Jag är inte bra på att slåss.
När jag var en liten och feg storasyster (nu är jag en stor och feg storasyster) önskade jag alltid att vi hade haft en riktig benknäckarbrorsa. En sådan där som ingen vågar mucka med och som skulle skydda oss. För jag vågade inte. Min taktik var kameleontens, att synas och störa så lite som möjligt. Det är nog ytterst få personer i världen som upplever mig som läskig. Men några finns det säkert. Kanske. Eller inte.
Jag har gjort några försök att tuffa till mig genom åren. En gång gick jag på provlektion i ki-aikido. Jag minns att man skulle lära sig falla. I en övning var vi indelade två och två och den ene av oss skulle böja den andres arm, samtidigt som denne andre person skulle visualisera att det gick en stålbalk genom armen så att den helt enkelt var omöjlig att böja. Jag tyckte att det var en enorm skillnad mellan när jag visualiserade balken och när jag lät bli. Inspirerad köpte jag ett årskort. Jag visualiserade att jag skulle bli en kvinnlig motsvarighet till Karate kid. Och sedan gick jag aldrig mer dit. Det blev liksom inte av.
Helt klart mitt livs dyraste träningslektion.
Eller kanske är det en annan aktivitet som kvalar in som vinnare i den sorgliga tävlingen ... nämligen när jag anmälde mig till en kurs i feministiskt självförsvar i en Söderförort. Vi var ett gäng tjejer/kvinnor/tanter (jag tillhörde den förstnämnda kategorin). Instruktörerna var två stentuffa tjejer. Jag tyckte det var fantastiskt bra de första gångerna, men sedan gjorde vi en övning som liksom suddade ut den positiva känslan. Övningen var utformad så att en av oss skulle vara offer och försöka hålla sig kvar på samma fläck. Fem andra skulle hjälpas åt att släpa offret över golvet, från ett hörn till väggen i andra änden. Offret skulle inte slåss men kämpa emot som om det gällde livet. Där och då gick jag verkligen in i rollen som offer och tänkte att nu jävlar skulle jag göra motstånd. Så när fem rara tjejer tog tag i mig och började slita och dra högg jag tag i elementet vid väggen och sedan sög jag mig fast för glatta livet. Jag visade prov på en alldeles enastående förmåga att hålla fast mig i ett element, men fem personer är ändå fem personer. Och mitt i det hela knakade det till rejält i ländryggen. Offret släppte taget och släpades till väggen.
När jag var en liten och feg storasyster (nu är jag en stor och feg storasyster) önskade jag alltid att vi hade haft en riktig benknäckarbrorsa. En sådan där som ingen vågar mucka med och som skulle skydda oss. För jag vågade inte. Min taktik var kameleontens, att synas och störa så lite som möjligt. Det är nog ytterst få personer i världen som upplever mig som läskig. Men några finns det säkert. Kanske. Eller inte.
Jag har gjort några försök att tuffa till mig genom åren. En gång gick jag på provlektion i ki-aikido. Jag minns att man skulle lära sig falla. I en övning var vi indelade två och två och den ene av oss skulle böja den andres arm, samtidigt som denne andre person skulle visualisera att det gick en stålbalk genom armen så att den helt enkelt var omöjlig att böja. Jag tyckte att det var en enorm skillnad mellan när jag visualiserade balken och när jag lät bli. Inspirerad köpte jag ett årskort. Jag visualiserade att jag skulle bli en kvinnlig motsvarighet till Karate kid. Och sedan gick jag aldrig mer dit. Det blev liksom inte av.
Helt klart mitt livs dyraste träningslektion.
Eller kanske är det en annan aktivitet som kvalar in som vinnare i den sorgliga tävlingen ... nämligen när jag anmälde mig till en kurs i feministiskt självförsvar i en Söderförort. Vi var ett gäng tjejer/kvinnor/tanter (jag tillhörde den förstnämnda kategorin). Instruktörerna var två stentuffa tjejer. Jag tyckte det var fantastiskt bra de första gångerna, men sedan gjorde vi en övning som liksom suddade ut den positiva känslan. Övningen var utformad så att en av oss skulle vara offer och försöka hålla sig kvar på samma fläck. Fem andra skulle hjälpas åt att släpa offret över golvet, från ett hörn till väggen i andra änden. Offret skulle inte slåss men kämpa emot som om det gällde livet. Där och då gick jag verkligen in i rollen som offer och tänkte att nu jävlar skulle jag göra motstånd. Så när fem rara tjejer tog tag i mig och började slita och dra högg jag tag i elementet vid väggen och sedan sög jag mig fast för glatta livet. Jag visade prov på en alldeles enastående förmåga att hålla fast mig i ett element, men fem personer är ändå fem personer. Och mitt i det hela knakade det till rejält i ländryggen. Offret släppte taget och släpades till väggen.
Precis efter övningen (jag tror att sens moralen var att vi kan mer än vi tror) var alla, inklusive jag själv, djupt imponerade av min förmåga till aktivt passivt motstånd. En ökande molvärk i ryggen lade sordin på den inre stämningen. Det bidde ett diskbråck. Jag försökte utnyttja det faktum att jag i tio års tid haft en olycksfallsförsäkring, men försäkringsbolaget ansåg att min rygg var så kass från början att det strikt talat inte var en olycka. Morr. Jag ringde till kursen och meddelade att jag hade fått diskbråck av offerövningen och ville hoppa av. Tjejen tyckte det var jättetråkigt. Att jag ville hoppa av alltså. Men du, förslog hon, vi har ju kurser även för funktionsnedsatta och rullstolsburna. Vi kan ju anpassa kursen till dig. Är det någon som blir förvånad om jag säger att jag inte nappade på erbjudandet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar