Många dagar skulle min jobbinsats kunna bytas ut mot jobbinsatsen för en apa i rymden. Apan skulle tjattra lite, slå sig i skallen, trycka på några knappar och resultatet skulle väl matcha de dokument jag producerat och analyserat under arbetsdagen i kvalitet och omfattning.
Jag skickar ut ett förslag om att ta bort en halv mening och lyckas få till fyra olika skrivfel i bara det förslaget. Det kräver nästan en särskild begåvning för att åstadkomma det. Och nu har den här hjärnan haft trasiga cylindrar så lång tid så jag minns knappt känslan av att vara bra på det jag gör. Jag känner mig som en inverterad kung Midas, där allt jag rör vid blir bajs.
Missförstå mig rätt. Det jag gör är godkänt (undantaget de fyra skrivfelen) och fläckvis bra. Men jag är van vid att ligga i en annan del av skalan, den mellan bra och fantastiskt. Det är där jag tycker att jag borde vara. Om jag ser till det som hänt de senaste 16 månaderna tycker jag inte att det är särskilt konstigt att jag presterar som jag gör, men det är fortfarande SÅ frustrerande.
Och det är inte kul att jobba när man känner sig dålig på jobbet. Det är svårt att lyfta sig i håret. Jag önskar att jag hade lite mer jäkla grit. Tänk så härligt att vara en person som inspireras av motgångar, en vinnarskalle. Jag är ingen vinnarskalle. Jag är En Duktig Flicka. Inte en sådan duktig flicka som har fina kläder och späker sig med keso. En sådan duktig flicka som skäms ihjäl och går hem och äter glass.
Men jag gör naturligtvis vad många andra skulle göra: jag försöker fejka det, tills det blir en sanning att jag vet vad fan jag håller på med. Så jag tar bort meningen jag nyss skrev om att jag ämnar införskaffa en skämskudde och skickar istället ett torrt, trevligt mail där jag bilagerar ett korrigerat förslag för synpunkter. Och sedan vinkar jag åt apan i rymden. Den mumsar på en banan och blinkar åt mitt håll. Tänker ta ditt jobb, flinar den.
Varsågod, väser jag. Bara jag får lönen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar