Itrim

För sisådär tio kg och ungefär lika många år sedan tänkte jag att jag behövde göra en radikal insats för min hälsa och mitt äktenskap, nämligen att gå ner i vikt. Jag signade upp mig på ett års medlemskap på Itrim i Bromma. I linje med John Hammond i Jurassic Parks motto Spare no expense valde jag paketet Viktminskning Guld. Hälsoanalys och individuella hälsouppföljningar och motivationssamtal, gruppträffar varannan vecka och motion hela året. Jag blir nästan lite rörd när jag tittar igenom övningsboken där jag klistrade in de redan då helt genomblekta, lövtunna kvittona som visade vad min fettprocent och muskelmassa var enligt hälsovågen. Jag minns fasan när min BMI hade klivit över linjen från Normalvikt till Övervikt. Det senaste året har jag fått kämpa för att inte glida upp från Övervikt till Fetma. 

Självklart valde jag programmet Snabbt med tillvalet Rivstart. Det var det dyraste och skulle ge mest och snabbats resultat. Rivstart gick ut på att jag de första tre veckorna bara skulle äta måltidsersättning med max 600 kcal per dag. Det gjorde jag. Jag åt små barer som smakade kola och choklad, jag skakade ut shaker och rörde ut pulvergrytor. Det bestående resultatet från de veckorna (det blev en snabb och peppande viktnedgång, men den har som bekant inte hållit i sig) var att magen bryter ihop totalt när jag äter något som har sötningsmedel i sig. 

Gruppträffar var en central del av paketet. Vi skulle ses varannan vecka och dels få föreläsningar om mat, livsval, näringsämnen, strategier etc, dels kunna peppa varandra och utbyta erfarenheter. Min coach var helt ny, en liten tjej (22?) med ängslig och osäker framtoning under ett tunt lager glättighet. Och min grupp var alldeles för liten. Vi började i slutet av maj, och vi var bara fem personer. Första gången skulle vi presentera oss för varandra. Jag drog mitt - två små barn, stadig viktuppgång, allt sämre kondition och självförtroende. De tre andra som följde hade andra historier, men inget som stack ut. För sedan var det Doris tur. 

Doris var bra mycket äldre än vi andra, typ 55 (ha! som om det är en ålder numera!) och hon hade en degig muffinsmage som satt på en kort, rund och lite oformlig kropp. Jag hade omedelbart känt att Doris var någon som jag kunde ha som parhäst under vår viktresa. Någon som jag kunde lyfta med och lyftas av. Men Doris presentation hade en liten annan vinkel, she went DARK. Hon berättade om ett knöligt liv med mycket sorg, om självmordsförsök och självskadebeteende. Vi andra satt i nedkyld, mild chock och försökte ordna anletsdragen till den rätta kombon av deltagande och peppande. Coachen såg helt nollställd ut vid sitt podium. Men det värsta för mig (hemska människa) var nyheten att Doris hade gjort det här förut. Hon hade varit med i Itrim för några år sedan och "det funkade bra". Jag tänkte att det hade uppenbart inte funkat så särskilt bra, eftersom hon satt där igen, trind och ledsen. Som en levande antireklam för Itrim. 

Och på den vägen var det. Coachen var säkert bra, men ny, käck och ängslig. Det gick aldrig att få någon bra kontakt och peppanda i vår lilla grupp, och ofta var vi bara var tre personer inklusive Doris. Jag trodde inte heller på det coachen sade, jag trodde helt enkelt inte att hon hade koll på fakta när hon viftade med armarna, log brett och viskade fram hur mycket socker vi egentligen äter varje dag och hur lite protein som är tillräckligt. Och hon rådde ju inte på Doris, Doris behövde ju så mycket mer och kom alltid med deppiga och lustiga inspel. Hennes bästa knep t.ex. var att köpa en påse godis och sedan vaska den i soporna (på den tiden skulle jag inte varit främmande för att plocka upp och skölja av godis som jag kastat. eh. inte nu heller.). Doris fick varje tema att landa i ångest och mörker och tankar på hopplöshet och döden. 

