Jag tittar i gamla fotoalbum tillsammans med min dotter. Jag minns min känsla inför dessa foton och hur jag upplevde dem och mig själv på den tiden. Att jag var ful. Tråkig, stel, rädd, spinkig och ful. Det är hårresande. För den där 15-åringen, 11-åringen, 19-åringen, 25-åringen var inte på några sätt ful, Jag var söt. Jag såg normal och söt och fin ut. Det är lätt chockerande att konstatera det.
När min son skulle börja i förskoleklass skulle man göra ett häfte med viktiga personer i barnets liv. Foton på lillasyster, mormor och morfar, farmor, moster, farbror, faddrar och så klart mamma och pappa. Min blivande exmake satt och valde ut fotona från hårddisken på datorn och printade ut dem. När jag tittade igenom dem saknades bild på mig. - Men jag då? sade jag. - Det finns inga bra bilder på dig. Svarade han. Ett lika talande som förkrossande ögonblick. Så sorgligt att min skeva självbild läckt över till honom, så oerhört sorgligt att han faktiskt tyckte att det var bättre att jag inte fanns representerad än att lägga in ett foto på mig. Efter åtta år tillsammans såg han alltså INGA fina foton på mig i datorn. Det finns inte så mycket hopp om ett sådant äktenskap i längden.
Nå, jag tittar på bilderna i fotoalbumen och tänker att det är ett sådant oerhört slöseri att gå omkring och kännas sig ful och fel. Att även om jag tyckte jag var svinful och obekväm på bilderna från min barndom och tonårstid så är det helt uppenbart nu att jag hade fel, det var inget fel på mig. All energi som jag använt år ut och år in till att klanka ner på mig och hålla mig på plats. Det får faktiskt räcka nu. Jag behöver börja inse att hur många hakor jag än har, hur mörka ringar det än är under ögonen och hur gult tänderna än lyser mot mig i badrumsspegeln så är jag bara några decennier från att tycka att personen jag är och ser på här och nu faktiskt är ung och vacker.
Att äta bra och gå ner i vikt handlar inte längre om att vara snygg, det är en ren hälsofråga. Stressklockan upplyser mig om att jag är 68 år och det är nog rätt adekvat. Det är nog ungefär så här tungt för en genomsnittlig 68-åring att gå uppför en trappa, resa sig från golvet, kliva upp ur sängen. Jag är stel och svag och har ont i knäleder, höft, ländrygg. Så lite bra livsval skulle sitta fint. Men när jag slår igen det sista fotoalbumet lovar jag mig själv att aldrig någonsin mer säga att jag inte blir bra på bild. Jag lovar mig tyst, dyrt och heligt att aldrig mer undvika att bli fotograferad och att sluta klanka ner på den där uppgivna spegelbilden. Jag var vacker förr. Och jag är vacker nu. Det är bara tid mellan mig och den känslan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar