torsdag 4 januari 2018

Turning torso (Tinder och jag)

Jag har gett hjärnan ledigt i förhoppning om ett mer lyckat utfall i Tindervärlden. Libidon är i gasen,  hjärtat är försiktigt optimistiskt och magkänslan litar på att jag kommer att klara av att hantera vad som nu dyker upp. Därför swipar jag höger på en torso.

Torson förekommer i lite olika vinklar och ser mycket trevlig ut. Presentationstexten låter antyda att mannen bakom bilderna inte är ute efter att träffa en partner för livet. Här finns inget romantiskt smet, men det är rättstavat och några av formuleringarna väcker min nyfikenhet. Det klargörs att torson är singel. Där finns även en ansiktsbild. Mannen ser trevlig och normal ut.

Mr Torso och jag matchar och senare samma dag skriver han. Han formulerar sig hyfsat väl, men inleder varje meddelande med mitt namn; jag får litegrann associationen att han på detta sätt påminner sig om vem han skriver till. Han har barn, bor "inom tullarna", blev singel "ganska nyligen". Det är roligt att skriva till honom.

Torson har en teori om att han inte passar med extroverta personer och det låter ju bra, för trots att denna bloggs existens tyder på att jag är extrovert, så tycker jag att det framgår av innehållet att jag är introvertare än Skalman. Tämligen tidigt i kontakten står det klart för mig varför han faller för extroverta personer; han vill exempelvis inte planera eller ta initiativ till när och var vi ska ses utan tycker att det är bättre att jag bestämmer. Jag föreslår tre ställen. Till slut väljer han motvilligt ett av dem.

Torson tror att han ska komma till en dejt och lyssna på en typ jämnårig kvinnas alla bekymmer och kärlekstörst. Det är den rollen han är van att ha. Han är den som lyssnar, bekräftar och ser. Men han är ingen match för mig. Han är i flugviktsklassen och jag tävlar i supertungvikt i VM i lyssnarskap. Så det blir han som berättar om sig.

Det är en mycket attraktiv man som sitter i soffan snett mittemot mig. Han är öppenhjärtig, lugn och jag tycker att han är alldeles galet intressant. Ett pussel. En gåta. Och samtidigt försöker jag vara mig olik. Jag försöker flirta lite, fast det alltid går åt skogen. Så jag befinner mig väl, liksom han, en bit utanför min komfortzon. Men vi har trevligt, och en spännande diskussion.

Mest är det alltså trevligt. Men det finns varningsklockor som i backspegeln nog motsvarade Hesa Fredriks tuta. Det visar sig att han är i en experimentfas i sitt liv. Han chattar med kvinnor i andra delar av världen, sådana som värdesätter tryggheten i ett äktenskap med en äldre rik man betydligt högre än kärlek. Det är inget sexuellt, han är intresserad av (kvinnor i) andra kulturer.

Vidare vill han ha sex med en gift kvinna, alltså inte en särskild gift kvinna, utan helt enkelt en kvinna som är gift. Han vill nämligen veta "hur det är", som om en sådan erfarenhet skulle vara representativ. Som att pröva att äta krokodil och kunna säga efteråt att otrohet smakar ungefär som kyckling.

Slutligen börjar hans åldersspann på Tinderkandidater vid arton år och detta motiverar han med att "det fanns så få i åldern 40-50".

Nu tänker någon kanske att han verkar vara ett litet as? Ja, tanken slår mig. Men samtidigt är det väldigt befriande att veta att den här killen blir det liksom inte en relation med. Däremot borde det ju vara hyfsat goda odds för att ha sex? Ha! För den tragiska sanningen är att även om Mr Torso verkar vara beredd att ligga med hela världen så innefattar inte detta yours truly.

Jag skriver ett meddelande till honom när jag kommer hem. Han svarar att jag är en "fin tjej" och att han "gärna fortsätter vår diskussion vid annat tillfälle". Det är en _total_ tokdissning, tro mig.

Jag vet inte varför detta kryper under skinnet på mig så mycket. Jag borde väl vara glad att jag inte gjort utslag på hans creepy-attraction-radar. Om han letar gifta kvinnor, nyss myndiga kvinnor och är nyfiken på kvinnor som vill komma från ett fattigt liv till ett tryggt liv ... då är det väl rätt skönt att han inte tycker att jag är rätt pingla för honom? Men ändå ...

Inte ens han gillar dig, väser en ytterst otrevlig röst inom mig.

Och jag kan inte förmå mig att radera honom. För jag vill så gärna sluta på plus. Jag vill så gärna att den där rösten ska ha fel. Att han ska skicka ett småflirtigt meddelande och vilja ses. Så att jag får välja, eller välja bort. Jag skriver ett meddelande och väntar hela dagen på ett svar. Jag tittar i min telefon så många gånger att jag typ utvecklar musarm på en dag. Jag kan inte sluta älta.

Trots att jag vet att frågan är felställd.

Det är total panik inombords:
- Är jag för fet? hulkar libidon
- Ingen kommer någonsin falla för oss, gnäller hjärtat
- Där ser ni hur det går, tjuter hjärnan. Vi blir ju jättejätteledsna när inte jag får vara med och bestämma!
- Äh. Säger magkänslan. Radera den jäveln och skriv om det på bloggen. 

Och det gjorde jag. Så här är vi.

måndag 1 januari 2018

Nyårslöften och sådant

Förra året hade jag, min pappa och syster ett gemensamt nyårslöfte. Vi skulle avstå från socker (godis, bullar, kakor, efterrätter, glass och även - på förekommen anledning - chips). Den som klarade sig längst skulle bli bjuden av de två förlorarna på middag.

Alla trodde att jag skulle klara mig längst. Jag har nämligen en historik att jag, med avstamp i ett nyårslöfte, lyckades undvika socker i nästan två år. I början var det flera som blev direkt provocerade av nyårslöftet. "Vad då?" sade en kompis "om du är hembjuden till mig och jag bjuder på nybakade bullar, kommer du säga NEJ till dem?" Eh, ja. Det är en del av konceptet avstå från socker. Väninnan snörpte ogillande på munnen. Hon ansåg mig uppenbart rubbat oartig. Och visst var jag rubbat oartig vid några tillfällen under de två åren, men omgivningen i stort var rätt så peppande. Så ... det fanns visst hopp om att jag stoiskt skulle stå som vinnare i familjen interna anti-socker-race  anno 2017.

Tydligen blev pressen för stor. För redan den sjunde januari ställde mig och bakade maränger. Jag kan inte erinra mig ett enda vettigt skäl till marängtillverkning sagda dag, men kanske var det så enkelt att jag hade gett upp redan innan jag inhandlade äggen. Ungefär 45 minuter in i marängtillverkningen stod jag och slevade i mig marängssmet i smyg i köket, med en målmedvetenhet som skulle få Usain Bolt att utropa "Hur kan du vara så fokuserad och snabb? Lär mig din hemlighet."

Marängfrosseriet, och efterföljande veckors badande i socker var min lilla hemlighet. Jag tänkte att det inte var bra för moralen hos pappa och min syster att veta att jag fallit så lätt och snabbt. Min syster höll ut till mars och pappa klarade sig till påsken. Ett stort påskägg inhandlat till barnbarnen blev hans fall. Han åt metodiskt upp allt på en timme. Helt klart en ärftlighetsfaktor här.

Så kan det gå.

Men eftersom år 2018 har temat Hindra Förfallet är jag en lite svårare motståndare denna omgång. Nu jävlar i min lilla låda ska här inte ätas socker. Faktum är att jag har vaskat varenda godisbit i huset (de ytterst få som återstod). Inte ens en sketen lussebulle finns kvar i frysen.

Jag är all in när det gäller nyårslöften. Jag skjuter brett och siktar högt och så trillar det ut några resultat i slutet av året. Min mindmap över 2017 var färgkategoriserad och innehöll väl närmare sextio förbättringsområden. Ja, ja. Jag förstår att metoden inte passar det stora flertalet. Det tangerar motsvarigheten till att vara en samlare av porslinstomatar och fylla hela huset med dem. Det vill säga, det är knäppt men man kan vara en härlig person ändå. Vi pratade om det på nyårsmiddagen igår: majoriteten förespråkade att (om man nu envisas med att hemfalla till nyårslöften) bara sätta upp realistiska mål och sedan ge allt för att förverkliga dem. Bah! Inte min kopp te.

Så på kylskåpet sitter lappar på årets tema. De handlar om saker att göra (träna, vardagsmotion, en budget att hålla) och saker att undvika (basically socker och chips). På kylen hänger även ett 104 cm långt måttband. Jag övervägde på riktigt att ställa 10 tomma mjölkpaket bredvid, men insåg att där någonstans går gränsen till att uppfattas som en galen person på riktigt.

Och jag hade inte tio tomma mjölkpaket.

Mvh
Hanna, leg nyårslöftessamlare


söndag 31 december 2017

Oförmågan att flirta (Saga och jag del 2)

Årets näst sista kväll har barnen åkt hem till A och lämnat en öronbedövade tystnad efter sig. Det är kaos i hela lägenheten och 70 procent beror på att jag stökat till. Resterande 30 procent beror på att jag inte tjatat på barnen när de har stökat till.

Det tar emot att skriva orden "barnledig" och "barnfri". Det är fel ord. För helst vill jag ju bo med dem hela tiden, i en fin och härlig kärnfamilj. Men jag gör som de flesta andra varannanveckas-föräldrar och försöker helt enkelt Gilla Läget, med hyfsat resultat. Om man bortser från det där med kärleksrelationer då.

Efter att jag lämnade barnen gick jag till Intersport och prövade träningskläder på rea. Jag köpte en långärmad mörkblå tröja som är perfekt på yinyogapass. I teorin. För varenda valk syns igenom, till och med några födelsemärken. Jag hade lika gärna kunnat vira in mig i kasslernät. Men det där är min måltröja. Jag kanske inte ser klok ut i den nu, men vänta några månader. För det kommande året SKA jag ta bättre hand om min hälsa och en trevlig bieffekt kommer vara att kasslerlooken försvinner. Och då är jag säker på att jag och tröjan kommer att gilla varandra. För jag riktigt, riktigt trött på att ha en niocentimetersnavel. För övrigt är det rätt så mörkt i yinyogasalen.

Så ... jag sitter framför tv:n och slötittar på Dödligt Vapen och swipar på Tinder. Jag bestämmer mig för att faktiskt skriva om jag matchar med någon. Jag matchar med tre. En av dem ser hyfsat snygg och snäll ut. Han har bara skrivit ett ord i sin presentation och det är "happy". Vilken trevlig egenskap. Jag skriver att jag också är det, happy alltså. Detta förefaller glädja honom. "va bra" skriver han, "vart är du?" Och jag meddelar att jag bor på Kungsholmen. Jag frågar om han är redo för 2018 och han svarar att han är helt klar med 2017. Här kan man ana ett mörkare stråk, att han inte är så himla happy trots allt. Jag skriver att även jag är färdig med 2017. "Så ska vi bli tillsammans :)" blir svaret.

Alltså ... här vet jag inte vad jag ska skriva. Är det en fråga? Eller stavade han fel på en profetia och menade DÅ ska vi bli tillsammans? Men vi är ju färdiga med 2017? Ja, den uppmärksamme läsaren börjar kanske ana ett problem här. Och någonstans vet jag att det är själva tonen som är det viktiga här. Tonen, som ska föreställa lite flirtig. Men det är liksom för dumt. Att han inte orkar skriva korrekta meningar är en sak, men det här är ju typ på grottmannagrymtningars nivå. Jag skriver att jag inte riktigt hänger med i hans logik och funderar länge på om jag ska lägga till "men det låter bra". Fast jag klarar det inte. För det är för DUMT.  Jag lägger till en emoji iallafall, den som ser lite listigt flirtig ut (i mina ögon alltså, förmodligen betyder den något helt annat). Svaret blir "Hepp".

Hepp?

Hepp som i "nähepp" eller som i "cirkuskonsthepp" eller ett helt annat jävla "hepp"? Men jag gör ett försök och frågar vad han är, förutom happy? Svaret är tyst. Jättetyst. Så jag raderar honom när jag går och lägger mig några timmar senare, långt efter att Danny och Mel har fångat sina skurkar. Jag borde ha skrivit "tihi" tänker jag. Jag borde ha sänkt mig till hans nivå och sett om det fanns något bortom hans blaséflirt.

Match nummer två har skrivit rätt så roligt i sin presentation. Att han gillar vardagliga och nördiga tjejer men alltid hamnar i gravt dysfunktionella relationer och han välkomnar ett trendbrott. Vi skriver lite fram och tillbaka. Jag får två "det låter intressant :)" i rad. Och sedan raderar han mig. Ironin är tydligen det sista som lämnar 2017.

Jag har inte så stort hopp om match tre heller. Han vill träffa någon allmänbildad tjej som kan kommunicera och inte är ett sportpsycho. Två av tre tänker jag och skriver något skämtsamt rörande definitionen av allmänbildad.

Ok ... så vi sammanfattar kvällen. Jag matchade med tre snubbar. Jag kände mig social och utåtriktad. Intentionen var att flirta. Den första blev jag provocerad av, den andra skrev jag om jobb med och den tredje försöker jag charma med definitioner av allmänbildad. Hjälp. Det är fan fel på mig.

En vild gissning är att jag är bättre på att köra bil än att flirta. Och då har jag räknat med det faktum att jag aldrig ens suttit bakom en ratt i förarsätet.

När jag vaknar på årets sista dag är det konferens igen. Libidon och Hjärtat har teamat ihop sig och försöker göra myteri. Libidon påpekar att det är väldgt länge sedan hon fick dansa macarena. Hjärtat blänger anklagande på Hjärnan som försöker försvara sig. "Kom igen, det hade ALDRIG blivit något med någon av de där tre ändå. Jag gjorde oss en tjänst. Håll med nu, Magkänslan."

Men Magkänslan brummar till. "De har faktiskt en poäng", säger den. "Minns du den där midsommarkvällen på skärgårdsön när du och en trevlig singelkille skulle sova i samma rum? Och han sade att han hoppades att du inte skulle bli störd om han snarkade. Minns du vad du svarade?"

Hjärnan försvarar sig frenetiskt: "Men hallå, det var ju ett SKÄMT! Jag trodde att han skulle tycka det var en kvick kommentar." Magkänslan ger sig inte: "vad sade du?"

Hjärnan börjar ryka lite, och skammens rosor visar sig på kinderna. "Eh. Jag svarade att jag hoppades att han inte skulle bli störd om jag fes."  (<-- japp. Det sade jag).

Libidon, Magkänslan och Hjärtat ger Hjärnan en gemensam styrkekram.
- Du är bara rädd, säger Libidon,
- Vi kommer alltid behöva dig, tillägger Hjärtat.
- Men kanske inte när vi chattar på Tinder konstaterar Magkänslan.


fredag 29 december 2017

Årets sista pt-pass (träning och jag)

När jag sitter på t-banan på väg till årets sista PT-pass konstaterar jag att jag freudianskt har glömt mina träningsskor. En tämligen dålig start, men ingen katastrof. Fantastiske F brukar vara bra på att anpassa träningen utifrån min dagsform och mina varierande krämpor. Lite skolöshet kommer inte att vara något större hinder.

Jag pillar med min telefon och sätter hörlurarna i örat. Planen är att komma i stämning med några väl valda Spotifylåtar. Spellistan föreslår ledmotivet till Zootropolis, Try Again med Shakira. En passande låt ur så många aspekter. Men självklart är det något fel på lurarna. Trots att jag höjer volymen till max hörs musiken ytterst svagt. Det tar orimligt lång tid för mig att hitta förklaringen; jag har inte pluggat in lurarna i mobilen. 

Ok. Så snart jag sänkt volymen, pluggat in lurarna och hör Shakira sjunga att det är ok att göra misstag tittar jag mig omkring lite diskret. Mittemot sitter en bister dam. Hon är inte en person som verkar se glaset som halvfullt. Hon är snarare en person som verkar se glaset som fullt ... med sten. Den charmiga humorn med att se en tjock liten tant i träningskläder och enorma axlar som glömmer plugga in sina lurar och bjuder på Disney Soundtrack går så att säga henne förbi. 

Tre stationer senare är jag framme vid gymmet. Jag hade problem att hitta hänglås hemma (förmodligen låg de bredvid mina tärningsskor). Till slut tog jag min dotters lås, som har formen av ett gulligt björnansikte. En liten julklapp. Det visar sig dock att bygeln till låset är för kort. Det går således inte att låsa eländet. Det går inte heller att avlägsna hänglåset. Jag använder några minuter åt att pröva lirkande och våld och lyckas slutligen slita bort det. Det gulliga björnansiktet har fått ärr från striden. Jag förtränger detta, hyr ett Satshänglås och skuttar ut i gymmet. Redo för träning!

Fanstastiske F frågar alltid om dagsformen. Jag brukar nästan alltid svara att den är "rätt ok" eller "sådär" och sedan informera om att jag sovit dåligt, har ont i ryggen och lite halsont. Han brukar svara att om jag inte mådde så skulle han bli orolig. Sedan kör vi igång. En fin liten tradition.

Jag har tränat med Fantastiske F i ungefär 2,5 år. Genom de åren har han bevittnat hur jag påbörjat och fallerat med ett antal storslagna projekt. Jag har satt upp som mål att springa en mil på mindre än en timme (inte sprungit på tjugo år och då var det 65 plågsamma minuter), att träna 200 pass på ett år (det blev 116), att göra magövningar varje dag (hahahah), att bara äta paleokost (funkade två dagar), att sluta med gluten, att sluta med socker, att sluta med alkohol, att sluta med mejeriprodukter. Och två veckor senare dyker jag upp och bekänner att det där funkade ju inte. Och F höjer naturligtvis inte ens på ögonbrynen. Jag har, som en variant på sagan om Peter och Vargen, ropat "Karaktären kommer", så många gånger att ingen längre tror mig.

I dag lyckas jag i alla fall lyfta 50 kg i marklyft, så jag har varit i sämre form. Det finns hopp.

Jag har en liten dröm om att faktiskt lyckas leverera det kommande året. Att komma in i gymmet i december 2018 och säga att jag mår-bra-som-fasen-tackar-som-frågar-nu-köttar-vi. Jag tvivlar på att F skulle bli imponerad. Det normala är sannolikt att personer är lite mer fasta i karaktären och realistiska i sina målsättningar än jag är. Men man kan väl få drömma. "Wow Hanna", skulle Fantastiske F säga, "i dag har du lyft din egen vikt. Du är verkligen i toppform jämfört med för ett år sedan. Jag visste inte att du hade det i dig! Men kom för fan ihåg skorna nästa gång".



torsdag 28 december 2017

Fönsterbesiktning (min brf och jag)

Det är september och jag är ännu lyckligt ovetande om att jag sitter i skiten. Det är fönsterbesiktning i brf-föreningen. Den andra i ordningen. Förra gången fick firman bakläxa eftersom de glada i hatten hade målat över röta istället för att åtgärda den. Så nu har de, till samtliga boendes besvär och förtret, målat om alla fönster igen och i dag ska vi se om de har lyckats bättre. Fingers crossed.

Med hot, lock och pock har vi i styrelsen fått ihop nio boende som är beredda att låna ut sina nycklar och släppa in en besiktningsman, entreprenören, vår kontaktperson och målerifirman. Och så min olyckssyster, styrelsens ständiga sekreterare som gör mer för föreningen på en vecka än FN:s fredsbevarande styrkor gör i katastrofzoner på ett år.

Jag kommer två minuter sent och ber om ursäkt. Lite onödigt, för varken kontaktpersonen eller besiktningsmannen är på plats. Kontaktpersonen strosar in. En obehagligt glad kvinna med teflonvibbar. Vi väntar 45 minuter. Sedan kommer besiktningsmannen. Han ger samma stringenta intryck som Fader Fouras i Stig Ossians tappning. Besiktningen kan börja.

Det tar 25 minuter att titta på ett fönster i den första lägenheten. Besiktningsmannen och entreprenören försöker tydligen komma överens om vilken nivå som de ska lägga sig på. Jag och min olyckssyster utväxlar uppgivna blickar.

Det har funnits ett avtal. Sedan har det överenskommits om "avvikelser" från avtalet. Varken avtalet eller avvikelserna finns dokumenterade. Känns bra det här.

Nittio minuter senare står vi i trapphuset. Livskraften rinner sakteliga ur oss alla. Besiktningsmannen sammanfattar läget: "Det här är skit" säger han "men det är kanske vad ni har beställt. Om ni har beställt skit så är det inget fel på målningen". Här väljer jag att opponera mig, med viss kraft. Jag känner mig som Godzilla på ett jävligt dåligt humör och väser mellan tänderna att "vi har naturligtvis inte beställt och betalt en renovering av fönstren som ska göra dem sämre." Numera, efter att jag kommit att läsa några av föreningens avtal, är jag inte så säker på att det antagandet alltid är korrekt. Men där och då verkar i alla fall flera av de närvarande anse att detta är en rimlig utgångpunkt: En renovering ska inte resultera i en försämring.

Ok. I sådana fall är läget så att alla fönster i hela föreningen måste göras om. Igen. För firman som målade dem har lyckats med konststycket att klibba ihop alla fönster OCH att skapa förutsättningar för vattengenomträngning och röta.

Jag känner en sekunds tillfredsställelse fladdra i magen, jag är bevisligen inte sämst i världen på mitt jobb. De här ägghuvudena som låtsatsmålat fönstren tar det priset.

Besiktningsmannen tycker att det är meningslöst att fortsätta besiktningen. Det kommer vara samma fel överallt. Det kostar oss alla tid och pengar. Jag frågar vad han i stället vill föreslå. Jo, serru. Han tycker att firman (aka ägghuvudena) ska välja en lägenhet och göra om alla fönster på ett proffsigt sätt. Därefter ska besiktningsmannen göra ny entré, förhoppningsvis godkänna fönstren och sedan ska ägghuvudena göra precis rätt i alla andra lägenheter. Briljant plan. Jag ser inga problem med den alls.

Entreprenören frågar vad han ska göra för att fönstren ska bli godkända. Han får svaret att han ska följa avtalet (som ingen vet var det är) med överenskomna avvikelser (även dessa totalt okända) och göra det på ett fackmannamässigt sätt (empiriskt klarlagt att detta är ett HELT okänt begrepp för församlingen). Varken entreprenören eller firman med ägghuvuden verkar förstå den instruktionen. Jag kan faktiskt relatera till det.

Alla gör sig klara att gå hem och jag får lite panik. Det känns som att det så att säga ligger i farans riktning att vi kommer stå i exakt samma konstellation och trappuppgång om ett år och inte vara en mikrometer närmare klibbfria och godkända fönster. Så jag drabbas av en snilleblixt och föreslår att min lägenhet ska få bli referenslägenheten som de fixar i ordning och får godkänd. Förslaget faller i god jord. En liten seger.

Några månader senare sitter jag med klibbfria, godkända fönster. Tre tillfällen, en jävla massa hamrande på fönstren och två fokuserade ägghuvuden har det tagit att komma dit. Resten av föreningen får vänta tills det i teorin är ok väder i Stockholm. När jag hör ordet fönsterrenovering numera blir jag osökt sugen på att lyssna på ledmotivet till filmen The NeverEnding Story. Go figure.


onsdag 27 december 2017

Förfärande förfall (bara ett par byxor kvar)

I oktober låter jag bli att ta fram min varma älsklingsjacka. Den är brun eller grön (vem vet?) och formad som ett tält. Fickorna är så stora att jag kan ha A4-pärmar i dem (men det har jag inte, för jag inser att det skulle vara skitkonstigt). Oproportionerligt ofta har den jackan lett till att folk frågat om jag är gravid, vilket jag säkerligen inom några år kommer att ta som en komplimang om att jag ser ung ut.

En stilmedveten väninna har tydligt och kärleksfullt förbjudit mig att ha tältjackan på mig. Så jag lyssnar på henne och tar fram en kortare täckjacka som är beige eller brun (vem vet?). Och i början känns det bra, när jag kan knäppa den utan större svårigheter. Men så går några veckor och i december är det inte roligt längre. När jag knäpper jackan i min hall blir den som en liten vadderad korsett, och det är iofs ok. Men eftersom den är figursydd - dvs. sydd utifrån antagandet att magen inte är den bredaste delen av kroppen - börjar jackan sakteliga krypa uppåt, mot huvudet, i takt med att jag går. Efter tvåhundra meter ser det ut som att jag har rätt så stora axlar, femtioen meter till och halsen har försvunnit. I gengäld har magen trillat ut någonstans därnere. Så jag stoppar ner händerna i fickorna och trycker ner dem med kraft, på så sätt kan jag hålla axlarna och magen på någorlunda rätt plats.

Det slutar naturligtvis inte där. Inom loppet av två veckor har jag sönder lika många byxor. Byxorna i fråga är yogabyxor i stretchmaterial och jag köpte dem i en lite för stor storlek. De borde inte kunna gå sönder överhuvudtaget. Men det gör de. Mitt vänsterlår trillar ut på ett yogapass. Ett skålpund blekt fläsk som säger hej till publiken. Det var det ena paret. Hela midjepartiet spricker när jag drar upp byxorna vid ett toabesök. Det var det andra paret.  

Jag ställer mig på vågen. Den visar att jag i dag väger mer än jag gjorde dagen innan min dotter skulle förlösas. Upplyftande. 

Jag mäter midjan med måttbandet. 104 cm. Hur är det möjligt? Jag är lika bred som en genomsnittlig fyraåring är lång. 

Jag kollar på kylskåpet där min gigantiska målkarta över året sitter. Står det att jag ska gå upp tio kilo på den? Nä. Det står det sannerligen inte. Där står saker som att jag ska träna 200 träningspass och att jag dagligen ska meditera, gå 10 000 steg och äta ett halvt kilo grönsaker. Det står att jag regelbundet ska använda tandtråd, göra matlådor och använda mig av möjligheten att stå och jobba. 

Tror ni jag lär mig av misstagen och sätter upp realistiska mål för det kommande året? Skulle inte tro det. Jag påbörjar omgående en ny ambitiös målkarta för 2018. Temat är "Förhindra förfallet". Medan jag gör det äter jag lussebullar. Människan är en komplicerad varelse.

Det är fest och jag får vara med och fira en underbar vän som blivit domare. Jag hamnar bredvid en trevlig tjej som jobbar som dietist. Med mina fantastiska sociala skills kastar jag mig fram och berättar för henne att jag verkligen behöver träffa en dietist. Finns det möjlighet att bli kund hos henne? En röst vrålar i bakhuvudet att man inte gör så, det är INTE ok. Jag känner igen tonen. Det är Förnuftets röst. Med syrlig ton påpekar hon att man inte får överfalla trevligt folk som vill ha trevligt på en trevlig fest och bönfalla dem om frälsning från vägen mot fetma. Man kan inte, med chips i mungipan, hålla en lång tröttsam föreläsning om sina osunda matanor. Det är inte ok. Men Förnuftets röst kommer av sig, för Desperationens avgrundsvrål blåser sönder Förnuftets trumhinnor. Nu håller du KÄFTEN, vrålar Desperationen till Förnuftet. Kolla på oss! Vi klarar inte det här! Vill du sjunka ännu lägre? 

Vi lämnar Förnuftet svarslöst och fortsätter att skämma ut oss. Tre dagar senare träffar jag den väldigt snälla dietisten. Jag ska träffa henne igen i början av januari. Eller uppskattningsvis 312 lussebullar senare. 


tisdag 26 december 2017

Lost in translation (Luke och Yoda)

Det är söndag och jag är på dejt igen. Det är några veckor efter att det tog slut med S och jag har skrivit till en kille/man som var en Tindermatch för sjutusen år sedan. Det vill säga i somras. Det var det gamla same old, same old ... man matchar men skriver inget utan sveper vidare.

Någon gång i somras när jag drack vin med min väninna C på uteserveringen till en georgisk restaurang fick hon svepa runt lite på mitt Tinderkonto. Vännerna i lyckliga förhållanden är de som tycker att Tinder spännande (vi andra vet så att säga bättre vid det här laget). C var inget undantag. Hon höll på att kissa på sig av skratt när hon såg utbudet. En man vars hela presentation löd ungefär "Jag bor i Tumba men jobbar i Sundbyberg" fick henne att skratta så våldsamt att hon kippade efter andan. Även mannen som på sin profilbild poserade framför ett tvättställ (förmodligen oavsiktligt) med en öl i handen väckte extra stor munterhet.

Men när hon tittade igenom mina gamla matchningar fick denne man henne att purra lite å mina vägnar. Han var nämligen en vän/bekant till henne och hon hade ett mycket gott intryck av honom. Ett riktigt kap, försäkrade hon mig.

Så ... jag kastar ut ett meddelande i cyberrymden efter sjutusen Tinderår och han är faktiskt kvar. Och svarar. Jag skriver lite allmänna saker. Att jag är rädd för det mesta, däribland kossor (ah, jag är en sådan komiker). Han svarar att med att avslöja sin egen innersta rädsla. Modigt.

Jag är alltså på dejt igen. Jag har rusat från min pappas födelsedagskalas som jag trodde skulle hålla på två timmar, men som var rena Nobelbjudningen i ambition. Jag ljög och sade att jag måste hem och fixa med min brf-styrelse. Egentligen var inte det någon lögn, för det måste jag VERKLIGEN. Men först ska jag äta en bit mat och dricka ett glas vin och prata med med en ny spännande människa.

Dejtobjektet är inte redo för en relation. Och det vet han. Och det säger han. Så vi kan redan i samband med att maten kommer in lägga bort alla eventuella förhoppningar och helt enkelt prata med varandra. Och det gör vi. Vi pratar om den där innersta rädslan han skrev om. Och om att lära känna sig själv. Vi jämför terapierfarenheter och skilsmässor. Vi pratar pengar och feminism och miljö och #metoo. En väldigt sympatisk man som är ointresserad av en fortsättning eftersom han fortfarande försöker komma underfund med vad fan det är som händer i hans liv och vilken riktning han vill gå. Yoda och Luke (jag är Yoda, om någon undrar) i trivsam diskussion om vad som betyder något egentligen.

Vi skiljs åt (jag gläds åt att jag enligt uppgift är hans trevligaste tinderdejt hintintills) och jag åker hem och bläddrar mellan styrelsepapper. Medan jag gör det funderar jag på hur konstigt jag funkar. Jag är så jäkla bekväm med att prata på djupet, och närmast handikappad vad gäller allt lättare prat, att socialisera på ett vanligt sätt. Jag är en dykand i ankdammen som liksom kör ner skallen under vattenytan och drar i gamla alger på botten medan alla partygäster/kollegor/kursdeltagare glider omkring på ytan och pratar intresserat med varandra om det som i mina ögon är ... luft. Folk minns varandras titlar och barnnamn och renoveringar och adresser och resmål. Sådant får inget fäste i mig. Jag dyker ner och ser ankorna paddla som fan för att hålla sig flytande. Och de ser dykandens jätterumpa vippa runt.

Det är som när jag presenterade mina kompisar C och O för varandra på en fest för mer än ett decennium sedan: "Det här är C, hon är läkare", och "det här är O, hon har ont i foten".

Lost in translation.

måndag 25 december 2017

Min brf och jag (karma is a bitch)

De som sålde min bostadsrättslägenhet till mig var ett par som separerade. En väldigt bra sak för mig och en ännu bättre sak för dem.

De hade försökt sälja lägenheten i flera månader, men inte blivit nöjda med buden. När jag köpte var marknaden svag och de var tvungna att gå ner 250 000 kr i förhållande till vad de några månader tidigare hade förkastat. Inte jätteglada. Man kunde rätt tidigt lista ut vems geniala idé det var att ha is i magen och vänta med att sälja: det klassiska manliga geniet. 

Vid tillträdet var jag som i en liten dimma. Fyra veckor tidigare hade jag och A aldrig ens diskuterat skilsmässa och separation och nu satt jag där i ett försommaridylliskt Stockholm och tackade ja till mäklarkaffet. Redo att låna så mycket pengar att bara en enda fuskbank var beredd att satsa på mig.

Den ena av säljarna var en lång och blonderad donna som hade en egen firma med inriktning mot skönhetsingrepp. Hon verkade rar, men det kändes inte som att vi hade så mycket gemensamt, bortsett från rykande färska separationer. Donnan gav mäklaren komplimanger för dennes fantastiska ungdomliga hy. Sedan scannade hon av mig lite snabbt och det följde en lång talande tystnad. Jag kände mig en smula förolämpad.

Den andre säljaren, aka det klassiska manliga geniet, var en halvskallig självgod man. Om jag måste välja mellan dem två skulle jag utan tvekan föredra att byta sexuell läggning och satsa på Barbie. Jag har efter några år kommit att hata honom litegrann och jag tycker att jag har rätt så goda skäl. För det första är det utan tvekan han som skapat alla "smarta lösningar", i min lägenhet. Till exempel hyllan som vid lite belastning bröt sig loss och lämnade åtta kratrar i väggen. Det är han som spacklade köksväggen sämre än någon från jackass-gänget skulle ha gjort med armhålan och som målade igen köksventilen. Han satte upp halogenlampan som lämnat brännmärken på hela väggen och lämnade kvar sunkiga "bra-att-ha-möbler" på olika ställen.

För det andra är det han som skrev att min lägenhet är 94 kvadratmeter, men som i egenskap av ordförande i brf-styrelsen VISSTE att det stod 87 kvm i föreningens papper. Och det är den jäveln som tillsammans med Barbie skrev under ett avtal med en teknisk förvaltare som går ut på att firman kommer var fjortonde dag, inte gör ett skit och fakturerar föreningen 64 000 kr per år för det. Och även om vi säger upp avtalet gäller det i TVÅ år till.

Den halvskallige självgode mannen informerade vid tillträdet om att han hade "kanske världens svåraste jobb". Han jobbade nämligen på Arlanda. Barbie väste mellan tänderna att det "INTE är världens svåraste jobb" och man förstod att hon var trött på att höra honom säga det. Återigen, Team Barbie här!

Vi skrev på papper, vi bytte nycklar. Vi pratade om sommarvärme och separationer och lite om att geniet var så strukturerat och hade sådan ordning, medan Barbie ännu inte riktigt hade landat och hade kuddar överallt i sin lägenhet. Med ledning av detta, och min fenomenala personkännedom, är jag helt säker på att det var det manliga geniet som märkte upp alla hyllor i lägenhetens köksskåp med en dymo. Etiketter överallt. "Frön och nötter", "taco", "godis och mjöl", "kryddor och torkad frukt", "vitaminer, kosttillskott och konserver". Och högst upp, 2,5 meter från golvet, fanns skåpet med hyllan märkt "flingor" och "snacks".

Jag hoppas att Barbie smög upp på nätterna och satte tacoskalen på vitaminhyllan. Jag hoppas att hon tog hans favoritgodis och spolade ner det i toan. Det tror jag faktiskt hon gjorde, för det är fan stopp i rören jämt.






lördag 2 december 2017

Melodrama, much? (epilog med S)

Ok, så jag avslutar inte så elegant med S. Jag lämnar honom med ett frågetecken i ansiktet, ett sår i hjärtat och en inplastad köttbulle i kylen. Måndagen efter att jag gjort slut lägger han upp ett inlägg på instagram om att det är skönt att helgen är "till enda" eftersom den inneburit påminnelse om förgänglighet och avsked.

Det är jobbigt att vara den stora skurken.

