söndag 8 april 2018

all bets are off

För en tid sedan stod jag i ett kök och berättade att jag tyckte om en person. Det fanns absolut inga som helst skäl att säga det där och då.

Om livet hade varit en amerikansk romantisk komedi skulle det ha kunnat vara precis rätt sak att säga och att göra. Men mitt liv är mer en plågsam version av valfri Helena Bergström-film, så följaktligen var det en onödig, dum och feltajmad kommentar. Det var inget härligt Bridget Jones-moment. Det var mer en Lars von Trier-scen. Orden bara skuttade ur munnen på mig och landade som en liten hög med bildligt kräks på golvet mellan oss. 

Det var länge sedan jag skämdes så mycket. 

Föremålet för min beundran meddelade omgående att han kände sig lite generad. Jag förklarade med emfas att det var ingenting jämfört med hur generad jag kände mig. Jag lyckades få fram något  nästan värdigt i stil med att jag är van att göra bort mig, att jag i fortsättningen skulle låtsas som ingenting och så fick han helt enkelt vara glad över vetskapen att någon tycker om honom. Det är lugnt, förklarade stilige mannen. Vi pratar sedan.

Ok. Pust.

Jag tänkte att han i närtid skulle leverera de där självklara orden som skulle få mig att känna mig lite mindre pinsam och obekväm. Orden i fråga skulle självklart vara något om att jag är en jättefin tjej men att han inte är intresserad av mig på det sättet. Och då skulle jag säga att det hade jag liksom förstått ungefär en halv minut efter mitt bisarra återfall i mellanstadiebeteende. Och så skulle isen vara bruten och vi skulle kunna vara härligt avslappnade igen. Polare liksom.

Det är bara det att det där sedan inte kom. 

Timmarna blev dagar, dagarna blev veckor och veckorna blev månader. Det har dykt upp ett antal tillfällen för Mr Wonderful att plocka upp tråden och säga att "Du. Apropå det där du sade ..." och sedan hålla sitt lilla snack. Men här plockas inga trådar. Så samtalstråden ligger där den ligger, hoptrasslad och lite småäcklig.

Varför känns det så pinsamt att erkänna att man tycker om någon och få klart för sig att det inte är besvarat? Det är nämligen ren och skär skam jag känner när jag tänker på händelsen. Logiskt fattar jag ju att han förmodligen fäste vikt vid det jag sade om att jag skulle låtsas som inget, medan jag fastnat i det där med att vi skulle prata sedan. Men den känslomässiga femåringen inom mig stampar med foten och vrålar att han borde ju fatta att jag behöver känna mig lite mindre jävla pinsam och bortgjord. Och skammen färgar så klart min upplevelse av honom som person också. Jag går i försvarsställning. Det är ofta lite halvstelt och konstigt när vi ses. Ibland vill jag söka upp honom och säga att bara så att han vet, så har jag ändrat mig. Det jag sade i köket gäller inte längre. Men något säger mig att jag måste begränsa pinsamma känsloutbrott. Det är bara april. Och jag har snart förbrukat årsransonen.  

fredag 6 april 2018

Skadeglade Stefan (Triptyk i Tindertragedi)

Ok. Det är lika bra att jag erkänner. I skrivande stund känns dejten med Stefan inte alls som en Tindertragedi. Stefan har många sidor som jag gillar. Han är rolig, smart och lätt att prata med. Han ser bra ut och är lite manligt omhändertagande. Faktum är att jag vill träffa honom igen. Möjligen är en bidragande orsak till den känslan att dejten med honom ägde rum mellan dejterna med Deppige Danny och Henry the Hunk. I ljuset av de upplevelserna är ju helhetsintrycket av de flesta dejter odelat positivt.

Skadeglade Stefan ser ut som en lång, sportig löpare på de flesta av sina bilder. Han låter även antyda att han är en lång person i sin roliga och charmiga profiltext. Vi chattar till och från en vecka och han verkar rimlig, trevlig och rolig. Inget missbruk av emojis. Inga blinkande varningslampor.

