onsdag 31 maj 2017

Inget kaffe - pepp eller depp

I ett avsnitt i Sex and the city säger en av karaktärerna, Samantha tror jag, att hon bara är en kräksjuka från sin idealvikt. Det är den replik jag minns bäst i hela serien. Jag skrattade högt och sedan satte sig skrattet i halsen. Den rymmer många bottnar.

Jag önskar rätt så ofta att jag vore en sådan tjej som inte kunde äta när jag är ledsen. Som inte gillar sötsaker eller chips. Som tycker att en chokladbit är lagom och "glömmer bort" inköpt godis. Jag är mer som en get, eller en guldfisk. Det finns inget slut. Jag äter som att det inte finns någon morgondag. Och särskilt när jag är ledsen. Vilket jag har tillbringat en osund mängd timmar med att vara under året som gått.

Så på tio månader har jag gått upp lika många kilo. Och jag är kliniskt sett överviktig. Det får mig att vilja förvandla mig till GI Jane och visa hela världen vilken badass-fitness-drottning jag kan bli. Det får mig i praktiken att äta glass och se en film med GI Jane som visar hela världen vilken badass-fitness-drottning hon är.

Men jag hakade på en träningsutmaning, The New You Challenge. Sex veckors stenhård träning och en sträng diet. Paleokost. 125 sidor förbud. På sidan 31 stod det att man ska undvika kaffe. Skojar de? Därav bloggens namn.

De skojade inte. Jag tränade stenhårt i sex veckor och hade otroligt roligt men jag orkade inte tänka på dieten (jobb, träning, barn, livet). Sista dagen vägdes vi ut. Jag fick bland annat veta att jag vid starten hade haft den metaboliska åldern 63 år. SEXTIOTRE. Jag är 43! Detta hade på sex veckor förbättrats med tio år: nu var jag istället 53 år gammal ur metabolisk synpunkt. FEMTIOTRE! (Jag.är.som.sagt.43). Ställd inför denna situation hade GI Jane garanterat fortsatt att träna stenhårt tills hon var på den metaboliska åldern 15. Och jag var pepp på att hindra förfallet. Men sedan fick jag ont i foten. Jag vet att detta inte hade hindrat vår hjältinna. Men denna get-hjältinna lät sig hindras. Glass är gott.

Så här är jag nu, Sannolikt med en metabolisk ålder på 123 år. MEN jag har en plan. Den involverar träning. Svart kaffe. Vissa restriktioner. För i slutet av sommaren gifter sig två kära, fina vänner med varandra. Min exmake kommer att vara där. Och jag tänker att jag ska vara där och känna mig fin och nöjd och sexig och stark. Jag vill inte vara Samantha. Jag vill vara GI Jane. Jag vill vara stark som Sarah Connor i T2 och snyggsnäll som Sandra Bullock i Miss Secret Agent.

Eller ... jag är verkligen helt ok med att vara en metabolisk och kalendarisk 44-åring som vet hur man skakar rumpan på dansgolvet.

tisdag 30 maj 2017

Vissa personer ska inte ha djur (och jag är en av dem)

Mina föräldrar lät mig rida en termin. Jag var usel på det. Jag tyckte synd om hästarna när jag skulle styra med sparkar i sidorna och tömmar. Jag trodde på fullt allvar att jag, som vägde typ trettio gram på den tiden, kunde göra en häst illa med min oerhörda kraft. Så hästarna gick som de gick i manegen. Eller ... låt mig korrigera: Hästen. Jag fick nämligen alltid rida på en och samma häst. Den som ingen ville ha. Den tröttaste, äldsta och minst söta hästen i stallet. En gång när jag kom till ridlektionen visade det sig dock att det var min tur att välja häst allra först (de riktiga hästtjejerna måste ha rundat mig i turordningen ett antal gånger). Jag kunde alltså välja den vackraste, den mjukaste, den snällaste, den största, den busigaste eller den finaste. Vilken som helst. Jag valde den tröttaste hästen i stallet. Jag minns att jag tänkte att det var ju kul för den att bli vald först en enda gång. Jag minns också de riktiga hästtjejernas blickar och att jag kände att där fick de lära sig något. I efterhand inser jag att de sannolikt lärde sig att folk är idioter och det kan man dra nytta av.

Efter en termin bestämde mina föräldrar att jag var allergisk mot hästar. Jag protesterade inte.

Jag fick två undulater. Det kändes roligt. Jag hade läst att undulater var intelligenta och ibland till och med kunde lära sig att prata. Min undulater gjorde två saker: de bajsade i mitt hår och flög in i väggen. Inte in i fönstret: In i väggen. Kanske försökte de ta livet av sig. Jag tror att mina föräldrar bestämde att jag var allergisk mot fåglar efter något halvår. Jag protesterade inte.

Därefter var det dags för en landsköldpadda: Paddock. Som jag minns det älskade jag Paddock. Han brukade ligga på min mage och äta isbergssallat och banan. Han gillade att bli klappad på huvudet. Jag såg framför mig hur Paddock och jag skulle bli gamla tillsammans. Men en dag rymde Paddock från sin lilla inhägnad på vårt landställe. Jag blev "Flickan vars sköldpadda sprang bort". Jättekul.

Därefter blev det en paus mellan mig och djur, Några fiskar kom och gick. Två korkade vattensköldpaddor fanns i mitt liv ett kort tag. När jag var 19 år överraskade familjen dock min syster med att skaffa en katt. Den allra första morgonen katten bodde hos oss trillade eländet ner i toaletten innan jag hann spola. Jag hade INTE bara kissat. Det var ett mycket ovärdigt ögonblick för bägge parter när jag rengjorde katten i handfatet. Vi kunde inte reparera relationen efter detta. Och efter tre månader vaknade jag med halva ansiktet igensvullet. Jag var tydligen allergisk mot katter. Så jag flyttade hemifrån.

Så ni förstår ... vissa personer ska inte ha djur. Som vuxen, när många av mina vänner hade gift sig och skaffat barn och jag var smått deprimerad singel sedan tre år tillbaka fick jag två guldfiskar i present av underbara AU. En fisk dog efter en vecka. Då köpte AU en ny. Efter en vecka dog en fisk igen. Jag berättade inte det för AU. Jag räknade kallt med att fisk Tre (eller Ett eller Två) skulle dö inom en vecka och så skulle jag ha en schysst bålskål. Och mycket riktigt. Efter en vecka flöt fisken på ytan. Men när jag glad i hågen håvade fram håven (förlåt Göteborgshumorn här) visade det sig att fiskjäkeln bara spelade död. Flytbetendet fortsatte. Nu var jag alltså en vuxen smått deprimerad singel med en guldfisk som ägnade sitt liv åt att flyta på ytan. Jag konsulterade en djuraffär. De var bergsäkra på sin sak: Fisken hade fel på simblåsan. Den led inte. Den skulle nog dö inom en månad.
HA! Fisken och jag hade ett dysfunktionellt spela-död/önskar-du-vore-det-förhållande i nio månader. Då blev det stambyte i lägenheten och fisken skulle flyttas med eller dö.

Jag bestämde mig för att jag är allergisk mot guldfiskar och dödade fisken. Eftersom jag är jordens största hycklare tycker jag fortfarande lite synd om den.

måndag 29 maj 2017

Vådan av att vara ansiktsblind (dejter från förr)

Jag är ansiktsblind.

Det var ett problem när jag jobbade som studievägledare för många år sedan. Jag kunde ha djupa och konstruktiva samtal med mina studenter och sedan inte ens känna igen dem dagen efter i korridoren. Och jag missar alltid att hälsa på kollegor, bekanta, föräldrar i mina barns klasser etc ... En tidig aha-upplevelse var när jag verkligen inte fattade handlingen i filmen Farligt Begär eftersom jag inte såg att Michelle Pfeiffer och Uma Thurman vår två olika personer förrän precis i slutet (och då var min förvirring total). Och jag undrar fortfarande om någon skämtade med mig på Garbo-utställningen på Fotografiska. Alla de där bilderna kan omöjligt ha varit foton av en och samma kvinna.

Ok. Ni inser att detta kan vara ett problem i dejtsammanhang. Och nu ska jag berätta om den mest traumatiska dejtupplevelsen som min ansiktsblindhet skapat. Hinitills.

Det här var för länge, länge sedan. Från tiden innan man hade hela sitt liv i sin mobiltelefon.

Jag väntar på dejten O vid Medborgarplatsen. Jag läser en bok. En snubbe i min ålder kliver fram och ler charmerande. Han pekar på sig och på mig på ett mycket menande och frågande sätt. Så jag säger: Är du O? Och han säger att jajamensan, det är han det. Jag packar ner min bok och vi börjar promenera över Medborgarplatsen och jag pratar på. O luktar lite öl, vilket är aningens ocharmigt. Efter trettio meter och en evighet stannar han och lägger händerna på mina axlar. "Du. Det är inte mig du ska träffa. Jag sitter och dricker öl därborta med några kompisar och vi ..." [jag hör inte fortsättningen. Jag är upptagen med att skämmas ihjäl]. Men jag hör att han säger förlåt.

Och sedan går han tillbaka till sina kompisar som sannolikt på riktigt DÖTT av skratt. Och jag, arma kreatur, gör en Golgatavandring tillbaka till mötesplatsen. Och där står jag och låtsas läsa min bok medan huden lyser tomatröd av skam. Tänk positivt, tänker jag. Det här blir en bra isbrytare när O väl dyker upp. O dyker mycket riktigt upp efter femhundra år. Men han blir bara sur över att jag inte känt igen honom.

Jag dejtar för övrigt O några veckor tills det visar sig att han blivit polisanmäld av sitt ex eftersom han "ringt henne och berättat i detalj om en dröm" där han gjorde henne "väldigt, väldigt illa" Han säger det när jag äter middag hos honom och han har ett konstigt leende i sitt ansikte. Men det är en annan historia.

söndag 28 maj 2017

Alla hjärtans dag

I dag skulle jag kunna skriva om Mors dag. Om att vara en mamma, ha en mamma, förlora en mamma, vilja vara en mamma. Men det är tunga grejer, så jag väljer att berätta om en annan högtidsdag. Here goes.

Jag är inte rädd för Alla hjärtans dag. Jag är beredd. Jag har preppat i veckor för den här dagen. Visst, kollegor berättar om sina bordsbokningar och romantiska middagar och presenter och dejter. Det är lugnt. För jag är visserligen separerad från min livspartner sedan ett halvår tillbaka. Och har har visserligen en ny tjej, men jag har har haft några riktigt minnesvärda Alla-hjärtans-dags-upplevelser och har säkrat upp dagen: middag och bio med kompis!

När jag var ung och en aning överdramatisk gav jag bort en enorm röd ros till en kille jag var kär i (på Alla hjärtans dag). Men eftersom han hade betett sig som ett litet as och var ointresserad av mig lät jag damerna på NK spraya den med svart färg. Det var mycket effektfullt och mycket symbolladdat. Och mycket omoget. Jag skäms fortfarande.

När jag var tillsammans med min första kille gjorde han slut på Alla hjärtans dag. Vi hade varit ihop fem år. Under den tiden hade han mer och mer förvandlats till en galning. Bokstavligt talat, är jag rädd. Så när han väckte mig med att läsa en lååååång lista över alla mina dåliga sidor (jag gillade särskilt punkten "ingen humor") och kickade ut mig från vårt gemensamma hem var jag inte sen att haka på. Kruxet var att jag inte hade någonstans att ta vägen. Min mamma blev så arg över att det tog slut med Doktor Jekyll (hon hade inte sett så mycket av Mr Hyde) att hon förkunnade att jag inte var välkommen dit. Det blev vännen AU som räddade mig. Jag fick bo hos henne i flera månader, med start på Alla hjärtans dag. Då hon för övrigt hade en dejt med en snubbe som verkade lovande. Snubben fick vackert laga middag även till mig. Så där satt jag och kraschade deras dejt; rödgråten och hulkande till tonerna av Lugna Favoriter. Inför den vettskrämde dejten. Och Underbara AU.

En annan höjdare var en romantisk middag med mitt nuvarande ex, A. Vi gick ut och åt på restaurangen där vi hade vår allra första dejt. Superduper-romantiskt. Tyvärr hamnade vi tjugo cm från en annan superduper-romantisk dejt där en av deltagarna var en tidigare skolkamrat till mig. Lika artig som jag. Det var omöjligt att prata personliga och kärleksfulla saker med A, inte läge att se varandra djupt i ögonen. Två timmar senare hade jag och skolkamraten utbytt information om alla andra skolkompisars nuvarande jobb, civiltillstånd och boendeort. Hem till barnvakten. Jätteromantiskt.

Ni hör ju. Jag är luttrad. Jag flirtar kanske lite med faran när jag och väninnan väljer att se del två i Fifty Shades of Grey, eftersom den typiska publiken på en sådan film på just denna dag är förälskade par som går hem och har sex efteråt. Eller i biosalongen. Ingen anledning till oro. Tjejen bredvid mig äter två hamburgare, så salongen osar stekflott, inte återhållen åtrå. Jag och Anastasia Steele har inte så jättemycket gemensamt för tillfället, men det är ju inga nyheter. Så efter trevlig middag och bio gör jag segertecknet när jag kliver över tröskeln till min lägenhet. Och där ligger skilsmässodomen.

Jag kan livligt tänka mig hur glad den dömande notarien varit över att få iväg några enkla mål på måndag eftermiddag. Jag önskar bara att domen hade kommit några dagar senare. Eller tidigare.