Det blev gradvis omöjligt att motivera mig själv. Jag slutade gå på mötena, tränade bara ibland, åt alltmer. På avslutningssamtalet efter ett år sade coachen att jag borde överväga terapi istället. Att jag inte verkade så motiverad att förbättra min hälsa. Jag var SÅ upprörd efter det samtalet. Tio år senare tänker jag att hon hade rätt, och att hon nog egentligen visste vad hon pratade om. Mitt problem var att hon levererade fakta på ett sådant sätt att det var omöjligt för mig att ta till mig dem. Att vi inte fick någon grupp som funkade. Och att Doris gav hela konceptet pyspunka. Men mitt problem egentligen var nog motivationen. Jag ville gå ner i vikt för att andra (min man, alla Brommamammor, kollegorna på jobbet) skulle tycka att jag var snygg. Men jag var egentligen inte redo att göra jobbet. Så Itrim, tio år efter jag gjorde slut med dig och förnärmad lämnade viktcoachen kan jag säga den äldsta och sannaste klyschan jag vet vid dumpningar: It´s not you, it´s me. 

Snövit och glappet

Jag tittar i gamla fotoalbum tillsammans med min dotter. Jag minns min känsla inför dessa foton och hur jag upplevde dem och mig själv på den tiden. Att jag var ful. Tråkig, stel, rädd, spinkig och ful. Det är hårresande. För den där 15-åringen, 11-åringen, 19-åringen, 25-åringen var inte på några sätt ful, Jag var söt. Jag såg normal och söt och fin ut. Det är lätt chockerande att konstatera det. 

När min son skulle börja i förskoleklass skulle man göra ett häfte med viktiga personer i barnets liv. Foton på lillasyster, mormor och morfar, farmor, moster, farbror, faddrar och så klart mamma och pappa. Min blivande exmake satt och valde ut fotona från hårddisken på datorn och printade ut dem. När jag tittade igenom dem saknades bild på mig. - Men jag då? sade jag. - Det finns inga bra bilder på dig. Svarade han. Ett lika talande som förkrossande ögonblick. Så sorgligt att min skeva självbild läckt över till honom, så oerhört sorgligt att han faktiskt tyckte att det var bättre att jag inte fanns representerad än att lägga in ett foto på mig. Efter åtta år tillsammans såg han alltså INGA fina foton på mig i datorn. Det finns inte så mycket hopp om ett sådant äktenskap i längden. 

Nå, jag tittar på bilderna i fotoalbumen och tänker att det är ett sådant oerhört slöseri att gå omkring och kännas sig ful och fel. Att även om jag tyckte jag var svinful och obekväm på bilderna från min barndom och tonårstid så är det helt uppenbart nu att jag hade fel, det var inget fel på mig. All energi som jag använt år ut och år in till att klanka ner på mig och hålla mig på plats. Det får faktiskt räcka nu. Jag behöver börja inse att hur många hakor jag än har, hur mörka ringar det än är under ögonen och hur gult tänderna än lyser mot mig i badrumsspegeln så är jag bara några decennier från att tycka att personen jag är och ser på här och nu faktiskt är ung och vacker. 

Att äta bra och gå ner i vikt handlar inte längre om att vara snygg, det är en ren hälsofråga. Stressklockan upplyser mig om att jag är 68 år och det är nog rätt adekvat. Det är nog ungefär så här tungt för en genomsnittlig 68-åring att gå uppför en trappa, resa sig från golvet, kliva upp ur sängen. Jag är stel och svag och har ont i knäleder, höft, ländrygg. Så lite bra livsval skulle sitta fint. Men när jag slår igen det sista fotoalbumet lovar jag mig själv att aldrig någonsin mer säga att jag inte blir bra på bild. Jag lovar mig tyst, dyrt och heligt att aldrig mer undvika att bli fotograferad och att sluta klanka ner på den där uppgivna spegelbilden. Jag var vacker förr. Och jag är vacker nu. Det är bara tid mellan mig och den känslan. 