Vi ses på en promenaddejt. Jämfört med medellängden i Hobsala är han möjligen reslig, i verkligheten är han något kortare än jag. Men det gör ingenting. Pratet flyter lätt och vi avhandlar det mesta. Efter några kilometer ser vi en hund som leker i vattenbrynet. Hundens husse står intill och råkar vingla till när vi passerar. "Jag trodde nästan att han skulle ramla" säger jag. Stefan förklarar att om så vore fallet skulle han ha skrattat så att han grät. Hmm.

Efter några hundra meter blir vi omsprungna av en löpare. Min promenaddejt förklarar med emfas att den sortens människor borde vara förbjudna: män som springer i tights utan shorts ovanpå. Jag har aldrig reflekterat över detta. Efter kort inre rannsakan meddelar jag honom att fenomenet inte stör mig. Stefan erkänner att det är lite hyckleri från hans sida. Han är nämligen helt ok med att tjejer springer i sådana kläder. Jag ger en inre pluspoäng till hans självinsikt.

Promenaden blir längre och längre. Solen skiner. Stefan förklarar på vilken sida av isfläckarna som jag bör gå, muttrar över cyklister och shortslösa män. I övrigt är det tämligen harmoniskt. Jag travar fram på min inre dejtinghäst och känner att jag är så himla nöjd med mina nya jeans. Att det är skönt att promenera. Det som stör mig mest är hur jag inte kan låta bli att vara följsam till hans starka åsikter om lera och isfläckar. Där är det dumt att gå, anser han, och jag skuttar över till hans sida eller håller mig till den egna och kan liksom inte låta bli att lite Martina-Haag-i-valfri-show-vimsigt säga något om att han nog har rätt. Suck.

Vi passerar en man och ett ganska litet barn. Mannen klättrar upp på taket till ett skjul för att hämta något. Barnet försöker följa efter och stegen vickar rejält. "Oj, tänk om han ramlar" säger jag och gör mig mentalt redo för att rusa fram. "ja. Det vore kul" säger Stefan.

Stefan har inte barn.

Vi stannar inte och fikar. Efter tre timmars promenad börjar blodsockret sjunka för oss båda. Han erbjuder sig att skjutsa hem mig. Inga varningslampor nu heller, så jag tackar ja. Min dejt är en tämligen aggressiv bilförare. Han kör lite ryckigt och svär över alla idioter ... det vill säga över den del av mänskligheten som befinner sig utanför hans bil. I ett pinsamt ögonblick hamnar vi mitt i ett trafikerat övergångsställe när det är grönt för fotgängare. Jag har inte körkort men jag VET att det är fotgängarna som har företräde. Stefan har inte tagit till sig detta. De som korsar övergångsstället genom att runda bilen samtidigt som de skakar på huvudet är tydligen Extra Mycket Jävla Idioter.

Vid första tillfälle gasar han på och är för nära några väldigt mjuka människor med sin väldigt hårda bil för att jag ska sitta tyst och leende. Jag ber honom lite skämtsamt (inte så värst skämtsamt) att inte köra på någon. Ni kan ju tänka er hur väl den repliken landar. Stefan väser mellan tänderna att han INTE kommer att köra på någon, men ser lite ut som att han tänker att strypa mig med mobilsladden är ett lockande alternativ. Resten av resan pratar vi mat.

Och det var den dejten.

torsdag 5 april 2018

Henry the Hunk (Triptyk i tindertragedi)

Redan fem sekunder in på dejten vet jag att jag inte är intresserad. Henry the Hunk står lutad mot pelaren vid ingången till Västermalmsgallerian med händerna nerstoppade i sin svarta rock. Han söker inte efter mig vid blicken och när jag går fram och hälsar ser han några ögonblick lite halvdement förvirrad ut. Vi ger varandra en kram och han är glad. Han öppnar munnen och börjar prata och är kusligt lik min mosters man. Henry går med ena foten utåt, Charlie Chaplin style. Han hör dåligt på ena örat och av det rödlätta håret på profilbilden syns inga spår. En gråhårig farbror har ätit upp min dejt, hunken.

