lördag 11 november 2017

Hur man inte gör slut: del 1 (jag är antihjälten i mitt liv)

Jag försökte alltså prata med S om att jag inte fixade att han blev orolig och ledsen för att jag var stressad och hade mycket på tallriken. Jag minns en barnvecka när jag på morgonen skrivit lite allmänt att jag sovit dåligt men sedan skickade typ åtta glada meddelanden under dagen. På kvällen frågade jag i sms hur han mådde och fick svaret "Jag mår bra, men lite oro finns det alltid". Que? Oro för vad då? "Jag tror du anar. Det kan inte hjälpas men hanteras".

Well. I mina ögon var ett sådant meddelande ett bevis på att han inte alls kunde hantera det. Och jag tyckte inte att det var mysigt, rart eller fint att han kände så starkt. Jag fick snarare panik och blev arg. Jag bär gärna min egen jäkla ryggsäck, men om jag inte ens kan antyda att jag är stressad eller deppig utan att min pojkvän deppar ihop ... då är jag inte så motiverad att berätta sådant för honom. Och haken var ju tyvärr att i mitt paket ingår betydande inslag av stress och deppighet, snyggt balanserade av att jag i ännu högre grad är lycklig och kapabel.

Så jag slutade skriva hur jag mådde och om saker som krånglade. Och då blev det urvattnade meddelanden om väder. Jag skrev om väder till min pojkvän. Det hade väl varit ok om vi hade varit klimatforskare, bönder eller meteorologer. Men det var ingen av oss.

En period när min dotter var typ fem år snackade hon så illa om sig själv. Hon sade att hon var ful och dålig och tråkig och inte kunde något. En dag försökte jag ha ett allvarligt snack med henne. Jag sade att hon skulle vara lika snäll mot sig som hon var mot sin bästa kompis och andra kompisar. Skulle hon säga att någon annan var ful och dålig och tråkig? Nej, medgav hon och under en kort sekund kände jag triumfen över att vara en bra förälder. Men så tillade hon "Man håller det inom sig".

Så ung och redan så cynisk.

Och så blev det med S. Jag höll det inom mig. Jag berättade för mina vänner hur jag mådde och så fick han en fotoretuscherad, airbrushad version. Tror ni det funkade? Så klart inte. Det var som att förvara Pandoras ask i en tryckkokare.

Jag fick sömnstörningar. Jag fick ett stresspåslag av tanken att åka med honom till jobbet och ha lång frukost. Jag började föredra att sova hos honom så att jag skulle kunna smita hem, åka till jobbet tidigt. Pratade jag med honom? Ja. Faktiskt. Han sade att han inte kunde hjälpa att han kände så starkt för mig. I mitt huvud var det bisarrt: När jag skrev till en kompis om att något kändes skit fick jag lite pepp, eller motsvarande renande klagovisa tillbaka. Aldrig någonsin tidigare hade ett meddelande om mitt jobb resulterat i svar med innebörden: Guuuud vad jag blev deppig och orolig nu när du berättade det, hur ska det gå???

Men uppenbart försökte han också hålla det inom sig. Med ett halvbra resultat. För en natt när jag tagit tre Valeriana för att kunna sova vaknade jag av ett högt ljud. Han hade börjat

gnissla
tänder
i sömnen.

På grund av mig och oro för mig.

Jag låg klarvaken stora delar av den natten och lyssnade på hur han metodiskt och frenetiskt malde sönder sina tandytor. Buffa på honom hjälpte inte. Jag tänkte att det här fungerar ju faktiskt inte. Alls. Men det sade jag inte.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar