Foliehatten möter Tuben

När folk kom hem från sina sportlovsresor ansåg Folkhälsomyndigheten att det var helt onödigt med hemkarantän. Bara de som varit i vissa specifika delar i Italien (eller Wuhan eller Iran eller möjligen Sydkorea) som uppvisade symptom skulle testas. De som kom hem från Österrike eller USA med alla kända symptom blev således inte testade. Det fanns så att säga inte på den svenska världskartan att smittan kunde komma in från andra länder. Och om man bodde med någon som mirakulöst hade lyckats testa sig och visade sig ha covid-19 behövde de anhöriga i hushållet inte hålla sig hemma. det var bara att skutta till jobbet om man var symtomfri. 

Min arbetsplats är en statlig myndighet som bör och vill föregå med gott exempel och följa expertmyndigheters rekommendationer, varken mer eller mindre. På så sätt har jag under året haft väldigt bra koll på rekommendationerna för stunden. Och som tidigare inlägg antyder var jag före min tid med att ropa varg och vara orolig. Jag följde siffrorna. Jag skrev upp citat från Anders Tegnell. Jag hade alltså inte ett balanserat förhållningssätt till pandemin. 

Mitt arbetsrum gränsade till en systerenhet där kulturen är lite annorlunda (eller hälsan genomgående sämre). Lite sjukdom ska sannerligen inte hindra dem från att göra sitt jobb. Deras inställning till jobbet påminner om det amerikanska postväsendets slogan: "Neither snow nor rain nor heat nor gloom of night stays these couriers from the swift completion of their appointed rounds". Från den änden av korridoren hörs (hördes) traditionellt ett ihållande hostande, nysande och fräsande. Efter sportlovet var tjejen i rummet snett mittemot mitt en enmansorkester av hostningar av den kalibern att hon här gjort sig förtjänt av smeknamnet Tuben, kort för Tuberkulos. 

En kollega ställde sig i Tubens dörröppning och frågade "Jag höööörde. Hur eeeeeeee det?". Tuben berättade mellan hostningarna med hes och raspig röst att hon hade varit i Italien veckan innan. Hon hade träffat folk som varit sjuka och därefter själv blivit dålig. När hon landade med planet från Milano hade hon tagit taxi hem och ringt 1177 direkt. Hon hade hög feber, hosta och var helt slut. 1177 förklarade att hon inte kvalade in för att testa sig eftersom hon inte hade andningssvårigheter. Så hon hade inte testat sig. Men nu mådde hon myyyyyyyyyyyycket bättre. 

Jag gick till min chef och berättade om Tuben. Jag sade med gäll röst och tårar i ögonen att det inte kändes jättebra att sjuka italienresenärer delade korridor, toa, kaffeautomat och ventilerad luft med mig. Min chef kollade med Tubens chef och återkopplade sedan att Tuben hade varit feberfri redan veckan innan och hade jobbat hemifrån några dagar. Tuben mådde mycket bättre nu. Tuben och Tubens chef följde de rådande rekommendationerna. Foliehatten (jag) erbjöds att jobba hemifrån om jag kände mig orolig ändå. 

Jag kände mig JÄVLIGT orolig. Jag kände mig närmare bestämt som den nördiga geologen tre minuter in i filmen 2012. Eller som att jag klivit in i ett charterplan och fått se en skymt av en stupfull apa på pilotens plats. Samtidigt ville jag inte vara den där nervösa tönten (dvs mig själv) som får chefer att överväga att koppla in Företagshälsovården. Så jag sade att jag kände mig mer lugn nu och att jag inte behövde jobba hemifrån.