Jag försökte hitta strategier för att det skulle fungera. Varje vecka som barnen var hos A var den vecka när jag hade chans att träffa S, att bottna i relationen och föra den framåt. Men det var även under de veckorna då jag hade möjligheten (och behovet) att jobba ikapp, få koll på träningen, träffa min pappa och min syster, umgås med vänner och jobba med den havererade brf-styrelsen.
S hade en annan situation, veckorna då vi kunde ses hade han tid. Tid för långa frukostar, sovmornar, promenader och utemiddagar. Det fanns redan från början en inbyggd obalans där. Jag sprang genom dagen för att hinna med en bråkdel av det som fanns på min inre lista. Jag sprang och när jag åkte till honom fast jag inte kände att jag hade tid ... då ville han kolla på sport på tv med mig. En gång zappade han mellan kanaler så att vi på en dryg timme såg en dokumentär om Boko Haram, en halv dokumentär om skönhetsingrepp, Aktuellt och sedan Tro, hopp och kärlek, dejtingprogrammet med präster.
Mitt intresse för att titta på dessa saker var, på en skala mellan 1 och 100, ganska exakt minus en miljon. Men sade jag det? Nix. Jag knorrade lite, men tittade snällt med honom. Inom mig skrev jag upp det på listan med Olikheter Som Är ett Problem.
Lustigt det där, att jag kände så starkt i början att jag verkligen kunde vara mig själv och så blev det ganska fort precis tvärtom. Men jag fungerar lite så. Lite som karaktären i Zelig. Jag anpassar mig automatiskt till vad jag tror att någon annan vill ha och förväntar sig. Vill jag ha mjölk i kaffet? Det spelar ingen roll. Vem frågar?
Veckorna när jag hade barnen hos mig hade vi kontakt via sms. Ungefär ett eller två om dagen. De följde samma mönster. Han kallade mig något fint i stil med "kära, käraste, underbara". Han skrev någon rad om jobbet, och kanske någon rad om vädret och avslutade med att han längtade efter mig. Jag skrev vanligen mer och längre. Om hur jag sovit, vad jag skulle göra, hur jag mådde. Men sedan kantrade det för mig en kväll.
S kom hem till mig och jag hade fått ett sent jobbmail om en sak som behövde vara klar redan morgonen efter. Det var rena turen att jag såg mailet, och jag blev stressad. Jag gnällde lite över detta och förklarade för S att jag behövde gå upp riktigt tidigt på morgonen för att hinna med. Vi såg på tv och gick och lade oss. Morgonen efter smög jag upp vid fem och jobbade en timme. Jag kände mig nöjd, på banan. Men när jag gick in till S för att väcka honom förklarade han för mig att han hade sovit JÄTTEDÅLIGT, faktiskt nästan inte alls. För han hade blivit så stressad av min situation. Nu kändes det som att någon hade klubbat honom i huvudet. Han visste inte alls hur han skulle kunna jobba under dagen. Han ville nog inte ses igen på kvällen för han behövde sova ikapp.
En vuxen person hade låtit honom gnälla och skakat av det på en gång. Men jag hade samma problem som han. Jag blev stressad av att han blev stressad. Och han blev stressad över att jag blev stressad. Helt klart början till slutet.
Någon kväll var jag låg i blodsocker. Jag skulle sluta på mitt gamla jobb och börja med något helt nytt, byta bana. Det blev en liten livskris och istället för att känna mig lycklig och stolt kände jag mig misslyckad, ledsen och skraj. S dök upp på min tröskel lyckligt leende och med en stor blombukett. Han tänkte att vi skulle fira. Jag var mer sugen på att grina. Han frågade hur jag mådde, mellan ett och tio. Fyra svarade jag och han liksom vissnade framför mina ögon. Åh, jag trodde att du skulle säga nio, sade han. Och när jag hade fått mat i mig och var på väg uppåt igen frågade jag hur han mådde. Jo, han hade mått bra fram tills han träffade mig och såg att jag var nere.
Sade jag början till slutet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar