Oförmågan att flirta (Saga och jag del 2)

Årets näst sista kväll har barnen åkt hem till A och lämnat en öronbedövade tystnad efter sig. Det är kaos i hela lägenheten och 70 procent beror på att jag stökat till. Resterande 30 procent beror på att jag inte tjatat på barnen när de har stökat till.

Det tar emot att skriva orden "barnledig" och "barnfri". Det är fel ord. För helst vill jag ju bo med dem hela tiden, i en fin och härlig kärnfamilj. Men jag gör som de flesta andra varannanveckas-föräldrar och försöker helt enkelt Gilla Läget, med hyfsat resultat. Om man bortser från det där med kärleksrelationer då.

Efter att jag lämnade barnen gick jag till Intersport och prövade träningskläder på rea. Jag köpte en långärmad mörkblå tröja som är perfekt på yinyogapass. I teorin. För varenda valk syns igenom, till och med några födelsemärken. Jag hade lika gärna kunnat vira in mig i kasslernät. Men det där är min måltröja. Jag kanske inte ser klok ut i den nu, men vänta några månader. För det kommande året SKA jag ta bättre hand om min hälsa och en trevlig bieffekt kommer vara att kasslerlooken försvinner. Och då är jag säker på att jag och tröjan kommer att gilla varandra. För jag riktigt, riktigt trött på att ha en niocentimetersnavel. För övrigt är det rätt så mörkt i yinyogasalen.

Så ... jag sitter framför tv:n och slötittar på Dödligt Vapen och swipar på Tinder. Jag bestämmer mig för att faktiskt skriva om jag matchar med någon. Jag matchar med tre. En av dem ser hyfsat snygg och snäll ut. Han har bara skrivit ett ord i sin presentation och det är "happy". Vilken trevlig egenskap. Jag skriver att jag också är det, happy alltså. Detta förefaller glädja honom. "va bra" skriver han, "vart är du?" Och jag meddelar att jag bor på Kungsholmen. Jag frågar om han är redo för 2018 och han svarar att han är helt klar med 2017. Här kan man ana ett mörkare stråk, att han inte är så himla happy trots allt. Jag skriver att även jag är färdig med 2017. "Så ska vi bli tillsammans :)" blir svaret.

Alltså ... här vet jag inte vad jag ska skriva. Är det en fråga? Eller stavade han fel på en profetia och menade DÅ ska vi bli tillsammans? Men vi är ju färdiga med 2017? Ja, den uppmärksamme läsaren börjar kanske ana ett problem här. Och någonstans vet jag att det är själva tonen som är det viktiga här. Tonen, som ska föreställa lite flirtig. Men det är liksom för dumt. Att han inte orkar skriva korrekta meningar är en sak, men det här är ju typ på grottmannagrymtningars nivå. Jag skriver att jag inte riktigt hänger med i hans logik och funderar länge på om jag ska lägga till "men det låter bra". Fast jag klarar det inte. För det är för DUMT.  Jag lägger till en emoji iallafall, den som ser lite listigt flirtig ut (i mina ögon alltså, förmodligen betyder den något helt annat). Svaret blir "Hepp".

Hepp?

Hepp som i "nähepp" eller som i "cirkuskonsthepp" eller ett helt annat jävla "hepp"? Men jag gör ett försök och frågar vad han är, förutom happy? Svaret är tyst. Jättetyst. Så jag raderar honom när jag går och lägger mig några timmar senare, långt efter att Danny och Mel har fångat sina skurkar. Jag borde ha skrivit "tihi" tänker jag. Jag borde ha sänkt mig till hans nivå och sett om det fanns något bortom hans blaséflirt.

Match nummer två har skrivit rätt så roligt i sin presentation. Att han gillar vardagliga och nördiga tjejer men alltid hamnar i gravt dysfunktionella relationer och han välkomnar ett trendbrott. Vi skriver lite fram och tillbaka. Jag får två "det låter intressant :)" i rad. Och sedan raderar han mig. Ironin är tydligen det sista som lämnar 2017.