Henry har bara en profilbild på Tinder. Det är en skitfin bild med honom i profil och lite motljus. Han har en snygg skjorta och ser smal men vältränad ut. I profiltexten står det att han är social, har ett bra jobb, kul vänner, trivs med livet. Han skriver att han gillar träning och tränar mycket kampsport och styrketräning. Han verkar mest inriktad på spännande möten och att träffa nya människor. Han tycker att livet ska vara i färg, en färgfilm. En player, tänker jag. Men en attraktiv player. Jag frågar om hans enda bild och han svarar att han är lite hemlig men om jag har kik eller what´s up kan han skicka fler bilder. Jag svarar att jag inte har kik och att jag också är lite hemlig, så jag föreslår att vi ska ses på riktigt istället. I dare you, skriver jag. Och på den vägen är det.

När vi ses vid pelaren den där tisdagen har vi utväxlat närmare 200 chattmeddelanden på några dygn. Tonen har mestadels varit kvick och flirtig. Enligt min samlade erfarenhet på Tinder leder de flirtiga meddelandena aldrig till en dejt irl. Henry verkar vara undantaget som bekräftar regeln. Han vill faktiskt ses. Jag vet väldigt lite om honom, men jag har en tydlig och klar bild av honom som en vältränad, attraktiv, mystisk och rotlös man som har ett hemligt jobb, ett galet ex eller helt enkelt en obekymrad själ.

När den flirtiga konversationen började gå övertyr var jag tvungen att sänka förväntningarna lite. Jag skrev att om han har något emot tjejer som är 173 cm och normalviktiga (liiiiten överdrift där) så behövde vi inte ses. Han svarade vitsigt och slog fast att han är 179. Farbrorn som ätit upp min dejt är snarare lika lång som jag. På den korta men ack så klargörande promenaden till fiket flyger vår nätflirt revy genom mitt huvud. Han vet till exempel färgen på mina underkläder (svarta). Jag är hundra procent obekväm med situationen. Det märks naturligtvis inte ett dugg. Även om jag är ett socialt mingelfreak är jag sjukt bra på att verka lugn och avmätt trevlig.

Henry och jag har i den eldiga chattväxlingen skämtat om att vi är dåliga på att flirta i praktiken och han har föreslagit kodord. På en skala 1-10 betyder 5+ att vi ska fortsätta dejten. Den som säger att det är varmt vill hångla. Något liknande om man säger att det är kallt. Om vi har svårt att prata kan jag ju gå in på toa och skicka meddelande på Tinder till honom (alla dessa är hans förslag). Vi har bestämt att vi ska dricka kaffe, ta en promenad och sedan ta ett glas vin. Och om vi hungrar ihjäl tänker han att vi kan köpa varsin korv, eller gå hem till mig och laga mat.

Så här med facit i hand vill jag bara gapskratta mig själv rakt i ansiktet, men där och då galopperade jag fram på dejtinghästen och kände vinden i mitt hår. Jag tänkte att nu, äntligen ska jag få min oseriösa no-strings-attached-dejt. Med en kampsportshunk.

hahaha.

Vi dricker vårt kaffe. Henry visar sig vara frånskild, pappa, radhusbo. Hans jobb verkar inte vara så mycket att hänga i julgranen, styrketräning hatar han och han tycker att ljudvolymen på det lilla fiket är för hög. Så mycket för mystiken. Vi går på en promenad. Jag pratar och pratar och frågar och frågar.

Vi hamnar på en restaurang långt utåt tjotahejti, 30 minuters promenad från civilisationen. Han går på toa och jag är kissnödig men jag bara vet att han kommer skicka ett kodmeddelande på Tinder så jag sitter kvar och ignorerar min telefon. Jag beställer råbiff och ett glas rött vin. Han beställer detsamma, men en öl.