Jag skickar deppigt nödrop till några kloka vänner. De svarar med pepp och kärlek. Pepp och kärlek räcker jävligt långt. Även på Alla hjärtans dag.

lördag 27 maj 2017

Dejt nr 2 (Partytrosorna)

I Partytrosornas första meddelande frågar han om jag vill ses över ett glas vin. Och när jag svarar att jag har barnvecka frågar han när partytrosorna åker på nästa gång. Kanske inte en jätteimponerande start. Det är uppenbart att Partytrosorna inte söker en själsfrände för livet, någon för skogspromenader och netflix-kvällar. Han vill helt enkelt träffa någon för att ha sex.

Och grattis till Partytrosorna, för han har råkat matcha med undertecknad. Jag ska inte påstå att jag är desperat efter lite bekräftelse och fysisk närhet, men det finns ändå vissa likheter mellan mitt inre och matadoren i filmsnutten med Ferdinand på Kalle Ankas Julafton. Det borde finna förutsättningar. Han kan nästan inte misslyckas, tänker jag. Det enda han behöver göra är att bete sig typ rimligt ett litet tag.

Så .. jag har bestämt mig för att inte vara så pryd utan att flyta med strömmen. Patrytrosorna varvar tre typer av meddelanden: 1) gif-filer med en dansande snobben (ja, hunden Snobben). 2) Konfettistrutsemojien. 3) frågor om att ses (med partytrosor). Jag fortsätter skriva tillbaka. Tänk på matadoren och ge mig lite slack här.

Till slut är våra respektive barn hos våra respektive ex. Och det finns möjlighet att träffas. En timme innan vi ska ses skickar jag en hyfsat humoristisk men informativ disclaimer där jag skriver lite olika saker som kan vara bra att veta om mig. Som att jag är ansiktsblind. Att jag verkar superlugn när jag är nervös. Och att jag inte är med i någon anorexia-förening. Tämligen omgående skickar han ett svar med en bild av sig själv minus sitt huvud. Jag tycker det är väldigt roligt (jag har ju skrivit att jag är ansiktsblind). Han ber mig göra motsvarande, men det svarar jag glatt nej på.

Det går en halvtimme och sedan skriver han: "Men är du väldigt tjock?"

Tänk så många saker man kan svara på en sådan fråga. Till exempel: "Men är du väldigt dum i huvudet?" Det gör jag inte. Jag svarar "nej". "Nu blev jag sen för att vi höll på att chatta" blir svaret då. Ok, tänker jag. Gå med strömmen. Så jag går med strömmen, till mötesplatsen. När jag väntat tjugofem minuter går det upp för mig på allvar att han faktiskt inte ens tänkte träffa mig om jag hade svarat att jag är tjock. Jag börjar jobba upp en rätt rejäl irritation här, Han är sen för han har åkt bil från ytterförort. Han ber inte om ursäkt. Vi dricker kaffe (jag.vill.ha.vin) och låtsaspratar. Han är nämligen episkt ointresserad av mig. Han vill inte berätta något alls om sig själv. Det är som att han leker hemlig agent. Han trummar med fingrarna hela tiden och tittar ut genom fönstret. Men han bjuder på kaffet.

Efter denna dejt föreslår han ett antal gånger (varvat med Snobben-gif och konfettistruten) att vi ska ses och ha sex. I ett meddelande frågar han om vi ska bli KK. Lite som motsvarigheten till att fråga chans på någon i grundskolans tredjeklass. Vid det laget har jag öroninflammation, bihåleinflammation och urinvägsinfektion. Jag har inget bättre för mig än att hålla konversationen flytande. Till exempel påpekar jag att just KK nog är något man "bestämmer" EFTER att man har haft sex med någon. Eftersom jag är så sjukt uttråkad och sjuk ger jag honom fler chanser och vinkar än jag är bekväm med att erkänna här. Jag i princip instruerar honom att ljuga ihop något om att han tycker att jag är vacker/intressant/rolig. Han orkar inte ens det. Jag ber honom berätta något personligt om sig själv och då skriver han att han har tagit en powernap. Meddelandet efter det lyder "snoppsnopp hur går det?".

Och där någonstans har matadoren gett upp. Och jag har tröttnat på att gå med strömmen. Jag skriver att det är dags att lyssna på kosmos och ge upp. Han skickar en gif med en cowboy som rider på en pizzabit i rymden. Cowboyen svingar ett lasso och juckar pizzabiten. Man måste liksom se det för att tro det. Fast låt bli. För vi är alla värda bättre.



fredag 26 maj 2017

Dejt nr 5 (Maratonmannen)

Tänk er en solig fredag. Rättelse: tänk er den första soliga fredagen efter en evigt grå och kall vår. Platsen är Nytorget. Klockan är 17. Tid för aw. I mitt fall tid för Tinderdejt nr 5. Det har verkat tämligen lovande hitintills. Han har skrivit att jag verkar så naturlig och söt. Och att han vill prata om sådant som betyder något. Nu när vi sitter där börjar det gå upp för mig att det som betyder något i hans fall är väderförhållandena under de tolv senaste årens maratonlopp. 

Vi dricker grönt te. Som jag betalat. Om någon undrar hur länge man kan suga på en kopp grönt te en solig fredag efter jobbet kan jag meddela att det är cirka två timmar. 

Han har en lite för stor grön kavaj som matchar hans val av dryck. Jag konstaterar i mitt inre att han litegrann ser ut som Mr Bean. Jag är lika lång som han, och helt klart tyngre. Eventuellt försöker han tråka ihjäl mig så att jag inte ska uppleva det som så traumatiskt att han inte är intresserad. 

Jag hör till min förfäran att jag ställer lite frågor om maratonlopp (bästa? sämsta?). Samtidigt glider blicken till höger där det sitter två donnor i 25-årsåldern med varsitt vinglas (jag.vill.ha.vin). De pratar inte alls. De jobbar hårt på att få till den perfekta selfien. De lyckas lagom till när min dejt berättat klart om loppet 2012.

När vi skiljs åt vet han inte mer om mig än han gjorde före dejten. "Du kan ringa" är hans avskedsord. Jo. Jag kan också fånga en kråka och måla den rosa. Äta rå kyckling. Lära mig joddla. Jag förstår bara inte vad poängen skulle vara. 

Jag går hem och äter glass och ser "Under belägring" med Steven Seagal. Dålig dejt. Helt ok fredag.

Dejt nr 3 (Stig-Helmer Olsson)

Jag träffar Stig-Helmer Olsson en söndag, två och en halv timme innan han ska se en fotbollsmatch. Vi promenerar runt stora delar av Kungsholmen och fikar.

Min dejt är invirad i en halsduk i sitt favoritlags färger. Han är lång som en lyktstolpe, smal som en lyktstolpe och lika lättpratad som en lyktstolpe. No worries, för här kommer Barbamama (jag alltså): lite bakfull och klädd i svart.

Cirka trehundra meter in på träffen berättar Stig-Helmer att hans exflickvän aldrig förlåtit honom för att han valde att åka och klippa sig när hon låg på förlossningen. Jag har något lättare att relatera till denna exflickvän än till Stig-Helmer. Det säger jag inte.

Stig-Helmer är rykande färskt nyseparerad. En jobbig separation efter en jobbig relation. Det står tämligen snabbt klart att han tycker att han är färdig med att bearbeta detta och redo för nya äventyr. Jag skulle vilja rubricera det under kategorin Alternativa Fakta eller Bristande Självinsikt.

Jag puffar fram konversationen runt Kungsholmen och prövar lite olika vinklar. Jag visar lite olika sidor av min Barbamama-personlighet och möts av en gedigen lyktstolpes känsloregister. Jag börjar känna mild oro för att mötande hundar ska se samma sak som jag och markera revir på honom.

Stig-Helmer trivs i tystnad. Vi dricker te (jag.vill.ha.vin) och äter en smörgås på Stockholms äldsta kafé. Det blåser. Stig-Helmer jagar en tomburk med Ramlösa ut på Sankt Eriksgatan. Jag känner en stark önskan att be någon om ursäkt. Kanske Stig-Helmer. Kanske mig själv. Möjligen burken.

Stig-Helmer fiskar lite om mina sommarplaner. Antyder försiktigt att han kan tänka sig sällskap på någon resa. Utomlands eller till Skara Sommarland. Med hans barn och mina barn. Här känner jag att han tangerar kategorin Spritt Språngande Galen. Jag hummar lite och pratar om något annat.

Två dagar efter dejten skriver jag att han är väldigt trevlig men att jag kände att vi inte riktigt klickade. Stig-Helmer svarar att han får höra det ofta och att jag är hans trevligaste dejt hitintills. Han avslutar med orden "Jag kommer väl dö som en gammal ungkarl". Jag gör ett tappert försök till återkoppling och mitt svar innehåller orden "tid", "nyseparerad" , "ordna sig". Stig-Helmer begs to differ. Han är SÅ över sitt ex. Eftersom jag varit där, gjort det och köpt t:shirten dömer jag honom inte.

Sens moral: Vi har alla vår väg att vandra. Och min går inte till Skara Sommarland.