Jag har inte så stort hopp om match tre heller. Han vill träffa någon allmänbildad tjej som kan kommunicera och inte är ett sportpsycho. Två av tre tänker jag och skriver något skämtsamt rörande definitionen av allmänbildad.

Ok ... så vi sammanfattar kvällen. Jag matchade med tre snubbar. Jag kände mig social och utåtriktad. Intentionen var att flirta. Den första blev jag provocerad av, den andra skrev jag om jobb med och den tredje försöker jag charma med definitioner av allmänbildad. Hjälp. Det är fan fel på mig.

En vild gissning är att jag är bättre på att köra bil än att flirta. Och då har jag räknat med det faktum att jag aldrig ens suttit bakom en ratt i förarsätet.

När jag vaknar på årets sista dag är det konferens igen. Libidon och Hjärtat har teamat ihop sig och försöker göra myteri. Libidon påpekar att det är väldgt länge sedan hon fick dansa macarena. Hjärtat blänger anklagande på Hjärnan som försöker försvara sig. "Kom igen, det hade ALDRIG blivit något med någon av de där tre ändå. Jag gjorde oss en tjänst. Håll med nu, Magkänslan."

Men Magkänslan brummar till. "De har faktiskt en poäng", säger den. "Minns du den där midsommarkvällen på skärgårdsön när du och en trevlig singelkille skulle sova i samma rum? Och han sade att han hoppades att du inte skulle bli störd om han snarkade. Minns du vad du svarade?"

Hjärnan försvarar sig frenetiskt: "Men hallå, det var ju ett SKÄMT! Jag trodde att han skulle tycka det var en kvick kommentar." Magkänslan ger sig inte: "vad sade du?"

Hjärnan börjar ryka lite, och skammens rosor visar sig på kinderna. "Eh. Jag svarade att jag hoppades att han inte skulle bli störd om jag fes."  (<-- japp. Det sade jag).

Libidon, Magkänslan och Hjärtat ger Hjärnan en gemensam styrkekram.
- Du är bara rädd, säger Libidon,
- Vi kommer alltid behöva dig, tillägger Hjärtat.
- Men kanske inte när vi chattar på Tinder konstaterar Magkänslan.

Årets sista pt-pass (träning och jag)

När jag sitter på t-banan på väg till årets sista PT-pass konstaterar jag att jag freudianskt har glömt mina träningsskor. En tämligen dålig start, men ingen katastrof. Fantastiske F brukar vara bra på att anpassa träningen utifrån min dagsform och mina varierande krämpor. Lite skolöshet kommer inte att vara något större hinder.

Jag pillar med min telefon och sätter hörlurarna i örat. Planen är att komma i stämning med några väl valda Spotifylåtar. Spellistan föreslår ledmotivet till Zootropolis, Try Again med Shakira. En passande låt ur så många aspekter. Men självklart är det något fel på lurarna. Trots att jag höjer volymen till max hörs musiken ytterst svagt. Det tar orimligt lång tid för mig att hitta förklaringen; jag har inte pluggat in lurarna i mobilen. 

Ok. Så snart jag sänkt volymen, pluggat in lurarna och hör Shakira sjunga att det är ok att göra misstag tittar jag mig omkring lite diskret. Mittemot sitter en bister dam. Hon är inte en person som verkar se glaset som halvfullt. Hon är snarare en person som verkar se glaset som fullt ... med sten. Den charmiga humorn med att se en tjock liten tant i träningskläder och enorma axlar som glömmer plugga in sina lurar och bjuder på Disney Soundtrack går så att säga henne förbi. 

Tre stationer senare är jag framme vid gymmet. Jag hade problem att hitta hänglås hemma (förmodligen låg de bredvid mina tärningsskor). Till slut tog jag min dotters lås, som har formen av ett gulligt björnansikte. En liten julklapp. Det visar sig dock att bygeln till låset är för kort. Det går således inte att låsa eländet. Det går inte heller att avlägsna hänglåset. Jag använder några minuter åt att pröva lirkande och våld och lyckas slutligen slita bort det. Det gulliga björnansiktet har fått ärr från striden. Jag förtränger detta, hyr ett Satshänglås och skuttar ut i gymmet. Redo för träning!

Fanstastiske F frågar alltid om dagsformen. Jag brukar nästan alltid svara att den är "rätt ok" eller "sådär" och sedan informera om att jag sovit dåligt, har ont i ryggen och lite halsont. Han brukar svara att om jag inte mådde så skulle han bli orolig. Sedan kör vi igång. En fin liten tradition.

Jag har tränat med Fantastiske F i ungefär 2,5 år. Genom de åren har han bevittnat hur jag påbörjat och fallerat med ett antal storslagna projekt. Jag har satt upp som mål att springa en mil på mindre än en timme (inte sprungit på tjugo år och då var det 65 plågsamma minuter), att träna 200 pass på ett år (det blev 116), att göra magövningar varje dag (hahahah), att bara äta paleokost (funkade två dagar), att sluta med gluten, att sluta med socker, att sluta med alkohol, att sluta med mejeriprodukter. Och två veckor senare dyker jag upp och bekänner att det där funkade ju inte. Och F höjer naturligtvis inte ens på ögonbrynen. Jag har, som en variant på sagan om Peter och Vargen, ropat "Karaktären kommer", så många gånger att ingen längre tror mig.

I dag lyckas jag i alla fall lyfta 50 kg i marklyft, så jag har varit i sämre form. Det finns hopp.

Jag har en liten dröm om att faktiskt lyckas leverera det kommande året. Att komma in i gymmet i december 2018 och säga att jag mår-bra-som-fasen-tackar-som-frågar-nu-köttar-vi. Jag tvivlar på att F skulle bli imponerad. Det normala är sannolikt att personer är lite mer fasta i karaktären och realistiska i sina målsättningar än jag är. Men man kan väl få drömma. "Wow Hanna", skulle Fantastiske F säga, "i dag har du lyft din egen vikt. Du är verkligen i toppform jämfört med för ett år sedan. Jag visste inte att du hade det i dig! Men kom för fan ihåg skorna nästa gång".

Fönsterbesiktning (min brf och jag)

Det är september och jag är ännu lyckligt ovetande om att jag sitter i skiten. Det är fönsterbesiktning i brf-föreningen. Den andra i ordningen. Förra gången fick firman bakläxa eftersom de glada i hatten hade målat över röta istället för att åtgärda den. Så nu har de, till samtliga boendes besvär och förtret, målat om alla fönster igen och i dag ska vi se om de har lyckats bättre. Fingers crossed.

Med hot, lock och pock har vi i styrelsen fått ihop nio boende som är beredda att låna ut sina nycklar och släppa in en besiktningsman, entreprenören, vår kontaktperson och målerifirman. Och så min olyckssyster, styrelsens ständiga sekreterare som gör mer för föreningen på en vecka än FN:s fredsbevarande styrkor gör i katastrofzoner på ett år.

Jag kommer två minuter sent och ber om ursäkt. Lite onödigt, för varken kontaktpersonen eller besiktningsmannen är på plats. Kontaktpersonen strosar in. En obehagligt glad kvinna med teflonvibbar. Vi väntar 45 minuter. Sedan kommer besiktningsmannen. Han ger samma stringenta intryck som Fader Fouras i Stig Ossians tappning. Besiktningen kan börja.

Det tar 25 minuter att titta på ett fönster i den första lägenheten. Besiktningsmannen och entreprenören försöker tydligen komma överens om vilken nivå som de ska lägga sig på. Jag och min olyckssyster utväxlar uppgivna blickar.

Det har funnits ett avtal. Sedan har det överenskommits om "avvikelser" från avtalet. Varken avtalet eller avvikelserna finns dokumenterade. Känns bra det här.

Nittio minuter senare står vi i trapphuset. Livskraften rinner sakteliga ur oss alla. Besiktningsmannen sammanfattar läget: "Det här är skit" säger han "men det är kanske vad ni har beställt. Om ni har beställt skit så är det inget fel på målningen". Här väljer jag att opponera mig, med viss kraft. Jag känner mig som Godzilla på ett jävligt dåligt humör och väser mellan tänderna att "vi har naturligtvis inte beställt och betalt en renovering av fönstren som ska göra dem sämre." Numera, efter att jag kommit att läsa några av föreningens avtal, är jag inte så säker på att det antagandet alltid är korrekt. Men där och då verkar i alla fall flera av de närvarande anse att detta är en rimlig utgångpunkt: En renovering ska inte resultera i en försämring.

Ok. I sådana fall är läget så att alla fönster i hela föreningen måste göras om. Igen. För firman som målade dem har lyckats med konststycket att klibba ihop alla fönster OCH att skapa förutsättningar för vattengenomträngning och röta.

Jag känner en sekunds tillfredsställelse fladdra i magen, jag är bevisligen inte sämst i världen på mitt jobb. De här ägghuvudena som låtsatsmålat fönstren tar det priset.

Besiktningsmannen tycker att det är meningslöst att fortsätta besiktningen. Det kommer vara samma fel överallt. Det kostar oss alla tid och pengar. Jag frågar vad han i stället vill föreslå. Jo, serru. Han tycker att firman (aka ägghuvudena) ska välja en lägenhet och göra om alla fönster på ett proffsigt sätt. Därefter ska besiktningsmannen göra ny entré, förhoppningsvis godkänna fönstren och sedan ska ägghuvudena göra precis rätt i alla andra lägenheter. Briljant plan. Jag ser inga problem med den alls.

Entreprenören frågar vad han ska göra för att fönstren ska bli godkända. Han får svaret att han ska följa avtalet (som ingen vet var det är) med överenskomna avvikelser (även dessa totalt okända) och göra det på ett fackmannamässigt sätt (empiriskt klarlagt att detta är ett HELT okänt begrepp för församlingen). Varken entreprenören eller firman med ägghuvuden verkar förstå den instruktionen. Jag kan faktiskt relatera till det.

Alla gör sig klara att gå hem och jag får lite panik. Det känns som att det så att säga ligger i farans riktning att vi kommer stå i exakt samma konstellation och trappuppgång om ett år och inte vara en mikrometer närmare klibbfria och godkända fönster. Så jag drabbas av en snilleblixt och föreslår att min lägenhet ska få bli referenslägenheten som de fixar i ordning och får godkänd. Förslaget faller i god jord. En liten seger.

Några månader senare sitter jag med klibbfria, godkända fönster. Tre tillfällen, en jävla massa hamrande på fönstren och två fokuserade ägghuvuden har det tagit att komma dit. Resten av föreningen får vänta tills det i teorin är ok väder i Stockholm. När jag hör ordet fönsterrenovering numera blir jag osökt sugen på att lyssna på ledmotivet till filmen The NeverEnding Story. Go figure.

Förfärande förfall (bara ett par byxor kvar)

I oktober låter jag bli att ta fram min varma älsklingsjacka. Den är brun eller grön (vem vet?) och formad som ett tält. Fickorna är så stora att jag kan ha A4-pärmar i dem (men det har jag inte, för jag inser att det skulle vara skitkonstigt). Oproportionerligt ofta har den jackan lett till att folk frågat om jag är gravid, vilket jag säkerligen inom några år kommer att ta som en komplimang om att jag ser ung ut.

En stilmedveten väninna har tydligt och kärleksfullt förbjudit mig att ha tältjackan på mig. Så jag lyssnar på henne och tar fram en kortare täckjacka som är beige eller brun (vem vet?). Och i början känns det bra, när jag kan knäppa den utan större svårigheter. Men så går några veckor och i december är det inte roligt längre. När jag knäpper jackan i min hall blir den som en liten vadderad korsett, och det är iofs ok. Men eftersom den är figursydd - dvs. sydd utifrån antagandet att magen inte är den bredaste delen av kroppen - börjar jackan sakteliga krypa uppåt, mot huvudet, i takt med att jag går. Efter tvåhundra meter ser det ut som att jag har rätt så stora axlar, femtioen meter till och halsen har försvunnit. I gengäld har magen trillat ut någonstans därnere. Så jag stoppar ner händerna i fickorna och trycker ner dem med kraft, på så sätt kan jag hålla axlarna och magen på någorlunda rätt plats.

Det slutar naturligtvis inte där. Inom loppet av två veckor har jag sönder lika många byxor. Byxorna i fråga är yogabyxor i stretchmaterial och jag köpte dem i en lite för stor storlek. De borde inte kunna gå sönder överhuvudtaget. Men det gör de. Mitt vänsterlår trillar ut på ett yogapass. Ett skålpund blekt fläsk som säger hej till publiken. Det var det ena paret. Hela midjepartiet spricker när jag drar upp byxorna vid ett toabesök. Det var det andra paret.  

Jag ställer mig på vågen. Den visar att jag i dag väger mer än jag gjorde dagen innan min dotter skulle förlösas. Upplyftande. 

Jag mäter midjan med måttbandet. 104 cm. Hur är det möjligt? Jag är lika bred som en genomsnittlig fyraåring är lång. 

Jag kollar på kylskåpet där min gigantiska målkarta över året sitter. Står det att jag ska gå upp tio kilo på den? Nä. Det står det sannerligen inte. Där står saker som att jag ska träna 200 träningspass och att jag dagligen ska meditera, gå 10 000 steg och äta ett halvt kilo grönsaker. Det står att jag regelbundet ska använda tandtråd, göra matlådor och använda mig av möjligheten att stå och jobba. 

Tror ni jag lär mig av misstagen och sätter upp realistiska mål för det kommande året? Skulle inte tro det. Jag påbörjar omgående en ny ambitiös målkarta för 2018. Temat är "Förhindra förfallet". Medan jag gör det äter jag lussebullar. Människan är en komplicerad varelse.

Det är fest och jag får vara med och fira en underbar vän som blivit domare. Jag hamnar bredvid en trevlig tjej som jobbar som dietist. Med mina fantastiska sociala skills kastar jag mig fram och berättar för henne att jag verkligen behöver träffa en dietist. Finns det möjlighet att bli kund hos henne? En röst vrålar i bakhuvudet att man inte gör så, det är INTE ok. Jag känner igen tonen. Det är Förnuftets röst. Med syrlig ton påpekar hon att man inte får överfalla trevligt folk som vill ha trevligt på en trevlig fest och bönfalla dem om frälsning från vägen mot fetma. Man kan inte, med chips i mungipan, hålla en lång tröttsam föreläsning om sina osunda matanor. Det är inte ok. Men Förnuftets röst kommer av sig, för Desperationens avgrundsvrål blåser sönder Förnuftets trumhinnor. Nu håller du KÄFTEN, vrålar Desperationen till Förnuftet. Kolla på oss! Vi klarar inte det här! Vill du sjunka ännu lägre? 

Vi lämnar Förnuftet svarslöst och fortsätter att skämma ut oss. Tre dagar senare träffar jag den väldigt snälla dietisten. Jag ska träffa henne igen i början av januari. Eller uppskattningsvis 312 lussebullar senare. 

Lost in translation (Luke och Yoda)

Det är söndag och jag är på dejt igen. Det är några veckor efter att det tog slut med S och jag har skrivit till en kille/man som var en Tindermatch för sjutusen år sedan. Det vill säga i somras. Det var det gamla same old, same old ... man matchar men skriver inget utan sveper vidare.

Någon gång i somras när jag drack vin med min väninna C på uteserveringen till en georgisk restaurang fick hon svepa runt lite på mitt Tinderkonto. Vännerna i lyckliga förhållanden är de som tycker att Tinder spännande (vi andra vet så att säga bättre vid det här laget). C var inget undantag. Hon höll på att kissa på sig av skratt när hon såg utbudet. En man vars hela presentation löd ungefär "Jag bor i Tumba men jobbar i Sundbyberg" fick henne att skratta så våldsamt att hon kippade efter andan. Även mannen som på sin profilbild poserade framför ett tvättställ (förmodligen oavsiktligt) med en öl i handen väckte extra stor munterhet.

Men när hon tittade igenom mina gamla matchningar fick denne man henne att purra lite å mina vägnar. Han var nämligen en vän/bekant till henne och hon hade ett mycket gott intryck av honom. Ett riktigt kap, försäkrade hon mig.

Så ... jag kastar ut ett meddelande i cyberrymden efter sjutusen Tinderår och han är faktiskt kvar. Och svarar. Jag skriver lite allmänna saker. Att jag är rädd för det mesta, däribland kossor (ah, jag är en sådan komiker). Han svarar att med att avslöja sin egen innersta rädsla. Modigt.

Jag är alltså på dejt igen. Jag har rusat från min pappas födelsedagskalas som jag trodde skulle hålla på två timmar, men som var rena Nobelbjudningen i ambition. Jag ljög och sade att jag måste hem och fixa med min brf-styrelse. Egentligen var inte det någon lögn, för det måste jag VERKLIGEN. Men först ska jag äta en bit mat och dricka ett glas vin och prata med med en ny spännande människa.

Dejtobjektet är inte redo för en relation. Och det vet han. Och det säger han. Så vi kan redan i samband med att maten kommer in lägga bort alla eventuella förhoppningar och helt enkelt prata med varandra. Och det gör vi. Vi pratar om den där innersta rädslan han skrev om. Och om att lära känna sig själv. Vi jämför terapierfarenheter och skilsmässor. Vi pratar pengar och feminism och miljö och #metoo. En väldigt sympatisk man som är ointresserad av en fortsättning eftersom han fortfarande försöker komma underfund med vad fan det är som händer i hans liv och vilken riktning han vill gå. Yoda och Luke (jag är Yoda, om någon undrar) i trivsam diskussion om vad som betyder något egentligen.

Vi skiljs åt (jag gläds åt att jag enligt uppgift är hans trevligaste tinderdejt hintintills) och jag åker hem och bläddrar mellan styrelsepapper. Medan jag gör det funderar jag på hur konstigt jag funkar. Jag är så jäkla bekväm med att prata på djupet, och närmast handikappad vad gäller allt lättare prat, att socialisera på ett vanligt sätt. Jag är en dykand i ankdammen som liksom kör ner skallen under vattenytan och drar i gamla alger på botten medan alla partygäster/kollegor/kursdeltagare glider omkring på ytan och pratar intresserat med varandra om det som i mina ögon är ... luft. Folk minns varandras titlar och barnnamn och renoveringar och adresser och resmål. Sådant får inget fäste i mig. Jag dyker ner och ser ankorna paddla som fan för att hålla sig flytande. Och de ser dykandens jätterumpa vippa runt.

Det är som när jag presenterade mina kompisar C och O för varandra på en fest för mer än ett decennium sedan: "Det här är C, hon är läkare", och "det här är O, hon har ont i foten".

Lost in translation.

Min brf och jag (karma is a bitch)

De som sålde min bostadsrättslägenhet till mig var ett par som separerade. En väldigt bra sak för mig och en ännu bättre sak för dem.

De hade försökt sälja lägenheten i flera månader, men inte blivit nöjda med buden. När jag köpte var marknaden svag och de var tvungna att gå ner 250 000 kr i förhållande till vad de några månader tidigare hade förkastat. Inte jätteglada. Man kunde rätt tidigt lista ut vems geniala idé det var att ha is i magen och vänta med att sälja: det klassiska manliga geniet. 

Vid tillträdet var jag som i en liten dimma. Fyra veckor tidigare hade jag och A aldrig ens diskuterat skilsmässa och separation och nu satt jag där i ett försommaridylliskt Stockholm och tackade ja till mäklarkaffet. Redo att låna så mycket pengar att bara en enda fuskbank var beredd att satsa på mig.

Den ena av säljarna var en lång och blonderad donna som hade en egen firma med inriktning mot skönhetsingrepp. Hon verkade rar, men det kändes inte som att vi hade så mycket gemensamt, bortsett från rykande färska separationer. Donnan gav mäklaren komplimanger för dennes fantastiska ungdomliga hy. Sedan scannade hon av mig lite snabbt och det följde en lång talande tystnad. Jag kände mig en smula förolämpad.

Den andre säljaren, aka det klassiska manliga geniet, var en halvskallig självgod man. Om jag måste välja mellan dem två skulle jag utan tvekan föredra att byta sexuell läggning och satsa på Barbie. Jag har efter några år kommit att hata honom litegrann och jag tycker att jag har rätt så goda skäl. För det första är det utan tvekan han som skapat alla "smarta lösningar", i min lägenhet. Till exempel hyllan som vid lite belastning bröt sig loss och lämnade åtta kratrar i väggen. Det är han som spacklade köksväggen sämre än någon från jackass-gänget skulle ha gjort med armhålan och som målade igen köksventilen. Han satte upp halogenlampan som lämnat brännmärken på hela väggen och lämnade kvar sunkiga "bra-att-ha-möbler" på olika ställen.

För det andra är det han som skrev att min lägenhet är 94 kvadratmeter, men som i egenskap av ordförande i brf-styrelsen VISSTE att det stod 87 kvm i föreningens papper. Och det är den jäveln som tillsammans med Barbie skrev under ett avtal med en teknisk förvaltare som går ut på att firman kommer var fjortonde dag, inte gör ett skit och fakturerar föreningen 64 000 kr per år för det. Och även om vi säger upp avtalet gäller det i TVÅ år till.

Den halvskallige självgode mannen informerade vid tillträdet om att han hade "kanske världens svåraste jobb". Han jobbade nämligen på Arlanda. Barbie väste mellan tänderna att det "INTE är världens svåraste jobb" och man förstod att hon var trött på att höra honom säga det. Återigen, Team Barbie här!

Vi skrev på papper, vi bytte nycklar. Vi pratade om sommarvärme och separationer och lite om att geniet var så strukturerat och hade sådan ordning, medan Barbie ännu inte riktigt hade landat och hade kuddar överallt i sin lägenhet. Med ledning av detta, och min fenomenala personkännedom, är jag helt säker på att det var det manliga geniet som märkte upp alla hyllor i lägenhetens köksskåp med en dymo. Etiketter överallt. "Frön och nötter", "taco", "godis och mjöl", "kryddor och torkad frukt", "vitaminer, kosttillskott och konserver". Och högst upp, 2,5 meter från golvet, fanns skåpet med hyllan märkt "flingor" och "snacks".

Jag hoppas att Barbie smög upp på nätterna och satte tacoskalen på vitaminhyllan. Jag hoppas att hon tog hans favoritgodis och spolade ner det i toan. Det tror jag faktiskt hon gjorde, för det är fan stopp i rören jämt.

Melodrama, much? (epilog med S)

Ok, så jag avslutar inte så elegant med S. Jag lämnar honom med ett frågetecken i ansiktet, ett sår i hjärtat och en inplastad köttbulle i kylen. Måndagen efter att jag gjort slut lägger han upp ett inlägg på instagram om att det är skönt att helgen är "till enda" eftersom den inneburit påminnelse om förgänglighet och avsked.

Det är jobbigt att vara den stora skurken.

Veckan efter pepprar han instagram med käcka bilder från sitt jobb och flera foton på sig själv som ung, när han var en rasande stilig hunk. Det finns en duracellenergi bakom inläggen. Han vill visa omvärlden att han är glad, stark, kapabel. Visa mig vad jag gått miste om. Jag trycker inga likes, tänker att det är bättre om jag syns och märks så lite som möjligt.

Men jag skriver ändå till honom efter kanske tio dagar. För jag vet att han ska gå på begravning för en gammal släkting som han tyckte mycket om. Jag skriver att jag tänker på honom och hoppas att det blir en fin begravning. Att jag inte har ångrat mig och därför har lämnat honom i fred, men att jag verkligen tycker han är fantastisk på alla sätt. Detta är helt och hållet på mig.

Han svarar med ett långt meddelande . Han skriver att tiden från att jag berättade hur jag kände vid vissa tillfällen varit bottenlös. Men han ångrar ingenting.

Bottenlös? Det är som att vi levt i parallella universum, eller sett helt olika filmer. Jag blir nästan lite provocerad. Det kan omöjligt vara mig som person som han egentligen sörjer. Det måste vara konceptet Någon. Någon att ha. Att kunna ta med till fester. Någon som garanterar att han inte sitter ensam i jul. Han saknar tillhörigheten. Och jag? Jag saknar tillhörigheten i mitt förra liv, A under de bästa åren. Jag saknar mamma. Att förlora dem under året som gått har varit blytungt, men hela tiden har jag haft en röst i bakhuvudet som viskat: Det kunde vara värre. Jag har mått sämre än så här. Även de värsta dagarna har jag haft en liten flik i mig som påminner mig om allt jag har. Att jag är frisk, har ett jobb, bor i ett land med fred, har två underbara barn, fantastiska vänner, att jag trivs i min lägenhet etc etc. Det är som ett litet mantra i huvudet som jag tar stöd i. Så när S skriver om sin förlorade botten kan jag faktiskt inte relatera.

Vi har en viss kontakt de följande dagarna. Han skriver att vi är vänner, att orka vara något annat är inte hans stil. När han är deppig en kväll frågar jag om jag ska ringa och han säger att det är bättre att höras veckan som kommer. Ok. Jag skickar ett glöggrecept han frågat efter. Och sedan händer inte så mycket mer.

Men så en dag, mitt i det allmänna kaoset, kommer en uthämtningsavi från Postnord. Jag har fått ett paket och avsändaren är S. Paketet väger 1,4 kg. Jag har min aning om att det inte är en tidig julklapp och har inte ro i kroppen att vänta tills dagen efter. Så jag lämnar barnen framför tv:n och traskar iväg till utlämningsstället. Jo då. Visst fan är det så. Karljäveln har skickat mig ett paket med en svart ryggsäck som han fick av mig under lite suddiga omständigheter för några månader sedan. Han behövde en ryggsäck. Jag hade en extra. Och nu har han skickat mig ett PAKET med den ryggsäcken. Ingen lapp, inget sms, inget "vill du ha tillbaka ryggsäcken?" (och svaret på den frågan hade varit NEJ). 

En tidigare version av Hanna skulle inte ha släppt det. Hon hade velat gå till botten med mysteriet. Varför har han skickat den? Är det för att såra mig och få mig att må lite sämre? Är det för att visa vilken reko och hederlig person han är, till skillnad från mig (som inte skickat tillbaka ljustakarna han gav mig)? Är det ett omständligt och patetiskt försök att få kontakt?

Men grejen är ... skit samma! För den starkaste känslan är "Hurra, vilken tur att jag inte är tillsammans med den här känslosamma, svårbegripliga, fyrkantige mannen!" Och jag är ganska säker på att det inte var den känslan han var ute efter ...