Jag vill att du lovar mig att nästa snubbe du blir ihop med är en snackig jävel, sade min syster för hundra år sedan. Hon räknade upp männen i de tre förhållanden med verkshöjd som jag haft i mitt liv. Och nog fan var den gemensamma nämnaren smarta, snygga män som inte ids (eller kan) hålla låda. Män som behövde baxas genom släktträffar och kompisträffar och som helst lät bli. De är helt rätt för någon annan, men inte för mig.
Den senaste av dessa tre, låt oss kalla honom Guldhjärtat, var jag ihop med ungefär nio månader. Det var den absolut snällaste person jag träffat. Jämfört med honom är jag Satan. Jag är övertygad om att självaste Dalai Lama skulle behöva gå i ART (aggression Replacement Training) efter nio månader med Guldhjärtat.
I likhet med mig hade Guldhjärtat drag av kameleont: han plockade upp vad omgivningen ville och anpassade sig. Det tog det lite tid för mig att fatta.
Vi träffades genom en gemensam vän som tänkte att vi kanske skulle klicka och det gjorde vi sannerligen. Guldhjärtat och jag hade vår första dejt på Arirang där vi åt delikat mat, delade på en flaska rödtjut och pratade oupphörligt om högt och lågt. Han berättade att han och hans exfru hade delad vårdnad om deras hund (Så mogen!). Han brann för träning och kunde göra 10 chins i rad (dregel!). Han älskade att laga ambitiösa måltider (Wohoo!). Han berättade trollbindande historier om vandringar i fjällen och utbytesstudier i Asien. Och han arbetade statligt med saker som har samma lingo som i min bransch så plötsligt kunde jag prata om jobb utan att få en tom blick tillbaka. Och vacker var han, en guldklimp med ett guldhjärta. Jag hade alltså träffat en spännande, stark, snäll, klok, rolig, driven, aktiv person som jag klickade med. De kommande månaderna tänkte jag att det här var någon jag ville tillbringa resten av livet med, någon jag ville gifta mig med. Kruxet var ju bara att jag blev kär i omslaget på en tegelstensroman.
Jag var ju så sjukt imponerad över att Guldhjärtat var så trygg och mogen att han hade delad hundvårdnad med sin exfru, men så visade det sig att han aldrig hade ens hälsat på exfruns nye man sedan tre år. Trots typ 150 hundöverlämningar hade han aldrig sett karln, eller skickat sms till honom. Det kändes inte som att Guldhjärtat besegrat sina demoner på den fronten. Och visserligen brann Guldhjärtat för träning, men det betydde inte att han prioriterade att gå till själva gymmet. Han ville hellre mysa i sängen eller äta pizza i tv-soffan. Träningsintresset var mer att lyssna på ändlösa poddar om träning, dricka kandelbulledoftande proteinshakes till frukost (eller colaluktande dito med töntiga namn som Fuck it all, Blood will rule, Death to everyone). Och de där fantastiska historierna om campingen och utbytesstudierna ... det var liksom bara de två som fanns.
Guldhjärtat var lugn och snäll och förnöjsam. Om jag ville träna, träffa vänner eller göra något själv, satt han lyckligt i min nedsläckta lägenhet och kollade på youtube tills jag kom hem. Ibland dammsög han när jag kom hem efter några glas vin med tjejkompisar. Han brusade aldrig upp, blev aldrig sur utan tuffade långsamt på i sitt tempo. Den ambitiösa matlagningen tog eoner, mitt blodsocker stampade i jordkällaren medan han värmde pastavatten på medelvärme för att det inte skulle gå för fort. Varannan vecka hade jag barnen, varannan vecka hade jag guldhjärtat. Och gradvis blev jag en allt sämre version av mig själv. Jag förvandlades till den stressade, irriterade boendestödjaren som pratade nonstop för att fylla ut de innerliga tystnaderna. Han kunde se mig kärleksfullt i ögonen så länge att det började krypa av panik i hela mig. Jag var konstant stressad, arg och lätt otrevlig.
Jag minns en lördagsmorgon när jag legat vaken stora delar av natten och tuggat fradga för att ledamoten i min brfstyrelse som skulle ta hand om posten tyckte att detta inte innefattade att öppna och läsa posten vilket ledde till att brf fick en räkning som skickades till inkasso. "Hur sov älsklingen?" frågade Guldhjärtat (han benämnde mig ofta i tredjeperson). "inte alls och för jävligt" väste jag och fortsatte "jag är så himla arg på [brfledamoten]". En liten tystnad, en varm kram och sedan fick jag svaret "tänk glada tankar älskling".
Aldrig har det stått tydligare klart för mig att vi var fel personer för varandra. Det var som att en golden retriever försökte lära mig hur man boxas eller lindansar. Som erbjudas terapi i form av baksidan på ett mjölkpaket när man har PTSD. Jag slet mig ur hans grepp och morrade att i sådana fall var min glada tanke att jag skulle dricka kaffe. Patetiskt. Hela jag var reducerad till en dålig scen i en medioker Helena Bergström-film.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar