lördag 15 juli 2017

När saker är vad de heter

Det sägs att man inte ska ta saker så bokstavligt, men jag kan utan ansträngning erinra mig tre tillfällen då kosmos försökte ge mig en fin vink genom benämning. Du är vad du heter. Typ.

Det första tillfället var när jag och A spontanköpte vår första gemensamma lägenhet. Det var en skitfin, relativt nybyggd vindslägenhet i Vasastan. Terrass, öppen spis, inga synliga takbjälkar. Begränsade förvaringsmöjligheter, men vad gjorde väl det? Ljuva köksö, vackra golv, charmiga spiraltrappa! Till och med tvättpelaren fick min andhämtning att bli snabbare. A föll särskilt för att lägenheten hade vattendriven golvvärme, inga fula element i sikte.

Vi köpte lägenheten runt midsommar och ville ha ett sent inflyttningsdatum för att hinna sälja våra lägenheter. Helt ok för säljarna, inflyttningsdatum blev först den 1 oktober. Vid kontraktsskrivningen började jag fundera lite på varför säljarna sålde. Diskreta frågor ställdes. De hade inte köpt något nytt, de verkade inte var på väg att separera och de hade ju bara bott i lägenheten 1,5 år. Vi fick veta att garantibesiktning skulle göras och att lägenheten hade byggts av Båge Bygg AB. Jag och A skämtade lite om byggbolagets namn sinsemellan. Båge Bygg, liksom.

Den 1 oktober fick vi nycklar. Vi fick veta att garantibesiktningen hade gjorts. Var det några problem, undrade jag, något värt att veta? Nej, fnissfniss, det var en låda i Poggenpohlköket som inte stängde sig automatiskt och ljudlöst. Det kunde man leva med, tyckte jag, fnissfniss. Och vart skulle säljarna ta vägen? Tydligen till en vindsvåning i närheten. Jag funderade på vad haken var. Varför flytta efter hyfsat kort tid till en likvärdig lägenhet i ungefär samma område?

Svaret kom efter en vecka, när det började bli aningens kyligt. Då slog vi på golvvärmen och upptäckte att vi hade flyttat in i en popcornmaskin. Golvet knäppte. Dygnet runt. På ett oregelbundet sätt och lagom högt för att man inte skulle kunna tänka på något annat när det var dags att försöka sova. Därtill var det spänningar i takfönstren i sovrummet; med jämna mellanrum small det till som av ett pistolskott i fönstren. Varje gång flög vi en halvmeter upp i luften. Jävla Båge Bygg. Jävla säljare.

Vi köpte inspelningsutrustning, läste protokoll, anlitade en advokat, bråkade med säljarna, bråkade med Båge Bygg, bråkade med styrelsen. Firman som tillverkat fönstren bytte ut dem utan kostnad. Golvvärmen blev på en ok ljudnivå efter ett oändligt antal brev, telefonsamtal och möten som resulterade i en justering av varmvattenledningarna centralt. Jag skulle gissa att den tid vi lade ner på allt detta det första året översteg antal sovtimmar, åtminstone för ljudkänslige A. Helt klart en användbar tortyrmetod för stekare och hipsters. Och även om lägenheten blev bra var den förknippad med (lyx)problem för oss. Vi tokflippade för minsta lilla ljud. Sedan blev jag gravid igen och det fanns inte en chans i helvete att det skulle gå in en tillräckligt stor vagn i hissen. Så vi flyttade. Till hus.

Fler exempel. En av de första middagarna med A efter att vi hade blivit föräldrar var på restaurangen Döden i grytan. Det hade kanske funkat, om vi hade beställt något annat än Djävulskyckling. Sagda kyckling skulle vara en diaboliskt starkt kryddad kyckling tillagad i något slags ugn och ihoppressad mellan två tegelstenar. Och DET hade kanske funkat om jag hade varit en person som klarar stark mat. Eller en person som inte är så förbannat hungrig jämt. För det var bara precis, precis närmast benen som Djävulskycklingen gick att äta enligt mig. Och jag åt som vanligt som att det inte fanns någon morgondag. Några timmar sedan var matförgiftningen ett högst påtagligt faktum. Jag och toastolen tillbringade en het natt tillsammans.

När jag hade tillfrisknat och ringde till restaurangen gjorde de mycket klart för mig att jag var en charlatan och bluffmakare som omöjligt kunde ha blivit matförgiftad av deras mat. Jag måste ha ätit något annat. Det var säkert min lunch som hade gjort mig sjuk, vad hade jag ätit till lunch? Jag lyckades dock låta så aggressiv att de till slut gick med på att kompensera mig. Med ett presentkort på 500 kr för middag på Döden i Grytan. Suck.

Men när vi skulle köpa hus hade jag faktiskt lärt mig läxan. För vi köpte inte renoveringsobjektet på Bågvägen. Ett charmigt, genomslitet hus med minimal trädgård som hade svinhögt radonvärde i källaren och sättningar som tydde på att halva huset var på väg att bryta sig loss och glida ner till Ålstensängen. När jag påtalade det sistnämnda för mäklaren sade hon ytterst drygt att om jag inte förstod charmen med sådana här hus kanske jag inte var rätt köpare. Jag kände mig förbluffad när villan såldes för tre miljoner mer än utropspriset. Och sjukt nöjd varje gång jag passerade huset därefter, för renoveringen tog flera år.

Så vill jag uppmuntra er att ta saker mer bokstavligt? Nja. Ni ska nog inte ha så stora förväntningar på ett paket "fryst kyckling lever". Men ett tips från coachen är att inte spela Highway to hell på bröllop. Den låt som spelades i samband med mitt bröllop var för övrigt "Här kommer Pippi Långstrump".

Och se hur det gick.


fredag 14 juli 2017

Lost in translation (Bromma och jag)

Det finns många kristallglas i Bromma, men inte så många sprickor i kristallen. Åtminstone inte på ytan.

Jag minns första gången jag åkte spårvagn. En knarrig tant skrev en inköpslista med darrande hand. Jag undrar vad hon skriver, tänkte jag. Vad ska hon handla? Mjölk, bröd? Jag sträckte lite på halsen. På lappen stod parmaskinka och melon med spretiga bokstäverVälkommen till Bromma.

Släkten följa släktens gång här. Hit återvänder man som vuxen. Då har man legitimitet. Om man bara flyttar dit för de bra skolorna, de goda kommunikationerna, de fina husen och för att man till äventyrs har råd ... så får man jobba för att bli en del av området.

Jag hade dåliga förutsättningar redan från början. Inga band till Bromma, utom att Doktor Jekyll och Mr Hyde kom därifrån, men det kan man ju inte säga. "Jo, för X år sedan var jag tillsammans med en kille som var uppvuxen i Bromma. Han blev galen". Till och med jag fattade att det inte skulle flyga.

Min ansiktsblindhet var ett betydande handikapp i det sociala livet. Varken på spårvagnen eller i den lokala mataffären hade jag någon som helst koll på om jag hade träffat folk förut. Jag har svårt för namn också. Jag tillbringade en kvart med att prata med en granne och nämnde hennes man Brian ett antal gånger. Hon rättade mig inte. Han hette något HELT annat (Kevin? Michael? Eric?). Jag undrar fortfarande vad hon trodde att jag pratade om.

Ni hör ju. Och jag är lika dålig på att mingla som att flirta, eventuellt sämre. Kallprat ger mig mild panik. Spelar det någon roll hur många barn folk har och i vilka skolor och klasser de går? Hur länge och detaljerat går det att prata om var folk bor och bott och hur de ska renovera? När någon frågar hur jag mår vet jag att jag inte kan svara ärligt, för ingen är intresserad. Och jag orkar inte heller spela med.

Trots att vi bodde där tio år lyckades jag inte skaffa så många vänner. Det tog ett och ett halvt år innan någon bjöd hem mig på "tjejkväll". Den kvällen åt jag för mycket ost, drack för mycket vin och pratade i otakt med alla andra. Det kändes som om jag talade genom en förvrängningstratt.

Visst finns det guldklimpar. Små oaser i stenöken. Luftfickor i ett sjunket skepp. Kloka, starka, generösa vänner som gillar mig för den jag är och personer i utkanten som verkar vara sådana jag skulle kunna bli bra vän med. Men alla utom jag verkar smälta in, alla verkar ha och ta självklar plats.

Jag blir så liten i Bromma.

En gång när vi åkte genom ett villaområde i Spånga sade A spontant att han tyckte att det var så skönt att bo i Bromma. Där hade alla det så bra ställt att ingen behövde tävla med någon annan. Det var så avslappnat. Han skämtade inte. Vi hade uppenbart helt olika verklighetsuppfattning. För jag såg tävling och konkurrens överallt.

När vi var rätt så nyinflyttade fanns några mammor som verkligen inte tyckte om mig. Jag måste ha sagt eller gjort konstiga saker första gången jag träffade dem. För när jag var själv med barnen hälsade de knappt, de pratade aldrig med mig. Men när de träffade A fick han kramar och leenden. Och det värsta var att han inte trodde mig när jag berättade det. Han litade hellre på sitt förträffliga omdöme och deras leenden än att se sprickorna i kristallen.

Jag vet ju att djupen finns där, inom människorna. Men jag kommer aldrig nå dem. I de fåtal fall jag klickar med någon är det just personer som vågar visa att deras liv inte är perfekta. Och som inte ser mig som en clown.

Ännu ett spårvagnsminne: En morgon klev en man i 40-årsåldern på vid Smedslätten. Snygg, vanliga kläder, men med en tatuering på halsen. Tanken Du bor inte här dök upp, som att Brommas kollektiva själ ekade i mitt huvud. Konduktören gick fram för att kontrollera hans biljett och mannen sade - Ursäkta, men går det här tåget till Alvik?

Det här är helt sjukt, tänkte jag. Och tänker, än i dag.

torsdag 13 juli 2017

Semesterglamour sökes (Jag ger sopstrejken ett ansikte)

Jag och barnen är långt ute i Ålands skärgård, på en ö som primärt innehåller klippor, enar, utedass, fantomentidningar, sorkar, fästingar och ormar. Saker som saknas är el, uppvärmning och sötvatten. Det sistnämnda hämtas på grannön och vattnet från den brunnen är brunt. Eftersom mina barn är totalt kräsmagade och min dotter har ett luktsinne som kan mäta sig med en genomsnittlig hundras tar vi med oss vatten. Jag tar en för laget och dricker mest kaffe från brunnsvattnet och vin.

Vi åker naturligtvis inte dit själva utan har sällskap av en kusin och dennes mkt, mkt rara föräldrar. Jag och barnen skäms bort med goda grillmiddagar, mysiga fikor och sociala aktiviteter såsom kortspel, roddturer och spiggfångst.

Jag tänker att jag inte behöver solskydd, borde jag inte ha jobbat upp lite färg tidigare under semestern? Smink är onödigt. Hårtvätt är omöjligt. Hygienen sköts med Östersjövatten.

Slutresultat? När det är dags att åka hem fem dagar senare har jag en tomteröd solanfrätt nästipp, fett saltvattenhår och svagt svettdoftande, något fläckiga kläder (jo, jag hade med ombyten men det hjälpte inte). Tjejen i taxfreekassan börjar åtminstone inte gapskratta när jag köper parfymen Bombshell på Viking-färjan. Jag tar det som ett gott tecken. Å andra sidan köper hundraåringen framför mig i kön typ åtta kilo lakrits, så jag antar att personal på färjor har slutat reflektera över något. De försöker nog bara överleva tills skiftet är slut.

Att duscha hemma i en vanlig varm dusch är som en present från himlen. Nu jäklar ska jag återinföra lite glamour i mitt liv. Jag ska magiskt förvandlas till den där normalviktiga, härliga personen med glansigt hår, snygga kläder och glittrande ögon. Det är ju typ fyra veckor till mina vänners bröllop och jag har inte direkt rört mig år rätt håll på tränings- och hälsofronten denna sommar.

Jag övertygar mig själv om att jag redan nu är den personen. Gwyneth Paltrow i Fatsuit ungefär.

Det håller ungefär 45 minuter. Sedan kommer ett meddelande från en styrelseledamot i brf-föreningen om att soprummet är överfullt på grund av sopstrejken. Gissa vem som är med i styrelsen? Så klart jag!

Den som vill veta exakt hur skört samhällskontraktet är behöver bara ta en tur förbi en återvinningsstation. Det räcker att en enda person beter sig en idiot och placerar en soffa/eltandborste/hög med batterier på en icke-lämplig plats för att folk ska haka på och bete sig precis som den första idioten.

Soprummet i min brf-förening är sannerligen ett gott exempel på detta. Vi har fyra sopkärl för hushållssopor och en stor låda för grovsopor. Även under normala omständigheter är det en skrämmande stor andel boende som envisas med att slänga hushållssoporna i den närmaste behållaren, även om den är full och de andra är tomma. Nu är detta inte ett problem. Samtliga behållare är nämligen överfulla. Det är typ buffébord för råttor.

Om jag inte hade tillbringat de senaste dygnen med att gradvis förvandlas till motsvarigheten till en hushållssopa så skulle jag möjligen sorterat soprummet under kategorin NAP - någon annans problem. Nu känns det som att det är mitt problem, mitt ansvar, min plikt! Resolut stegar jag in på Ö&B och inköper svarta sopsäckar och 100 engångshandskar. Ni vet sådana handskar som får händerna att se pudrade ut och skapar en härlig kondomlukt som inte går att tvätta bort.

Sedan googlar jag på sopstrejken och letar mig fram till info från Stockholms stad. AHA! Det ska finnas containers uppställda på olika ställen.

Medan barnen spelar tv-spel står jag i soprummet och öser metodiskt ner soppåsar i sopsäckar. Folk ÄR idioter. Jag inser att jag börjar förvandlas till karaktären Ove i Backmans bok, men det kan inte hjälpas. Den här föreningen förtjänar inte behållare för grovsopor skriver jag till de övriga i styrelsen. Och sedan tar jag en sopsäck över axeln och ger mig iväg.

För att komma till den närmaste containern för hushållssopor måste jag passera två glammiga restauranger, den ena med uteservering. Jag gör mitt bästa för att se oberörd ut när jag gör recognoseringsvarvet. Tralala, här är jag med kontroll över läget. Men jag undrar om jag blir snackisen på deras semesterhäng alternativt aw.

Är jag en seriemördare? Plasthandskarna och den svarta sopsäcken tyder på det. Är det inspelning av en dokusåpa där rödnästa, överviktiga personer med för korta tröjor förnedras på olika sätt? Är det en hemlös tant? En inverterad tomte? Nope. Det är yours truly, som diskret försöker passera så obemärkt och okommenterat som möjligt. Sex gånger på en kvart. Det sista varvet har jag varit övermodig och tagit tre säckar som är för tunga. Jag är livrädd att de ska gå sönder precis när jag passerar alla coola personer med rosévin, tapas och espressoglas.

Och när jag kommer hem slår det mig: Herregud! Tänk om någon av dem är aktiv på Tinder och är begåvad med en bra känsla för ansikten? Jag vill gärna tro att jag i vanliga är mer lik min profilbild än den svettiga, flämtande tomten med sopsäckar. Snacka om vänsterswipe!

Summering av dagen på en skala 1-10:
noll glamourpoäng
nio En man som heter Ove-poäng
en miljard duktig idiot-poäng.

Det finns utrymme för förbättring.



onsdag 12 juli 2017

Finmiddagen (kategorin lyxproblem)

Min första födelsedagspresent till A var en överraskningsmiddag på restaurang Lux, där vi åt avsmakningsmeny. Det var så gott och mysigt och trevligt och härligt och roligt att vara där med A och vi var liksom in i märgen kära i varandra. Succén upprepades efter några år med middag på Esperanto. En magisk sjutimmarsmiddag som vi rumlade hem till barnvakten från; fulla som ägg och mätta som tjockpannkakor.

När jag började ett nytt jobb köpte A en fin kostym till mig, en Tigerkostym. Det kändes (och var) så galet lyxigt att få en sådan present. Byxbenen var aningens långa men säljaren förklarade att för en mindre summa kunde jag få dem uppsydda. A tyckte det var en strålande idé. Jag hämtade ut kostymen någon vecka senare, men sedan blev den hängande i garderoben. Länge. För mitt jobb krävde liksom inte fina kläder.

Efter ungefär tio månader var det emellertid dags för kostymen att luftas för då var det dags för ännu en ljuv avsmakningsmeny, denna gång på det omtalade Frantzén. Vi hade hört att deras mat och dryck fick Esperanto att kännas som en rågkuse med hushållsost i jämförelse. Definitivt kostymdags!

Strax före klockan fem på Dagen F slingrar jag in på jobbtoan med sminksaker och min Tigerkostym under armen. Målet är att A ska minnas hur toksnygg och underbar han tyckte att jag var på den gamla goda Luxtiden. Belysningen på jobbtoan är inte direkt optimal, men hur fel kan det bli?

Tämligen omgående konstaterar jag att kavajen sitter bra men byxorna är verkligen ingen höjdare. Mycket kan hända på tio månader med en rumpa och mage och något har uppenbarligen hänt. Ännu mer irriterande är att byxorna fortfarande är för långa. Och inte alls så snyggt uppsydda, man ser tråden på flera ställen. Och i midjan syns faktiskt vanlig resår insydd på två ställen. Jävla Tiger!

Jag känner mig alltså inte jätteläcker när jag möter A i Gamla stan.

Någon minut för sent tågar vi in i restaurangen. Vi ska tydligen sitta i ett rum med tre bord och de övriga har redan kommit. Det är så tyst därinne. Ingen musik. Det känns som de två andra bordssällskapen kommer direkt från Mimföreningens riksmöte och har svårt att hitta orden. Och själv har jag närmast tunghäfta. Allt jag säger kommer att snappas upp av tio öronpar, och den som är minst intresserad av det jag har att säga är möjligen A.  

Sedan börjar showen. 

Vår servitör glider in och ordnar med vatten och vin vid ett av de andra borden. Han berättar att menyn är hemlig men kommer att uppenbaras under kvällen. Och sedan glider han ut. Fem sekunder senare glider han in igen och kör samma grej igen för bordet bredvid. Och när han glider in den tredje gången är det för mig och A han berättar. Vi är det sista bordet i loopen. Vi får uppleva allt tre gånger. Third time is the charm? Kanske inte i dessa sammanhang.

Vi blir serverade en väldoftande, varm liten limpa och servitören berättar att just det brödet, just det exemplaret började jäsa igår, just för oss. Jag tror att den effekt han eftersträvar är att vi ska känna oss unika och utvalda och att vi ska få en chock av hur välplanerat och detaljerat allt är. Det får motsatt effekt för mig. En liten sarkastisk röst gör entré i mitt bakhuvud. Tror han vi är fem år? Ska vi tro att bagaren/kocken bryr sig ett skit om att det är just H och A som sitter vid detta bord just nu? Tänk om brödet blivit förväxlat? Vi kanske fått limpan som egentligen är bakad just för mimsällskapet vid bord Två? Men gott är det, det ska erkännas.

Några minuter senare kommer servitören in bärandes på ett slags skål med en handduk på. Bord Ett får veta att de ska få äta just detta innehåll i just denna skål om några minuter, dock lätt halstrad. Bord Två får samma information en stund senare och jag tycker att skål och handduk är snarlika, för att inte säga identiska. Inget av borden har dock reagerat märkbart på informationen eller innehållet. Därför blir jag lite perplex när servitören i nästa vända sliter av handduken just för oss. I skålen ligger två havskräftor. De är i högsta grad levande. Jag kanske projicerar en smula, men de ser galet deprimerade ut. WTF? Vad blir nästa rätt, ett hästhuvud på ett fat med beskrivning av hur vi ska äta dess tunga? Jag är en hycklande storstadstjej som inte vill umgås med maten innan jag äter upp den. En av havskräftorna tittar sorgset på mig. Förlåt, tänker jag. 

Efter detta trauma blir vi serverade en tomatconsommé gjord på 44 sorters tomater. Tomater som handplockats i gryningen i en av de trädgårdar i Sverige som restaurangen har ett detaljerat avtal med. Jag tittar ner i en skål stor som en äggkopp och ser tre tomatkärnor flyta på ytan. Det smakar blaskigt, lite salt. Definitivt 44 tomater. Inte 27 eller 35 eller 18. Perfekt balans, verkligen. 

Nästa rätt är pilgrimsmussla. Vi får veta att musslorna har flugits hit i specialförpackningar i ett jetplan (← japp). Är det så här snuskigt rika personer lever? Är deras getost typ från namngivna bergsgetter från Himalaya, handmjölkade av speciella sherpas? Så galet onödigt, upphaussat och meningslöst.

Så där fortsätter kvällen. Den som pratar mest är helt klart servitören (han säger ju iofs allt tre gånger). Små portioner med konstig mat. Jag försöker dricka mitt vin fort, men det fylls liksom inte på. 

Och det är inte ens gott. Saffransglassen till efterrätt smakar fisksoppa. Dessförinnan äter vi något pölsaliknande från pilgrimsmusslans leversäck (?) och något lätthalstrat kött (ingen höjdare direkt väser mannen vid bord Två).

När vi går därifrån är jag varken mätt eller full. Något av detta vill man ju vara efter en svindyr middag. Jag föreslår för A att vi ska suga en burgare på Donken på vägen hem, men han nappar inte på förslaget. 

Någon vecka därefter hittar jag mina kostymbyxor, prydligt hängande i garderoben. Stor förvirring. Jag letar runt en stund i klädhögarna på min sida av sängen och hittar byxorna från finmiddagen. Ah. Det är tydligen ett par svarta Gantbyxor. Närmare bestämt min makes Gantbyxor. Det är han som sytt in resårbandet i midjan och lagt upp sina byxor för hand. Jag är mållös. Det är även den sarkastiska rösten inom mig. Och A blir inte så väldigt road när jag berättar. Möjligen är det rätt avtändande att jag bar hans byxor under finmiddagen. 

Vi besökte faktiskt Frantzén ytterligare en gång, några år därefter. Den middagen var allt den första inte var; jag hade mina egna byxor, musik spelades, maten var underbart god och vacker. Men jag och A hade inte så mycket att tala om. Det syntes inte ett spår av servitören. Jag hoppas att han arbetar med något som mer passar hans energi och kompetens. Typ med att gestalta Bernie på något härligt Vinghotell i varmt klimat.

Nu är en annan tid, ett annat liv och mina Tigerbyxor hänger i en garderob i min lägenhet. Någon dag, när jag uppnått en mer glädjande metabolisk ålder, ska jag kemtvätta dem och sedan bära dem med värdighet. Wish me luck ...

tisdag 11 juli 2017

Hanna är kattvakt (inget för känsliga läsare)

Nu måste det snart vara slut på äckliga och pinsamma historier, tänker ni. Ack så fel ni har. Här kommer en om den första och sista gången jag var kattvakt till min vän O:s katt.

För det första vill jag betona att detta är preskriberat. Det hände för mer än tjugo år sedan. För det andra vill jag understryka att jag har vidtagit en del säkerhetsåtgärder som en konsekvens av det som hände den aktuella helgen, och på så sätt garanterat att inget av det kommer att ske igen. För det tredje ... eh. Jag kommer inte på något.

Jag och min pojkvän Doktor Jekyll (han har ännu inte uppvisat sin Mr Hyde-personlighet) ska alltså vara kattvakter åt en av mina vänner. I utbyte får vi låna hennes lägenhet i Traneberg. Eftersom jag bor i Bredäng och Doktor Jekyll bor hemma hos sina föräldrar i Bromma är detta kort sagt underbart.

Jag har fått nycklar och instruktioner av min väninna. Hennes söta, respektingivande och svårflirtade katt får vara ute om han vill. Han brukar jama när han vill in så det är bra om vi har ett fönster på glänt. Jajamensan.

Det har inte gått många timmar innan jag och Doktor Jekyll bestämmer oss för att ta en eldig, filmisk dusch (tänk inte Psycho utan mer Fifty Shades här). Vi kommer av oss lite när vi lyckas riva ner duschdraperiet med stång och allt. Och tydligen har vi haft sönder något för trots febrila försök får vi inte upp det igen. Jag har pajat hennes duschdraperi. Det känns jobbigt.

Under resten av kvällen flyter allt på bra. Jag har köpt massor av räkor för att smöra in mig hos katten, som dock föredrar att vara utomhus. Vi äter räkorna. Vi bryr oss inte om att plocka så noga i ordning efter oss. Att få ner merparten av räkskalen i soppåsen räcker. Lite disk kan man väl ta under morgondagen? Helgen är lång!

Den lördagen lär jag mig att man måste slänga skal från räkor på en gång när det är varmt. På morgonen vaknar vi upp till stanken av skämda, läckande räkskal. Det har runnit räksaft genom ett litet hål i soppåsen, så en grågrön stinkande pöl täcker stora delar av sopskåpets botten. Jag städar utav bara helvete, men lukten sitter kvar. Katten håller sig borta. Doktor Jekyll läser någon bok. Ok, jag har impregnerat min kompis kök med räkskal. Det känns ... jobbigt. Väldigt jobbigt.

Söndag eftermiddag konstaterar jag att det var väldigt länge sedan katten syntes till. Den där katten som det är tänkt att vi ska passa och mata och ta hand om. Jag släpar med Doktor Jekyll på en räddningsexpedition. Jag ropar, viftar med kattmat och ger ifrån mig kattläten i någon timme. Går hem och ser om katten dykt upp där. Och sedan upprepas proceduren.

Någon gång på seneftermidagen är vi hemma igen. Jag har accelererande ångest. Som lägenhetslånande kattvakt har jag sabbat duschstången, inrett köket med räkskal och slarvat bort den högt älskade katten. Nu känns det riktigt skitjobbigt. Och apropå det: Stressmagen ballar ut. Här behövs det inga torkade aprikoser, det krävs en toalett. Nu. Men vem har barrikaderat sig inne på toa med en tjock jävla bok? Jodå, Doktor Jekyll. Och han låter mig förstå att han inte är redo att lämna toan på ett tag. Alls.

Vad skulle ni ha gjort? Huggit er in genom dörren med en kökskniv? Sprungit till skogs? Dött? Jag kan tala om vad jag gjorde.

Jag bajsade i min kompis köksvask.

Innan ni överväger att aldrig någonsin umgås med mig igen vill jag betona två saker. 1. Jag har aldrig någonsin efter detta bajsat i någons vask. I dag skulle jag utan tvekan ha valt att springa till skogs eller dö framför att sätta mig en vask. 2. Och min kompis vask, kök och avloppssystem rengjordes nästföljande nittio minuter med de starkaste rengöringsmedel huset kunde uppbringa. En kirurg hade kunnat utföra en operation i vasken när jag var klar. Men jag förstår om ni är en smula skeptiska. Och faktum kvarstår. Jag bajsade i vasken.

Så vad hände sedan? Well. Doktor Jekyll kom ut efter hundra år. Han märkte inte ett dugg. Han trodde att rengöringshysterin hade med räkskalen att göra.

Min kompis hittade sin katt efter tre ångestladdade dygn. Den satt högt uppe i ett träd och jamade hjärtskärande på henne. Jag skämdes så mycket att jag hade svårt att se henne i ögonen de kommande veckorna i skolan.

Och varje någon gång slänger sig med ordspråket "Det löser sig, sade kärringen och sket i vasken" så slår det an en särskild sträng inom mig. Jag tänker att den som myntade ordspråket måste ha haft IBS. Och en jävligt jobbig helg.




tisdag 4 juli 2017

Julklapparna (kategorin lyxproblem)

Några veckor innan den sista julen jag och A var tillsammans berättade han att han hade köpt två julklappar till mig. Det här var en chockerande nyhet. Vi hade inte köpt julklappar till varandra de senaste åren. A hatar att köpa presenter när det förväntas. Jag har kvar kort från saker som inte blivit av, weekendresor och körlektioner. En födelsedag fick jag ett vitt påslakanset. En jul fick jag en kudde och ett par herrhandskar. Och detta kunde varvas med helt sanslöst romantiska och fina presenter när det inte förväntades.

I början när vi var tillsammans ordnade jag romantiska små presenter till honom ständigt och jämt. När han reste bort med jobbet fick han något litet för varje dag han var borta. Favoritgodiset, solskydd för läpparna, en rebus, korsord. Saker han gillade. En gång när jag reste bort hade han lagt ner en konservburk med minimajs i min skittunga väska utan hjul. Det kändes som att vi såg olika på det där.

Så när A sade två veckor innan jul att han köpt två saker till mig, fick jag upp förväntningarna. Det måste vara något riktigt bra, något han tänkt ut eller snubblat över. En resa? Ett smycke? En Vitamix? Jag måste köpa något till honom, något superbra!

A älskar mat och goda viner så jag ordnade till slut två matlagningskurser i Restaurangakademins regi; en kurs i japansk mat med en kock på Esperanto, och en såskurs. Jag fixade barnvakt så att vi skulle kunna gå dit tillsammans. Och jag köpte fina sushifat och en tjusig måttsats som jag slog in tillsammans med korten.

På julaftons morgon öppnade vi våra paket. Jag öppnade mitt första, ett mjukt. Inuti låg åtta par svarta strumpor. "Så du slutar stjäla mina strumpor" sade A. I det andra paketet låg ett presentkort till att se Fantomen på Operan på Cirkus, på första raden. Jag tittade på datumet. Den 16 december nästa år. Kul. Det var ju bara 358 dagar dit.

Men jag hann inte bli besviken. Sonen hade bara fått en present, en dator. Dottern hade fått två. Jag vet inte hur vi tänkte där. Således bröt sonen ihop för att han fått färre presenter än alla andra. Och sedan bröt dottern ihop för att hennes bror hade fått en dyrare present än hon.

Det blev en bra jul ändå. Den sista med A. Och den sista julen mamma levde. Så skönt att man inte vet allt i förväg.


måndag 3 juli 2017

En sedelärande ... (del 3 - inget för känsliga läsare)

Ok. Som ni märker har det krävts tre blogginlägg för att närma sig denna lätt traumatiska händelse, men nu är tiden mogen för slutklämmen.

Så ... jag står på något jämrans fält med hela min klass, en kvarts promenad från busshelvetet som för övrigt åkt iväg för att möta upp oss om några timmar i en annan del av Norrlandsidyllen. En stund tidigare har jag vräkt i mig en betydande mängd torkade aprikoser. Det kan i detta sammanhang tilläggas att jag även i vanliga fall har en så kallad stressmage, en IBS-mage, en mage som aldrig någonsin har varit i behov av inmundigande av något slags laxerande medel.

Vi står där på fältet och glor på runda stenar och läraren säger något. Mitt fokus är någon annanstans. Jag är uppfylld av känslan att jag börjar bli i stort, närmast akut, behov av en toalett. Detta behov ökar på en logaritmisk skala för varje minut som går. Jag står i shorts och t-shirt, utan packning, på ett fält med hela min klass och undrar hur jag ska överleva detta med något slags värdighet i behåll. Mild panik växer till vild panik. Utåt sett ser jag nog ut som vanligt, möjligen med lätt stirrande blick. Inom mig vrålar hjärnan Mayday, mayyyydaaaaaayyy medan jag kniper för glatta livet.

Vi rör oss sakta från fältet. Men för en gångs skull galopperar inte resten av klassen iväg på älgben, för en gångs skull är jag i täten. För jag är väldigt, väldigt motiverad att hitta något slags utedass.

Och tro det eller ej. Långt bort på ett nytt jämrans fält står ett utedass. Som en rödmålad hägring. Jag springer. Jag springer som jagad av en miljard demoner medan jag ber en bön om att det inte ska vara låst eller upptaget. För det är helt klart fråga om sekunder innan katastrofen är ett faktum.

Det är inte låst. Jag kastar mig in, slänger mig på toahålet och hinner nästan. Operative word är nästan. Mina trosor är körda, men shortsen har klarat sig. Jag ber en reserverad tackbön. Det kunde ha varit värre, mycket värre. Det är typ mayhem i utedassets hål. Jag sträcker mig efter toapappret.

Det finns inget toapapper.

Efter en kort stunds letande konstaterar jag att det närmaste toapapper man kommer är ett flugpapper i fönstret. Femtioelva döda flugor hänger i klisterremsan. Jag önskar för ett ögonblick att jag kunde byta plats med någon av dem.

När jag lämnar utedasset fem långa minuter senare har jag inga trosor. Och inte heller några strumpor.

Jag önskar att jag kunde rapportera att resten av utflykten var hyfsat sansad. Men det var den inte. Ungefär var tredje minut var jag tvungen att kasta mig in i något buskage och gödsla det norrländska naturreservatet. Jag torkade mig med de största blad jag kunde hitta. Lägre än så här kommer man inte tänkte jag. Men det var ju innan jag började nätdejta.



söndag 2 juli 2017

En sedelärande berättelse om valet av snacks (del 2)

Ibland berättar jag att jag har en magisterexamen med biologi som huvudämne. Och sedan känner jag ett tvångsmässigt behov att tillägga att jag är Världens Sämsta Biolog. Det är faktiskt ingen överdrift.

Biogeo var på den tiden den dyraste universitetsutbildningen i Sverige sett till kostnader per student. I mitt fall var det verkligen att kasta pärlor till svin, för jag var svårt talanglös och hopplöst ointresserad av att lära mig det vi skulle lära oss.

Exempel: En gång hittade vi en död näbbmus i en hage. "Undrar vad den dött av" sade någon. Tristess? Föreslog jag. Det var helt klart det jag närmast kunde relatera till.

Utbildningen gick in genom ena örat och ut genom det andra så fort att det uppstod korsdrag i skallen. Ett annat exempel: Under en bussresa såg varenda jävel olika spännande rovfåglar. Jag bestämde mig för att inte vara så negativ utan göra ett försök att dra mitt strå till biologstacken. Jag spejade koncentrerat ut genom fönstret och fick se något majestätiskt en bit bort. Så jag ropade: "Det där då? Är det en [infoga valfri rovfågel här]?" Jag möttes av tystnad, men min klasskompis Annika vände sig till mig och sade, med oändligt sorgsen och medlidsam röst: Men Hanna, det där är ju en mås.

Pärlor
Till
Svin

Exkursionsresorna för mig bestod alltså framförallt av 1. ifyllande av rutor som visade hur många timmar som återstod av resan. 2. vild kamp att hinna ikapp alla andra så att jag skulle lära mig något 3. oinspirerat gloende på små trista tuvor av växtlighet eller stenar. 3. ätande av choklad. Under exkursionerna brukade jag även med jämna mellanrum ägna mig åt 4. dvs. försöka ta mig i kragen och börja Mitt Nya Hälsosamma Liv.

Därför kändes det som att jag tog ett betydande steg i rätt riktning när jag i en liten affär uppe vid Höga Kusten lät bli att köpa choklad och i stället stegade fram mot avdelningen med nötter och frukter. Efter lite tvekan valde jag en rätt så stor påse med torkade aprikoser. Jag hade aldrig ätit det förut.

Redan under den korta bussfärden öppnade jag påsen. Satan vad gott det var! Hur kunde jag levt i drygt tjugo år utan att hitta storheten med torkade aprikoser? De hade en perfekt konsistens och en gudomlig sötma. Jag tog en till. Och en till. Och sedan infann sig det klassiska Hannafrosseriet. Tänk att något så gott dessutom var nyttigt?? Jag åt och njöt och tänkte att det här var verkligen starten på en ny era. När bussen stannade till var blodsockret 10 000 meter upp i luften och inte en endaste aprikos fanns kvar i påsen. Nu skulle här tittas på stenar!

Inom juridiken pratar man ibland om notoriska fakta. Det är sådana fakta som "alla" anses känna till och som därför inte behöver bevisas. Exempel på notoriska fakta är att jorden är rund. Att fiskar kan simma. Och jag skulle vilja tillägga ... att torkade aprikoser är laxerande.

Detta sista notoriska fakta hade dock undgått mig fullständigt och i ytterligare en kvart levde jag i lycklig ovisshet. Jag återkommer om detta.

lördag 1 juli 2017

En sedelärande berättelse om valet av snacks (del 1)

Efter att jag hade kommit till insikt om att jag inte lämpade mig för ett arbete som sjuksköterska läste jag litteraturvetenskap ett år. Och därefter kom jag på att jag inte skulle rädda människor, utan hela världen. Var jag inte en person som brydde mig om miljön och naturen? Jo, det var jag! Fanns det något bättre sätt att rädda världen än att bli biolog? Här kan jag utan svårighet tänka ut ungefär femhundra motiveringar till att svaret på den frågan är ja, men mitt tjugoåriga jag tyckte inte det. Mitt tjugoåriga jag levde i stark förnekelse i fråga om sanningen, nämligen att jag avskydde att vara utomhus.

En rar kompis som jag hade lärt känna under litteraturstudierna skulle börja läsa biologisk-geovetenskaplig linje. Det var en universitetsutbildning som integrerade biologi och geovetenskap, med resor över hela Sverige och läran om olika naturtyper. I katalogen stod det att man bland annat kunde arbeta som kommunekolog. Det lät kanske inte jättesexigt, men det måste ju finnas andra möjliga yrken. Hur fel kan det bli? Tänkte jag. Sökte. Och kom in. Tillsammans med kompisen.

Tidigt fanns det varningstecken. Som att jag blev så jävla arg på nollningen. Under förevändning att vi skulle på fladdermussafari blev klassen nämligen utlurad i skogen och så visade det sig att vi skulle sitta och grilla och prata med äldrekursare och sjunga kumbaya. Alla andra var hur glada som helst, men jag var totalt blockerad. Det tog mig på riktigt halva kvällen att fatta att det inte skulle bli några fladdermöss. Så gör man inte. Man kan inte slå in en fleecetröja i en kartong från Sonos. Man kan inte låtsas att det ska bli afternoon tea på Grand hotel och sedan bjuda på fika på Espresso House. Och man kan INTE locka med fladdermussafari när det i själva verket ska lekas namnlekar och grillas korv. Jag blir faktiskt fortfarande arg när jag tänker på det. Och några fladdermöss har jag fortfarande aldrig sett.

Ett annat varningstecken var en av de första veckorna när personer som hade läst utbildningen kom och berättade vad de jobbade med. Jag minns faktiskt bara en enda; en blek kommunekolog framme vid katedern. Han stod och hängde på den långa pekpinnen i plast och berättade med entonig röst om hur jobbet som ekolog på kommunen var. Inte jättekul, lyckades han utan svårighet förmedla. Vid ett tillfälle sken han dock upp som en avlång sol och berättade med entusiasm att han var den som hade introducerat Roslagskossan. Herregud. Var detta min framtid? Skulle min yrkesmässiga triumf efter ytterligare fem års universitetsstudier bli motsvarigheten till införandet av Roslagskossan? Vad Roslagskossan är? Ingen aning. Jag slutade liksom lyssna där och då.

Om det hade varit vit biologi hade det kanske fungerat. Jag gillade kurserna i genetik och etiologi (djurs beteende) och statistik. Men de exkursioner som alla mina klasskompisar njöt av var en enda plåga för mig. När vi gav oss i väg brukade jag ha gjort i ordning ett rutnät med en ruta för varje timme vi skulle vara hemifrån. En veckas exkursion var alltså 168 små rutor som jag prickade av, en efter en. Jag hade en växande känsla av att det fanns bättre sätt för mig att rädda världen än att lära mig 100 gräsarter på latin under en vecka (← obs! Inget skämt!), Men vid det här laget hade jag ju redan hoppat av två högskoleutbildningar och kände att det inte gick att hoppa av en tredje.

En starkt bidragande orsak till min vantrivsel var att jag hade (surprise) sämst kondition. Detta hade tämligen stor betydelse för mina inlärningsmöjligheter. Det hände nämligen ofta att när jag flämtande kom fram till läraren som samlat alla för att peka ut någon särskild bergart eller växt, så hade han redan pratat om klart om den. Han brukade säga några sammanfattande ord till mig och sedan gav de sig av igen, med mig långt efter.

Norrlandsexkursionen var extra minnesvärd. Då fick vi se en riktig glaciär, Svartisen i Norge, och det var riktigt coolt. Jag minns att vi övernattade i tält i ett enormt oväder och allt var genomblött. Det var så blött att jag sov med gummistövlarna på i sovsäcken. Fast sov är naturligtvis en enorm överdrift. Flera gånger i timmen lossnade tältduken och örfilade mig. Jag kravlade ut ur tälthelvetet ett antal gånger och försökte säkra det tills jag insåg att det var lönlöst. Så där låg jag, dyngsur och stelfrusen medan Moder Natur slog mig i ansiktet med en blöt tältduk.

Jag
har
inte
tältat
sedan
dess.

Det var även på den resan som de två starkaste killarna i klassen, Naturmannen och Gymkillen, tävlade om vem som var starkast genom att de bröt arm. Jag minns det höga knaket och det efterföljande vrålet av smärta när Naturmannen på riktigt bröt av Gymkillens arm. Överarmbenet knäcktes. Musklerna höll, men inte skelettet. Det blev ambulanshelikopter.

Men jag skulle ändå vilja påstå att mitt starkaste minne från åren på biogeo var en annan händelse på Norrlandsexkursionen. Jag återkommer om detta.




fredag 16 juni 2017

Tinderskolan (fler tips från coachen)

Tinderskolan fortsätter och nu kommer tre belysande exempel på vad du som man/kille/snubbe kan tänka på om du vill få till en dejt IRL. Det verkar nämligen vara lite svårt för vissa av er.

Exempel 1 - Besviken i Botkyrka

Du skriver till en tjej några dagar och hon verkar hyfsat lovande. Så till slut frågar du om hon vill prata i telefon. Du lämnar ditt kontantkortsnummer. Och då svarar hon att hon gärna vill ses och skriva, men att hon inte lämnar ut sitt telefonnummer till personer som hon inte har träffat eftersom hon har dåliga erfarenheter av det. Vad gör du?

a)
Du tänker: Shit alltså vad tjejer får vara med om konstiga killar. Jag ska visa att jag inte är en sådan.
Du gör: Du skriver att det så klart är ok och så försöker du få till en tid när ni kan ses.

b)
Du tänker: Shit alltså, tjejer ska alltid överreagera.
Du gör: Du skriver ok och försöker få till en tid när ni kan ses.

c)
Du tänker: Shiiiit alltså, vilken pantad jävla brud. Vilken golddigger!
Och så skriver du det.

Exempel 2 - Enerverande i Enskede

Du ser ut som en vanlig man i 50-årsåldern. Aningens större näsborrar än genomsnittet kanske. Du har matchat med någon och skrivit att du mest är ute efter sköna kvällar. Till din stora förvåning blir du inte genast avmatchad. På din fråga "Va det intresant?" får du svaret att tjejen i fråga letar efter något seriöst på sikt men kan tänka sig en mer ytlig relation, förutsatt att det finns ömsesidig attraktion. Smart som du är backar du och föreslår promenad eller fika. Dag och tid bestäms. På morgonen den aktuella dagen stämmer tjejen av plats och tid med dig och du svarar ja. Vad händer sedan?

a)
Du tänker: Här måste jag spela mina kort väl för då kommer jag få ligga!
Du gör: dyker upp och visar vilket kap du är.

b)
Du tänker: Fan. Jag är inte i toppform sedan igår, men jag kan inte baila nu.
Du gör: tar några alvedon och skärper dig. Dyker upp och gör ett rimligt intryck.

c)
Du tänker: Den där bruden är helt såld på mig. Henne kan jag plocka en annan dag.
Du gör: Skriver ett meddelande med innehållet "Kan vi ses en annan dag? Jag är så jävla bakis."

Exempel 3. - Sexig i Solna

Lördagkväll. Du är en man som har sett en konsert med DM och är allmänt nöjd. Och nu har du matchat med en tjej och frågar var hon gör. Hon skriver att hon har gått och lagt sig.
Du tänker: nu ska jag få ligga!
Du gör: Först föreslår du att hon ska klä av sig naken och lämna sin ytterdörr öppen. Hon blir inte jätteimponerad av det, men hon avmatchar dig inte. Så då skriver du att hon ska få "sprut orgasm". Vilken tjej säger nej till det? Hon svarar att hon ska sova. Nu har du fan halva inne. Visa lite mer känslor bara, vilka är de magiska orden? Jo! Du skriver att hon ska få "tatriskt sex" hela natten. Att man måste ta vara på tillfällena i livet. Att du kan vara hennes "Kung / Ridare". Märkligt nog hakar hon inte på. Inte ens när du meddelar att du sitter i bilen och kan vara framme på en kvart. Men ... hon har fortfarande inte avmatchat dig två dagar senare. Det är vardag och klockan är 10:42. Vad skriver du till henne?
a) Hej, minns du mig?
b) Hej.
c) Mmmmm kel smek ahhh mmmmm.

Sammanfattande slutsatser

En liten ledtråd: Om du svarat c på frågorna ovan skulle jag säga att det finns en rimlig förklaring till att du fortfarande är singel och att du inte får ligga. Och jag vill betona att jag struntar i om du inte kan stava till intressant eller tantrisk (även om jag helst aldrig mer vill se eller skriva ordet sprutorgasm). Det är din hjärna som inte funkar. Du behöver hjälp. Skaffa dig en kompis. Eller byt kompisar. Börja gå i terapi. Odla en tomatplanta. Läs en bok. Men helst av allt: Gör världen till en bättre plats genom att försiktigt närma dig den revolutionerande tanken på att det inte är vi som är problemet ... utan du.

torsdag 15 juni 2017

Terapi (och den ädla konsten att ljuga)

Några av mina dejter från förr (totalt var de 25 stycken innan jag träffade A) var utbildade psykologer. Jag brukade fråga vad de hade tyckt om att gå i terapi själva under utbildningen. Jag minns åtminstone två av dem som svarade att terapin inte hade gett dem någonting eftersom inte hade några problem. Rätt så läskiga typer.

I mina ögon är terapi lite som pilates, om du inte får ut något av det beror det på att du gör fel.

Terpeutens roll är inte att öppna dig som en konservburk. Hen har inga magiska krafter. Jag minns en man som sade att han var smartare än sin terapeut. Uppenbarligen inte, skulle jag våga påstå.

Under det första året i Bromma var det mesta kaos. Jag fick fylla i en blankett på BVC om hur jag mådde, sov och vad jag kände. När resultatet hade räknats samman sade barnmorskan "Ja det här var ju ... " och jag var helt säker på att hon skulle landa i ordet "normalt", men i stället sade hon "väldigt allvarligt". Varpå jag började gråta. Och gick hem med en bokad tid med kurator.

Kuratorn hade lockigt hår och pyttesmå ögon. Hon lade huvudet på sned och lyssnade när jag grät och berättade om sömnproblemen och deppigheten och sorgen och oron och barnsjukdomarna och det allmänna eländet i mitt liv.

När jag hade pratat klart tog hon upp en penna och ritade en cirkel på sitt block. Cirkeln fick två prickar som ögon och en neutral mun, sedan fick den armar och ben. "Jag tänker att det här är du" sade kuratorn och pekade på huvudfotingen. Hon kollade att jag var med. Eh, jo.

Tämligen koncentrerat ritade hon ytterligare en huvudfoting en bit bort från Hanna-huvudfotingen. "Och det här är A" sade hon. Inte direkt kärnfysik hitintills. "Och jag tänker ..." - lång  konstpaus -  "...att ditt problem..."Hon kluddade hårda streck mellan huvudfotingarna och skanderade ... "ligger häääääääär".

What? Vad är det för fel på sjukvården nuförtiden? Varför får just jag en låtsasdoktor som inte hör ett skit av det jag berättar? Det är inga problem mellan mig och A. Det är ALLT ANNAT som är mitt problem.

Men jag sade inte emot. Jag hummade och tänkte att över min döda kropp att jag går tillbaka till den här fördomsfulla pajasen. Och efteråt tjatade jag mig till en kontakt med en Riktig Psykolog.

Det jag trodde att jag lärde mig var att mina problem var så fina och unika att de behövde hanteras av fina och viktiga personer. Det jag inser, med en blick i backspegeln, var att kuratorn hade rätt. Precis i det där huvudfotingsmellanrummet fanns riktiga problem.

Jag fick tio besök hos en Riktig Psykolog och hon var fantastisk. Och sedan slussades jag vidare till privatbekostade terapeut nummer tre, som var symboldramaterapeut. I korthet skulle jag ligga på en soffa, tänka mig att jag åkte hiss ner och sedan föreställa mig något, skapa ett inre skeende eller drama. Efteråt skulle jag måla det som kändes viktigt. Den här metoden kändes obekväm och konstlad. Jag var för lättsuggererad och för dålig på att rita det jag erfarit. Så oftast pratade vi bara i stället. Hon ville gärna prata om relationen till A. Jag ville verkligen INTE prata om relationen till A eftersom hon uppenbart inte begrep vad hon pratade om. Men hon hjälpte mig att bryta vissa mönster, att våga byta arbete, att bli tryggare som person.

Men en session somnade hon. Hon satt mittemot mig i stolen och klippte med ögonen och sedan nickade hon till. Det är en speciell känsla när man sitter hos sin terapeut för att prata om jobbiga saker och personen i fråga glider in i medvetslöshet. Efter en liten stund vaknade hon till och jag fortsatte prata, nu med viss tvekan. En engångsföreteelse??

Nope. Ganska snart åkte ögonen åter igen och huvudet gled ner mot hakan. Jag prövade en ny taktik och började prata med hög och varierad röst om saker som jag visste att hon brukade vara engagerad i, Men det hjälpte inte. Ögonen gled igen. Hela jäkla sessionen. Hon var inte medveten om hur uppenbart det var att hon sov, så hon sade inte att hon var trött och hon bad inte om ursäkt. Och jag sade ingenting om det. Jag fortsatte att prata högt.

Efter terapitimmen var jag arg och besviken på både henne och mig själv. Varför hade jag inte sagt ifrån? Varför skulle jag betala 800 spänn för en sovande terapeut? Var mina problem så ointressanta att medvetslöshet var ett lockande alternativ? Var det en protest för att jag inte ville prata om relationen till A? Jag resonerade med mig själv och kom fram till den geniala slutsatsen att jag verkligen behövde fortsätta gå i terapi så att jag lärde mig att säga ifrån.

Men jag förlät nog egentligen varken henne eller mig. "Det här är inte sista gången vi ses" sade hon en tid senare när jag berättade att jag ville göra ett uppehåll. "Jodå", tänkte jag och kände att jag var smartare än hon. Sanningen var dock att en stor klump av mitt förtroende för henne hade fått sig en törn av hennes små snarkljud. Men framförallt var jag fortfarande inte redo att göra något åt huvudfotingsmellanrummet.

Sens moral: det är svårt att hjälpa personer som vill ljuga för sig själva. Och i princip omöjligt om du är medvetslös när du försöker.



onsdag 14 juni 2017

Yogaläraren med den dolda agendan (träning och jag)

I gymnasiet går jag på yoga en termin med min kompis G. Det är roligt och jobbigt och vi håller till i en lokal högt upp på Drottninggatan. Yogaläraren är en allvarlig dam i svarta kläder. Hon lär oss solhälsningen och hunden och olika krigarpositioner och kobran. Vi fokuserar på våra sju chakran och andas på rätt sätt. Men yogaandningen får vi inte till.

Det finns en position i slutet, skulderstående, som alla alltid fiser av. Och både jag och G blir fulla i skratt när vi ska meditera, eftersom det tydligen innebär att vi ska stirra på våra egna nästippar. När vi slutar med yogan känner jag wohoo, detta är faktiskt en träningsform jag har fallenhet för och tycker är rolig.

Så när G är utomlands och jag läser vid Stockholms universitet bestämmer jag mig för att gå en yogakurs i salkhallen vid universitetet.

Mina kurskamrater är typ 15 andra unga tjejer och en kille som ser ut som en Kendocka. Och så har vi yogaläraren, en orange man. Med det menar jag att han har ett hårburr som skulle få Ronald McDonald att gråta av avund, och han bär alltid orangea myskläder i olika nyanser.

De första gångerna är yogan ganska lik den på Drottninggatan med allvarliga damen. Men jag märker att varje gång smyger det sig in fler och fler övningar av en viss karaktär. Det är mer och mer snack om rotlåset (det vill säga att spänna bäckenbottenmuskulaturen). Och att sitta i en cirkel i en gympasal med ett gäng tjejer och en Kendocka och höra Ronald McDonald väsa fram att vi ska "knipa från aaaanus och framåt till sliiiiidmynningen" känns faktiskt en smula obekvämt.

Efter kanske fem gånger har gruppen decimerats. Kendockan är kvar och kanske hälften av tjejerna. Och Ronald är i sitt esse. Efter rotlåset ska vi ställa oss på alla fyra, sträcka ut tungan så långt vi kan och säga "aaaaaahhh" medan vi svankar. Vi ska blunda, men jag tjuvkikar och Ronald ser så obehagligt nöjd ut.

Därefter vill han att vi ska sitta i skräddarställning och andas yogaandning, så kallad ujjayi-andning. Självklart ska vi aktivera våra rotlås igen (från aaaanus och och framåt till sliiiiidmynningen) samtidigt som vi andas med ett väsande ljud genom näsan. Vi ska blunda när vi gör det. Och Ronald ska gå omkring och lyssna på vår andning så att vi gör rätt.

Jag har sällan känt mig så utsatt som när jag sitter där med aktiverat rotlås och väs-andas genom näsan med slutna ögon. Det dröjer en evighet. Och sedan känner jag Ronalds sura andedräkt blåsa i mitt ansikte. Inte en härlig känsla. Alls.

Yogapasset ska avslutas med meditation. Vi ligger på mattor på golvet och ska tänka på Ingenting. Den orangea clownen gör det svårt, eftersom han pratar hela tiden. "Låt tankarna komma och gå", säger han. "Det finns inget rätt eller fel. Och det är inte fel att tänka fula tankar. Låt de fula tankarna komma". Ursäkta? Jo, han säger faktiskt så.

Det visade sig vara pervoyoga med en orange skräckclown alltså. Jag går inte dit igen. Det skulle inte förvåna mig om det bara var Ronald och Ken på terminens sista yogapass.

tisdag 13 juni 2017

Mina tre äckligaste ögonblick som småbarnsförälder (inget för känsliga läsare)

Det hände något det där första året med två barn hemma. När det ena var ett spädbarn som var sjukt hela tiden och det andra en liten kille som såg det som högsta målet i livet att springa ifrån sin mamma. Jag var ett vrak. 70 kilo ångest, sömnbrist och otillräcklighet innanför min hudkostym. Det kändes som att flytten från stan till villan i själva verket var en flytt från 2000-tal till 1950-talet. A kom hem från jobbet med nya erfarenheter och perspektiv. Jag hade sången Tut, tut brandbilen på repeat i huvudet.

Med barn två gick jag från att vara personen som tänkte jag ska plocka upp den där köttbullen från golvet när vi har ätit färdigt till att vara personen som tänkte i morgon ska jag ska plocka upp den där köttbullen som legat på golvet sedan i julas. 

Ok. Nu har ni fått en bakgrund och några förmildrande omständigheter och är eventuellt redo att höra om de tre äckligaste händelserna från min dotters första år. Det går inte att rangordna dem, ni får själva avgöra vilket som är vidrigast. Så jag tar dem i kronologisk ordning.

Barnen sover middag i dubbelvagnen i hallen och jag hänger tvätt i källaren. När jag tar upp ett plagg ramlar en kula ner på golvet. Jag tar upp kulan. Den är hård, kanske tre cm i diameter, brun och helt rund. Jag lägger den åt sidan. Jag funderar på om det är jättepellets. Finns det jättepellets? Fler kulor. Och plötsligt håller jag en liberoblöja i handen. Aha. Det verkar som att någon har lagt en bajsblöja i smutstvätten. Ooooookkkeeeeyyy. Jag tvättar allt igen i nittio grader och reflekterar trött över att centrifugeringen verkligen är effektiv i den nya tvättmaskinen. Ja. det var alltså tillfälle nummer ett. Jag tvättar bajs. En stark kandidat, enligt min mening.

Nyårsafton. Barnen har ätit egen mat och grönsaker. Vi är hemma hos farmor. Kvar i skålen ligger en ensam körsbärstomat. Jag stoppar flinkt in den i munnen. Och när jag gör det märker jag att min son uppenbart har ätit på tomaten. Och kräkts upp den. Tillfälle nummer två: jag äter på en uppkräkt tomat. I mina ögon det mest traumatiska ögonblicket av de tre. Men här kommer det sista ...

Det finns en fläck på mina jeans. Som vanligt. Det går inte en måltid utan att jag spiller över mig och alla i min omgivning. Men just denna fläck fångar min uppmärksamhet för den ser verkligen ut som choklad. Och jag är jättesugen på choklad. Det slår mig att det möjligen skulle kunna vara bajs, att döma av utseendet. Men jag är som sagt verkligen sugen på choklad. Så jag skrapar fläcken med fingret och lever lite farligt och stoppar det i munnen. Självklart är det bajs. Så nummer tre: Jag äter bajs.

Denna sista historia berättar jag ett flertal gånger det kommande året, som en tvångsmässig debriefing efter ett trauma. Men eftersom jag vill behålla mina vänner ändrar jag slutet och säger till de allra flesta att det var choklad.

Småbarnsåren, vilken glamour!

måndag 12 juni 2017

Skolgympans fröjder (träning och jag)

Jag var inte dålig på skolgympan. Jag var inte sämst. Jag var sämre än sämst.

När vi skulle delas in i lag och råkade vara udda antal var jag inte bara ensam kvar på bänken, utan laget som fick mig skänkte bort mig till motståndarna. Jag var en större resurs där för då kunde man sikta på mig och göra mål.

Jag fångade en enda lyra under hela min grundskole- och gymnasietid. Det var på en baseballmatch i högstadiet. Bollen kom farande från hög höjd. Jag stod som vanligt paralyserad på en liten fläck men hade tillräcklig sinnesnärvaro för att sträcka armen rakt upp. Jag blundade hårt. Bollen trillade rakt ner i handsken. Det gick ett sus över spelplanen och min gympalärare kom springande i blixtens hastighet. Jag var säker på att han skulle gratulera mig och prata om osannolik tur, men han skällde ut mig. Fattade jag inte hur FARLIGT det var att blunda när bollar kom flygande i etthundraåttio? Shit, det fattade jag ju. Herregud, jag kunde ha dött! Väldigt kort ögonblick av triumf där.

Det enda jag hade talang för var att springa väldigt korta sträckor väldigt snabbt. Det kändes lite som att jag flög. Men när jag sprang med min bästis (som needless to say var bättre än jag på allt annat inom sport) höll jag igen. Jag ville inte göra henne ledsen.

Jag var en märklig blandning av kroppskontroll och noll koll. Allt filtrerades genom hjärnan först, vilket ledde till någon sekunds fördröjning. Likt en giraff eller häst gick jag passgång, det vill säga vänster arm lyftes samtidigt som vänster ben klev framåt. Försök se naturliga ut med sådan gång om ni kan. Och andningen: jag var så säker på att magen skulle bukta ut när jag andades ut, så det gjorde min mage. Under avslappningsövningar blev mitt ben kvar högt upp i luften när läraren lyfte det, och sedan släppte.

Jag var kort sagt inte hemma i min kropp.

Tänk om det hade funnits en bra idrottslärare under de där åren? Om jag hade hittat något att vara bra på, eller bara något som var roligt? Tänk om min simlärare hade sagt att jag var stark i stället för att jag vinklade ena foten fel? Jag tror faktiskt att mitt liv skulle se annorlunda ut i dag.

I stället gick jag på regelbundna kontroller för bland annat min undervikt och läkarna sade att jag skulle gå hem och äta gräddtårta, Jag behövde aldrig tänka på vad jag åt. Och det gjorde jag inte heller. Jag åt. Onyttigt och mycket. Och när jag gick ut gymnasiet var jag ändå måttligt underviktig, med BMI-mått mätt. Jag var den spinkiga, hyfsat smarta tjejen, absolut skitusel på allt som hade med idrott att göra.

Nu har det gått många, många år sedan någon kallade mig spinkig eller smal. Den största skillnaden mellan dagens version och den jag brukade vara är att jag är oändligt mycket gladare än hon var. Men om jag hade magiska krafter skulle jag resa tillbaka i tiden, ta över min gympalärares kropp och vråla Fy fan vad bra Hanna, du kan ju! Håll ögonen öppna nästa gång, bara!