lördag 18 november 2017

Avslutningslunch på jobbet (så mycket värdighet)

Självklart är jag försenad till avslutningslunchen där jag och en kollega (som jag ser som en vän) är festföremålen. Naturligtvis har jag underskattat tiden och fantiserat ihop en plats där min hjärna tycker att restaurangen (som jag aldrig varit på) borde vara placerad. När jag dundrar in sitter alla redan vid ett långbord. Platsen bredvid avdelningens chef är ledig. Pyssel pågår, för det hade blivit fel med beställningen, vi är för många. Vissa saknar glas, andra bestick. Men min plats är fin och välförsedd. Jag har en liten brödpåse, brödtallrik, glas, bestick, tallrik och en väl tilltagen salladsskål. Vi beställer mat. Jag häller upp vatten till lite slumpmässiga personer runtomkring mig och försöker konversera på en rimlig nivå. Jag har aldrig lärt mig att konversera på en rimlig nivå. Jag är verkligen hopplös på trevligt småprat, mingel och att uppträda belevat. Jag har så att säga andra kvaliteter.

Så jag hugger in på min sallad och äter den med stor entusiasm samtidigt som jag försöker ge en lagom urvattnad version av hur jag trivs på nya jobbet och ställa relevanta frågor till omgivningen. Skålen är så stor så att efter ett tag tar jag den i ena handen och börjar sleva in rotfrukterna med den nära munnen, asian-noodle-style. Trivsamma konversationer pågår runt mig. Men så råkar jag titta på brödtallriken mittemot och ser att bordsgrannen lagt sallad på den. Och när jag scannar bordet lite så märker jag att alla verkar ha gjort likadant. Märkligt. Jag börjar räkna salladsskålar. Fyra. Vi är 18 personer, det finns fyra salladsskålar och jag har suttit och demonstrativt slevat i mig ungefär en fjärdedel av bordets samlade salladsbestånd.

Oj då.

Min före detta chef noterar min jagade blick, ler brett och säger lite oskyldigt att hon nog tror nog att det var meningen att vi skulle dela på den där salladen. Jag stönar och säger att Herregud, man kan tydligen inte ha mig i möblerade rum. Ingen säger emot. Och sedan sträcker jag mig och stjäl ytterligare en salladsskål eftersom det finns fyra salladslösa personer till vänster om mig. Och en av dem ska skriva mitt betyg om en vecka.

Det blir liksom ofta så. Vid en avslutning bjöd jag på fika och höll ett tal om att jag såg avdelningen som en stor, härlig, dysfunktionell familj. Kommentaren väckte stor munterhet hos de flesta men föll inte i riktigt lika god jord hos den dåvarande chefen. Hennes leende kan i bästa fall beskrivas som ansträngt och vi har inte haft särskilt mycket kontakt sedan dess. Och i min bransch är kontakter A och O. Det är en liten ankdamm. Man behöver kunna namn och titlar. Man ska vara trevlig och intresserad, men inte konstig.

Att bo i Bromma borde väl kunnat ha slipa ner den här diamanten och förädla mitt beteende, men så blev det inte. Jag är såååå långt från Bromma-svepet (ett speciellt svep med en helt ren disktrasa över en glänsande ren, tom diskbänk som förekommit vid alla parmiddagar jag någonsin varit på. Även mina kompisar i Bromma behärskar svepet till fullo). Det kan bli lite pinsamt ibland när de säger att man ska ta bort armbågarna från bordet och sluta prata med mat i munnen. Vännernas barn och jag brukar titta lite förvirrat på varandra. Vem menar de? I allmänhet är det barnen som åsyftas, men jag brukar diskret göra som treåringen/sjuåringen/tioåringen närmast mig.

Lunchen avslutas med ett hot/löfte om att betyget kommer att skrivas inom kort. När jag reser mig torkar jag bort en strimlad morot från byxorna och gömmer kaffefläcken på bordet under min skrynkliga servett. Business as usual i Hanna-land. Om jag hade ett eget valspråk tror jag att det skulle vara Med Värdighet Genom Livet. Japp. Känns faktiskt klockrent. 








Inga kommentarer:

Skicka en kommentar