Det är egentligen helt obegripligt att man fortsätter att utsätta sig. Att man swipar och chattar och ses. Att man hoppas och längtar och målar upp små rosa fluffiga moln som man sedan trillar ner från med buller och brak. Dejtande tangerar självskadebeteende ibland. Och jag har märkt att det underlättar om man är dum eller modig.
Jag börjar bli sådär läskigt cynisk.
Måndagens dejt undrar om jag är nervös eller cool inför att vi ska ses. What? Jag är nervös för bröllopstalet nästa vecka, för tre oförberedda jobbpresentationer. Jag är nervös för min havererade brf-styrelse och allt jobb den innebär. Jag är nervös för förra veckans jobbhög som jag inte betade mig igenom. Jag är nervös när jag kollar mitt bankkonto och försöker få ihop den kommande veckans logistik.
Det finns sannerligen inte plats för att vara nervös för en dejt med någon som jag aldrig träffat och där det enda jag vet är att han inte kommer vara som jag föreställt mig. Och vice versa.
Det blir väl som vanligt: Antingen är han fin och lättpratad och då är han inte intresserad. Eller så är han en trist mupp som är lite halvt intresserad av mig. Antingen pratar jag ihjäl honom eller så får jag inte en syl i vädret. Enligt fotona är han smal som en pinne, så eventuellt är han 130 cm lång. Sade jag cynisk?
Jag skriver inte det till min måndagsdejt. Jag svarar honom att jag ser fram emot att ses. Och det gör jag. Typ. För han verkar vara en vettig person, och rätt så extrovert. Vi ska ses någonstans i närheten av mig. Han ber mig föreslå hak att träffas på. Frågan om var vi ska ses har kommit upp fyra gånger. I fredags skrev jag att jag inte ens visste vad jag skulle laga till middag om en kvart så val av hak på måndag var en betydligt senare fråga. Antingen fick han föreslå ett ställe själv. Eller så fick han leva i ovisshet.
Vi lever båda ännu i ovisshet om vilket hak det blir.
På måndag har jag tänkt jobba ikapp. Och så har jag lunch med en kär vän. Och så träning, tätt följt av styrelsemöte. Det är lite oklart när jag ska hinna äta middag. Och därefter ska jag träffa den oförstörde cyberspaghettin och se vad han är för en filur.
Nu undrar någon kanske ... varför träffa honom? Varför inte ta det lite lugnt ett tag tills jag kommer i mer romantisk stämning? Varför dejta när jag har kalendern full och min hjärna är svart som sot? Jag har inget jättebra svar på den frågan. Så jag lämnar över ordet till dessa:
Hjärnan (mästrande): Sannolikheten för att det där ögonblicket med mer romantisk stämning auto-magiskt kommer att infinna sig är ungefär noll procent. Den enda vägen bort från den här tragiska varför-ringer-inte-H-fasen är att vi galopperar iväg på den där jävla dejtinghästen.
Magen (zenbuddhistiskt): Kan bli bra, kan bli dåligt. Det fixar sig oavsett.
Hjärtat (tappert småhulkande): Det är ok, jag kan ta några smällar till, det är lugnt. Kör på!
Libidon (i falsett): You still owe me, fuckers!
Varför hulkar hjärtat? Vem är H?
Det tar vi en annan gång.
