Det gick tre veckor utan att vi hade möjlighet att ses. Och i slutet av vecka två av dessa förlikade jag mig med det faktum att jag inte längre var kär i S. Oklart varför. Tråkigt som fan. Men helt klart sant. Jag tänkte att jag behövde backa bandet och förklara för honom att jag inte ville att han skulle träffa mina barn, vilket egentligen var planerat till den kommande helgen. Han hade en jobbgrej som skulle vara rolig för dem, så jag hade tänkt passa på att låta dem träffa S, i egenskap av Mammas Nya Kompis. Nu kändes det som en väldigt dålig idé. Så jag ville berätta det och också flagga för att jag inte kunde ha ambitionen att ses så ofta mina barnfria veckor som vi gjort hitintills. Att jag låg back med livet och behövde sakta ner. Jag tänkte att kanske, kanske, skulle en sådan lösning kunna innebära att känslorna magiskt kom tillbaka.
Vecka tre skickade vi således den vanliga sms-korrespondensen. Men jag började inte mina sms med något rart epitet och avslutade dem inte med kram eller puss eller längtar. Det fanns så att säga tecken i sanden för den som var intresserad. Dessa tecken i sanden gick den personliga solen aka coola tröjan förbi. Han eldade på som vanligt.
Fredagskvällen åkte jag hem till honom på middag. Han hade tänt ljus och stod och rullade köttbullar. Bordet var dukat med fint porslin och i en skål tronade en välkomponerad sallad. Han gjorde potatismos från grunden och jag satt i hans kök och drack hans vin och vi pratade om triviala, ofarliga saker. För jag kunde inte säga jobbiga saker på fastande mage. Det skulle bli katastrof. Och det var härligt att sitta i hans kök. Jag sonderade den inre terrängen. Var jag ändå lite kär? Ville jag sova med honom i natt? Svaren var två rungande, sorgsna nej.
500 gram köttfärs. I morgon kunde resterna ätas som köttbullemackor, menade han. Skulle inte tro det. Jag åt som en vargflock. En enda köttbulle blev kvar och jag hade gott kunnat äta den också. Men det kändes liksom som ännu ett steg över anständighetsgränsen. Jag plastade in den och lade den i kylen. Sade nej till att öppna ytterligare en vinflaska.
Efter middagen satte vi oss i soffan. Han lade armarna om mig och sedan började jag. Jag känner mig avstängd, sade jag. Och sedan brakade det igång. Ett plågsamt och utdraget Norénsamtal som taget ur en trist socialrealistisk prettofilm med halvdåliga skådisar. Och jag kunde ju inte säga att jag var kär, vilket avgjorde saken för honom. Jag åkte hem, inte en tår fällde jag. Jag kände mig fri, jag kände mig trasig, jag kände mig som ett stort jäkla as.
Och jag har inte hört av mig sedan dess.
Det är jobbigt att inte höra av sig, för jag tycker ju verkligen om honom. Jag skulle gärna behålla honom som vän. Men han har hoppats på mig i ett år nu, och jag vill inte att han fortsätter göra det. Det är liksom en bättre lösning att han ser mig som ett litet As.
Jag kan se framför mig hur han pratar med sina vänner, sin syster, sina vuxna barn och berättar om hur jag bara plötsligt försvann. Hur alla känslor plötsligt var slut. Vad är DET? kommer han säga, Gör man så? Och omgivningen kommer att säga att det var ju väldigt tråkigt , men kanske lika bra, för hon verkar ju inte riktigt klok den där Hanna.
Världens bästa Hanna.
SvaraRadera