Itrim

För sisådär tio kg och ungefär lika många år sedan tänkte jag att jag behövde göra en radikal insats för min hälsa och mitt äktenskap, nämligen att gå ner i vikt. Jag signade upp mig på ett års medlemskap på Itrim i Bromma. I linje med John Hammond i Jurassic Parks motto Spare no expense valde jag paketet Viktminskning Guld. Hälsoanalys och individuella hälsouppföljningar och motivationssamtal, gruppträffar varannan vecka och motion hela året. Jag blir nästan lite rörd när jag tittar igenom övningsboken där jag klistrade in de redan då helt genomblekta, lövtunna kvittona som visade vad min fettprocent och muskelmassa var enligt hälsovågen. Jag minns fasan när min BMI hade klivit över linjen från Normalvikt till Övervikt. Det senaste året har jag fått kämpa för att inte glida upp från Övervikt till Fetma. 

Självklart valde jag programmet Snabbt med tillvalet Rivstart. Det var det dyraste och skulle ge mest och snabbats resultat. Rivstart gick ut på att jag de första tre veckorna bara skulle äta måltidsersättning med max 600 kcal per dag. Det gjorde jag. Jag åt små barer som smakade kola och choklad, jag skakade ut shaker och rörde ut pulvergrytor. Det bestående resultatet från de veckorna (det blev en snabb och peppande viktnedgång, men den har som bekant inte hållit i sig) var att magen bryter ihop totalt när jag äter något som har sötningsmedel i sig. 

Gruppträffar var en central del av paketet. Vi skulle ses varannan vecka och dels få föreläsningar om mat, livsval, näringsämnen, strategier etc, dels kunna peppa varandra och utbyta erfarenheter. Min coach var helt ny, en liten tjej (22?) med ängslig och osäker framtoning under ett tunt lager glättighet. Och min grupp var alldeles för liten. Vi började i slutet av maj, och vi var bara fem personer. Första gången skulle vi presentera oss för varandra. Jag drog mitt - två små barn, stadig viktuppgång, allt sämre kondition och självförtroende. De tre andra som följde hade andra historier, men inget som stack ut. För sedan var det Doris tur. 

Doris var bra mycket äldre än vi andra, typ 55 (ha! som om det är en ålder numera!) och hon hade en degig muffinsmage som satt på en kort, rund och lite oformlig kropp. Jag hade omedelbart känt att Doris var någon som jag kunde ha som parhäst under vår viktresa. Någon som jag kunde lyfta med och lyftas av. Men Doris presentation hade en liten annan vinkel, she went DARK. Hon berättade om ett knöligt liv med mycket sorg, om självmordsförsök och självskadebeteende. Vi andra satt i nedkyld, mild chock och försökte ordna anletsdragen till den rätta kombon av deltagande och peppande. Coachen såg helt nollställd ut vid sitt podium. Men det värsta för mig (hemska människa) var nyheten att Doris hade gjort det här förut. Hon hade varit med i Itrim för några år sedan och "det funkade bra". Jag tänkte att det hade uppenbart inte funkat så särskilt bra, eftersom hon satt där igen, trind och ledsen. Som en levande antireklam för Itrim. 

Och på den vägen var det. Coachen var säkert bra, men ny, käck och ängslig. Det gick aldrig att få någon bra kontakt och peppanda i vår lilla grupp, och ofta var vi bara var tre personer inklusive Doris. Jag trodde inte heller på det coachen sade, jag trodde helt enkelt inte att hon hade koll på fakta när hon viftade med armarna, log brett och viskade fram hur mycket socker vi egentligen äter varje dag och hur lite protein som är tillräckligt. Och hon rådde ju inte på Doris, Doris behövde ju så mycket mer och kom alltid med deppiga och lustiga inspel. Hennes bästa knep t.ex. var att köpa en påse godis och sedan vaska den i soporna (på den tiden skulle jag inte varit främmande för att plocka upp och skölja av godis som jag kastat. eh. inte nu heller.). Doris fick varje tema att landa i ångest och mörker och tankar på hopplöshet och döden. 

Det blev gradvis omöjligt att motivera mig själv. Jag slutade gå på mötena, tränade bara ibland, åt alltmer. På avslutningssamtalet efter ett år sade coachen att jag borde överväga terapi istället. Att jag inte verkade så motiverad att förbättra min hälsa. Jag var SÅ upprörd efter det samtalet. Tio år senare tänker jag att hon hade rätt, och att hon nog egentligen visste vad hon pratade om. Mitt problem var att hon levererade fakta på ett sådant sätt att det var omöjligt för mig att ta till mig dem. Att vi inte fick någon grupp som funkade. Och att Doris gav hela konceptet pyspunka. Men mitt problem egentligen var nog motivationen. Jag ville gå ner i vikt för att andra (min man, alla Brommamammor, kollegorna på jobbet) skulle tycka att jag var snygg. Men jag var egentligen inte redo att göra jobbet. Så Itrim, tio år efter jag gjorde slut med dig och förnärmad lämnade viktcoachen kan jag säga den äldsta och sannaste klyschan jag vet vid dumpningar: It´s not you, it´s me.