Att läsa mellan raderna (Tinder och jag)

S kallade mig stilig.

Jag vill inte vara stilig. Stilig är det tanter som gillar Bingolotto säger om männen i Dressmanreklamen.

S sade även vid något tillfälle att han ville göka. Jag hade verkligen föredragit om det han menade var att han som hängiven ornitolog ville gå upp tidigt. Men det var alltså en omskrivning till att ha sex.

Ord är verkligen små laddade handgranater.

Jag swipar igen. Mot bättre vetande.

Är det Tinder eller jag som har förfallit? Jag konstaterar att jag verkar ha valt bort varenda vettig man som fanns. Kvar finns Per-Urban 57 som bor ensam i vildmarken och söker den som finner glädje i det lilla. Det är inget fel på Per-Urban. Men det är inte mig han söker.

Där finns Adam, 36 som gillar pingpong. På en av profilbilderna sitter han på en toalett och läser med byxorna nerdragna. Hej då Adam. Du är för kul för mig.

Nästa svep är Rolf, 61 (är det fel på mina inställningar eller på min inställning?). Han söker någon som lever i nuet. Lätt för honom att säga som snart går i pension.

Marcus 112 går bort (olycksbådande associationer) och Christer 49 hittar jag tydligen lättast i skärgård och på fjällsluttning. Där lär han ju inte hitta mig, om man säger så.

Och så där fortsätter det. Åke upplyser om att han varit singel sedan 2009. Han kanske tänker att profilbilden med tomteluvan kan rädda upp det. "Satan" väcker ett antal frågetecken, men inget som jag vill räta ut med ett högersvep. "Vertigos" profilbild är en fint teckad daggmask. Han tycker uppenbarligen att den talar för sig själv.

Jag ger upp. Dagens enda matchning är en snygg fastighetsmäklare. Han beskriver sig som ärlig och rak så han kan inte ha så jättestor framgång som säljare. Han söker någon som är busigt kåt.  Jag känner mig för tillfället närmare en fjällsluttning än den sinnesstämning han efterfrågar. Men alltså ... innan du dömer mig kan du vänligen läsa igenom utbudet ovan igen.

Feministiskt självförsvar (träning och jag)

Jag är inte bra på att slåss.

När jag var en liten och feg storasyster  (nu är jag en stor och feg storasyster) önskade jag alltid att vi hade haft en riktig benknäckarbrorsa. En sådan där som ingen vågar mucka med och som skulle skydda oss. För jag vågade inte. Min taktik var kameleontens, att synas och störa så lite som möjligt. Det är nog ytterst få personer i världen som upplever mig som läskig. Men några finns det säkert. Kanske. Eller inte.

Jag har gjort några försök att tuffa till mig genom åren. En gång gick jag på provlektion i ki-aikido. Jag minns att man skulle lära sig falla. I en övning var vi indelade två och två och den ene av oss skulle böja den andres arm, samtidigt som denne andre person skulle visualisera att det gick en stålbalk genom armen så att den helt enkelt var omöjlig att böja. Jag tyckte att det var en enorm skillnad mellan när jag visualiserade balken och när jag lät bli. Inspirerad köpte jag ett årskort. Jag visualiserade att jag skulle bli en kvinnlig motsvarighet till Karate kid. Och sedan gick jag aldrig mer dit. Det blev liksom inte av.

Helt klart mitt livs dyraste träningslektion.

Eller kanske är det en annan aktivitet som kvalar in som vinnare i den sorgliga tävlingen ... nämligen när jag anmälde mig till en kurs i feministiskt självförsvar i en Söderförort. Vi var ett gäng tjejer/kvinnor/tanter (jag tillhörde den förstnämnda kategorin). Instruktörerna var två stentuffa tjejer. Jag tyckte det var fantastiskt bra de första gångerna, men sedan gjorde vi en övning som liksom suddade ut den positiva känslan. Övningen var utformad så att en av oss skulle vara offer och försöka hålla sig kvar på samma fläck. Fem andra skulle hjälpas åt att släpa offret över golvet, från ett hörn till väggen i andra änden. Offret skulle inte slåss men kämpa emot som om det gällde livet. Där och då gick jag verkligen in i rollen som offer och tänkte att nu jävlar skulle jag göra motstånd. Så när fem rara tjejer tog tag i mig och började slita och dra högg jag tag i elementet vid väggen och sedan sög jag mig fast för glatta livet. Jag visade prov på en alldeles enastående förmåga att hålla fast mig i ett element, men fem personer är ändå fem personer. Och mitt i det hela knakade det till rejält i ländryggen. Offret släppte taget och släpades till väggen. 

Precis efter övningen (jag tror att sens moralen var att vi kan mer än vi tror) var alla, inklusive jag själv, djupt imponerade av min förmåga till aktivt passivt motstånd. En ökande molvärk i ryggen lade sordin på den inre stämningen. Det bidde ett diskbråck. Jag försökte utnyttja det faktum att jag i tio års tid haft en olycksfallsförsäkring, men försäkringsbolaget ansåg att min rygg var så kass från början att det strikt talat inte var en olycka. Morr. Jag ringde till kursen och meddelade att jag hade fått diskbråck av offerövningen och ville hoppa av. Tjejen tyckte det var jättetråkigt. Att jag ville hoppa av alltså. Men du, förslog hon, vi har ju kurser även för funktionsnedsatta och rullstolsburna. Vi kan ju anpassa kursen till dig. Är det någon som blir förvånad om jag säger att jag inte nappade på erbjudandet?

När mammor dör (döden är andra människors jobb)

I porten väntade två poliser, en medmänsklighetens variant på good cop, bad cop. Mina barn kramade om mig och jag skickade dem i förväg upp i trapphuset med nyckeln.

Vill du höra? Sade bad cop sonika. Jo, det ville jag. Ok, inledde han, det ser INTE bra ut.

Hans röst dånade i trapphuset. Medan han pratade försökte mina barn i vild panik låsa upp min lägenhetsdörr en trappa upp. Låset kärvar så man måste liksom tackla dörren samtidigt som man vrider nyckeln. Polismannen fortsatte berätta. Mamma hade fått hjärtstillestånd, det hade varat ett tag. Så småningom hade man fått i gång hjärtat igen. Allt annat var oklart. Tanten som hjälpte mina barn var en förbipasserande. Hon hade lämnat lappen med sitt telefonnummer om jag ville nå henne. Han sträckte över en pappersbit med tantens namn och telefonnummer, skrivet med smådarrig hand.

Hur maktlös jag än kände mig där och då, så var prioriteringarna en icke-fråga. Mina barn behövde mig. Men jag behövde ta mig till sjukhuset.

När jag väl fått den nattsvarta prognosen från bad cop och sagt hejdå till honom och good cop (som inte sagt så mycket, för vad fanns det att säga?) så hjälpte jag barnen att ta sig in i lägenheten. Sonen tog av sig skorna och gick raka vägen till Ipaden i soffan. Dottern tittade med mig med stora, rädda ögon.