 

Råttfångare sökes

Det är snart semester, och det är en himla tur. För tankarna tumlar runt som panikslagna råttor inför en monsun. Det är ett jävla tjatter i min hjärna 24/7. 

En av de fetaste och mest iögonfallande råttorna heter Klimatkrisen. Den pekar ut och påminner mig om varenda liten nyhetsnotis som sorterar under Världens undergång (undermapp Klimatet). De där 49 grader varma dagarna i Kanada (KANADA!). WHO som nyligen lite snyggt uttalade kärnbudskapet  "Det är kört gott folk" och så morgonens nyhet att merparten av dinosaurierna redan hade börjat dö ut före den stora rymdstenen eftersom jorden blivit sju grader kallare - på TIO MILJONER ÅR. Det är liksom ett lite annat tidsspann än vi kör med, vi galningar som för tillfället dominerar som art.

Råtta nummer två är i vild fejd med råttan Klimatkrisen, den heter nämligen Vällust. Eftersom livet är kliniskt fritt från dejtande, äventyr och alla slags sociala aktiviteter (att umgås är numera att prata med kundtjänst, skypa någon på jobbet eller köpa frimärken över disk) så yttrar sig Vällusten som ett hjärndött konsumerande av saker och mat. Om jag fortsätter att tröstshoppa i den här takten är jag redo för sms-lån i augusti och Lyxfällan i oktober. Om jag fortsätter att tröstäta i den här takten är jag redo för lobotomi, hypnos eller Biggest Loser i slutet av sommaren. Vällust är på många sätt den tongivande råttan i samlingen. 

Råtta nummer tre heter Förklimakteriet. Den kommer med ett gäng ungar som vi kan kalla för Oro, Håravfall, Svettningar, Vallningar och Sömnrubbningar. Det är en aktiv råtta som pilar omkring i skallen och stökar till. Så fort jag äter något som innehåller socker dammsuger den mina slemhinnor tills de känns som en pergamentrulle i ökenstorm och sedan skickar den små inflammationer till lederna och nyss nämnda slemhinnor. Verkligen en härlig och hoppingivande råtta. 

Råtta nummer fyra heter Covid -19. Den har också ett gäng ungar: Vaccination, Alfa, Beta, Gamma och Delta. Delta har blivit så stor nu, men den har potential att bli riktigt jäkla GIGANORM under sommaren och hösten. Jag skulle bli mycket glatt överraskad om den INTE visar sig vara en luftburen råtta. Jag förstår faktiskt inte varför denna råtta bor hos mig istället för i huvudet på säg ... Anders Tegnell. Varken Delta eller de andra i syskonskaran verkar dock så intresserade av att flytta från min hjärna. 

Det finns andra råttor också, vissa som jag har gillat men som litegrann gett upp hoppet och blivit värstingar: Jobb (med en liten scarf runt halsen som det står "Hanna suger" på), Teknik (som bara är intresserad av att gnaga på alla sladdar), Kvartetten Mamma, Syster, Dotter och Kompis (med matchande hattar där det står ""Hanna är pinsam", "Vi måste skärpa oss", "Tänk positivt" och "Var är Hanna?"). 

Längst in i mörkret ligger en skogsmus som vid en första anblick förefaller mumifierad. Den heter  Romantik. Ögonen är matta och andhämtningen ytlig. Det är inte direkt glans i pälsen på Romantik. Det kommer nog krävas ett mirakel för att få den på fötter. Och om ni i undrar var Sex befinner sig så är den på hajk i någon annans huvud, för precis som när det gäller Järven på Skansen tvivlar jag just nu på att jag kommer att se skymten av det mårddjuret igen.