Ni vet konsistensen på råbiff? Ok. Jag sitter mittemot honom och han har på riktigt en jättejättestor grön glänsande snorkråka i sin ena näsborre. Och jag tänker att det gör liksom ingen skillnad för mig. I mina ögon är han så långt ifrån hunken jag trodde jag skulle på dejt med att snorkråkan inte drar ner helthetsintrycket. Min attraktionsnivå är noll grader Kelvin, den absoluta jävla nollpunkten. Jag har aldrig varit mindre intresserad av en man i hela mitt liv.

Den känslan är inte ömsesidig. För medan Henry ägnat sin chatt åt att utmåla sig som mystic, sexy och intressant har jag snarare underdrivit från mitt håll. Jag vet att jag är fin i håret, att tröjan framhäver mina ögon och att de röda naglarna glittrar förföriskt åt hans håll.

Jag försöker undvika att råka säga något temperaturrelaterat.

När vi har ätit upp skjuter han bort sin tallrik, lägger huvudet på sned, lägger sina händer (många tjejer tänder på mina händer) på bordet och säger "är det inte lite varmt här?".

Fuck. Vi sitter vid världens ände. Men jag kan ju inte ljuga. Så jag svarar ... "Nej."

Leendet ser en mikrosekund lite osäkert ut, men så försöker han igen. "Jomen ... liiite varmt är det väl?" Och jag andas in, och pustar ut ett sorgset men väldigt tydligt "nej".

Och där och då borde det väl ha tagit slut. Men Henry vill inte riktigt acceptera sakernas tillstånd. Jag tror han liksom har fastnat för att jag meddelat att jag inte kan flirta och glömt att jag även skrivit att jag är ärlig. Så han försöker med lite olika taktiker. Han undrar om vi ska hem till mig. Jag svarar nej. Jag säger att det är ett för stort glapp mellan min tanke om dejten och hur den är i verkligheten. Då försöker han skuldbelägga mig och menar att om han hade fått skicka bilder skulle jag ju fått veta hur han ser ut. Jag är tvungen att trycka till och förklarar att han påminner jättemycket om min mosters man. "Fy fan" säger Henry och jag är tvungen att backa lite och förklara att min mosters man är ung (det är han inte).

Jag hatar den där grejen med att vara tjej och dejta. Att man faktiskt alltid är lite rädd att ha råkat på en craycray psykopatsnubbe som inte köper ett nej. Henry är inte sådan. Men det vet jag inte där och då. Det jag vet är att vi har 30 minuters promenad kvar. Trots ovan sagda blir Henry lite överraskat besviken när jag övertydligt klargör att det inte kommer att bli något hångel. Vill jag träffa honom igen? Jag svarar kanske. "Så det är inte helt kört?" "Nä, men det är liksom ... långt bort". Henry försöker smygfölja mig till min port och jag närmast slänger honom på en buss som ska ta honom långt, långt bort. Han frågar om han får ge mig en liten puss. Jag svarar nej. Han frågar igen. Svaret är nej, igen.

Jag tar ett långt varv runt kvarteret, köper örtte. Promenerar till två rara vänner som sitter i en bar. Jag beställer tequila och öppnar mobilen. Henry har skickat "5+ ;)" från toan. Ett fyrverkeri av hjärtan från bussen. Och ett meddelande om att han hemskt gärna ses igen. Jag skriver att jag tyvärr inte känner så för honom och att jag är helt säker. Morgonen efter tänker jag att han måste ha läst meddelandet. Jag avmatchar honom.

Henry the Hunk. Mitt livs värsta dejt.

Hitintills.







onsdag 4 april 2018

Dejt med Danny den deppige (Triptyk i tindertragedi)

I mars tänker jag att nu räcker det. Jag måste faktiskt upp på dejtinghästen igen. Siffrorna på vågen och jag själv är långt ifrån att acceptera varandra men det kan faktiskt inte hjälpas. Min senaste dejt var Turning Torso och jag måste få bort den bittra eftersmaken av att bli ratad av idioter som jag inte (egentligen) vill ha. När jag ska välja tillvägagångssätt väljer jag det mest logiska, det på temat "ont ska med ont fördrivas". Det vill säga ... om nu turning torso var ett slag i stolthetens solarplexus så försöker jag hitta en dejt som är fel på något annat sätt. En spark i baken kanske?

Jag väljer Deprimerade Danny.

Danny är pappa, psykolog och ärlig. Han ser bra ut, har ett spännande jobb och kan stava. Han tycker att jag är söt och trevlig och intressant. Det är fördelarna med Danny. Nackdelarna då? Well. Han tror inte på tvåsamhet, har en öppen distansrelation med en kvinna i en liten småstad och bor i andra hand under tämligen eländiga former tillsammans med sin dotter. Relationen till exsambon är inte en glad schottis, om man säger så.

Lägger man fördelarna och nackdelarna i varsin vågskål går det tämligen fort att se att Danny inte är den där mannen som jag kommer att tillbringa resten av mitt liv med, i glad polyamorös distansharmoni. Men jag vill ju faktiskt bara upp på dejtinghästen igen. Intalar jag mig. Jag har kontroll. Hahaha.

Danny och jag dricker en kopp te hemma hos mig en timme innan det ska bli brf-stämma i min lägenhet. Jag gillar honom. Efter det skriver han ett långt meddelande om den där distansrelationen och det framgår tydligt att Madame i småstaden är speciell för honom. Jag skriver lika öppenhjärtigt tillbaka.

Så ... vi klipper till nästkommande fredagskväll. Och vad ser vi? Jo ...

Deppige Danny sitter så långt från mig i hörnsoffan som man kan komma utan att slå i väggen.

Om det skulle sitta en högintelligent fluga på väggen skulle den rätt så omgående kunna läsa av våra kroppsspråk. Jag sitter vänd mot honom i en öppen position. Jag skulle inte kunna vara mer övertydlig även om jag hade en blinkande vikingahjälm som det stod Se mig på. 

Han är vänd mot hushållspappersrullen på soffbordet som om det i själva verket är mellan dem två som vår konversation äger rum. Han håller i sitt vinglas som en bägare med livselixir, den sista droppen vatten. Tystnaden breder ut sig mellan oss. En brandfilt av något obestämbart. Kanske ångest från hans sida? Jag försöker läsa av honom. Han ber om att få höra Maria McKee på spotify och sjunger lite maniskt med. Han säger ett antal gånger att det inte finns någonting i hans liv som han vill förändra. 

Upplägget för kvällen var helt och hållet hans. Det var hans förslag att vi skulle ses denna fredagskväll, att han skulle köpa med sushi. Enligt planen skulle vi även (skitkonstigt) sitta nära varandra i soffan för att känna om det fanns en attraktion mellan oss. Jag tänkte att han kanske skulle vilja ha sex, eller vilja ha mig som vän. Men där han sitter i andra änden av soffan blir det liksom mer och mer klart att han vill absolut ingenting. Utom möjligen att fly. Och det gör han kl. 23.07.

Morgonen efter skickar han ett "det är inte du, det är jag-sms". Han trodde att han skulle vara mer redo för något slags relationer i sitt liv. Men det är han inte. Tyvärr. Han skulle inte må bra av att hålla kontakten med mig. No shit Sherlock?

Istället för att skriva ett präktigt och självutplånande: "ingen fara, helt ok, lycka till på färden genom livet och hör av dig om du ändrar dig, vill du ha pengar för sushin" så skriver jag att jag är helt ok med att inte hålla kontakten, men inte ok med hans konstiga beteende kvällen innan. Jag får ett bättre svar. Ett förlåt. Och ett tydligare "det är inte du, det är jag". Så det tackar jag för. 

Och sedan skrittar jag iväg med den blinkande vikingahjälmen på sned. På min alldeles egna dejtinghäst.