fredag 16 juni 2017

Tinderskolan (fler tips från coachen)

Tinderskolan fortsätter och nu kommer tre belysande exempel på vad du som man/kille/snubbe kan tänka på om du vill få till en dejt IRL. Det verkar nämligen vara lite svårt för vissa av er.

Exempel 1 - Besviken i Botkyrka

Du skriver till en tjej några dagar och hon verkar hyfsat lovande. Så till slut frågar du om hon vill prata i telefon. Du lämnar ditt kontantkortsnummer. Och då svarar hon att hon gärna vill ses och skriva, men att hon inte lämnar ut sitt telefonnummer till personer som hon inte har träffat eftersom hon har dåliga erfarenheter av det. Vad gör du?

a)
Du tänker: Shit alltså vad tjejer får vara med om konstiga killar. Jag ska visa att jag inte är en sådan.
Du gör: Du skriver att det så klart är ok och så försöker du få till en tid när ni kan ses.

b)
Du tänker: Shit alltså, tjejer ska alltid överreagera.
Du gör: Du skriver ok och försöker få till en tid när ni kan ses.

c)
Du tänker: Shiiiit alltså, vilken pantad jävla brud. Vilken golddigger!
Och så skriver du det.

Exempel 2 - Enerverande i Enskede

Du ser ut som en vanlig man i 50-årsåldern. Aningens större näsborrar än genomsnittet kanske. Du har matchat med någon och skrivit att du mest är ute efter sköna kvällar. Till din stora förvåning blir du inte genast avmatchad. På din fråga "Va det intresant?" får du svaret att tjejen i fråga letar efter något seriöst på sikt men kan tänka sig en mer ytlig relation, förutsatt att det finns ömsesidig attraktion. Smart som du är backar du och föreslår promenad eller fika. Dag och tid bestäms. På morgonen den aktuella dagen stämmer tjejen av plats och tid med dig och du svarar ja. Vad händer sedan?

a)
Du tänker: Här måste jag spela mina kort väl för då kommer jag få ligga!
Du gör: dyker upp och visar vilket kap du är.

b)
Du tänker: Fan. Jag är inte i toppform sedan igår, men jag kan inte baila nu.
Du gör: tar några alvedon och skärper dig. Dyker upp och gör ett rimligt intryck.

c)
Du tänker: Den där bruden är helt såld på mig. Henne kan jag plocka en annan dag.
Du gör: Skriver ett meddelande med innehållet "Kan vi ses en annan dag? Jag är så jävla bakis."

Exempel 3. - Sexig i Solna

Lördagkväll. Du är en man som har sett en konsert med DM och är allmänt nöjd. Och nu har du matchat med en tjej och frågar var hon gör. Hon skriver att hon har gått och lagt sig.
Du tänker: nu ska jag få ligga!
Du gör: Först föreslår du att hon ska klä av sig naken och lämna sin ytterdörr öppen. Hon blir inte jätteimponerad av det, men hon avmatchar dig inte. Så då skriver du att hon ska få "sprut orgasm". Vilken tjej säger nej till det? Hon svarar att hon ska sova. Nu har du fan halva inne. Visa lite mer känslor bara, vilka är de magiska orden? Jo! Du skriver att hon ska få "tatriskt sex" hela natten. Att man måste ta vara på tillfällena i livet. Att du kan vara hennes "Kung / Ridare". Märkligt nog hakar hon inte på. Inte ens när du meddelar att du sitter i bilen och kan vara framme på en kvart. Men ... hon har fortfarande inte avmatchat dig två dagar senare. Det är vardag och klockan är 10:42. Vad skriver du till henne?
a) Hej, minns du mig?
b) Hej.
c) Mmmmm kel smek ahhh mmmmm.

Sammanfattande slutsatser

En liten ledtråd: Om du svarat c på frågorna ovan skulle jag säga att det finns en rimlig förklaring till att du fortfarande är singel och att du inte får ligga. Och jag vill betona att jag struntar i om du inte kan stava till intressant eller tantrisk (även om jag helst aldrig mer vill se eller skriva ordet sprutorgasm). Det är din hjärna som inte funkar. Du behöver hjälp. Skaffa dig en kompis. Eller byt kompisar. Börja gå i terapi. Odla en tomatplanta. Läs en bok. Men helst av allt: Gör världen till en bättre plats genom att försiktigt närma dig den revolutionerande tanken på att det inte är vi som är problemet ... utan du.

torsdag 15 juni 2017

Terapi (och den ädla konsten att ljuga)

Några av mina dejter från förr (totalt var de 25 stycken innan jag träffade A) var utbildade psykologer. Jag brukade fråga vad de hade tyckt om att gå i terapi själva under utbildningen. Jag minns åtminstone två av dem som svarade att terapin inte hade gett dem någonting eftersom inte hade några problem. Rätt så läskiga typer.

I mina ögon är terapi lite som pilates, om du inte får ut något av det beror det på att du gör fel.

Terpeutens roll är inte att öppna dig som en konservburk. Hen har inga magiska krafter. Jag minns en man som sade att han var smartare än sin terapeut. Uppenbarligen inte, skulle jag våga påstå.

Under det första året i Bromma var det mesta kaos. Jag fick fylla i en blankett på BVC om hur jag mådde, sov och vad jag kände. När resultatet hade räknats samman sade barnmorskan "Ja det här var ju ... " och jag var helt säker på att hon skulle landa i ordet "normalt", men i stället sade hon "väldigt allvarligt". Varpå jag började gråta. Och gick hem med en bokad tid med kurator.

Kuratorn hade lockigt hår och pyttesmå ögon. Hon lade huvudet på sned och lyssnade när jag grät och berättade om sömnproblemen och deppigheten och sorgen och oron och barnsjukdomarna och det allmänna eländet i mitt liv.

När jag hade pratat klart tog hon upp en penna och ritade en cirkel på sitt block. Cirkeln fick två prickar som ögon och en neutral mun, sedan fick den armar och ben. "Jag tänker att det här är du" sade kuratorn och pekade på huvudfotingen. Hon kollade att jag var med. Eh, jo.

Tämligen koncentrerat ritade hon ytterligare en huvudfoting en bit bort från Hanna-huvudfotingen. "Och det här är A" sade hon. Inte direkt kärnfysik hitintills. "Och jag tänker ..." - lång  konstpaus -  "...att ditt problem..."Hon kluddade hårda streck mellan huvudfotingarna och skanderade ... "ligger häääääääär".

What? Vad är det för fel på sjukvården nuförtiden? Varför får just jag en låtsasdoktor som inte hör ett skit av det jag berättar? Det är inga problem mellan mig och A. Det är ALLT ANNAT som är mitt problem.

Men jag sade inte emot. Jag hummade och tänkte att över min döda kropp att jag går tillbaka till den här fördomsfulla pajasen. Och efteråt tjatade jag mig till en kontakt med en Riktig Psykolog.

Det jag trodde att jag lärde mig var att mina problem var så fina och unika att de behövde hanteras av fina och viktiga personer. Det jag inser, med en blick i backspegeln, var att kuratorn hade rätt. Precis i det där huvudfotingsmellanrummet fanns riktiga problem.

Jag fick tio besök hos en Riktig Psykolog och hon var fantastisk. Och sedan slussades jag vidare till privatbekostade terapeut nummer tre, som var symboldramaterapeut. I korthet skulle jag ligga på en soffa, tänka mig att jag åkte hiss ner och sedan föreställa mig något, skapa ett inre skeende eller drama. Efteråt skulle jag måla det som kändes viktigt. Den här metoden kändes obekväm och konstlad. Jag var för lättsuggererad och för dålig på att rita det jag erfarit. Så oftast pratade vi bara i stället. Hon ville gärna prata om relationen till A. Jag ville verkligen INTE prata om relationen till A eftersom hon uppenbart inte begrep vad hon pratade om. Men hon hjälpte mig att bryta vissa mönster, att våga byta arbete, att bli tryggare som person.

Men en session somnade hon. Hon satt mittemot mig i stolen och klippte med ögonen och sedan nickade hon till. Det är en speciell känsla när man sitter hos sin terapeut för att prata om jobbiga saker och personen i fråga glider in i medvetslöshet. Efter en liten stund vaknade hon till och jag fortsatte prata, nu med viss tvekan. En engångsföreteelse??

Nope. Ganska snart åkte ögonen åter igen och huvudet gled ner mot hakan. Jag prövade en ny taktik och började prata med hög och varierad röst om saker som jag visste att hon brukade vara engagerad i, Men det hjälpte inte. Ögonen gled igen. Hela jäkla sessionen. Hon var inte medveten om hur uppenbart det var att hon sov, så hon sade inte att hon var trött och hon bad inte om ursäkt. Och jag sade ingenting om det. Jag fortsatte att prata högt.

Efter terapitimmen var jag arg och besviken på både henne och mig själv. Varför hade jag inte sagt ifrån? Varför skulle jag betala 800 spänn för en sovande terapeut? Var mina problem så ointressanta att medvetslöshet var ett lockande alternativ? Var det en protest för att jag inte ville prata om relationen till A? Jag resonerade med mig själv och kom fram till den geniala slutsatsen att jag verkligen behövde fortsätta gå i terapi så att jag lärde mig att säga ifrån.

Men jag förlät nog egentligen varken henne eller mig. "Det här är inte sista gången vi ses" sade hon en tid senare när jag berättade att jag ville göra ett uppehåll. "Jodå", tänkte jag och kände att jag var smartare än hon. Sanningen var dock att en stor klump av mitt förtroende för henne hade fått sig en törn av hennes små snarkljud. Men framförallt var jag fortfarande inte redo att göra något åt huvudfotingsmellanrummet.

Sens moral: det är svårt att hjälpa personer som vill ljuga för sig själva. Och i princip omöjligt om du är medvetslös när du försöker.



onsdag 14 juni 2017

Yogaläraren med den dolda agendan (träning och jag)

I gymnasiet går jag på yoga en termin med min kompis G. Det är roligt och jobbigt och vi håller till i en lokal högt upp på Drottninggatan. Yogaläraren är en allvarlig dam i svarta kläder. Hon lär oss solhälsningen och hunden och olika krigarpositioner och kobran. Vi fokuserar på våra sju chakran och andas på rätt sätt. Men yogaandningen får vi inte till.

Det finns en position i slutet, skulderstående, som alla alltid fiser av. Och både jag och G blir fulla i skratt när vi ska meditera, eftersom det tydligen innebär att vi ska stirra på våra egna nästippar. När vi slutar med yogan känner jag wohoo, detta är faktiskt en träningsform jag har fallenhet för och tycker är rolig.

Så när G är utomlands och jag läser vid Stockholms universitet bestämmer jag mig för att gå en yogakurs i salkhallen vid universitetet.

Mina kurskamrater är typ 15 andra unga tjejer och en kille som ser ut som en Kendocka. Och så har vi yogaläraren, en orange man. Med det menar jag att han har ett hårburr som skulle få Ronald McDonald att gråta av avund, och han bär alltid orangea myskläder i olika nyanser.

De första gångerna är yogan ganska lik den på Drottninggatan med allvarliga damen. Men jag märker att varje gång smyger det sig in fler och fler övningar av en viss karaktär. Det är mer och mer snack om rotlåset (det vill säga att spänna bäckenbottenmuskulaturen). Och att sitta i en cirkel i en gympasal med ett gäng tjejer och en Kendocka och höra Ronald McDonald väsa fram att vi ska "knipa från aaaanus och framåt till sliiiiidmynningen" känns faktiskt en smula obekvämt.

Efter kanske fem gånger har gruppen decimerats. Kendockan är kvar och kanske hälften av tjejerna. Och Ronald är i sitt esse. Efter rotlåset ska vi ställa oss på alla fyra, sträcka ut tungan så långt vi kan och säga "aaaaaahhh" medan vi svankar. Vi ska blunda, men jag tjuvkikar och Ronald ser så obehagligt nöjd ut.

Därefter vill han att vi ska sitta i skräddarställning och andas yogaandning, så kallad ujjayi-andning. Självklart ska vi aktivera våra rotlås igen (från aaaanus och och framåt till sliiiiidmynningen) samtidigt som vi andas med ett väsande ljud genom näsan. Vi ska blunda när vi gör det. Och Ronald ska gå omkring och lyssna på vår andning så att vi gör rätt.

Jag har sällan känt mig så utsatt som när jag sitter där med aktiverat rotlås och väs-andas genom näsan med slutna ögon. Det dröjer en evighet. Och sedan känner jag Ronalds sura andedräkt blåsa i mitt ansikte. Inte en härlig känsla. Alls.

Yogapasset ska avslutas med meditation. Vi ligger på mattor på golvet och ska tänka på Ingenting. Den orangea clownen gör det svårt, eftersom han pratar hela tiden. "Låt tankarna komma och gå", säger han. "Det finns inget rätt eller fel. Och det är inte fel att tänka fula tankar. Låt de fula tankarna komma". Ursäkta? Jo, han säger faktiskt så.

Det visade sig vara pervoyoga med en orange skräckclown alltså. Jag går inte dit igen. Det skulle inte förvåna mig om det bara var Ronald och Ken på terminens sista yogapass.

tisdag 13 juni 2017

Mina tre äckligaste ögonblick som småbarnsförälder (inget för känsliga läsare)

Det hände något det där första året med två barn hemma. När det ena var ett spädbarn som var sjukt hela tiden och det andra en liten kille som såg det som högsta målet i livet att springa ifrån sin mamma. Jag var ett vrak. 70 kilo ångest, sömnbrist och otillräcklighet innanför min hudkostym. Det kändes som att flytten från stan till villan i själva verket var en flytt från 2000-tal till 1950-talet. A kom hem från jobbet med nya erfarenheter och perspektiv. Jag hade sången Tut, tut brandbilen på repeat i huvudet.

Med barn två gick jag från att vara personen som tänkte jag ska plocka upp den där köttbullen från golvet när vi har ätit färdigt till att vara personen som tänkte i morgon ska jag ska plocka upp den där köttbullen som legat på golvet sedan i julas. 

Ok. Nu har ni fått en bakgrund och några förmildrande omständigheter och är eventuellt redo att höra om de tre äckligaste händelserna från min dotters första år. Det går inte att rangordna dem, ni får själva avgöra vilket som är vidrigast. Så jag tar dem i kronologisk ordning.

Barnen sover middag i dubbelvagnen i hallen och jag hänger tvätt i källaren. När jag tar upp ett plagg ramlar en kula ner på golvet. Jag tar upp kulan. Den är hård, kanske tre cm i diameter, brun och helt rund. Jag lägger den åt sidan. Jag funderar på om det är jättepellets. Finns det jättepellets? Fler kulor. Och plötsligt håller jag en liberoblöja i handen. Aha. Det verkar som att någon har lagt en bajsblöja i smutstvätten. Ooooookkkeeeeyyy. Jag tvättar allt igen i nittio grader och reflekterar trött över att centrifugeringen verkligen är effektiv i den nya tvättmaskinen. Ja. det var alltså tillfälle nummer ett. Jag tvättar bajs. En stark kandidat, enligt min mening.

Nyårsafton. Barnen har ätit egen mat och grönsaker. Vi är hemma hos farmor. Kvar i skålen ligger en ensam körsbärstomat. Jag stoppar flinkt in den i munnen. Och när jag gör det märker jag att min son uppenbart har ätit på tomaten. Och kräkts upp den. Tillfälle nummer två: jag äter på en uppkräkt tomat. I mina ögon det mest traumatiska ögonblicket av de tre. Men här kommer det sista ...

Det finns en fläck på mina jeans. Som vanligt. Det går inte en måltid utan att jag spiller över mig och alla i min omgivning. Men just denna fläck fångar min uppmärksamhet för den ser verkligen ut som choklad. Och jag är jättesugen på choklad. Det slår mig att det möjligen skulle kunna vara bajs, att döma av utseendet. Men jag är som sagt verkligen sugen på choklad. Så jag skrapar fläcken med fingret och lever lite farligt och stoppar det i munnen. Självklart är det bajs. Så nummer tre: Jag äter bajs.

Denna sista historia berättar jag ett flertal gånger det kommande året, som en tvångsmässig debriefing efter ett trauma. Men eftersom jag vill behålla mina vänner ändrar jag slutet och säger till de allra flesta att det var choklad.

Småbarnsåren, vilken glamour!

måndag 12 juni 2017

Skolgympans fröjder (träning och jag)

Jag var inte dålig på skolgympan. Jag var inte sämst. Jag var sämre än sämst.

När vi skulle delas in i lag och råkade vara udda antal var jag inte bara ensam kvar på bänken, utan laget som fick mig skänkte bort mig till motståndarna. Jag var en större resurs där för då kunde man sikta på mig och göra mål.

Jag fångade en enda lyra under hela min grundskole- och gymnasietid. Det var på en baseballmatch i högstadiet. Bollen kom farande från hög höjd. Jag stod som vanligt paralyserad på en liten fläck men hade tillräcklig sinnesnärvaro för att sträcka armen rakt upp. Jag blundade hårt. Bollen trillade rakt ner i handsken. Det gick ett sus över spelplanen och min gympalärare kom springande i blixtens hastighet. Jag var säker på att han skulle gratulera mig och prata om osannolik tur, men han skällde ut mig. Fattade jag inte hur FARLIGT det var att blunda när bollar kom flygande i etthundraåttio? Shit, det fattade jag ju. Herregud, jag kunde ha dött! Väldigt kort ögonblick av triumf där.

Det enda jag hade talang för var att springa väldigt korta sträckor väldigt snabbt. Det kändes lite som att jag flög. Men när jag sprang med min bästis (som needless to say var bättre än jag på allt annat inom sport) höll jag igen. Jag ville inte göra henne ledsen.

Jag var en märklig blandning av kroppskontroll och noll koll. Allt filtrerades genom hjärnan först, vilket ledde till någon sekunds fördröjning. Likt en giraff eller häst gick jag passgång, det vill säga vänster arm lyftes samtidigt som vänster ben klev framåt. Försök se naturliga ut med sådan gång om ni kan. Och andningen: jag var så säker på att magen skulle bukta ut när jag andades ut, så det gjorde min mage. Under avslappningsövningar blev mitt ben kvar högt upp i luften när läraren lyfte det, och sedan släppte.

Jag var kort sagt inte hemma i min kropp.

Tänk om det hade funnits en bra idrottslärare under de där åren? Om jag hade hittat något att vara bra på, eller bara något som var roligt? Tänk om min simlärare hade sagt att jag var stark i stället för att jag vinklade ena foten fel? Jag tror faktiskt att mitt liv skulle se annorlunda ut i dag.

I stället gick jag på regelbundna kontroller för bland annat min undervikt och läkarna sade att jag skulle gå hem och äta gräddtårta, Jag behövde aldrig tänka på vad jag åt. Och det gjorde jag inte heller. Jag åt. Onyttigt och mycket. Och när jag gick ut gymnasiet var jag ändå måttligt underviktig, med BMI-mått mätt. Jag var den spinkiga, hyfsat smarta tjejen, absolut skitusel på allt som hade med idrott att göra.

Nu har det gått många, många år sedan någon kallade mig spinkig eller smal. Den största skillnaden mellan dagens version och den jag brukade vara är att jag är oändligt mycket gladare än hon var. Men om jag hade magiska krafter skulle jag resa tillbaka i tiden, ta över min gympalärares kropp och vråla Fy fan vad bra Hanna, du kan ju! Håll ögonen öppna nästa gång, bara!



söndag 11 juni 2017

Rädslan för att vara Rolf, 57 (Tinder och jag)

I svallvågorna efter äktenskapet sitter jag i köket tillsammans med Min Ärliga Väninna. Hon säger till mig att jag ska vara beredd på att A kommer att skaffa sig någon ny ganska snart. Att han har en helt annan marknad än jag. Jag kommer få leta efter män i 50-60-årsåldern, medan A kommer kunna hitta någon som är tio eller kanske tjugo år yngre än han är. Han kanske till och med skaffar fler barn, funderar hon högt. Mer vin, frågar jag och lägger kommentaren i den stora svarta kappsäcken märkt Skit i det här tills du orkar tänka på det.

Jag återvänder till den förutsägelsen då och då. För det är tydligt att på Tinder tänker män mellan 50 och 60 att jag kan vara pinglan för dem. Rolf är en sådan man. Han är 57 år och ser ut som pappa till någon av mina kompisar. "Vanilla is ok, but not all the time" skriver han. Jag får bilder i huvudet om hur Rolf sliter fram ett par handklovar och vill leka att han är Mr Grey. Jag undrar hur många som tror att han skriver om glasspreferenser. Han ser faktiskt ut som en glassförsäljare.

Jag swipar vänster med en fotons hastighet.

Men kanske är jag Rolf, 57 år, för flertalet av mina högerswipes. De kanske drar på munnen åt mig, på samma sätt som jag gjorde åt Roffe.

En lördagskväll när barnen bor hos sin pappa matchar jag med en skäggig hipster som skriver några vettiga saker i sin korta presentation. Han frågar varför jag är på Tinder. Jag är, som vanligt, överärlig och skriver att jag vill träffa någon på riktigt, men att jag inte vet om jag är redo att träffa Själsfränden/Den Rätte, att jag längtar förfärligt mycket efter sex och närhet. Ja. Jag vet, onödigt ärligt. Hipstern blir fundersam, han letar efter någon att dela livet med. Är jag bara ute efter sex? Han tycker att jag gör "konstig reklam" för mig när jag skriver att jag inte vet om jag är redo för något riktigt.

En del av mig reflekterar över att han efter fyra chattmeddelanden börjat döma mitt beteende, och noterar att en tjej inte kan skriva orden "sex", "säng" eller "naken" utan att flertalet män tappar förmågan att urskilja andra ord i sådana meningar (exempelvis orden "klockan", "sova", "inte"). Samtidigt vet jag att jag ju är Saga i Bron, oförmögen att flirta. Så jag lyssnar på den andra delen av mig, den som anser att det nog är precis en sådan sak som en bra och vettig kille skulle skriva/tänka/känna. Och så försöker jag nyansera hans bild av mig och förklara att jag också söker efter något seriöst. Det går sådär så jag skriver till slut att jag gärna träffar honom, men att han så klart kan avmatcha mig direkt, Han vill inte avmatcha mig, han vill ses! Vackert så. Jag föreslår olika lämpliga dagar och tider. Spannet är ungefär så här: någon gång på söndag, måndag efter jobbet eller någon gång under tisdagen. Han får alltså ett tidsspann med ungefär 40 dejtbara timmar att välja och vraka mellan. Desperat, moi? Medan jag ser en dålig japansk film, där jag listar ut vem som är skurken, chattar vi om stort och smått.

"Nu är jag naken och ska sova" skriver han. En ganska konstig kommentar i sammanhanget. Jag skriver tillbaka. "Haha, samma här, Sov gott". Och då skriver han "Hoppas vi hörs igen". Que? Varför skulle vi inte höras igen? Jag påminner om att jag under chattandet föreslagit tre tillfällen att träffas de kommande tre dagarna (men låter bli att påpeka att han inte var svarat på något av de förslagen). Och då skriver herr Naken Hipster att "Det är så många som säger att de ska höra av sig och så gör de aldrig det och det blir inget". Det här går jag så klart igång på. Jag förklarar att jag inte är en sådan person. För det är jag inte.

Så jag hör av mig på söndagen, men då har han inte tid att ses. Vi chattar lite, hela tiden på mitt initiativ. Och så föreslår jag att vi ska ses måndag kl 16 efter jobbet. Det svarar han ja på efter hundra år. Och när jag skriver på måndagsmorgonen för att bestämma tid och plats skriver han "åh. Jag kan inte ses ikväll. Jag trodde du menade på dagen". Jag scrollar trött upp i chatten. Minst tre tillfällen har jag skrivit "jobb måndag ses kl 16" i olika varianter. Jag börjar känna mig som en arbetsförmedlare som försöker få till en intervju med världens minst jobbmotiverade hipster. Snark.

"Jag tror du förväxlar mig med en annan nätdejt", skriver jag. "Se ovan. Men i morgon kan jag ses när som helst. Bollen är rund och den ligger hos dig". Jag lägger till en fotbollsemoji. Inget svar.

Så dagen efter skriver jag igen, Jag frågar om han hade en trevlig kväll. "Ja, det var en trevlig kväll" skriver hipstern efter några timmar. Jag börjar känna mig trött på riktigt. En chans till får han. "Härlig dag, vill du ses?" lyder mitt meddelande. ÅTTA timmar senare skriver han "När du inte kan. Kan jag. och tvärtom". Jag skriver "Så verkar det". Jag dricker ett glas bubbel hos väninnan T. Tuggar lite fradga. Och sedan raderar jag matchningen.

Var jag Roffe för honom? Eller tänker han på riktigt att tjejer "bara försvinner utan att höra av sig"? Det får jag aldrig någonsin veta. Det stör mig att jag bryr mig.

lördag 10 juni 2017

Jolanda den tredje (del 2)

I tidigare inlägg har jag redogjort för bakgrunden till mitt beslut att konsultera en spådam. Det kan argumenteras för att det finns mer lämpliga yrkeskategorier att rådfråga inför stora livsval (terapeuter, coacher, studievägledare, florister ...) men spådam kändes rätt för mig.

Vid den här tidpunkten i livet var magiskt tänkande en rätt så stor del av mitt sätt att angripa problem. Nästa låt säger hur min dag ska bli. Om jag håller andan tills jag gått runt hörnet händer något kul. Därför var det tämligen logiskt att en okänd spådam skulle få bli den person som berättade min väg framåt i livet. Som jag minns det (men det kan vara fel) bokade jag inte tid utan gick dit på drop in. Det var inte så lång spåtid, och det var inte så dyrt.

Jag är alltså lite nervös när jag kliver in hos Yolanda den tredje i Gamla stan. Damen som ska spå mig med tarotkort utstrålar varken särskilt mycket magi eller entusiasm. Ingen förtätad mystisk stämning i lokalen direkt. Hon börjar med att be mig berätta varför jag är här. Jag tänker att det är lite fusk, det borde hon ju se i korten, men så försöker jag beskriva situationen. Jag berättar att jag läser till sjuksköterska och hatar varje sekund och att jag vill göra något annat med mitt liv. Att jag sökt lite olika utbildningar till höstterminen såsom litteraturvetenskap och rymdprogrammet i Kiruna.

Kanske slår det an en sträng hos henne, kanske har hon alltid ångrat att hon hoppade av en utbildning. Eller så är andarna på ett ironiskt humör. För när jag kuperat korten med ena handen tre gånger och fokuserat på min fråga gör hon sin kortgrej. Sedan kungör hon högtidligt att jag aldrig kommer att arbeta som sjuksköterska. Eftersom jag berättade detta två minuter tidigare blir jag inte jätteimponerad av detta besked.

Men så lägger hon till att jag kommer att läsa klart utbildningen (what?? why???). Efter den här punkten börjar jag tvivla på hennes förmåga att spå. För jag VET ju att jag kommer att sluta utbildningen om några veckor. Så jag argumenterar emot. Hon är dock stensäker. Jag funderar på vad som möjligen skulle göra att jag ägnar ytterligare två och ett halvt år att bli något jag verkligen inte vill bli. Nu är stämningen i rummet visserligen förtätad, men inte av magi.

Jag minns inte vad hon berättar att hon ser i korten efter det. Men jag minns slutklämmen på spåstunden.  

Spådamen frågar om det är det något mer jag undrar? Ehm, jo det är det ju. Det finns ju en kille som jag är tämligen intresserad av. Kommer det bli något med honom? 

Hon vänder några kort och säger, med en visshet som skulle få en sten i skogen att framstå som osäker och velig, att det inte kommer bli något med killen i fråga. Hon ser faktiskt ingen kärlek till mig alls i korten på sju år. 

Ok, vi rekapitulerar. Jag är oskuld. Jag har aldrig haft en pojkvän. Jag är arton år gammal och tanteländet säger att det kommer att dröja sju år innan jag träffar en kille. 

Sju ÅR?!?! kraxar jag fram, Sju ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅR??? Spådamen tittar trött på mig och säger, utan att titta ner i korten:
Jamen fem år då?

Hon prutade.

Några veckor efter mitt besök hos Yolanda den tredje slutar jag på sjuksköterskeskolan. Och på höstterminen läser jag litteraturvetenskap. Jag sitter i en fåtölj och dricker baljor med te och läser tusen sidor skönlitteratur i veckan. En ljuvlig tid, som resulterade i glasögon.

Och hur lång tid tog det innan jag fick en pojkvän? Två oändligt långa år. Det var Doktor Jekyll och Mr Hyde. Det kan dock diskuteras om det var kärlek eller normalitet som var mitt motiv att ge mig in i det förhållandet.

I flytten från A hittar jag min gamla tarotkortlek. Den saknar några kort. Vid några tillfällen har jag lagt det keltiska korset, men jag minns faktiskt inte riktigt hur man gör. När vänder det, vill jag veta. Korten har hitintills visat att det inte vänder nu. Och korten har visserligen haft rätt. Men som sagt ... ibland är det bättre att tänka själv. 


fredag 9 juni 2017

You never get a second chance to make a first impression (Presentationstexter)

Så ... du har valt bilder och nu ska du skriva några ord om dig själv. Är det någon som läser dem? Well, jag kan bara svara för mig själv och jag läser dem. Med gradvis ackumulerande ångest, kan tilläggas.

Jag vet inte varför du är på Tinder. Men det är skönt när du vet det själv och är ärlig med det; då har du så mycket lättare att hitta rätt match i dejtingdjungeln. Personligen blir jag inte jättesugen på att swipa höger när du skriver att du lever i ett öppet förhållande, eller att du vill träffa någon som dominerar dig eller att du är en gentleman som söker någon för diskreta träffar. Men folk är olika och söker olika. Och om du skriver vad du vill från början spar vi båda lite tid (och el).

Humor
Det finns enligt mina blygsamma erfarenheter INGA tristare att chatta med än dem som skriver i sina presentationer att de har humor. Undantagslöst har de visat ett sådant lättstött gravallvar eller oförmåga att uttrycka sig att jag baxnar. Finns det Jourhavande Komiker? Gode gud, vad dessa killar behöver en sådan. Jag vet att jag inte har ensamrätt på att avgöra vad som är roligt men definitionen av humor kan väl ändå inte innefatta ALLT mänskligt beteende? Jag har på senare tid börjat misstänka att "humor" är kodspråk för att man bor med sin mamma och tittar på repriser av Full Frys med Stefan och Krister.

Ålder
Kan någon förklara för mig varför det står 100 som ålder på vissa? Är det en teknisk inställning? Ett kodord? Eller försöker ni vara roliga? Om det är alternativ tre, vänligen se punkten humor ovan.

Längd
Det här är tydligen en öm tå hos er killar. Det verkar som att mina medsystrar i cyberrymden har dissat och hissat många av er just utifrån er längd. Här ser vi lite olika varianter på vanliga presentationstexter om längd:
Den som försöker ge en positiv referensram: "två cm längre än [valfri kort kändis]"
Den kluriga "264 cm om jag står på en pall i med klackskor". Du vet att det finns olika höjd på pallar va? Nu fick jag en jättekonstig bild i huvudet. Vänsterswipe.
Den kaxiga: "Jag är längre än du" Jaha, men min pappa är polis. 
Den stolta: "189 cm över havet" Hur många jordsnurr är du då?
Men allra vanligast är den defensiva "längd är tydligen viktigt", "man ska visst skriva längd här".
Mitt råd: skriv din längd om du vill det, eller låt bli. Men ljug inte. För om du lägger till eller drar ifrån någon decimeter och planerar att träffa någon IRL så kommer din längd i förhållande till din dejts längd vara rätt så uppenbar. Om du inte tänker sitta ner hela dejten förstås, men det ger också ett konstigt intryck.

Extrem överanvändning av emojier
Du har så många intressen. Men du orkar inte skriva att du gillar att surfa, simma, resa, äta sushi etc. Så då lägger du in snärtiga emojier istället. Jag skulle säga att om du använder fler än 20 emojier utan mellanslag i din "presentationstext" bör du överväga att revidera den. För du har inte många sekunder på dig att skapa det där första intrycket. Det kanske är en chockerande nyhet men det är väldigt få av oss som går igenom de omsorgsfullt valda emojierna och reflekterar över varför du valt ölglaset och vinglaset men inte champagneflaskan och cocktailglaset. Men ... vissa kommunicerar lättare med bilder och är det sådan du är så säger jag: helt ok!

Vara arg
Ok, du har varit på Tinder ett tag och du har tröttnat på hela skiten. Så du skriver i din presentationstext att du är less på tjejer som aldrig svarar. Du vill inte vara här. Du tycker att alla är dumma i huvudet.

Tänker du att vi ska vilja vara tjejen som överbevisar dig? Är detta något slags omvänd psykologi? Jag kan naturligtvis bara tala för mig själv även här ... men jag drömmer inte om att träffa en arg och bitter kille och prata dejttrauman. Vad sägs om att ta en paus från Tinder istället?

Ta en tur i din båt istället, vetja!







torsdag 8 juni 2017

Min senaste - och eventuellt sista - joggingtur (träning och jag)

En väninna vill peppa mig till att träna. Det är mycket lättare om du har ett konkret mål, menar hon. Och det har hon rätt i. Spring tjejmilen med mig, skriver hon. Jag sneglar på det tomma glasspaketet bredvid mig och tänker att det är en genial idé. Klart jag ska springa tjejmilen! Hoppas bara att knäna klarar det. Och foten. Och ryggen. Och resten av mig. Jag skriver ett försiktigt positivt svar, men inom mig känner jag mig taggad. Här ska springas! I morgon. Eller i övermorgon.

Några dagar senare springer jag faktiskt för att inte bli sen till mitt yogapass. Och när jag gör det upptäcker jag till min förfäran att jag har stora svårigheter att komma ikapp en kvinna som målmedvetet promenerar en bit framför mig. Det ser ut som att avståndet mellan oss ... ökar?

Mina hasande steg blir min personliga madeleinekaka. Det är där och då som jag minns Joggingturen.

Det är 2013? 2014? Jag har bestämt mig (igen) för att verkligen ta tag i min träning (igen). Jag ska börja jogga. Fördelarna är många. Man bara snör på sig sina skor och ger sig ut. Det tar inte så lång tid. Det behövs ingen utrustning (men självklart har jag köpt och kalibrerat en blå pulsklocka. Den visar att jag har en oroväckande hög vilopuls, men sådant förbättras ju med tiden på sådana som springer). Efter ett antal veckors förhalande är jag redo att ge mig ut. Jag ska springa en runda på fem kilometer som A brukar springa. Naturskönt. Kuperat. Superbra träning.

De första sexhundra meterna är ett pärlband av nedförsbackar och sedan blir det flackt. Jag låter stegen vara långa, medveten om att det kommer att bli jobbigare och långsammare längre fram. Efter ungefär en kilometer möter jag min första motgång. Den har skepnaden av en rätt så skröplig farbror på hundpromenad. Visserligen ingen rollator i sikte, men inte direkt någon välbevarad Ingemar Stenmark. Farbrorn säger, med ett leende hela vägen från hjärtat till hans förtorkade gom:

- Du har inte bråttom, du!

Ursäkta? Nu skulle jag gärna vilja skriva att det hela hände på ett ögonblick och att när jag kom på vad jag skulle ha svarat hade jag redan svischat förbi honom. Men det vore inte sant; för det första tog det tämligen lång tid att svischa förbi honom även om han gick mot mig. Och för det andra har jag lärt mig att man är artig mot gamla personer. Jag vet faktiskt fortfarande inte vad jag borde ha svarat.

Nåväl, i slowmotion passerar jag min första motgång. Därefter är det hyfsat lugnt en dryg kilometer. Eller, lugnt och lugnt. Vartefter terrängen blev mer kuperad blir min andhämtning ett mer och mer dominerande inslag i Brommas ljudbild. Och nu bär jag även på mitt stukade ego. Det är stort. Och tungt. Men värre ska det bli.

Efter ett tag märker jag att joggingspåret är felkonstruerat. Det går fan bara uppför hela tiden. I den sista backen upp till Solviksbadet tjuter min pulsklocka som en siren. Jag har passerat min noggrant inställda maxpuls med bred marginal och blir alltmer övertygad om att jag ovärdigt kommer dö eller åtminstone svimma i joggingspåret. Jag måste sakta ner. Problemet är bara att när jag saktar ner kommer jag överhuvudtaget inte framåt eller uppåt. Det känns som att jag har blivit teleporterad till ett rullband i ett naturskönt helvete.

Efter tretusen hjärtslag och femtio meter är jag äntligen högst upp i backhelvetet. Jag har, i princip, övervunnit motgång nummer två.

Det planar ut och sluttar svagt neråt. Jag står en stund och inväntar besked från kroppen om huruvida den tänker svimma, dö eller get the shit together (bildligt talat). Jag tar det med andra ord väldigt lugnt tills klockan slutar pipa och jag har återfått någon form av värdighet. Sedan joggar jag vidare med min pulsklocka, mitt stukade ego och denna värdighet.

Efter några hundra meter möter jag motgång nummer tre. Det är ett barn en bit framför mig. En flicka i fyra-femårsåldern. Hon leker i skogen med sin pappa. Förmodligen hör de mig långt innan de ser mig. Och synen av mig måste ha gjort visst intryck för flickan lämnar skogen och kommer mig till mötes. "Heeeeeeej! vad gör du?" frågar hon. Jag tänker att det är rätt uppenbart vad jag gör och väser fram något i stil med "schpringer". Och då, till min djupaste fasa ... börjar hon springa bredvid mig.

Hon har inga som helst problem att hålla min takt, trots att hennes ben är korta som fan. Och hon pratar hela tiden. Hon ställer frågor om hur gammal jag är och vad jag heter och var jag bor och jag försöker ge allt, precis allt jag har, för att springa ifrån henne men det går inte. När hon sprungit bredvid mig i flera hundra meter hör jag hennes pappa säga att hon "inte ska störa dem som springer". Han säger det i normal samtalston för han har nämligen promenerat bakom mig medan jag försökt spurta ifrån hans dotter. Och jag hör hur ordet "springer" liksom inrymmer så mycket tvekan.

En miljard hjärtslag senare är jag hemma igen. Tomatröd i ansiktet av skam och blodcirkulation. Och därefter har jag inte gjort någon joggingtur. Allvarligt talat går det fortare för mig att gå.

onsdag 7 juni 2017

Jolanda den tredje - ibland kan det vara bra att tänka själv (del 1)

Min tendens att överdramatisera saker när jag var ung matchas bara av min förmåga till underdrifter som vuxen. 

Ni kanske var deppiga under gymnasiet? Ni kanske låg i en säng i ett mörkt rum och grät och lyssnade på Metallicas Black Album eller motsvarande? Well. Undertecknad toppar det, för jag låg under sängen. Och det gjorde, som ni säkert förstår, inte att jag blev särskilt mycket gladare.

I tvåan i gymnasiet slog skoltröttheten till med full styrka. Jag ville hoppa av. Göra något meningsfullt. Så jag ringde till en hjälporganisation och anmälde att jag ville bli volontär. Jag förklarade att jag var beredd att åka ner till Rumänien och rädda barn, bo spartanskt och viga mitt liv åt att hjälpa alla lidande. Kvinnan på hjälporganisationen sade att de varken ville ha eller behövde sådan hjälp. De hade bara nytta av utbildad sjukvårdspersonal. Ville jag verkligen hjälpa? Jajamensan! Så bra. I sådana fall fanns det ett 90-konto där jag kunde bli månadsgivare.

Ok, luften gick ur mig en smula där. Och jag antar att det var i den totala apatin jag kom på den lysande idén att ansöka till Röda Korsets sjuksköterskeskola. Den uppmärksamma läsaren kanske anar sig till en sarkastisk ton här. Den är inte riktad mot sjuksköterskor. Sjuksköterskor är hjältar och hjältinnor varenda en. Tonen är riktad mot konceptet Hanna blir sjuksköterska.

När jag berättade för mina föräldrar att jag hade kommit in blev de båda oproportionerligt glada. Av någon anledning, oklar än i dag, utropade pappa entusiastiskt "Då kommer du att ha en sådan där liten mössa!"

Minnesvärt. Obegripligt.

Redan första veckan på min utbildning insåg jag att jag hade hamnat fel. Jag var hopplöst opraktisk men hade bra läshuvud och jag höll bokstavligt talat på att dö av tristess under lektionerna och grupparbetena. Min lärare försökte få oss att inse att arbetet var ett kall. Man förväntades sticka västar till barnen i Riga på sin fritid för bara de mest hängivna och bästa skulle vara aktuella för praktik utomlands.

Året jag studerade till att bli sjuksköterska är till stora delar förträngt. Vissa saker stack dock ut lite extra. Som att en tjej i klassen inte gillade sina ögonbryn. Därför hade hon rakat av dem och målat egna ögonbryn med en penna på det ställe hon ansåg att de borde sitta. Vilket uppenbart enligt henne var mitt i pannan. Det var lite kusligt att prata med henne, hon såg liksom alltid förvånad ut.

Jag minns även att mina klasskompisar var upprörda när det krävdes alla rätt för att bli godkänd på tentan som gick ut på att omvandla milligram, mikrogram, milliliter, centiliter etc ... Läraren såg väldigt, väldigt trött ut när hon förklarade att vid medicinskåpet räckte det inte att ha 60% rätt för då skulle våra patienter DÖ. Det var inte så många som opponerade sig efter det. Och inte så många som klarade tentan.

Jag gjorde en förfärlig långvårdspraktik på en avdelning vars uttalade (interna) motto var "Hit kommer man för att dö i frid". Så himla deprimerande. Och man levererade det man lovat. En liten farbror hade skadat axeln och hamnade på avdelningen på grund av överbeläggning. Nog fan var han död inom en vecka.

Och jag själv. Jag läste knappt till tentorna, men hade alltid nästan full pott. Däremot blev mina bandage små benvärmare inom elva sekunder, jag misslyckades totalt med att ta blodprov och ge sprutor och jag tyckte så förfärligt, hjärtskärande synd om alla patienter. Inte rätt yrke för mig.

Min pappa måste dock ha haft en stabil vision av mig som sjuksköterska (med en sådan där liten mössa) för han försökte med milda hot hålla kvar mig på utbildningen. Han skulle minsann inte försörja mig om jag hoppade av. Då skulle jag behöva leta egen bostad och betala hyra. Och arbetsmarknaden såg väääldigt knepig ut. För att inte tala om bostadsmarknaden!

En tuffare kaka än jag hade hoppat av, flyttat till ytterytterförorterna och tagit vilket jobb som helst. Men jag ville att även min pappa skulle förstå att det verkligen var fel utbildning för mig. Jag gjorde till och med om högskoleprovet för att bevisa för honom att jag hade blivit mer korkad under min studier. Tyvärr fick jag ett skitbra resultat så det kunde jag inte använda som argument.

I april hade jag bestämt mig. Jag sökte några andra kurser och utbildningar till höstterminen. Jag skulle hoppa av (och berätta det för pappa efteråt). Men jag kände fortfarande att jag behövde stöd och råd från någon klok person rörande mina framtida livsval. Så efter moget övervägande bestämde jag mig: jag skulle gå till en spådam! 

Smart tänkt. 


tisdag 6 juni 2017

Några råd till er som bor på mars (Tinder och jag)

Det finns rätt så mycket bitterhet på Tinder. Och en hel del uppgivenhet. Efter ett tag går det inte att undgå att se vissa återkommande mönster. Jag tänkte slå ett slag för världsfreden och harmoniska relationer med några ord på vägen till er på andra sidan matchfönstret, männen!

Jag minns en annons för tusen år sedan, när jag precis hade börjat nätdejta. En lite korpulent farbror med hund på profilbilden. Och i presentationstexten stod det: "Jag är ensam och ledsen och min hund är död."

Gör
Inte


Innan jag delar med mig av några ödmjuka dejtingråd vill jag betona att folk är olika. Det kanske är så att massor av personer swipar höger på killar som gör tokiga grimaser, draperar sig över röda sportbilar eller lägger upp bilder på stora landskap där de själva är en liten fläck med ryggsäck i utkanten av bilden. Men jag tror att mina åsikter är tämligen representativa för ett antal toppsnäckor som du inte vill gå miste om att matcha med. Så ... vi börjar med några enkla regler för hur du kan tänka när du väljer vilka bilder du ska använda i din presentation. Ta fram din telefon så börjar vi!

En person per bild är en bra huvudregel, och helst ska den personen vara du själv, inte någon kändis eller en minion eller ett djur.

Det kanske känns tryggt att posera med din snygge kompis (för att visa att du har snygga kompisar) eller din fule kompis (för att visa att du är snyggare än din kompis) men vi tjejer blir mest förvirrade. Särskilt ansiktsblinda tjejer. Vem av dem, om någon, är DU?

Men den här bilden då? undrar du. Bilden från semestern i Nice/Mallis/Örkelljunga? Där du är snyggt solbränd och ler charmerande med armarna runt två skitsnygga tjejer. Eller den här, där två andra tjejer slickar dig i örat? Så vi på Tinder fattar vilken charmör du är?

Nix, är mitt heta tips. För vad är det meningen att vi ska tänka? Att om vi har tur är vi så snygga att vi kanske får flankera din presentation på Tinder i framtiden? Och nej, här hjälper det inte om du försöker beskära bilderna. Om man ser att du är omgiven av ett berg av hud eller har två avklippta armar på dina axlar så är det det man fokuserar på. Inte ditt leende.

Och en sak till: skriver du i texten att tjejen bredvid dig är din syster ... så är det säkrast för dig att hon är det.

Om du har en småsuddig bild där du håller en ölflaska/en drink/ett vinglas/en shot/en flaska koskenkorva och du ser väldigt full ut på den bilden ... skippa den. Du kanske kände dig som Kung i baren och som världens härligaste människa när bilden togs ... men det enda jag och många andra ser är hur pissfull du var och att du fortfarande verkar tycka att det är coolt. Vi ser inte den härlige killen. Vi ser snubben som nyper oss i rumpan på lördagskvällen och vaknar ensam och bakfull på söndagen med en mun som stinker död grävling.

Men de här mysiga bilderna på dig och dina barn då?

Nope! Jag är förälder. Barnen bor hos mig varannan vecka. Men jag skulle aldrig lägga ut bilder på dem på Tinder till allmän beskådan. Vi på Tinder kan i allmänhet läsa. Om du skriver att du är pappa så kommer alla med en IQ över trettiofem veta att du har barn. Som du tar hand om. Och älskar. Och prioriterar. INGEN tänker: "åh, vilka fina barn han har. Dem vill jag bli mamma åt". Och om det skulle finnas något sådant exemplar ... vill du verkligen dejta den personen? Det finns andra sätt att visa din fantastiska föräldraförmåga (mer om din presentationstext i kommande lektion).

Nu säger du att du vill ha en bild som visar att du är aktiv. Att du har pengar. Att du gillar naturen och är en man med koll. Den ska vara lite somrig. Du väljer en bild med dig på en gigantisk/stor/liten båt. Du kanske styr båten. Vinden leker i ditt hår (eller på din skalp). Du ser lite cool ut i dina solglasögon. Flytvästar är för mesar för här är du, en man med total kontroll. I harmoni med naturen. Och i total harmoni med solglasögonen.

Det finns bara ett problem med detta och det är: ALLA gör som du. Det finns en miljard båtbilder på Tinder. Och om det nu funkade så jäkla bra ... varför är alla då kvar på Tinder med sina fantastiska båtbilder?

Det var allt för i dag. Välkommen åter.

Dejt nr 6 (Fina händer)

Det är inget fel alls på Fina Händer.

Han är en frånskild snubbe med två barn och han jobbar som programmerare, lyssnar på Kraftwerk och gillar gott kaffe. I sin profil har han presenterat sig som stenbock med fina händer som söker en kvinna som tar honom med storm. Eller en orkan.

Redan där borde jag iofs insett att han letar efter någon annan.

Vi bestämmer att vi ska ses. Och några dagar dessförinnan slutar han skriva. Först efter att vi skulle ha träffats får jag ett meddelande om en serverkrasch, jobb, mycket nu. Ok.

Vi skriver ett tag till och bestämmer att vi ska ses. Och några dagar innan det slutar han att skriva. Först efter att vi skulle ha träffats får jag ett meddelande om jobb, mycket nu, missförstånd. Deja vu.

Så vi bestämmer att vi ska ses. Och hör och häpna: VI SES! Vi äter middag på Pelikanen och dricker ett glas vin (jag.dricker.vin) och pratar. Men tyvärr är mitt självförstöringssystem aktiverat. Det blir så ibland. Jag får liksom vokal Tourettes och börjar prata om saker som skrämmer bort män (och människor och särskilt Män i skor). Jag är expert på att få killar/män att avslöja jobbiga saker om sig själva på första dejten. I mitt dejtandes begynnelse fick jag främlingar att berätta om övergrepp i barndomen, självmordstankar, mobbning, sorg och svek. Det brukade bara bli EN dejt. Och jag har verkligen bättrat mig sedan dess. Men ibland tar jag ett återfall och blir Freud på crack, Och det gör jag med Fina Händer.

Jag frågar alltså om (och berättar om) djupt personliga saker. Varför relationer gått åt skogen. Vad han brinner för på riktigt. Jag pratar till och med politik och religion. Stackars man. För egentligen vill jag inte ägna min tid åt att lära känna Fina Händer. Jag vill bara att han ska vara en okomplicerad stenbock med fina händer som bekräftar mitt pompösa ego och som vill följa med mig hem. Fina Händer får ingen egentlig chans, för jag dundrar på med att prata sönder honom om svåra saker. För han är så jäkla tyst. Det var nog inte den stormen han var ute efter.

Efter dejten ber jag om ursäkt. Han svarar att han också har levt. Ingen av oss har barn den kommande helgen, ingen frågar om den andra vill ses. Han skriver om kaffe och jobb några dagar. Därefter dänger jag till med min vanliga återkopplingsmani. Jag skriver att jag tyckte att han var trevlig och att jag gärna vill träffa honom igen. Men att jag samtidigt tänker att jag inte är stormen han söker. Jag skriver att jag inte är ett väder ... snarare en .. sjö. Jag vill skriva hav, men det känns alldeles för högmodigt. Det finns många sjöar. Bara sju hav. Men jag känner mig fan som en del av ett stort hav. Han svarar inte utan försvinner för gott ut i cyberrymden.

Inga fel på Fina Händer. Och inga rätt.

måndag 5 juni 2017

Ord på vägen (träningscoacher)

Sats Alvik för tusen år sedan. Jag har haft det inledande samtalet med en personlig tränare och förklarat att jag saknar träningsbakgrund. Att jag är i dålig form. Att jag inte kan göra en enda armhävning. Han tror mig inte, så vi gör några övningar. Efter att jag försökt göra en ytterst anpassad armhävning säger han, med djupaste fascination i rösten: "Muskeln dog. Den dog". Jag kan säga att min entusiasm för träning och tränaren också dog i nära anslutning till detta uttalande.

Vid en friskvårdssatsning på jobbet många år senare får vi möjlighet att träna i grupper om tre personer för en känd träningsprofil. Jag hamnar i en grupp med en tjej som åker utförsåkning och en man som gillar att cykla. De uppvisar en snabb förbättring vid varje träningspass. Sista gången får vi alla varsin pilatesboll och några skräddarsydda ord på vägen. De två andra får tips om att stärka vissa muskler, leder och ligament. När det blir min tur säger träningsprofilen: "Ehm, Hanna. Det är aldrig för sent att börja träna. I studier har man konstaterat muskeltillväxt hos nittioåringar".

WTF?!

En annan favorit är när jag prövade att åka utförsåkning för första gången i mitt liv. Jag var i tjugoårsåldern och följde med Doktor Jekylls familj upp till Tänndalen. Första dagen stod jag som paralyserad högst upp i backen som hette Småttingen. Tvååringar flög förbi mig på sina små skidor, uppenbart helt orädda. Efter tjugo minuter med vild panik siktade jag på ett staket i mitten av backen och for in i det. Ovärdigt. Det blev skidskola för mig. Med två lite ängsliga pensionärer som inte hade åkt förut. Ungefär så här löd feedbacken från skidtränaren:
"Elsie, bra jobbat. Tänk på att hålla stavarna lite närmare kroppen.
Bra tempo, Britt-Marie. Försök att svänga lite tidigare.
Hanna: var det läskigt?"

Återigen: WTF!? Vad förväntas man göra med den typen av återkoppling?

Men till slut hittade även jag en personlig tränare som hade fokus på mina möjligheter istället för på mina brister. T ändrade långsamt och metodiskt min syn på träning och på mig själv. Det blev roligt. Riktigt roligt! När hon lade in alltför utmanande övningar distraherade jag henne med frågor och berättelser. Och på så sätt blev hon även min vän. När hon slutade vara tränare fick jag ärva hennes pt, Fantastiske F.

I början hade jag på riktigt mardrömmar om att fantastiske F sade till mig att han inte ville träna mig längre för att jag var för dålig. Och några gånger har han faktiskt skällt ut mig när jag fegat eller mesat. Jag känner mig dock tretusen procent på att han vet vad han gör och att jag skulle ha haft en dubblerad metabolisk ålder utan honom. En enda gång har jag fått återkoppling som sved. Det var när han frågade hur gammal jag var. Fantastiske F är tretton år yngre än jag och i mina ögon är vi i princip jämnåriga. Jag berättade min ålder och lade till att jag är gammal (i from förhoppning om att han vildsint skulle protestera och hålla ett peppande tal om att jag ser tio år yngre ut). Fantastiske F svarade dock "Det är inte så gammalt. Mina föräldrar är äldre."

WTF, F?!?!

söndag 4 juni 2017

Sisyfos, städning och jag (hur man lyckomaximerar en söndag)

Ingen som träffat mig skulle komma på tanken att kalla mig pedant. Det man kanske inte förstår är hur mycket tid sådana som jag lägger på att städa. Jag städar HELA tiden. Så här går det till i ett typiskt fall:

Jag bestämmer mig för ett projekt. Det är lite för stort, men borde kunna fungera om jag verkligen jobbar hårt. Projektet för dagen är att äntligen få ordning i sonens rum. Där blandas nu på alla ytor (golv, säng, hyllor, skrivbord) nämligen kläder, damm, lego, leksaker, blomblad, pennor, mjukdjur, tidningar, spel, pussel och skräp. Kaoset beror dels på att min son är likadan som jag, dels på att han faktiskt inte har möjlighet att hålla ordning i rummet, eftersom jag inte har strukturerat saker bra från början. Men nu jävlar i min lilla låda ska det bli ändring på det. Man skulle kunna tänka sig att jag börjar med att städa alla ytor som täcks av kläder, damm, lego, leksaker, blomblad, pennor, mjukdjur, tidningar, spel, pussel och skräp. Men jag tänker större.

Jag börjar med vägghyllan som sitter några meter upp. Den sattes upp av genierna som bodde här före mig. Den är tre meter lång och full av lager på lager med ännu fler böcker, spel och pussel. Metodiskt och försiktigt tar jag ner sakerna. Dammar av dem. Funderar över var de ska vara. Sorterar dem i intresseordning på ett snyggt och pedagogiskt sätt. Det här blir bra. Men hyllan sitter så högt upp. Man behöver en stege. Vore det inte praktiskt att sätta böckerna barnen aldrig läser där? Som till exempel de inbundna uppslagsverken om djurriket. Jo minsann, det skulle det vara. Jättepraktiskt.

Jag drar i hyllan som känns stabil och fin. Dammar av varje bok noga och placerar dem i rätt ordning på hyllan. Och precis som i en dålig film är det just när jag ska placera den sista boken i hyllan som det händer.

Hyllhelvetet rasar. Rakt ner på de delar av rummet som jag hitintills (som en bieffekt av hyllprojektet) har städat. Braket av tusen saker som faller i golvet är öronbedövande. Det känns som att hela huset stannar upp och håller andan. Hjärtat hamrar i bröstet.

Det är svårt att beskriva den frånvaro av fröjd och glädje som jag upplever i den stunden. Jag funderar på möjliga handlingsalternativ:
Det kavata (att börja om, nu utan hyllan).
Det som känns mest lockande (att gråta).
Det vanliga (att leta upp det onyttigaste i skafferiet och parkera mig framför tv:n tills magiska älvor har städat rummet).

En trött liten fis bryter tystnaden och jag väljer alternativ fyra, en variant på det vanliga. Jag klättrar med darrande ben ned från stegen, lägger upp en bild på kaoset på instagram och brygger en kanna kaffe. Sedan börjar jag städa ett annat rum.

En typisk städdag.

Frisyrfadäsen (dejter från förr)

Det är fredag. Närmare bestämt fredagen den trettonde. Jag ska på en blinddate. 

Men först ska jag klippa mig. 

Jag klipper mig på ett trendigt och dyrt stället på Södermalm. Jag brukar gå dit av två skäl. För det första får man helt galet skön hårbottenmassage när de tvättar håret. De har typ en hårbottenmassörsassistent/modell som glider omkring och gör sin magi på kundernas skalper. Han ser ut som en benig liten älva klädd i svart och säger inte ett knyst. För det andra är min frisör sjukt cool och klipper mig modigt men snyggt. Särskilt nöjd är jag med en frisyr hon gjorde på mig några gånger tidigare: vänster halva färgad kallt blond och höger halva varmt blond i en ojämn page. Det låter kanske inte så fantastiskt, men blev jättesnyggt och faktiskt diskret. Jag känner mig trygg med min frisör. Nu är det ett tag sedan jag var där senast och jag känner att det är dags för en förändring. 

Jag vet det inte där och då, men min frisör känner inte motsvarande entusiasm för att klippa mig. För henne är jag sannolikt den där personen som hon upprepade gånger har försökt frälsa med sin talang, men som dyker upp en gång i halvåret med stripigt hår och bedjande blick. Hon är ju en cool, begåvad frisör. Hennes frisyrer är konstverk. Hon borde vara i NY och klippa världsstjärnor. I stället är hon fast med kunder som jag. Med trista kläder och menlösa liv. Och sådana som jag äter upp hennes livsenergi och spottar på hennes yrkeskunnande. 

Vad som rör sig i min frisörs inre universum den dagen vet jag naturligtvis inte så här i efterhand. Men om man söker en naturlig förklaring till det som händer efter jag har satt mig i hennes stol så är detta den troligaste: hon har börjat hata kunder som jag. För när jag frågar om hon tror att jag kan passa i lugg ... ja då går en propp och hennes inre demon tar över. 

Som jag minns det lyser hårbottenmassörsassistenten med sin frånvaro denna gång. Min frisör krafsar mig pliktskyldigt i håret. Möjligen kammar hon mig hårdare än hon skulle behövt, men det är nog en efterhandskonstruktion. Jag minns inte vad vi pratade om eller när jag började inse att saker höll på att gå käpprätt åt fanders. Men jag minns att jag såg i spegelbilden hur en av hennes kollegor gav henne ett ytterst konspiratoriskt leende. Och jag minns att vid betalningen svarade jag att jag var nöjd medan tårarna brände lite bakom ögonen. Jag gick därifrån i chock. 

Min frisör hade nämligen klippt mig som Per Gessle. Jag hade fått en hockeyfrilla med en lugg som började i bakhuvudet och slutade mitt i pannan. Det var en frisyr som ytterst få personer klarade att bära med värdighet under åttiotalets mest smaklösa år. Det var en frisyr som krävde tatueringar, ringar i näsan, hippa kläder. Minst. Och nu var det 2000-tal och frisyren satt på en introvert studievägledare som skulle på blinddate. 

Jag går hem till vännen Å och gråter. Å är världens snällaste. Hon försäkrar mig att det inte är så farligt (men det vet vi båda att det är). Hon säger att med andra kläder skulle frisyren liksom smälta in mer med resten av mig. Jag överväger turban. Sjukskrivning. Papperspåse på huvudet. 

Den kvällens blinddate blir förfärlig. Jag försöker blända killen med min personlighet men håret är i vägen. Det finns allvarligt talat inget jag kan säga eller göra för att rädda upp dejten. Killen kan inte låta bli att stirra på mitt Per Gessle-hår som ser ut en optisk illusion, ett konstigt fotomontage på mitt huvud. 

Och tiden efter är inte så mycket roligare. Ni vet att när man klippt sig får man alltid hundra frågor från hundra människor som säger "Har du klippt dig?" följt av en variant på "Så fin du blev." Den veckan träffar jag många hundra personer och inte en käft kommenterar mitt hår. Jo, det finns en person på min arbetsplats som verkligen inte tycker om mig. Hon frågar, brett leende. 

En kollega förbarmar sig veckan efter och klipper om håret så gott det går. Jag får en ful frisyr, men den verkar i alla fall tillhöra mitt huvud. Jag går aldrig någonsin tillbaka till det trendiga och dyra stället på Södermalm.

Faktum är att det dröjer flera år innan jag går till en frisör igen. Det är lite skrämd häst över mig när jag stapplar in och säger att jag vill ha en toppklippning. C har ett stort hjärta, en fantastisk blick för färger och klipper som en gudinna. Relationen till henne varar än i dag, det vill säga den har hållit längre än mitt förhållande med A. Sens moralen i denna historia är att man inte kombinera nya frisyrer och blinddater fredagen den trettonde. Att man ska hålla fast vid sin frisör om hen är bra. Och att den som av någon anledning har gjort slut med sin frisör kan få hopp om livet (och håret) på Shades.




fredag 2 juni 2017

Oförmågan att flirta (Saga och jag)

Jag kan inte flirta. Jag är fan sämre på att flirta än jag är på teknik och då är det illa.

Jag begriper inte hur man lyckas dra hem någon från krogen, eller har sex första gången man träffas. En god vän är singel och hon får skamlösa förslag i parti och minut (hon är ironiskt nog inte ett dugg intresserad av att få sådana förslag just nu). Yours truly, å andra sidan, verkar utstråla något slags mormorsferomoner. Hur tar man sig från intresse till sex? Det är obegripligt för mig.

Jag var för övrigt en av de första som läste Fifty Shades-serien, månader innan den letade sig in på topplistorna. Jag läste och rodnade och gick omkring och längtade efter sex hela tiden. Jag minns en gång när jag hade smygläst ett kapitel hemma. Barnen sov. Jag var SÅ redo att ha sex. Jag gick in i badrummet och fyrade av min mest erotiska blick ever rakt in i pannbenet på maken som borstade tänder. Som en laserstråle av åtrå. Hans reaktion? Han sade: "Varför ser du så sur ut?

Houston. We have a problem.

Det blev inget ligga den kvällen som ni kanske anar. Så nu, som frånskild känner jag att det här med dejtande är liksom en liten kurs i personlig utveckling. Jag övar mig på att släppa garden lite, försöka flirta. Men jag märker att det är svårt att bortse från sin hjärna. Den kickar liksom in med full kraft per automatik. Och hitintills är jag inte beredd att sänka mig hur lågt som helst.

Så när Bo, 47 år, en högst alldaglig man av kamrertyp skickar sitt första meddelande och frågar om jag är intresserad av "hot, kinky sex" försöker jag se om det finns någon annan del av mig som möjligen vill svara ja på den frågan. Så här ser den inre konversationen ut:
Jag: Ok, Hjärnan. Du får vänta till sist. Vad säger Magen?
Magen: Yxmördare. Helt klart en yxmördare.
Jag: Ok, vi noterar det. Någon annan, Hjärtat kanske?
Hjärtat: Du skämtar va?
Jag: Ok, har vi Libidon i närheten? Vill du säga något?
Libidon: [...]
Jag: Jahapp, det verkar som att vi ska ta bort den här matchningen. Någon som vill tillägga något?
Hjärnan: Varför skriver han på engelska?
Jag: Va?
Hjärnan: Du heter Hanna och han heter Bo. Ni bor i Stockholm. Varför skriver han på engelska?
Jag: Eh, tack för det relevanta inspelet. Ok, match bort.

På senare tid har jag känt mig mer och mer besläktad med karaktären Saga i tv-serien Bron. Jag ser framför mig hur jag en dag sitter framför en högst normal man som pratat om livsval och boendepriser. Vi dricker ett glas vin (inte te, inte kaffe, inte gurkvatten eller ramlösa). Jag tar sats och säger (med lite för hög röst): ska vi GÅ HEM OCH HA SEX NU?

Problemet är bara att Saga inte skulle bry sig så mycket om svaret på frågan blev nej. Medan jag skulle dö av skam. Återuppstå. Och dö av skam igen.

Magen (viskar): och annars är han förmodligen en yxmördare.












Dejt nr 4 (Kryptoniten)

Dejt fyra ser ut som George Clooney. Han är i min ålder och har två barn i mina barns ålder. Det tar ett tag för oss att få till en träff, men vi skriver rätt så mycket till varandra. Tonen är redan från början nästan gränslöst ärlig. Jag berättar att jag inte vet hur redo jag är för en relation. Han skriver att han är upptagen med att kämpa för att få hem sina barn. Jag tycker det känns frustrerande att vi har svårt att ses, men han skriver att han inte har någon brådska, att han inte dejtar.

Så när vi väl ses får jag höra den fulla förklaringen. Det finns vårdnadstvister, jobbiga vårdnadstvister och helvetiska vårdnadstvister. Och så finns det en kategori vårdnadstvister som får de övriga kategorierna att kännas som en promenad i parken. Clooney befinner sig i den sistnämnda typen av vårdnadstvister. Han berättar öppenhjärtigt om det helvete han levt i under lång tid och jag tänker på soldater som lever i en krigszon, att stresshalterna nog är jämförbara. Han har ett lite gammaldags språk och en oändligt sorgsen blick i sina vackra bruna ögon. Han har till och med ett vackert gammalt armbandsur som stannar varje dygn kl. 6/18. Jag lyssnar, vi pratar. Djupt, länge, förtroligt.

Och det här är precis den typ av kille som är min skräddarsydda kryptonit. En vacker, problemtyngd, känslomässigt oåtkomlig man som jag VET inte är redo för/vill ha en relation med mig, men som jag ändå lik förbannat inte kan stänga av. Jag vill hjälpa honom. Jag vill bädda ner honom i min säng och hålla om honom så att han får tillbaka lite värme in i sin chockskadade organism. Jag vill visa honom att det finns godhet och kärlek och människor att lita på.

Jag skulle egentligen kunna lyssna hela natten på honom, men han är så trött, så jag ser till att vi bryter upp och skiljs åt. På hemvägen tänker jag att den här killen håller på att gå i bitar. Jag bestämmer mig för att jag varken vill eller kan lägga någon som helst press på honom. När jag kommit hem skriver jag att han är fantastisk, men att jag förstår om han inte är redo för att ens tänka på en relation. I sådana fall är jag gärna hans vän.

Han skriver tillbaka att jag har en vacker själ (ni hör lingot). Att han inte släpper in något annat än vänskap i sitt liv och att han gärna vill vara vänner. Så på den vägen är det. Jag träffar kryptoniten två gånger hos mig. Första gången lagar jag en rejäl lasagne och så pratar han fyra timmar om allt som är jobbigt. Han är verkligen helt slut. Jag skickar hem honom vid midnatt med en matlåda och en pocketbok som jag köpt till honom. Jag känner mig som en god, god människa. Jag känner mig också som en hycklare, för jag vet ju att jag inte har ork att göra detta för någon av mina vänner. Och så känner jag mig patetisk, för jag vet ju vad jag gör egentligen. Jag försöker låtsas att jag kan umgås med kryptonit.

Kvällen upprepas två veckor senare. Vi pratar om stort och smått. Om sveket från barnens mor och från en annan kvinna för länge sedan. Jag bjuder på mat och berättar mer om mig själv den här gången. Saker jag inte berättar så gärna eller lätt. Och jag ber honom sova över. Jag tänker fortfarande att jag har fin kontroll över kryptonitdosen när han avböjer och cyklar hem vid midnatt.

Någon vecka senare ser jag att han lagt till fem nya bilder på sin Tinderprofil. Strax efter det slutar han skriva till mig. Och efter någon veckas tystnad hör jag av mig. Kryptoniten skriver att han gärna vill vara min vän om jag vill, men bara det, för hans "hjärta är en annans". Han lägger till att ärlighet varar längst och att jag kan få en köttbit från hans frys om jag vill.

Jag vill svara något dramatiskt och vasst. Han har inte varit så väldigt ärlig. Men jag lägger band på mig. För jag visste ju att det här inte skulle fungera redan kvällen när vi sågs. Och sådana som jag och stålmannen klarar inte att exponeras för kryptonit. Vi försvagas, vi går sönder.

Så jag tackar nej tack till erbjudandet och skriver några rader om att han är fantastisk och att jag tror och hoppas att allt kommer ordna sig med barnen. Jag slutar med ordet kram. Men eftersom ärlighet varar längst kan jag meddela att mitt meddelande inleds med orden "Oj då, det gick fort."Och det är Hanna-språk för Dra dit pepparn växer ditt lilla as. 

Det går att vaska fram åtminstone tre nyttiga erfarenheter från ovanstående:
1. Om du är upptagen med att lura dig själv bör du inte bli arg på någon som lurar sig själv,
2. Om man bjuder kryptonit på middag går det som det går, och
3. Fan vad svårt det är med relationer.