Jag måste ringa er pappa och moster, sade jag. Och gjorde det. Du måste komma hit, sade jag till A. Mamma fick en hjärtinfarkt när hon hämtade barnen och jag måste till sjukhuset.

Kan du prata? sade jag till min syster. Sitter du ner? Mamma är på sjukhus, hon har fått en hjärtinfarkt.

Från och med mötet med den första polisen fanns det nästan inte en fiber i mig som vågade hoppas att det här skulle ordna upp sig. Och det var inte heller någon som ingjöt hopp i oss. Jag såg läkaren på Sankt Görans sjukhus skaka uppgivet på huvudet till en sköterska när han inte trodde att någon tittade. Jag läste mellan raderna i det personalen sade och bad cops ord ringde högt i öronen. Jag vågade inte hoppas. Min pappa och syster vågade inte låta bli.

Så maktlösa vi kände oss. Så rädda vi var. Mamma hölls sövd. Återupplivningen hade lett till tolv brott på revbenen och en punkterad lunga. Hon som inte hade någon lungkapacitet att tala om från början.

Det finns mycket att skriva om de där sex dygnen hon låg på sjukhuset innan de stängde av respiratorn, men den historien är inte bara min.

En sak är säker: Mamma hade hatat detta. Hon hade hatat att hennes barnbarn var med när det hände, att massor av folk såg henne, att hon tillbringade nästan en vecka på sjukhuset med slangar och skit. Hon hade hatat att lämna pappa och min syster och mig. Varenda cell i hennes kropp ville fortsätta leva, kämpa på, ta hand om. Hon var som en humla, som verkligen inte borde ha kunnat flyga med de usla förutsättningarna, men som lik förbannat gjorde det.

På nätterna försökte jag somna med hjälp av pratradio för att inte lämna något utrymme åt de egna tankarna. En av de första nätterna hade jag slumrat till, men vaknade av att radion spelade Fix You, med Coldplay. Jag måste ha lyssnat på den låten femhundra gånger sedan dess.

Avslutningslunch på jobbet (så mycket värdighet)

Självklart är jag försenad till avslutningslunchen där jag och en kollega (som jag ser som en vän) är festföremålen. Naturligtvis har jag underskattat tiden och fantiserat ihop en plats där min hjärna tycker att restaurangen (som jag aldrig varit på) borde vara placerad. När jag dundrar in sitter alla redan vid ett långbord. Platsen bredvid avdelningens chef är ledig. Pyssel pågår, för det hade blivit fel med beställningen, vi är för många. Vissa saknar glas, andra bestick. Men min plats är fin och välförsedd. Jag har en liten brödpåse, brödtallrik, glas, bestick, tallrik och en väl tilltagen salladsskål. Vi beställer mat. Jag häller upp vatten till lite slumpmässiga personer runtomkring mig och försöker konversera på en rimlig nivå. Jag har aldrig lärt mig att konversera på en rimlig nivå. Jag är verkligen hopplös på trevligt småprat, mingel och att uppträda belevat. Jag har så att säga andra kvaliteter.

Så jag hugger in på min sallad och äter den med stor entusiasm samtidigt som jag försöker ge en lagom urvattnad version av hur jag trivs på nya jobbet och ställa relevanta frågor till omgivningen. Skålen är så stor så att efter ett tag tar jag den i ena handen och börjar sleva in rotfrukterna med den nära munnen, asian-noodle-style. Trivsamma konversationer pågår runt mig. Men så råkar jag titta på brödtallriken mittemot och ser att bordsgrannen lagt sallad på den. Och när jag scannar bordet lite så märker jag att alla verkar ha gjort likadant. Märkligt. Jag börjar räkna salladsskålar. Fyra. Vi är 18 personer, det finns fyra salladsskålar och jag har suttit och demonstrativt slevat i mig ungefär en fjärdedel av bordets samlade salladsbestånd.

Oj då.

Min före detta chef noterar min jagade blick, ler brett och säger lite oskyldigt att hon nog tror nog att det var meningen att vi skulle dela på den där salladen. Jag stönar och säger att Herregud, man kan tydligen inte ha mig i möblerade rum. Ingen säger emot. Och sedan sträcker jag mig och stjäl ytterligare en salladsskål eftersom det finns fyra salladslösa personer till vänster om mig. Och en av dem ska skriva mitt betyg om en vecka.

Det blir liksom ofta så. Vid en avslutning bjöd jag på fika och höll ett tal om att jag såg avdelningen som en stor, härlig, dysfunktionell familj. Kommentaren väckte stor munterhet hos de flesta men föll inte i riktigt lika god jord hos den dåvarande chefen. Hennes leende kan i bästa fall beskrivas som ansträngt och vi har inte haft särskilt mycket kontakt sedan dess. Och i min bransch är kontakter A och O. Det är en liten ankdamm. Man behöver kunna namn och titlar. Man ska vara trevlig och intresserad, men inte konstig.

Att bo i Bromma borde väl kunnat ha slipa ner den här diamanten och förädla mitt beteende, men så blev det inte. Jag är såååå långt från Bromma-svepet (ett speciellt svep med en helt ren disktrasa över en glänsande ren, tom diskbänk som förekommit vid alla parmiddagar jag någonsin varit på. Även mina kompisar i Bromma behärskar svepet till fullo). Det kan bli lite pinsamt ibland när de säger att man ska ta bort armbågarna från bordet och sluta prata med mat i munnen. Vännernas barn och jag brukar titta lite förvirrat på varandra. Vem menar de? I allmänhet är det barnen som åsyftas, men jag brukar diskret göra som treåringen/sjuåringen/tioåringen närmast mig.

Lunchen avslutas med ett hot/löfte om att betyget kommer att skrivas inom kort. När jag reser mig torkar jag bort en strimlad morot från byxorna och gömmer kaffefläcken på bordet under min skrynkliga servett. Business as usual i Hanna-land. Om jag hade ett eget valspråk tror jag att det skulle vara Med Värdighet Genom Livet. Japp. Känns faktiskt klockrent. 

Dejt nr 1 (Mr Crazy)

Jag noterar tämligen omgående att dejt nr 1 verkar för bra för att vara sann (och ni anar vart det barkar, inte sant?). Barndagar och jobbdagar flyter in i varandra och när vi äntligen har möjlighet att ses är jag redan förälskad i cyberversionen av honom. Jag är inte tolv år gammal, så jag inser att cyberversionen förmodligen inte alls motsvarar verkligheten. Men det hjälps inte. För vi har kvicka, kärleksfulla, intressanta och roliga virtuella diskussioner om stort och smått.

Och när vi ses är det i en hotellbar, där han bjuder på två glas vin (ett i taget). Samtalet flyter på bra. Min dejt är en kort man, kortare än jag. Vänner har skällt ut mig för att jag ens reflekterat över detta. I övrigt ser han bra ut, är lite nervös.

Vi har en ok dejt. Och redan samma kväll får jag hans telefonnummer och en inbjudan till middag i en annan stad (där han bor). Jag känner inte helt bekväm med att eventuellt sitta fast i en annan stad och upptäcka att jag är på en dålig dejt, så jag föreslår briljant nog middag hos mig (där löste jag verkligen problemet ... eller?).

Vi ses två dagar efter den första dejten och jag bjuder på middag. Min dejt är väldigt intresserad och väldigt attraherad av mig. Det är närmast en ny upplevelse. Jag minns fasen inte när det senast var så. Det här är ju Tinderdejt 1. Jag förklarar att jag inte är så säker på att jag är redo för en relation. Att det är smartast att inte ha någon brådska. Att jag behöver tid för att veta vad jag känner. Här ska det varken bli övernattning eller sex, serru. Herr För-bra-för-att-vara-sann håller ett litet tal om att han hör vad jag säger, att jag inte behöver ta ansvar för hans känslor, att han tycker att jag verkar så underbar att jag är värd risken. Visst blir det övernattning. Och sex. Med en man som verkar tycka att jag är guds gåva till mänskligheten. Lite överdrivet, men för en gångs skull låter jag min hjärna ta ledigt. Jag känner mig som en mycket glad och lycklig slampa morgonen efter. Vi skiljs år, för jag ska jobba. Vi ska ses kvällen efter. Han vet att jag ska ut med vänner samma kväll.

Och på kvällen när jag är ute med ett underbart kompisgäng får jag ett meddelande om att han hoppas att jag har det trevligt, och att han önskar att han låg i min säng. Jag skickar några väl valda emojis och tillägger "längtar lite".

Får tillbaka "Vad fan, bara lite?".

Här är jag lite berusad och tar hans kommentar som ett skämt. För jag har ju förklarat så sent som kvällen före att jag inte vet om jag är redo för något seriöst. Och jag är ju på middag med kompisar. Och han har ju sagt massa för-bra-för-att-vara-sanna-saker om att det är ok! Jag förklarar att han lägger tonvikten på ordet lite, men tonvikten är på ordet "längtar". Det faller inte i god jord. Han vill ha ett "erkännande" att det inte är någon skillnad mellan att "längta LITE" och "LÄNGTA lite".

Så jag backar och tar tillbaka. Jag ber om ursäkt genom att skriva att jag längtar (mycket). Och nu gör Mr Crazys personlighet entré i all sin prakt. För han är inte nöjd med detta. Han skriver att det är svårt att ta tillbaka det jag skrev. Han anser att det är "otrevligt att bara längta lite". Han vill ringa och reda ut allt. Han skriver att längta lite "gör ont" och att "det här blev ju lite tokigt men det är mest ditt fel" och han rundar av med "Hur fan tror du det känns för mig?" Vi har ett tvåtimmars sms-gräl som består i att jag backar och han är ett as. WTF?

Det hålls en konferens i mitt inre morgonen efter.
Min hjärna har vaknat och påpekar "Ni har träffats TVÅ gånger, detta är INTE ens i närheten av ok!!!
Magen säger "Warning. Terminate. Damage control".
Hjärtat gnäller "Kan inte ni andra hålla tyst så jag hör vad jag känner?"
Och min libido dansar macarena och vrålar "Det är MIN tur nu!!"

Märkligt nog vinner libidon (alla är överens om att det faktiskt är libidons tur). Jag och Mr C träffas en gång till. Naturligtvis efter att han bett tusen gånger om ursäkt och bett mig om en chans att visa att han inte är galen. Han förklarar att nu hör han på riktigt vad jag säger, att jag inte behöver ta ansvar för hans känslor, att han tycker att jag verkar så underbar att jag är värd risken (hört det förut?). Så det blir övernattning. Och sex. Men magen och hjärnan slår på stora varningstrumman och hjärtat verkar inte heller tycka att det här går åt rätt håll.

Vi hinner med så mycket drama att jag redan dagen efter låser in mig på jobbtoan och grinar av mental utmattning och frustration. Så kan vi inte ha det. Så relationen avslutas. Och tack och lov respekterar han detta. Han är ändå "utled på att krypa för mig".

På något sätt lyckas jag och Mr C klämma in en passionerad femårsrelation på fem dagar. Jag är ändå djupt, djupt tacksam för honom. Han påminde mig om att det finns chanser till macarena!

Dålig på jobbet (relativitetsteori)

Många dagar skulle min jobbinsats kunna bytas ut mot jobbinsatsen för en apa i rymden. Apan skulle tjattra lite, slå sig i skallen, trycka på några knappar och resultatet skulle väl matcha de dokument jag producerat och analyserat under arbetsdagen i kvalitet och omfattning.

Jag skickar ut ett förslag om att ta bort en halv mening och lyckas få till fyra olika skrivfel i bara det förslaget. Det kräver nästan en särskild begåvning för att åstadkomma det. Och nu har den här hjärnan haft trasiga cylindrar så lång tid så jag minns knappt känslan av att vara bra på det jag gör. Jag känner mig som en inverterad kung Midas, där allt jag rör vid blir bajs.

Missförstå mig rätt. Det jag gör är godkänt (undantaget de fyra skrivfelen) och fläckvis bra. Men jag är van vid att ligga i en annan del av skalan, den mellan bra och fantastiskt. Det är där jag tycker att jag borde vara. Om jag ser till det som hänt de senaste 16 månaderna tycker jag inte att det är särskilt konstigt att jag presterar som jag gör, men det är fortfarande SÅ frustrerande.

Och det är inte kul att jobba när man känner sig dålig på jobbet. Det är svårt att lyfta sig i håret. Jag önskar att jag hade lite mer jäkla grit. Tänk så härligt att vara en person som inspireras av motgångar, en vinnarskalle. Jag är ingen vinnarskalle. Jag är En Duktig Flicka. Inte en sådan duktig flicka som har fina kläder och späker sig med keso. En sådan duktig flicka som skäms ihjäl och går hem och äter glass.

Men jag gör naturligtvis vad många andra skulle göra: jag försöker fejka det, tills det blir en sanning att jag vet vad fan jag håller på med. Så jag tar bort meningen jag nyss skrev om att jag ämnar införskaffa en skämskudde och skickar istället ett torrt, trevligt mail där jag bilagerar ett korrigerat förslag för synpunkter. Och sedan vinkar jag åt apan i rymden. Den mumsar på en banan och blinkar åt mitt håll. Tänker ta ditt jobb, flinar den.

Varsågod, väser jag. Bara jag får lönen.

När mammor dör (kroppen minns)

Mormor har fot astma skrev min dotter till mig kl. 16.32 för ett år sedan. Jag var på jobbet och mina föräldrar skulle möta barnen vid Alvik, ta dem hem till mig och bjuda dem på egengjorda plättar. Jag hade pratat med mamma flera gånger den dagen. Hon sade att pappa hade gått med på att de skulle åka bil till t-banan och att hon tyckte det kändes skönt. Det var ingen kommentar jag forskade vidare i. Jag bad henne stänga av ugnen hos mig för jag körde ett åttatimmars långkok med högrev. Det märktes att det stressade henne att min ugn stod på. Och jag visste att hon oroade sig för att missa barnen i Alvik, oroade sig för att de skulle vara oroliga. Tio över fyra hade jag sett i mobilen att barnen var på väg över Alviksbron med t-bana och visste att de skulle vara hemma hos mig inom en kvart. Mamma hade inte astma, men väldigt nedsatt lungkapacitet, så kanske hade hon behövt inhalera. Jag var inte orolig. Är hon ok? skrev jag och fick svaret

Jag rädd

Ok, kanske lite orolig då. Aldrig tidigare hade mamma blivit sjuk i samband med hämtning. Jag började stänga ner datorn. Bäst att avsluta här och ta mig hem. Ta det lugnt älskling skrev jag. Jag åker hem på en gång! Är ni hemma?

Nej

Och då slog stressen till. De borde ju vara hemma sedan en stund. Även om de hade gått skitlångsamt. Det är inte ens 200 meter till t-banan från min lägenhet. Var är ni?

Nära

Behöver ni ringa 112?

Har goort

Oki älskling! Hälsa morfar att jag är på väg hem.

Helvete. Jag kastade ner sakerna i väskan och rusade in på toan. Tänkte att det var bäst att passa på att kissa så att jag skulle vara redo för alla eventualiteter. Vad var det som hände? Hur illa vad det? Jag skyndade mig, bad en stilla bön att jag inte skulle möta någon jag kände på vägen till t-banan. Jag försökte ringa pappa som inte svarade. Ringde sonen. Jag är på väg! Gå och vänta i porten hemma! Jag kommer! Ok, svarade han.

Det gick fort att komma hem. Och när jag kom upp från t-baneuppgången var halva gatan barrikaderad av räddningsfordon. Brandkår. Ambulans. Flera polisbilar. Jag såg hur räddningspersonal en bit bort lastade in en liten person på bår och stängde dörrarna till ambulansen. Min mamma. Jag såg pappa gå som en zombie och sätta sig i en polisbil.

Jag gick fram till en polisman och berättade vem jag var. Försökte vara samlad och logisk och tydlig. Han pratade till mig som om jag vore en skrämd häst. Han berättade att ambulansen skulle ta mamma till Sankt Göran och att poliserna skulle skjutsa dit pappa. De fick igång hennes hjärta igen, sade han. Men jag vet inte hur det kommer att gå. Han berättade även att en främmande tant hade tagit hand om mina barn så att de inte skulle behöva se allt, återupplivningsarbetet, och att barnen väntade i min port med några andra poliser. Jag sade tack.

Jag ropade till pappa att jag skulle ringa min syster och att jag skulle komma till sjukhuset när jag fått tag på A så han kunde passa barnen. Jag tror inte han fick fram ett ord till svar. Och sedan åkte de. Med sirener på. Och jag började springa hemåt, vilt grinande. En kvinna tittade konstigt på mig så jag ropade "det är min mamma som ligger där". Men, får du inte åka med? ropade hon tillbaka. Jag måste hem till mina barn snyftade jag. Och sprang vidare.

Vissa dagar när jag går den där sträckan känner jag en klump i halsen, ett fladder av panik. De flesta dagarna har jag inte råd att dröja vid den känslan. Den får komma droppvis. Jag tror att jag får bära den länge, länge.

När mammor dör (årsdagar och sånt)

Det är en speciell doft nu, så här i november.

Marken är fuktig, dagsljuset är i princip begränsat till olika nyanser av grått. Det luktar löv som förmultnar. Kroppen känner att det är november. Kroppen minns.

Jag har liksom inte riktigt börjat processa att mamma är död, trots att det snart gått ett år sedan det hände. Först kom skilsmässan. Sedan tjänstledighet för ett prestigejobb som krävde en fungerande hjärna (vilket jag inte hade). Och så dog mamma plötsligt och två dagar efter de stängt av respiratorn fick jag redan på att A hade en flickvän. Då stängdes något av, ett slags lobotomi i självförsvar. Och det har varit stängt sedan dess. Visst har jag gråtit. Och varit arg. Och kämpat på. Men jag har hela tiden envetet hållit mig i rörelse, arbetat framåt, uppåt, vidare. Men här i november, runt Allhelgona, när jag dumpat stackars S, så minns kroppen. Den drar i nödbromsen och plötsligt är jag hemma och tvärförkyld och så jäkla ledsen. För jag saknar henne. Och jag vet att det är en bra sak, men det gör ändå förbannat ont. Jag kan inte träna bort det, eller tröstäta bort det, eller dejta bort det. Jag måste bara igenom det. På riktigt.

Jag berättade aldrig för mina föräldrar varför det tog slut mellan mig och A. För dem, och för alla utomstående, kom det som en blixt från en klar himmel. Ena dagen var allt som vanligt. Nästa dag informerade jag om att jag och A skulle skiljas och att huset blivit sålt. Ingen terapi. Inga försök. Bara ett icke-förhandlingsbart gilla-läget-in-blanco-beslut. Klart jag fattade att det var obegripligt och skitjobbigt för andra, men jag hade inte råd att ta hänsyn till det. Det fanns inte något som skulle ändra faktum, så jag hade inte lust att förklara. Så det jag (vi) sade var att det var ett gemensamt beslut, att det inte var något förhastat utan något som pågått länge och som nu hunnit i kapp oss.

Mamma behövde en förklaring. Hon behövde veta vem hon skulle vara arg på, vems fel det var. Men jag orkade inte förhålla mig till det också. Så jag lät henne och andra fortsätta sväva i ovisshet. Jag berättade om det för folk som inte hade en relation till barnen, eller till mig och A som ett par. Men jag var tyst som en mussla gentemot släkt, familj, grannar, föräldrar till klasskompisar.

Så mamma var arg på mig och väldigt orolig. Hur skulle det gå? Hur skulle det gå med min ekonomi och med barnen? Varför gav jag bara upp? Hur skulle jag klara jobbet? Hur skulle jag klara att vara ensamstående mamma? Var det deras fel att det tog slut? Var det något hon och pappa hade sagt eller gjort?

Hon ventilerade inte så mycket av det med mig. Men jag visste ju att hon var ledsen, arg, orolig, sårad, frustrerad och besviken. Jag visste dock också att även om hon fick en Förklaring till skilsmässan skulle det inte göra någon skillnad. Hon skulle fortfarande känna sig ledsen, arg, orolig, sårad, frustrerad och besviken. Jag ville klara mig själv. Jag ville inte ha hennes medlidande, ilska eller oro. Jag kunde hantera mig, skilsmässan och barnen. Jag kunde hantera vardagen och typ hantera jobbet. Men jag varken kunde eller ville hantera någon annans smärta över det jag gick igenom. De fick gå i terapi på egen hand. Jag kunde inte läka någon annan.

Intellektuellt vet jag att det inte var mitt fel att hon dog, men kroppen minns. Den kräver att jag åtminstone smakar på tanken. För om sanningen ska fram så var det ju inte så att jag var en särskilt positiv kraft i hennes liv det där sista halvåret mellan skilsmässobeslutet och hjärtinfarkten. Min situation och mitt beteende lade sten på bördan. Hade jag kunnat göra annorlunda och på så sätt förhindra det? Svaret är väl både ja och nej.

Hur man inte gör slut del 2 (jag är antihjälten i mitt liv)

Det gick tre veckor utan att vi hade möjlighet att ses. Och i slutet av vecka två av dessa förlikade jag mig med det faktum att jag inte längre var kär i S. Oklart varför. Tråkigt som fan. Men helt klart sant. Jag tänkte att jag behövde backa bandet och förklara för honom att jag inte ville att han skulle träffa mina barn, vilket egentligen var planerat till den kommande helgen. Han hade en jobbgrej som skulle vara rolig för dem, så jag hade tänkt passa på att låta dem träffa S, i egenskap av Mammas Nya Kompis. Nu kändes det som en väldigt dålig idé. Så jag ville berätta det och också flagga för att jag inte kunde ha ambitionen att ses så ofta mina barnfria veckor som vi gjort hitintills. Att jag låg back med livet och behövde sakta ner. Jag tänkte att kanske, kanske, skulle en sådan lösning kunna innebära att känslorna magiskt kom tillbaka.

Vecka tre skickade vi således den vanliga sms-korrespondensen. Men jag började inte mina sms med något rart epitet och avslutade dem inte med kram eller puss eller längtar. Det fanns så att säga tecken i sanden för den som var intresserad. Dessa tecken i sanden gick den personliga solen aka coola tröjan förbi. Han eldade på som vanligt.

Fredagskvällen åkte jag hem till honom på middag. Han hade tänt ljus och stod och rullade köttbullar. Bordet var dukat med fint porslin och i en skål tronade en välkomponerad sallad. Han gjorde potatismos från grunden och jag satt i hans kök och drack hans vin och vi pratade om triviala, ofarliga saker. För jag kunde inte säga jobbiga saker på fastande mage. Det skulle bli katastrof. Och det var härligt att sitta i hans kök. Jag sonderade den inre terrängen. Var jag ändå lite kär? Ville jag sova med honom i natt? Svaren var två rungande, sorgsna nej.

500 gram köttfärs. I morgon kunde resterna ätas som köttbullemackor, menade han. Skulle inte tro det. Jag åt som en vargflock. En enda köttbulle blev kvar och jag hade gott kunnat äta den också. Men det kändes liksom som ännu ett steg över anständighetsgränsen. Jag plastade in den och lade den i kylen. Sade nej till att öppna ytterligare en vinflaska.

Efter middagen satte vi oss i soffan. Han lade armarna om mig och sedan började jag. Jag känner mig avstängd, sade jag. Och sedan brakade det igång. Ett plågsamt och utdraget Norénsamtal som taget ur en trist socialrealistisk prettofilm med halvdåliga skådisar. Och jag kunde ju inte säga att jag var kär, vilket avgjorde saken för honom. Jag åkte hem, inte en tår fällde jag. Jag kände mig fri, jag kände mig trasig, jag kände mig som ett stort jäkla as.

Och jag har inte hört av mig sedan dess.

Det är jobbigt att inte höra av sig, för jag tycker ju verkligen om honom. Jag skulle gärna behålla honom som vän. Men han har hoppats på mig i ett år nu, och jag vill inte att han fortsätter göra det. Det är liksom en bättre lösning att han ser mig som ett litet As.

Jag kan se framför mig hur han pratar med sina vänner, sin syster, sina vuxna barn och berättar om hur jag bara plötsligt försvann. Hur alla känslor plötsligt var slut. Vad är DET? kommer han säga, Gör man så? Och omgivningen kommer att säga att det var ju väldigt tråkigt , men kanske lika bra, för hon verkar ju inte riktigt klok den där Hanna.

Jordnötsallergi och skönsång för fiskar

Vi fryser bilden där lite.

För jag är rätt så säker på att det finns väldigt många människor därute som skulle ha trivts alldeles utmärkt med en person som S. Det stora flertalet skulle kanske ha registrerat hans kommentarer om oro bara som kärlek och omsorg, bevis på ett hälsosamt känsloliv. Hans oro skulle ha känts som en härlig näve salta jordnötter under fredagsmyset. Men för mig var det alltså inte så. Om hans omsorg var jordnötterna så var jag rejält allergisk. Och efter en tids exponering räckte det att jag visste att han så att säga hade en påse jordnötter i väskan för att min hals skulle börja klia och paniken byggas upp.

Och det här är, vid närmare eftertanke, en del i ett större mönster.

För kännetecknande för de enda två lite längre relationer jag haft i mitt liv, är att de har varit med män som inte befattade sig med jordnötter.

Jag är nämligen väldigt, väldigt bra på att förutse risker och problem. Min hjärna är en mästare på att tänka ut det värsta som kan hända. Jag har aldrig plankat i tunnelbanan, tjuvrökt, fuskat på prov eller stulit. Jag har inte heller startat ett företag, backpackat i Asien, tagit danslektioner eller skällt ut en chef. Jag övervärderar risker och undervärderar min förmåga. Och finner viss trygghet i vetskapen om detta. När jag skulle till Grekland i somras packade jag ner fästingplockare och luskam (jag var iofs tvungen att packa upp dem igen för kvällen före avresan hittade jag både löss och en fästing på min dotter. Just saying). Fördelen är att jag har en inre hög krisberedskap. Jag går rätt så fort in i problemlösningsläge.

Nackdelarna behöver jag väl knappast berätta om.

Och om man nu råkar vara en person som tenderar att se risker och problem är det skönt att umgås med folk som inte uppfattar det. Det är som att våga sjunga för full hals i ett rum där auditoriet består av en guldfisk.

Min första relation, den med Doktor Jekyll, började tack vare en sådan tondövhet. För redan innan den började fanns det ju vissa varningstecken. Han verkade lite omogen och oengagerad. Våra vänner var trötta på att vi var de udda, relationslösa och försökte para ihop oss. Det var nästan som motsvarigheten till ett resonemangsäktenskap. Detta var ju några år efter mitt besök hos den olycksaliga spådamen, och alla runt omkring mig var långt inne i sina andra eller tredje djupa relationer. Jag var så innerligt trött på att vara olyckligt kär, jag ville verkligen ha en pojkvän. Men ändå satt jag där, i hallen på en fest, och drog en metafor om att han var som en joggare som inte såg upp och jag stod vid vägrenen och lade krokben för honom och att han bara reste sig och sprang vidare (Ja, jag vet att det är en jättekonstig sak att säga i hallen på en fest till någon man vill ha en relation till). Jekyll var småfull, för att inte säga rätt så packad. Han funderade en stund och sade: "Så du tycker att jag är lite ... okänschlig?" Åh, herregud. Jag hade skrämt bort honom med att vara konstig!!! Jag försökte frenetiskt förneka att det var så jag menade (fast i efterhand var det ju faktiskt spot on). Det gick inte riktigt fram så jag åkte hem förkrossad vid tanken på att jag hade sabbat det IGEN. Han ringde mig dagen efter. I en enorm lättnad över att jag inte hade skrämt bort även denna chans till förhållande kastade jag alla reservationer (och metaforer) i närmaste mentala papperskorg och rusade in resonemangsförhållandet, mitt kvitto på att jag var Normal (Bah. Humbug!).

A hade ungefär samma tondövhet. Det vore taskigt att kalla honom okänslig, men om jag uttrycker mig milt sveptes han inte direkt med av några katastrofscenarier och riskinventeringar. Han filtrerade allt genom sin logiska hjärndator och det resulterade i 999 fall av 1000 i utfallet att det inte fanns några problem eller faror. Alls. Och om det skulle uppstå några problem så visste han inom sig, utan skuggan av tvivel, att han skulle hantera det.

En sådan lisa för min själ att kunna sjunga fritt, utan att det i nämnvärd utsträckning påverkade min livspartner.

Tondövheten fungerade även åt det hållet att jag inte hade så många signaler att tolka. Varken A eller Dr Jekyll hade plågade själar som ältade saker till minsta beståndsdelar. Frågade jag hur dagen varit fick jag svaret "Bra". Punkt. Det är svårt att krama ut så många katastroftankar ur att umgås med känslomässigt tondöva.

Så ... när jag ställs inför något nytt eller svårt (vilket sådana som jag upplever att de gör hela tiden) går min hjärna igång. En oro dyker upp (jag har inte förberett mötet), jag spinner vidare på vad som blir värsta möjliga utfall (min anställning blir inte förlängd, folk tycker att jag är en idiot), jag klurar på vad jag skulle kunna göra för att förhindra det och hur jag skulle hantera det (göra bättre ifrån mig nästa gång, prata med chefen, söka nytt jobb, börja odla äpplen istället). Ofta ventilerar jag oron i sms med kompis ("Jag har inte förberett mötet"). Och så vet jag ju, djupt inom mig, att jag är en person som överdriver risker (Jag är tillräckligt bra, det har varit många bra möten, sannolikt kommer saker att ordna sig till det bättre). Denna lilla loop i skallen går låååångt tillbaka i tiden och man kan definitivt argumentera för att det är dags att pröva något annat. Men det funkade bra med tondöva.

När S ställdes inför loopen kunde han inte stå utanför den. Mitt "jag har inte förberett mötet" resulterade i reaktionen Ojojoj, hur ska det gå nu????

Jag hade fixat om han inte hade brytt sig.
Jag hade uppskattat ett peppande tillrop.

Men att han bara såg och bekräftade mina rädslor utan att tro på min förmåga att lösa situationen ... det flög inte för Hanna.

Hur man inte gör slut: del 1 (jag är antihjälten i mitt liv)

Jag försökte alltså prata med S om att jag inte fixade att han blev orolig och ledsen för att jag var stressad och hade mycket på tallriken. Jag minns en barnvecka när jag på morgonen skrivit lite allmänt att jag sovit dåligt men sedan skickade typ åtta glada meddelanden under dagen. På kvällen frågade jag i sms hur han mådde och fick svaret "Jag mår bra, men lite oro finns det alltid". Que? Oro för vad då? "Jag tror du anar. Det kan inte hjälpas men hanteras".

Well. I mina ögon var ett sådant meddelande ett bevis på att han inte alls kunde hantera det. Och jag tyckte inte att det var mysigt, rart eller fint att han kände så starkt. Jag fick snarare panik och blev arg. Jag bär gärna min egen jäkla ryggsäck, men om jag inte ens kan antyda att jag är stressad eller deppig utan att min pojkvän deppar ihop ... då är jag inte så motiverad att berätta sådant för honom. Och haken var ju tyvärr att i mitt paket ingår betydande inslag av stress och deppighet, snyggt balanserade av att jag i ännu högre grad är lycklig och kapabel.

Så jag slutade skriva hur jag mådde och om saker som krånglade. Och då blev det urvattnade meddelanden om väder. Jag skrev om väder till min pojkvän. Det hade väl varit ok om vi hade varit klimatforskare, bönder eller meteorologer. Men det var ingen av oss.

En period när min dotter var typ fem år snackade hon så illa om sig själv. Hon sade att hon var ful och dålig och tråkig och inte kunde något. En dag försökte jag ha ett allvarligt snack med henne. Jag sade att hon skulle vara lika snäll mot sig som hon var mot sin bästa kompis och andra kompisar. Skulle hon säga att någon annan var ful och dålig och tråkig? Nej, medgav hon och under en kort sekund kände jag triumfen över att vara en bra förälder. Men så tillade hon "Man håller det inom sig".

Så ung och redan så cynisk.

Och så blev det med S. Jag höll det inom mig. Jag berättade för mina vänner hur jag mådde och så fick han en fotoretuscherad, airbrushad version. Tror ni det funkade? Så klart inte. Det var som att förvara Pandoras ask i en tryckkokare.

Jag fick sömnstörningar. Jag fick ett stresspåslag av tanken att åka med honom till jobbet och ha lång frukost. Jag började föredra att sova hos honom så att jag skulle kunna smita hem, åka till jobbet tidigt. Pratade jag med honom? Ja. Faktiskt. Han sade att han inte kunde hjälpa att han kände så starkt för mig. I mitt huvud var det bisarrt: När jag skrev till en kompis om att något kändes skit fick jag lite pepp, eller motsvarande renande klagovisa tillbaka. Aldrig någonsin tidigare hade ett meddelande om mitt jobb resulterat i svar med innebörden: Guuuud vad jag blev deppig och orolig nu när du berättade det, hur ska det gå???

Men uppenbart försökte han också hålla det inom sig. Med ett halvbra resultat. För en natt när jag tagit tre Valeriana för att kunna sova vaknade jag av ett högt ljud. Han hade börjat

gnissla
tänder
i sömnen.

På grund av mig och oro för mig.

Jag låg klarvaken stora delar av den natten och lyssnade på hur han metodiskt och frenetiskt malde sönder sina tandytor. Buffa på honom hjälpte inte. Jag tänkte att det här fungerar ju faktiskt inte. Alls. Men det sade jag inte.

Zelig och jag (jag är antihjälten i mitt liv)

Jag försökte hitta strategier för att det skulle fungera. Varje vecka som barnen var hos A var den vecka när jag hade chans att träffa S, att bottna i relationen och föra den framåt. Men det var även under de veckorna då jag hade möjligheten (och behovet) att jobba ikapp, få koll på träningen, träffa min pappa och min syster, umgås med vänner och jobba med den havererade brf-styrelsen.

S hade en annan situation, veckorna då vi kunde ses hade han tid. Tid för långa frukostar, sovmornar, promenader och utemiddagar. Det fanns redan från början en inbyggd obalans där. Jag sprang genom dagen för att hinna med en bråkdel av det som fanns på min inre lista. Jag sprang och när jag åkte till honom fast jag inte kände att jag hade tid ... då ville han kolla på sport på tv med mig. En gång zappade han mellan kanaler så att vi på en dryg timme såg en dokumentär om Boko Haram, en halv dokumentär om skönhetsingrepp, Aktuellt och sedan Tro, hopp och kärlek, dejtingprogrammet med präster.

Mitt intresse för att titta på dessa saker var, på en skala mellan 1 och 100, ganska exakt minus en miljon. Men sade jag det? Nix. Jag knorrade lite, men tittade snällt med honom. Inom mig skrev jag upp det på listan med Olikheter Som Är ett Problem.

Lustigt det där, att jag kände så starkt i början att jag verkligen kunde vara mig själv och så blev det ganska fort precis tvärtom. Men jag fungerar lite så. Lite som karaktären i Zelig. Jag anpassar mig automatiskt till vad jag tror att någon annan vill ha och förväntar sig. Vill jag ha mjölk i kaffet? Det spelar ingen roll. Vem frågar?

Veckorna när jag hade barnen hos mig hade vi kontakt via sms. Ungefär ett eller två om dagen. De följde samma mönster. Han kallade mig något fint i stil med "kära, käraste, underbara". Han skrev någon rad om jobbet, och kanske någon rad om vädret och avslutade med att han längtade efter mig. Jag skrev vanligen mer och längre. Om hur jag sovit, vad jag skulle göra, hur jag mådde. Men sedan kantrade det för mig en kväll.

S kom hem till mig och jag hade fått ett sent jobbmail om en sak som behövde vara klar redan morgonen efter. Det var rena turen att jag såg mailet, och jag blev stressad. Jag gnällde lite över detta och förklarade för S att jag behövde gå upp riktigt tidigt på morgonen för att hinna med. Vi såg på tv och gick och lade oss. Morgonen efter smög jag upp vid fem och jobbade en timme. Jag kände mig nöjd, på banan. Men när jag gick in till S för att väcka honom förklarade han för mig att han hade sovit JÄTTEDÅLIGT, faktiskt nästan inte alls. För han hade blivit så stressad av min situation. Nu kändes det som att någon hade klubbat honom i huvudet. Han visste inte alls hur han skulle kunna jobba under dagen. Han ville nog inte ses igen på kvällen för han behövde sova ikapp.

En vuxen person hade låtit honom gnälla och skakat av det på en gång. Men jag hade samma problem som han. Jag blev stressad av att han blev stressad. Och han blev stressad över att jag blev stressad. Helt klart början till slutet.

Någon kväll var jag låg i blodsocker. Jag skulle sluta på mitt gamla jobb och börja med något helt nytt, byta bana. Det blev en liten livskris och istället för att känna mig lycklig och stolt kände jag mig misslyckad, ledsen och skraj. S dök upp på min tröskel lyckligt leende och med en stor blombukett. Han tänkte att vi skulle fira. Jag var mer sugen på att grina. Han frågade hur jag mådde, mellan ett och tio. Fyra svarade jag och han liksom vissnade framför mina ögon. Åh, jag trodde att du skulle säga nio, sade han. Och när jag hade fått mat i mig och var på väg uppåt igen frågade jag hur han mådde. Jo, han hade mått bra fram tills han träffade mig och såg att jag var nere.

Sade jag början till slutet?

Öppet köp (jag är antihjälten i mitt liv)

Ibland ser man en tröja eller klänning i skyltfönstret som är så himla fin. Man vill verkligen, verkligen passa i den. Den är dyr, men har uppenbart fantastisk kvalitet. Man bara vet hur många kul och coola och bra saker som skulle hända när man har den på sig. Så man går in i provrummet. Och så visar det sig att plagghelvetet blottar fettvalkarna, får huden att se grön ut, framhäver ringarna under ögonen och förvandlar brösten till russin på en planka. Eller så sitter den rätt ok, men inte alls som man trodde. Man kanske köper den ändå, i förhoppningen att den trots allt ska vara perfekt i slutändan.

S var den där tröjan. Han var liksom så himla bra och fin, och hade så många kvaliteter. I mitt huvud såg allt fantastiskt ut. Men jag passade honom inte. Och han passade inte mig. Fel tröja. Fel modell. Trist nog var det bara jag som såg detta. Tröjan hade så att säga inget emot mig. Trots att den förtjänade något annat och bättre.

I början var jag alltså full av disclaimers och reservationer: jag tror inte jag är redo för ett förhållande. Jag tror inte jag är rätt för dig. Mitt liv är så stökigt. Jag har fortfarande inte bearbetat skilsmässan. Jag har fortfarande inte bearbetat mammas död. Min lägenhet är kaos. Jag har inte fått några rutiner. Osv i all oändlighet.

Och han var lugn och fin. Det var ingen brådska för hans skull. Han ville inte pressa eller stressa mig. Han ville vara en bra kraft i mitt liv. Han tyckte det var självklart att barnen kom först i alla lägen. Och inte nog med det ... han tyckte om mig precis som jag var. Han gillade fettvalkarna, tyckte att det var charmigt stökigt hos mig. Han skrattade förtjust när jag hade smör i håret eller då han hittade en gammal potatis på köksgolvet. Och han hade ett starkt känsloregister, med fin kontakt med alla känslor. Han brann för sitt jobb med en avundsvärd passion. När vi var på restaurang och han meddelades att fisken tyvärr var slut spände han ögonen i servitrisen och informerade henne om att det var Väldigt Tråkigt. Det kom liksom ut en pust av total sorg från honom, och allt omkring oss stannade av. Men så samlade han sig och beställde karrén.

Att träffa en man med större och mer känslor än jag själv var ovant, milt sagt. I och med att jag fick så mycket space och trygghet från honom gick han liksom inte att motstå. Han var en liten varm sol. Jag var en frusen, småfet ödla på en sten som trivdes väldigt bra i solens närhet.

Och han gjorde några riktigt, riktigt rara saker som gjorde att jag slutade prata om reservationer och istället sade att jag blivit kär i honom. I backspegeln ser jag tydligt att de sakerna som gjorde att jag föll var när han hjälpte mig med sådant jag behövde för att få kontroll i livet. Han hjälpte mig slänga den gamla vinkylen på balkongen, planera om några blommor och köpa en kökslampa. Saker som fick mig att landa i hemmet. Saker som hjälpte mig att få ordning i kaoset. Då kom kärleken som ett brev på posten (som det funkade med brev när posten var statligt). Lycklig ödla. Skön tröja.

När jag en gång släppt reservationerna hade vi fått det där tjusiga filmslutet. Vi hade fått varandra och nu var det bara att tuffa på i relationen. Tänkte han. Och jag. Ett tag.

Pärlor för svin (jag har blivit en antihjälte)

Hej hej bloggen.

Jag är tillbaka. Jag är mitt vanliga smått neurotiska jag igen. Fast lite taskigare. Det mesta omkring mig är kaos, precis som vanligt. Men ändå bra ... om du förstår vad jag menar. Eller ... du kanske blir lite deppig och ledsen av att höra att det är kaos? Det blev S, min kortvarige pojkvän. Men vi tar det från början.

Vår första dejt var jag i chock, bokstavligt. Det var en vecka före mammas begravning och jag hade precis fått veta att A hade en flickvän. Vi hade fortfarande betänketid och mina inre system liksom kollapsade. Så jag satt där på Fotografiska och vräkte ur mig allt som var kaos till denne stackars främling, som hade skrivit på match.com att han sökte någon som inte hade en tung ryggsäck. Eftersom jag snarare var krossen (bagagehanteringen på Arlanda) så var det lite otippat att han skulle falla för mig. Men det gjorde han. Jag fick små rara stöttande mail där han skrev att han gärna ville ses. Vid det laget började jag komma ur chocken. Julen kom och gick och på nyårsafton stod det kristallklart för mig att jag var långt från redo för en relation. Jag tror att det finns mumier som är mer redo för en relation än jag var vid tillfället. Ärliga Hanna ville inte låta S gå in i det nya året med falska förhoppningar. Så jag skrev att han var en fin kille, men att jag inte var redo att ha en relation på Mycket Lång Tid. Typ Vänta inte på mig, sjas och ut på internet så träffar du någon bra ska du se. Gott nytt år liksom. Det var inte schysst. Och värre skulle det bli. S svarade att han blev ledsen. Jag skrev inte tillbaka.

I mars var jag fortfarande inte redo för en relation. Men jag var redo att börja dejta. Så jag skaffade Tinder och träffade pärlbandet av konstiga snubbar som jag redogjort för tidigare i bloggen. Jag tror att jag hade gått om mumierna i relationshänseende vid det laget, men det var inte så att jag nödvändigtvis letade efter nästa person att bli gammal med. S hörde av sig igen och skrev att han tänkt på mig, undrade om jag kanske ville ses. Även denna gång var mitt samlade budskap: Nixpix, detta kommer att ta Mycket Lång Tid. Vänta inte på mig.

Men i juni/juli hade mitt motstånd brutits ner en smula. Vid det laget hade jag ju träffat Partytrosorna, Maratonmannen och andra härliga personer som får mumier att kännas som ett attraktivt alternativ. Innan jag hann bryta mig in på Medelhavsmuseet och fråga chans på en sådan hörde S dock av sig igen. Han tänkte fortfarande på mig. Ville jag måhända ta en promenad? Jajamensan sade Hanna och gick på dejt nummer två med S. På ryggen bar jag min osynliga, ganska stora, känslomässiga ryggsäck.

Det var lätt att prata med S, lätt att vara mig själv. Jag kunde vräka ur mig icke-smickrande saker om kaoset inom och runt mig. Han lyssnade lugnt. Bottnade fint i alla känslor och verkade verkligen förstå mig. Bortsett från det faktum att han höll på att svettas ihjäl var det en trevlig, okomplicerad och uppiggande dejt. Jag var förvånad ... och lättad över att han inte försökte hångla upp mig mot ett träd eller ta min hand. Och jag var alltså tydlig med att jag inte kände mig redo för någon relation. Jag letade fortfarande inte efter någon att bli gammal med. Jag letade snarare efter en botten att ta spjärn från, en luftbubbla att följa till vattenytan. Jag letade efter en myrstack vid ett träd för att kunna ta ut riktningen och veta åt vilket håll norr ligger. Jag var med andra ord vilse i pannkakan. Och det var konstigt nog helt ok. Han ville vara med mig ändå.

Ville jag ses igen? Ja. Det ville jag.

Dejt med 37-åringen (Tinder och jag)

Ni vet den där känslan när man (jag tänker inte skriva det genusneutrala "en", det är bara att gilla läget) var liten och träffade någon som man verkligen klickade med, någon som såg världen på samma sätt. Någon med samma humor, musiksmak och favoritförfattare. När det hände tänkte jag alltid att personen kanske var min själsfrände. När det händer mig numera tänker jag att personen kanske är en psykopat. Det kanske är det perspektivet som kännetecknar att jag blivit vuxen.

37-åringen var ett sprudlande energiknippe. Han skrev en roman på fritiden, arbetade med människor, hade hoppat av läkarutbildningen med gott hopp om att återvända dit. Han hade en dotter i samma ålder som min. Fem minuter in på vår dejt berättade han att hon kommit in i ny skola med musikinriktning och att "vi tänker att hon behöver öva men det har inte blivit så ännu". Ah, sade jag, och med "vi" menar du dig och ditt ex? Jo, bekräftade han. Varpå jag uttryckte min glädje över att de hittat så bra former att samarbeta, väldigt vuxna frånskilda föräldrar. "Jodå, vi har bra kontakt".  Kudos! Bara att gratulera!

Så vi sätter oss på terrassen på UD och jag dricker något med alkohol och han dricker något utan alkohol och vi pratar som två femtonåriga bästisar. Han underhåller mig med fantastiska berättelser om sitt arbete, riktiga skrönor. Det finns drama, passion, våld, humor, samhällskritik och ironi. Jag gör likadant. Vi pratar politik, litteratur och filmer och det är som en märklig svandans i perfekt symmetri. Vi turas om att utropa "jag också!" När jag frågar vad han lyssnar på för musik för tillfället säger han att TAYLOR SWIFT är jättebra. Taylor, vars musik burit mig genom mitt senaste skitår!! Det är nästan kusligt! Det är för bra för att vara sant!

Ja. Helt korrekt, Hanna. Det är för bra för att vara sant.

Så, säger jag med rosiga kinder i sommarkvällen, hur länge sedan tog det slut med ditt ex?
"Eh". Säger han. "Ja, alltså, det var rätt så nyligen"

Aha. Ok. Men ... ni bor inte ihop fortfarande?
"Eeeh". Säger han. "Ja alltså, vi letar lägenheter och det kommer snart ordna sig. Och de veckor jag inte har dottern sover jag mycket hos kompisar och så. Håller mig undan."

Nu har det börjat ringa lite i mina öron. Klämtande varningsklockor. En liten cynisk del av mig gör reflektionen att det inte är så konstigt att de har bra kontakt om de Bor Tillsammans. Men ... fair is fair. Bostadsbristen är ju ett faktum. En fråga kvar.

Ok, men ... ni var överens om att göra slut?
"Eeeeeehh". Säger han. "Ja, alltså det är ju jag som vill göra slut. Men jag är helt klar med relationen. Och hon dejtar massor på Tinder."

Priceless. Jag nickar lite inkännande och hummar. Både till honom och för att signalera till varningsklockorna att de kan sluta ringa. Budskapet har gått fram. Den enda personen inom åttahundra mils radie som tror att han har avslutat sin relation sitter mittemot mig och ser söt ut.

Vi pratar om ditt och datt efter det. Promenerar till Odenplan. Äter varsin svampig hamburgare. Min själsfrände psykopaten och jag skiljs åt vid nedgången till pendeltågen. Han vill verkligen träffa mig igen. Men naturligtvis försvinner han. Han hör av sig en gång till och föreslår att ses men kan bara preciiiis juuuust den tiden jag inte kan. Hör av sig igen och säger att han tappat sin telefon. Och sedan hör han inte av sig.

Men här sitter jag och kastar sten i glashus. Mer om det en annan dag.