jag mig även i kort. Jag har en gammal tarotkortlek från tiden där det vägde mellan att jag som vuxen skulle bli

a) jättereligiös,

b) psykotisk, eller 

c) hyfsat normal.

Jag vill med bestämdhet och viss lättnad hävda att det blev alternativ c, hyfsat normal. Så den hyfsat normala Hanna gjorde en tarotläggning inför 2020 och det var tamigfan den sämsta läggning jag gjort. Du möter en lång mörk främling och är i ditt livs form (<-- förhoppningen) lyste med sin frånvaro. Istället fanns där: risk för dålig ekonomi, dålig hälsa. Mycket förvirring och osäkerhet. Dålig tid att resa och fatta stora beslut. Sådan skit. 

Nu undrar den intelligente läsaren varför i hela Faraos fårskock en hyfsat normal människa spår sig på nyårsafton (eller överhuvudtaget). Svaret, förutom det uppenbara att jag bara är hyfsat normal, är att jag är rätt så mottaglig för programmering. Om en tandläkare säger att jag har hål i en tand så får jag ont i den tanden. Jag skulle förmodligen bara behöva nudda en hypnotisörs byxben för att kackla som en höna hoppandes på ett ben. Detta skulle ju möjligen vara argument för att INTE spå mig, men jag vill framhålla att korten brukar vara mycket snällare. De brukar säga saker som att det är bra tid för förändringar, att det kommer att dyka upp spännande nya personer i mitt liv och att jag ska vara försiktig med att spendera pengar. Rimliga saker som ger karaktären en puff i rätt riktning. 

En annan tradition för nyår är att jag firar med en ytterst rar och begåvad bff och hennes familj. Och där brukar även familjens gode vän J befinna sig. Vi brukar stå och frysa på balkongen en stund och prata om alla nyårslöften som gått åt helvete och göra nya, mer ambitiösa nyårslöften. Som att gå ner XX kilo, gå Y antal mil och äta noll bullar. Denna nyårsafton var jag hemma och missade det rituella snacket, vilket var tråkigt. Å andra sidan hade det varit lite deprimerande att bekänna färg. För ett år sedan visade min stressklocka att min konditionsålder var 60 år (jag är INTE 60 år). Nu visar den att jag är 79 år, dvs lite äldre än min pappa. För ett år sedan motsvarade mitt midjemått medellängden på en fyraåring, nu motsvarar det en femårings medellängd. I december 2019 hade jag bara en haka,  nu har jag två. Från sidan ser jag ut som en liten groda. Hela jag ser dock ut som en överviktig tant, eller en feljäst bulle. Det har med andra ord inte gått åt rätt håll. Alls. 

Man ska vara snäll mot sig själv. Och vissa kanske tycker att ovanstående beskrivning av min fysik inte faller inom det häradet. Då vill jag bara påpeka att en groda är mycket sötare än en padda och även en feljäst bulle kan smaka gott. Det är vidare svårt att ta hand om sig själv om man dör i en vällevnadsrelaterad sjukdom. Därför är Detet och jaget överens om att vi ska lyssna lite mer på överjaget i år. Så nu ska jag äta mina vitaminer, meditera 11 minuter och sparka igång den här dagen med en vidrig promenad i det vidriga snöblandade regnet. 

Om jag vågade spå mig inför 2021? Jajamensan. Och jag fick The Fool, narren. Men den var blockerad vilket betyder gott omdöme och goda förutsättningar att fatta bra beslut. Som att skriva i bloggen igen. Hanna out. Mic drop.