Jordnötsallergi och skönsång för fiskar

Vi fryser bilden där lite.

För jag är rätt så säker på att det finns väldigt många människor därute som skulle ha trivts alldeles utmärkt med en person som S. Det stora flertalet skulle kanske ha registrerat hans kommentarer om oro bara som kärlek och omsorg, bevis på ett hälsosamt känsloliv. Hans oro skulle ha känts som en härlig näve salta jordnötter under fredagsmyset. Men för mig var det alltså inte så. Om hans omsorg var jordnötterna så var jag rejält allergisk. Och efter en tids exponering räckte det att jag visste att han så att säga hade en påse jordnötter i väskan för att min hals skulle börja klia och paniken byggas upp.

Och det här är, vid närmare eftertanke, en del i ett större mönster.

För kännetecknande för de enda två lite längre relationer jag haft i mitt liv, är att de har varit med män som inte befattade sig med jordnötter.

Jag är nämligen väldigt, väldigt bra på att förutse risker och problem. Min hjärna är en mästare på att tänka ut det värsta som kan hända. Jag har aldrig plankat i tunnelbanan, tjuvrökt, fuskat på prov eller stulit. Jag har inte heller startat ett företag, backpackat i Asien, tagit danslektioner eller skällt ut en chef. Jag övervärderar risker och undervärderar min förmåga. Och finner viss trygghet i vetskapen om detta. När jag skulle till Grekland i somras packade jag ner fästingplockare och luskam (jag var iofs tvungen att packa upp dem igen för kvällen före avresan hittade jag både löss och en fästing på min dotter. Just saying). Fördelen är att jag har en inre hög krisberedskap. Jag går rätt så fort in i problemlösningsläge.

Nackdelarna behöver jag väl knappast berätta om.

Och om man nu råkar vara en person som tenderar att se risker och problem är det skönt att umgås med folk som inte uppfattar det. Det är som att våga sjunga för full hals i ett rum där auditoriet består av en guldfisk.

Min första relation, den med Doktor Jekyll, började tack vare en sådan tondövhet. För redan innan den började fanns det ju vissa varningstecken. Han verkade lite omogen och oengagerad. Våra vänner var trötta på att vi var de udda, relationslösa och försökte para ihop oss. Det var nästan som motsvarigheten till ett resonemangsäktenskap. Detta var ju några år efter mitt besök hos den olycksaliga spådamen, och alla runt omkring mig var långt inne i sina andra eller tredje djupa relationer. Jag var så innerligt trött på att vara olyckligt kär, jag ville verkligen ha en pojkvän. Men ändå satt jag där, i hallen på en fest, och drog en metafor om att han var som en joggare som inte såg upp och jag stod vid vägrenen och lade krokben för honom och att han bara reste sig och sprang vidare (Ja, jag vet att det är en jättekonstig sak att säga i hallen på en fest till någon man vill ha en relation till). Jekyll var småfull, för att inte säga rätt så packad. Han funderade en stund och sade: "Så du tycker att jag är lite ... okänschlig?" Åh, herregud. Jag hade skrämt bort honom med att vara konstig!!! Jag försökte frenetiskt förneka att det var så jag menade (fast i efterhand var det ju faktiskt spot on). Det gick inte riktigt fram så jag åkte hem förkrossad vid tanken på att jag hade sabbat det IGEN. Han ringde mig dagen efter. I en enorm lättnad över att jag inte hade skrämt bort även denna chans till förhållande kastade jag alla reservationer (och metaforer) i närmaste mentala papperskorg och rusade in resonemangsförhållandet, mitt kvitto på att jag var Normal (Bah. Humbug!).

A hade ungefär samma tondövhet. Det vore taskigt att kalla honom okänslig, men om jag uttrycker mig milt sveptes han inte direkt med av några katastrofscenarier och riskinventeringar. Han filtrerade allt genom sin logiska hjärndator och det resulterade i 999 fall av 1000 i utfallet att det inte fanns några problem eller faror. Alls. Och om det skulle uppstå några problem så visste han inom sig, utan skuggan av tvivel, att han skulle hantera det.

En sådan lisa för min själ att kunna sjunga fritt, utan att det i nämnvärd utsträckning påverkade min livspartner.

Tondövheten fungerade även åt det hållet att jag inte hade så många signaler att tolka. Varken A eller Dr Jekyll hade plågade själar som ältade saker till minsta beståndsdelar. Frågade jag hur dagen varit fick jag svaret "Bra". Punkt. Det är svårt att krama ut så många katastroftankar ur att umgås med känslomässigt tondöva.

Så ... när jag ställs inför något nytt eller svårt (vilket sådana som jag upplever att de gör hela tiden) går min hjärna igång. En oro dyker upp (jag har inte förberett mötet), jag spinner vidare på vad som blir värsta möjliga utfall (min anställning blir inte förlängd, folk tycker att jag är en idiot), jag klurar på vad jag skulle kunna göra för att förhindra det och hur jag skulle hantera det (göra bättre ifrån mig nästa gång, prata med chefen, söka nytt jobb, börja odla äpplen istället). Ofta ventilerar jag oron i sms med kompis ("Jag har inte förberett mötet"). Och så vet jag ju, djupt inom mig, att jag är en person som överdriver risker (Jag är tillräckligt bra, det har varit många bra möten, sannolikt kommer saker att ordna sig till det bättre). Denna lilla loop i skallen går låååångt tillbaka i tiden och man kan definitivt argumentera för att det är dags att pröva något annat. Men det funkade bra med tondöva.

När S ställdes inför loopen kunde han inte stå utanför den. Mitt "jag har inte förberett mötet" resulterade i reaktionen Ojojoj, hur ska det gå nu????

Jag hade fixat om han inte hade brytt sig.
Jag hade uppskattat ett peppande tillrop.

Men att han bara såg och bekräftade mina rädslor utan att tro på min förmåga att lösa situationen ... det flög inte för Hanna.