en hälsning från våra nordiska vänner (Tinder och jag)

Det har hänt att jag lånat ut min mobil till två underbara vänner när vi druckit en hyfsat traditionell tisdagsdrink (eller flera). Jag minns när jag precis hade skaffat Tinderappen för ett år sedan och det blev match med någon. Vi jublade alla tre som om det var fråga om ett avgörande mål i fotbolls-VM. Många meningslösa matchningar senare har entusiasmen dämpats.

Nåväl. Min språkbegåvade och kreativa väninna swipar höger åt mig på alla som behärskar musik eller ett annat språk. Min entusiastiska och annars så kloka vän försöker å sin sida högerswipa späda män som är betydligt yngre än jag. En gång konverserade jag ett dygn med en snygg mjölkbonde utan att ha fått klart för mig att det var det jag gjorde.

Man skulle kunna ha vissa etiska betänkligheter om detta. Men efter ett tag med Tinder är jag liksom beredd att få hjälp av dessa underbara dejtingkonsulter även om deras visioner om min nästa partner till stora delar suger ...

Det är vid ett sådant drinktillfälle som jag får en späd nordbo på halsen. Vännerna är rörande eniga om hans förträfflighet. Jag försöker se charmen i bilderna, bland annat poserar han med en get. Men han kan ju ha andra förtjänster.

En sådan förtjänst är att han skriver ofta och mycket. Trots att jag är seg i början ger han inte upp och till slut har vi skrivit lite om viktiga saker, till exempel vilket bidrag i Eurovision som är bäst. Om alkohol. Om Barcelona. Och vikt.

Och det är alltså vi som bestämmer att vi ska ses på Kungsholmen och dricka öl på ett hak. Och det är alltså han som är måndagsdejten som vill att jag ska tänka ut vilket hak det ska bli och som undrar om jag är spänd och nervös inför dejten. Samma dag som vi ska ses (jag föreslår kl. 20 utanför Thelins) undrar han om han ska ta med något, förbereda något? Jag blir rätt så ställd. Vad kan man rimligtvis behöva förbereda för att gå på en dejt på ett hak?

Den här kvällen börjar en period i mitt liv som jag hoppas blir jävligt kort. Vi kan kalla den för Självtvivlets era. I korta drag verkar den gå ut på att jag eventuellt missförstår och blir missförstådd i det mesta jag tar mig för. Möjligen är det så att jag förlorat (eller aldrig haft) förmågan att tolka omvärlden, att tänka, att göra mig förstådd.

Jag vet faktiskt inte vad Mr Nordic har förväntat sig av vår dejt. Men han blir definitivt störd när det visar sig att jag inte har någon magisk plan, förutom att vi ska hitta något ställe som serverar alkohol och att jag vill äta något litet (det vill inte han). Han har en liten påse med sig med olika slags ombyten eftersom han "inte visste vad [jag] planerade" (öl, hak, Kungsholmen - hur svårt kan det vara liksom?).

Min erfarenhet säger mig att det finns vissa ämnen som är bra att undvika på en första dejt. Dessa är i korthet: sex, ex, komplex, politik och pengar. Vi avhandlar i stort sett alla dessa ämnen under kvällen. Mr Nordic berättar öppenhjärtigt om en oerhört traumatisk barndom med fysiskt och psykiskt våld, missbruk och mobbning. Han har kämpat i hela sitt liv och är stolt över den han är och det han byggt upp. Han är bra på det han gör (kanske en av de bästa i Sverige) och vill inte bli svensk medborgare eftersom han vågar vägra jantelagen som alla svenskar skriver under på (jag tror han menar det bildligt, men är inte säker så här i efterhand). En dag bestämde han sig för att förlåta och vara glad, och så har det varit sedan dess. Han berättar om vilken härlig, lekfull och spontan människa han är, men tokflippar när jag på skämt frågar vilken frukt han skulle beskriva sig som (själv är jag en mango - lite segt skal, stor och ogenomtränglig kärna men liksom värd besväret). Han vill INTE "ställa upp på den leken". Eh. ok. Och när jag råkar säga att mitt förhållande med A varade tolv år, och att det innebär ytterligare en fyraårscykel jämfört med Mr Nordics två senaste fyraårsförhållanden tackar han mig syrligt för att jag reducerar honom till någon som har fyraårsförhållanden.

Så vad tror ni är kontentan av kvällen? Jo, det är att jag vill träffa honom igen. För jag tänker att alla människor har liksom mer att ge än vad man upptäcker vid en dejt. Och för att han har längre ögonfransar än en dromedar. Och för att jag är så förtvivlat trött på att (Henry the Hunk undantaget) bli dissad.

Men det vill inte Mr Nordic. Han skriver dagen efter att jag verkar väldigt engagerad i min bostadsrättsförening och mina barn (excuse me???), men han söker någon att bli kär i så därför blir det bara en dejt med honom. Jag svarar något vänligt. Och går sönder lite inuti. Min masterplan att släcka sorgen efter H med lite bekräftelse baktände med besked.

Och det var ändå bara början på Självtvivlets era. Som influensans första nysning. Prosit liksom.

H is for heartbreak

Jag var bara dum. Först var jag inte det. Först var jag klok och klarsynt och sunt skeptisk. Men sedan dess har jag varit dum. För det här är en väldigt liten sak i H:s liv. Och det är jag som väljer att göra det till en stor sak i mitt. Inte konstruktivt. Inte bra.

När H och jag ska skiljas åt för första gången blir det en stel och lite konstig stämning. Strax före övergångsstället vid Zinkensdamm säger jag något om att jag haft det väldigt trevligt och att jag gärna träffar honom igen. Det är en brutal underdrift, men det finns gränser för vad man kan säga vid ett övergångsställe till någon man träffat två timmar i sitt liv. Och därefter infinner sig den konstiga stämningen. Jag får en kram och han ser lite ut som att han ska säga något mer, men så ångrar han sig och vi skiljs åt. Jag börjar promenera hemåt och tar upp min mobil för att skriva till mina vänner. Jag skriver att H är den mest attraktive man jag träffat i hela mitt liv. Det är en brutal underdrift, men det finns gränser för vad man kan skriva till sina vänner om en tvåtimmarsdejt. Jag tror att jag hinner skriva att det blev stelt på slutet, att jag kanske sabbat det. Och sedan får jag ett meddelande från H som frågar efter mitt telefonnummer. Han får det och skriver något kort så att jag har hans. Så jag skriver att jag gärna hade fortsatt prata med honom många timmar till. Hans svar: jag var väldigt nära att kyssa dig. Jag stannar mitt i gatan och själen tar ett skutt rakt upp och blir hängande som en rosa heliumballong högt ovanför mitt huvud.

På den vägen är det. Det är som att jag sedan jag träffade honom första gången har förvandlats till en magnet och hela tiden känner dragningen till honom. Som att kroppen ständigt söker av var i Stockholm han befinner sig och känner ett sug dit. Jag, den försiktigaste och mest skeptiska personen som tänker i risker och kalkyler, skulle på riktigt säga ja om han råkade fria. Jag får bita mig i läppen för att inte kalla honom älskling.

Det är, naturligtvis inte, ömsesidigt. Om han är mitt heroin är jag hans bikarbonat. Han är jorden och jag är en löjlig liten måne som snurrar runt honom. Den där ballongsjälen i snöret förlorar på några dagar sitt helium och släpas bakom mig där jag går i avgaser och buller.

Maj är ett mörker. Det gör bara ont på ett larvigt sätt. Priset av att våga hoppas är alldeles för högt. Det finns inget sätt att dosera känslorna. De är extra allt, helt frikopplade från rim och reson, vett och sans. Varje gång vi ses känns så självklar, men vi ses ju knappt?

Det borde ha funnits glass. Säger H. Glass och jordgubbar, det är gott.
Jag äter inte glass numera, säger jag, och får en skeptisk liten grymtning till svar. Jag utvecklar: jag har bara två laster numera. Alkohol och sex med dig.
Men sex med mig mår du inte dåligt av, säger han, brett leende. Min tur att grymta skeptiskt. Så efter kort tvekan lägger han till: eller?
Jag stirrar ner i skålen med jordgubbar som han slevar i sig. Tar lite sats och säger: Jag blev faktiskt lite ledsen när du försvann. Jag trodde du hade försvunnit för gott.
Jag försvinner aldrig, säger H, posterboy för glimten i ögat.
Och efter ytterligare två skedar jordgubbar tar han sin kvarglömda duschcreme och går.
Därefter tystnad.
Oh the Irony.