Veckan efter pepprar han instagram med käcka bilder från sitt jobb och flera foton på sig själv som ung, när han var en rasande stilig hunk. Det finns en duracellenergi bakom inläggen. Han vill visa omvärlden att han är glad, stark, kapabel. Visa mig vad jag gått miste om. Jag trycker inga likes, tänker att det är bättre om jag syns och märks så lite som möjligt.

Men jag skriver ändå till honom efter kanske tio dagar. För jag vet att han ska gå på begravning för en gammal släkting som han tyckte mycket om. Jag skriver att jag tänker på honom och hoppas att det blir en fin begravning. Att jag inte har ångrat mig och därför har lämnat honom i fred, men att jag verkligen tycker han är fantastisk på alla sätt. Detta är helt och hållet på mig.

Han svarar med ett långt meddelande . Han skriver att tiden från att jag berättade hur jag kände vid vissa tillfällen varit bottenlös. Men han ångrar ingenting.

Bottenlös? Det är som att vi levt i parallella universum, eller sett helt olika filmer. Jag blir nästan lite provocerad. Det kan omöjligt vara mig som person som han egentligen sörjer. Det måste vara konceptet Någon. Någon att ha. Att kunna ta med till fester. Någon som garanterar att han inte sitter ensam i jul. Han saknar tillhörigheten. Och jag? Jag saknar tillhörigheten i mitt förra liv, A under de bästa åren. Jag saknar mamma. Att förlora dem under året som gått har varit blytungt, men hela tiden har jag haft en röst i bakhuvudet som viskat: Det kunde vara värre. Jag har mått sämre än så här. Även de värsta dagarna har jag haft en liten flik i mig som påminner mig om allt jag har. Att jag är frisk, har ett jobb, bor i ett land med fred, har två underbara barn, fantastiska vänner, att jag trivs i min lägenhet etc etc. Det är som ett litet mantra i huvudet som jag tar stöd i. Så när S skriver om sin förlorade botten kan jag faktiskt inte relatera.

Vi har en viss kontakt de följande dagarna. Han skriver att vi är vänner, att orka vara något annat är inte hans stil. När han är deppig en kväll frågar jag om jag ska ringa och han säger att det är bättre att höras veckan som kommer. Ok. Jag skickar ett glöggrecept han frågat efter. Och sedan händer inte så mycket mer.

Men så en dag, mitt i det allmänna kaoset, kommer en uthämtningsavi från Postnord. Jag har fått ett paket och avsändaren är S. Paketet väger 1,4 kg. Jag har min aning om att det inte är en tidig julklapp och har inte ro i kroppen att vänta tills dagen efter. Så jag lämnar barnen framför tv:n och traskar iväg till utlämningsstället. Jo då. Visst fan är det så. Karljäveln har skickat mig ett paket med en svart ryggsäck som han fick av mig under lite suddiga omständigheter för några månader sedan. Han behövde en ryggsäck. Jag hade en extra. Och nu har han skickat mig ett PAKET med den ryggsäcken. Ingen lapp, inget sms, inget "vill du ha tillbaka ryggsäcken?" (och svaret på den frågan hade varit NEJ). 

En tidigare version av Hanna skulle inte ha släppt det. Hon hade velat gå till botten med mysteriet. Varför har han skickat den? Är det för att såra mig och få mig att må lite sämre? Är det för att visa vilken reko och hederlig person han är, till skillnad från mig (som inte skickat tillbaka ljustakarna han gav mig)? Är det ett omständligt och patetiskt försök att få kontakt?

Men grejen är ... skit samma! För den starkaste känslan är "Hurra, vilken tur att jag inte är tillsammans med den här känslosamma, svårbegripliga, fyrkantige mannen!" Och jag är ganska säker på att det inte var den känslan han var ute efter ...




onsdag 22 november 2017

Att läsa mellan raderna (Tinder och jag)

S kallade mig stilig.

Jag vill inte vara stilig. Stilig är det tanter som gillar Bingolotto säger om männen i Dressmanreklamen.

S sade även vid något tillfälle att han ville göka. Jag hade verkligen föredragit om det han menade var att han som hängiven ornitolog ville gå upp tidigt. Men det var alltså en omskrivning till att ha sex.

Ord är verkligen små laddade handgranater.

Jag swipar igen. Mot bättre vetande.

Är det Tinder eller jag som har förfallit? Jag konstaterar att jag verkar ha valt bort varenda vettig man som fanns. Kvar finns Per-Urban 57 som bor ensam i vildmarken och söker den som finner glädje i det lilla. Det är inget fel på Per-Urban. Men det är inte mig han söker.

Där finns Adam, 36 som gillar pingpong. På en av profilbilderna sitter han på en toalett och läser med byxorna nerdragna. Hej då Adam. Du är för kul för mig.

Nästa svep är Rolf, 61 (är det fel på mina inställningar eller på min inställning?). Han söker någon som lever i nuet. Lätt för honom att säga som snart går i pension.

Marcus 112 går bort (olycksbådande associationer) och Christer 49 hittar jag tydligen lättast i skärgård och på fjällsluttning. Där lär han ju inte hitta mig, om man säger så.

Och så där fortsätter det. Åke upplyser om att han varit singel sedan 2009. Han kanske tänker att profilbilden med tomteluvan kan rädda upp det. "Satan" väcker ett antal frågetecken, men inget som jag vill räta ut med ett högersvep. "Vertigos" profilbild är en fint teckad daggmask. Han tycker uppenbarligen att den talar för sig själv.

Jag ger upp. Dagens enda matchning är en snygg fastighetsmäklare. Han beskriver sig som ärlig och rak så han kan inte ha så jättestor framgång som säljare. Han söker någon som är busigt kåt.  Jag känner mig för tillfället närmare en fjällsluttning än den sinnesstämning han efterfrågar. Men alltså ... innan du dömer mig kan du vänligen läsa igenom utbudet ovan igen.


måndag 20 november 2017

Feministiskt självförsvar (träning och jag)

Jag är inte bra på att slåss.

När jag var en liten och feg storasyster  (nu är jag en stor och feg storasyster) önskade jag alltid att vi hade haft en riktig benknäckarbrorsa. En sådan där som ingen vågar mucka med och som skulle skydda oss. För jag vågade inte. Min taktik var kameleontens, att synas och störa så lite som möjligt. Det är nog ytterst få personer i världen som upplever mig som läskig. Men några finns det säkert. Kanske. Eller inte.

Jag har gjort några försök att tuffa till mig genom åren. En gång gick jag på provlektion i ki-aikido. Jag minns att man skulle lära sig falla. I en övning var vi indelade två och två och den ene av oss skulle böja den andres arm, samtidigt som denne andre person skulle visualisera att det gick en stålbalk genom armen så att den helt enkelt var omöjlig att böja. Jag tyckte att det var en enorm skillnad mellan när jag visualiserade balken och när jag lät bli. Inspirerad köpte jag ett årskort. Jag visualiserade att jag skulle bli en kvinnlig motsvarighet till Karate kid. Och sedan gick jag aldrig mer dit. Det blev liksom inte av.

Helt klart mitt livs dyraste träningslektion.

Eller kanske är det en annan aktivitet som kvalar in som vinnare i den sorgliga tävlingen ... nämligen när jag anmälde mig till en kurs i feministiskt självförsvar i en Söderförort. Vi var ett gäng tjejer/kvinnor/tanter (jag tillhörde den förstnämnda kategorin). Instruktörerna var två stentuffa tjejer. Jag tyckte det var fantastiskt bra de första gångerna, men sedan gjorde vi en övning som liksom suddade ut den positiva känslan. Övningen var utformad så att en av oss skulle vara offer och försöka hålla sig kvar på samma fläck. Fem andra skulle hjälpas åt att släpa offret över golvet, från ett hörn till väggen i andra änden. Offret skulle inte slåss men kämpa emot som om det gällde livet. Där och då gick jag verkligen in i rollen som offer och tänkte att nu jävlar skulle jag göra motstånd. Så när fem rara tjejer tog tag i mig och började slita och dra högg jag tag i elementet vid väggen och sedan sög jag mig fast för glatta livet. Jag visade prov på en alldeles enastående förmåga att hålla fast mig i ett element, men fem personer är ändå fem personer. Och mitt i det hela knakade det till rejält i ländryggen. Offret släppte taget och släpades till väggen. 

Precis efter övningen (jag tror att sens moralen var att vi kan mer än vi tror) var alla, inklusive jag själv, djupt imponerade av min förmåga till aktivt passivt motstånd. En ökande molvärk i ryggen lade sordin på den inre stämningen. Det bidde ett diskbråck. Jag försökte utnyttja det faktum att jag i tio års tid haft en olycksfallsförsäkring, men försäkringsbolaget ansåg att min rygg var så kass från början att det strikt talat inte var en olycka. Morr. Jag ringde till kursen och meddelade att jag hade fått diskbråck av offerövningen och ville hoppa av. Tjejen tyckte det var jättetråkigt. Att jag ville hoppa av alltså. Men du, förslog hon, vi har ju kurser även för funktionsnedsatta och rullstolsburna. Vi kan ju anpassa kursen till dig. Är det någon som blir förvånad om jag säger att jag inte nappade på erbjudandet?


söndag 19 november 2017

När mammor dör (döden är andra människors jobb)

I porten väntade två poliser, en medmänsklighetens variant på good cop, bad cop. Mina barn kramade om mig och jag skickade dem i förväg upp i trapphuset med nyckeln.

Vill du höra? Sade bad cop sonika. Jo, det ville jag. Ok, inledde han, det ser INTE bra ut.

Hans röst dånade i trapphuset. Medan han pratade försökte mina barn i vild panik låsa upp min lägenhetsdörr en trappa upp. Låset kärvar så man måste liksom tackla dörren samtidigt som man vrider nyckeln. Polismannen fortsatte berätta. Mamma hade fått hjärtstillestånd, det hade varat ett tag. Så småningom hade man fått i gång hjärtat igen. Allt annat var oklart. Tanten som hjälpte mina barn var en förbipasserande. Hon hade lämnat lappen med sitt telefonnummer om jag ville nå henne. Han sträckte över en pappersbit med tantens namn och telefonnummer, skrivet med smådarrig hand.

Hur maktlös jag än kände mig där och då, så var prioriteringarna en icke-fråga. Mina barn behövde mig. Men jag behövde ta mig till sjukhuset.

När jag väl fått den nattsvarta prognosen från bad cop och sagt hejdå till honom och good cop (som inte sagt så mycket, för vad fanns det att säga?) så hjälpte jag barnen att ta sig in i lägenheten. Sonen tog av sig skorna och gick raka vägen till Ipaden i soffan. Dottern tittade med mig med stora, rädda ögon.

Jag måste ringa er pappa och moster, sade jag. Och gjorde det. Du måste komma hit, sade jag till A. Mamma fick en hjärtinfarkt när hon hämtade barnen och jag måste till sjukhuset.

Kan du prata? sade jag till min syster. Sitter du ner? Mamma är på sjukhus, hon har fått en hjärtinfarkt.

Från och med mötet med den första polisen fanns det nästan inte en fiber i mig som vågade hoppas att det här skulle ordna upp sig. Och det var inte heller någon som ingjöt hopp i oss. Jag såg läkaren på Sankt Görans sjukhus skaka uppgivet på huvudet till en sköterska när han inte trodde att någon tittade. Jag läste mellan raderna i det personalen sade och bad cops ord ringde högt i öronen. Jag vågade inte hoppas. Min pappa och syster vågade inte låta bli.

Så maktlösa vi kände oss. Så rädda vi var. Mamma hölls sövd. Återupplivningen hade lett till tolv brott på revbenen och en punkterad lunga. Hon som inte hade någon lungkapacitet att tala om från början.

Det finns mycket att skriva om de där sex dygnen hon låg på sjukhuset innan de stängde av respiratorn, men den historien är inte bara min.

En sak är säker: Mamma hade hatat detta. Hon hade hatat att hennes barnbarn var med när det hände, att massor av folk såg henne, att hon tillbringade nästan en vecka på sjukhuset med slangar och skit. Hon hade hatat att lämna pappa och min syster och mig. Varenda cell i hennes kropp ville fortsätta leva, kämpa på, ta hand om. Hon var som en humla, som verkligen inte borde ha kunnat flyga med de usla förutsättningarna, men som lik förbannat gjorde det.

På nätterna försökte jag somna med hjälp av pratradio för att inte lämna något utrymme åt de egna tankarna. En av de första nätterna hade jag slumrat till, men vaknade av att radion spelade Fix You, med Coldplay. Jag måste ha lyssnat på den låten femhundra gånger sedan dess.


lördag 18 november 2017

Avslutningslunch på jobbet (så mycket värdighet)

Självklart är jag försenad till avslutningslunchen där jag och en kollega (som jag ser som en vän) är festföremålen. Naturligtvis har jag underskattat tiden och fantiserat ihop en plats där min hjärna tycker att restaurangen (som jag aldrig varit på) borde vara placerad. När jag dundrar in sitter alla redan vid ett långbord. Platsen bredvid avdelningens chef är ledig. Pyssel pågår, för det hade blivit fel med beställningen, vi är för många. Vissa saknar glas, andra bestick. Men min plats är fin och välförsedd. Jag har en liten brödpåse, brödtallrik, glas, bestick, tallrik och en väl tilltagen salladsskål. Vi beställer mat. Jag häller upp vatten till lite slumpmässiga personer runtomkring mig och försöker konversera på en rimlig nivå. Jag har aldrig lärt mig att konversera på en rimlig nivå. Jag är verkligen hopplös på trevligt småprat, mingel och att uppträda belevat. Jag har så att säga andra kvaliteter.

Så jag hugger in på min sallad och äter den med stor entusiasm samtidigt som jag försöker ge en lagom urvattnad version av hur jag trivs på nya jobbet och ställa relevanta frågor till omgivningen. Skålen är så stor så att efter ett tag tar jag den i ena handen och börjar sleva in rotfrukterna med den nära munnen, asian-noodle-style. Trivsamma konversationer pågår runt mig. Men så råkar jag titta på brödtallriken mittemot och ser att bordsgrannen lagt sallad på den. Och när jag scannar bordet lite så märker jag att alla verkar ha gjort likadant. Märkligt. Jag börjar räkna salladsskålar. Fyra. Vi är 18 personer, det finns fyra salladsskålar och jag har suttit och demonstrativt slevat i mig ungefär en fjärdedel av bordets samlade salladsbestånd.

Oj då.

Min före detta chef noterar min jagade blick, ler brett och säger lite oskyldigt att hon nog tror nog att det var meningen att vi skulle dela på den där salladen. Jag stönar och säger att Herregud, man kan tydligen inte ha mig i möblerade rum. Ingen säger emot. Och sedan sträcker jag mig och stjäl ytterligare en salladsskål eftersom det finns fyra salladslösa personer till vänster om mig. Och en av dem ska skriva mitt betyg om en vecka.

Det blir liksom ofta så. Vid en avslutning bjöd jag på fika och höll ett tal om att jag såg avdelningen som en stor, härlig, dysfunktionell familj. Kommentaren väckte stor munterhet hos de flesta men föll inte i riktigt lika god jord hos den dåvarande chefen. Hennes leende kan i bästa fall beskrivas som ansträngt och vi har inte haft särskilt mycket kontakt sedan dess. Och i min bransch är kontakter A och O. Det är en liten ankdamm. Man behöver kunna namn och titlar. Man ska vara trevlig och intresserad, men inte konstig.

Att bo i Bromma borde väl kunnat ha slipa ner den här diamanten och förädla mitt beteende, men så blev det inte. Jag är såååå långt från Bromma-svepet (ett speciellt svep med en helt ren disktrasa över en glänsande ren, tom diskbänk som förekommit vid alla parmiddagar jag någonsin varit på. Även mina kompisar i Bromma behärskar svepet till fullo). Det kan bli lite pinsamt ibland när de säger att man ska ta bort armbågarna från bordet och sluta prata med mat i munnen. Vännernas barn och jag brukar titta lite förvirrat på varandra. Vem menar de? I allmänhet är det barnen som åsyftas, men jag brukar diskret göra som treåringen/sjuåringen/tioåringen närmast mig.

Lunchen avslutas med ett hot/löfte om att betyget kommer att skrivas inom kort. När jag reser mig torkar jag bort en strimlad morot från byxorna och gömmer kaffefläcken på bordet under min skrynkliga servett. Business as usual i Hanna-land. Om jag hade ett eget valspråk tror jag att det skulle vara Med Värdighet Genom Livet. Japp. Känns faktiskt klockrent. 








fredag 17 november 2017

Dejt nr 1 (Mr Crazy)

Jag noterar tämligen omgående att dejt nr 1 verkar för bra för att vara sann (och ni anar vart det barkar, inte sant?). Barndagar och jobbdagar flyter in i varandra och när vi äntligen har möjlighet att ses är jag redan förälskad i cyberversionen av honom. Jag är inte tolv år gammal, så jag inser att cyberversionen förmodligen inte alls motsvarar verkligheten. Men det hjälps inte. För vi har kvicka, kärleksfulla, intressanta och roliga virtuella diskussioner om stort och smått.

Och när vi ses är det i en hotellbar, där han bjuder på två glas vin (ett i taget). Samtalet flyter på bra. Min dejt är en kort man, kortare än jag. Vänner har skällt ut mig för att jag ens reflekterat över detta. I övrigt ser han bra ut, är lite nervös.

Vi har en ok dejt. Och redan samma kväll får jag hans telefonnummer och en inbjudan till middag i en annan stad (där han bor). Jag känner inte helt bekväm med att eventuellt sitta fast i en annan stad och upptäcka att jag är på en dålig dejt, så jag föreslår briljant nog middag hos mig (där löste jag verkligen problemet ... eller?).

Vi ses två dagar efter den första dejten och jag bjuder på middag. Min dejt är väldigt intresserad och väldigt attraherad av mig. Det är närmast en ny upplevelse. Jag minns fasen inte när det senast var så. Det här är ju Tinderdejt 1. Jag förklarar att jag inte är så säker på att jag är redo för en relation. Att det är smartast att inte ha någon brådska. Att jag behöver tid för att veta vad jag känner. Här ska det varken bli övernattning eller sex, serru. Herr För-bra-för-att-vara-sann håller ett litet tal om att han hör vad jag säger, att jag inte behöver ta ansvar för hans känslor, att han tycker att jag verkar så underbar att jag är värd risken. Visst blir det övernattning. Och sex. Med en man som verkar tycka att jag är guds gåva till mänskligheten. Lite överdrivet, men för en gångs skull låter jag min hjärna ta ledigt. Jag känner mig som en mycket glad och lycklig slampa morgonen efter. Vi skiljs år, för jag ska jobba. Vi ska ses kvällen efter. Han vet att jag ska ut med vänner samma kväll.

Och på kvällen när jag är ute med ett underbart kompisgäng får jag ett meddelande om att han hoppas att jag har det trevligt, och att han önskar att han låg i min säng. Jag skickar några väl valda emojis och tillägger "längtar lite".

Får tillbaka "Vad fan, bara lite?".

Här är jag lite berusad och tar hans kommentar som ett skämt. För jag har ju förklarat så sent som kvällen före att jag inte vet om jag är redo för något seriöst. Och jag är ju på middag med kompisar. Och han har ju sagt massa för-bra-för-att-vara-sanna-saker om att det är ok! Jag förklarar att han lägger tonvikten på ordet lite, men tonvikten är på ordet "längtar". Det faller inte i god jord. Han vill ha ett "erkännande" att det inte är någon skillnad mellan att "längta LITE" och "LÄNGTA lite".

Så jag backar och tar tillbaka. Jag ber om ursäkt genom att skriva att jag längtar (mycket). Och nu gör Mr Crazys personlighet entré i all sin prakt. För han är inte nöjd med detta. Han skriver att det är svårt att ta tillbaka det jag skrev. Han anser att det är "otrevligt att bara längta lite". Han vill ringa och reda ut allt. Han skriver att längta lite "gör ont" och att "det här blev ju lite tokigt men det är mest ditt fel" och han rundar av med "Hur fan tror du det känns för mig?" Vi har ett tvåtimmars sms-gräl som består i att jag backar och han är ett as. WTF?

Det hålls en konferens i mitt inre morgonen efter.
Min hjärna har vaknat och påpekar "Ni har träffats TVÅ gånger, detta är INTE ens i närheten av ok!!!
Magen säger "Warning. Terminate. Damage control".
Hjärtat gnäller "Kan inte ni andra hålla tyst så jag hör vad jag känner?"
Och min libido dansar macarena och vrålar "Det är MIN tur nu!!"

Märkligt nog vinner libidon (alla är överens om att det faktiskt är libidons tur). Jag och Mr C träffas en gång till. Naturligtvis efter att han bett tusen gånger om ursäkt och bett mig om en chans att visa att han inte är galen. Han förklarar att nu hör han på riktigt vad jag säger, att jag inte behöver ta ansvar för hans känslor, att han tycker att jag verkar så underbar att jag är värd risken (hört det förut?). Så det blir övernattning. Och sex. Men magen och hjärnan slår på stora varningstrumman och hjärtat verkar inte heller tycka att det här går åt rätt håll.

Vi hinner med så mycket drama att jag redan dagen efter låser in mig på jobbtoan och grinar av mental utmattning och frustration. Så kan vi inte ha det. Så relationen avslutas. Och tack och lov respekterar han detta. Han är ändå "utled på att krypa för mig".

På något sätt lyckas jag och Mr C klämma in en passionerad femårsrelation på fem dagar. Jag är ändå djupt, djupt tacksam för honom. Han påminde mig om att det finns chanser till macarena!