onsdag 8 november 2017

Pärlor för svin (jag har blivit en antihjälte)

Hej hej bloggen.

Jag är tillbaka. Jag är mitt vanliga smått neurotiska jag igen. Fast lite taskigare. Det mesta omkring mig är kaos, precis som vanligt. Men ändå bra ... om du förstår vad jag menar. Eller ... du kanske blir lite deppig och ledsen av att höra att det är kaos? Det blev S, min kortvarige pojkvän. Men vi tar det från början.

Vår första dejt var jag i chock, bokstavligt. Det var en vecka före mammas begravning och jag hade precis fått veta att A hade en flickvän. Vi hade fortfarande betänketid och mina inre system liksom kollapsade. Så jag satt där på Fotografiska och vräkte ur mig allt som var kaos till denne stackars främling, som hade skrivit på match.com att han sökte någon som inte hade en tung ryggsäck. Eftersom jag snarare var krossen (bagagehanteringen på Arlanda) så var det lite otippat att han skulle falla för mig. Men det gjorde han. Jag fick små rara stöttande mail där han skrev att han gärna ville ses. Vid det laget började jag komma ur chocken. Julen kom och gick och på nyårsafton stod det kristallklart för mig att jag var långt från redo för en relation. Jag tror att det finns mumier som är mer redo för en relation än jag var vid tillfället. Ärliga Hanna ville inte låta S gå in i det nya året med falska förhoppningar. Så jag skrev att han var en fin kille, men att jag inte var redo att ha en relation på Mycket Lång Tid. Typ Vänta inte på mig, sjas och ut på internet så träffar du någon bra ska du se. Gott nytt år liksom. Det var inte schysst. Och värre skulle det bli. S svarade att han blev ledsen. Jag skrev inte tillbaka.

I mars var jag fortfarande inte redo för en relation. Men jag var redo att börja dejta. Så jag skaffade Tinder och träffade pärlbandet av konstiga snubbar som jag redogjort för tidigare i bloggen. Jag tror att jag hade gått om mumierna i relationshänseende vid det laget, men det var inte så att jag nödvändigtvis letade efter nästa person att bli gammal med. S hörde av sig igen och skrev att han tänkt på mig, undrade om jag kanske ville ses. Även denna gång var mitt samlade budskap: Nixpix, detta kommer att ta Mycket Lång Tid. Vänta inte på mig.

Men i juni/juli hade mitt motstånd brutits ner en smula. Vid det laget hade jag ju träffat Partytrosorna, Maratonmannen och andra härliga personer som får mumier att kännas som ett attraktivt alternativ. Innan jag hann bryta mig in på Medelhavsmuseet och fråga chans på en sådan hörde S dock av sig igen. Han tänkte fortfarande på mig. Ville jag måhända ta en promenad? Jajamensan sade Hanna och gick på dejt nummer två med S. På ryggen bar jag min osynliga, ganska stora, känslomässiga ryggsäck.

Det var lätt att prata med S, lätt att vara mig själv. Jag kunde vräka ur mig icke-smickrande saker om kaoset inom och runt mig. Han lyssnade lugnt. Bottnade fint i alla känslor och verkade verkligen förstå mig. Bortsett från det faktum att han höll på att svettas ihjäl var det en trevlig, okomplicerad och uppiggande dejt. Jag var förvånad ... och lättad över att han inte försökte hångla upp mig mot ett träd eller ta min hand. Och jag var alltså tydlig med att jag inte kände mig redo för någon relation. Jag letade fortfarande inte efter någon att bli gammal med. Jag letade snarare efter en botten att ta spjärn från, en luftbubbla att följa till vattenytan. Jag letade efter en myrstack vid ett träd för att kunna ta ut riktningen och veta åt vilket håll norr ligger. Jag var med andra ord vilse i pannkakan. Och det var konstigt nog helt ok. Han ville vara med mig ändå.

Ville jag ses igen? Ja. Det ville jag.








Inga kommentarer:

Skicka en kommentar