I porten väntade två poliser, en medmänsklighetens variant på good cop, bad cop. Mina barn kramade om mig och jag skickade dem i förväg upp i trapphuset med nyckeln.
Vill du höra? Sade bad cop sonika. Jo, det ville jag. Ok, inledde han, det ser INTE bra ut.
Hans röst dånade i trapphuset. Medan han pratade försökte mina barn i vild panik låsa upp min lägenhetsdörr en trappa upp. Låset kärvar så man måste liksom tackla dörren samtidigt som man vrider nyckeln. Polismannen fortsatte berätta. Mamma hade fått hjärtstillestånd, det hade varat ett tag. Så småningom hade man fått i gång hjärtat igen. Allt annat var oklart. Tanten som hjälpte mina barn var en förbipasserande. Hon hade lämnat lappen med sitt telefonnummer om jag ville nå henne. Han sträckte över en pappersbit med tantens namn och telefonnummer, skrivet med smådarrig hand.
Hur maktlös jag än kände mig där och då, så var prioriteringarna en icke-fråga. Mina barn behövde mig. Men jag behövde ta mig till sjukhuset.
När jag väl fått den nattsvarta prognosen från bad cop och sagt hejdå till honom och good cop (som inte sagt så mycket, för vad fanns det att säga?) så hjälpte jag barnen att ta sig in i lägenheten. Sonen tog av sig skorna och gick raka vägen till Ipaden i soffan. Dottern tittade med mig med stora, rädda ögon.
Jag måste ringa er pappa och moster, sade jag. Och gjorde det. Du måste komma hit, sade jag till A. Mamma fick en hjärtinfarkt när hon hämtade barnen och jag måste till sjukhuset.
Kan du prata? sade jag till min syster. Sitter du ner? Mamma är på sjukhus, hon har fått en hjärtinfarkt.
Från och med mötet med den första polisen fanns det nästan inte en fiber i mig som vågade hoppas att det här skulle ordna upp sig. Och det var inte heller någon som ingjöt hopp i oss. Jag såg läkaren på Sankt Görans sjukhus skaka uppgivet på huvudet till en sköterska när han inte trodde att någon tittade. Jag läste mellan raderna i det personalen sade och bad cops ord ringde högt i öronen. Jag vågade inte hoppas. Min pappa och syster vågade inte låta bli.
Så maktlösa vi kände oss. Så rädda vi var. Mamma hölls sövd. Återupplivningen hade lett till tolv brott på revbenen och en punkterad lunga. Hon som inte hade någon lungkapacitet att tala om från början.
Det finns mycket att skriva om de där sex dygnen hon låg på sjukhuset innan de stängde av respiratorn, men den historien är inte bara min.
En sak är säker: Mamma hade hatat detta. Hon hade hatat att hennes barnbarn var med när det hände, att massor av folk såg henne, att hon tillbringade nästan en vecka på sjukhuset med slangar och skit. Hon hade hatat att lämna pappa och min syster och mig. Varenda cell i hennes kropp ville fortsätta leva, kämpa på, ta hand om. Hon var som en humla, som verkligen inte borde ha kunnat flyga med de usla förutsättningarna, men som lik förbannat gjorde det.
På nätterna försökte jag somna med hjälp av pratradio för att inte lämna något utrymme åt de egna tankarna. En av de första nätterna hade jag slumrat till, men vaknade av att radion spelade Fix You, med Coldplay. Jag måste ha lyssnat på den låten femhundra gånger sedan dess.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar