onsdag 14 juni 2017

Yogaläraren med den dolda agendan (träning och jag)

I gymnasiet går jag på yoga en termin med min kompis G. Det är roligt och jobbigt och vi håller till i en lokal högt upp på Drottninggatan. Yogaläraren är en allvarlig dam i svarta kläder. Hon lär oss solhälsningen och hunden och olika krigarpositioner och kobran. Vi fokuserar på våra sju chakran och andas på rätt sätt. Men yogaandningen får vi inte till.

Det finns en position i slutet, skulderstående, som alla alltid fiser av. Och både jag och G blir fulla i skratt när vi ska meditera, eftersom det tydligen innebär att vi ska stirra på våra egna nästippar. När vi slutar med yogan känner jag wohoo, detta är faktiskt en träningsform jag har fallenhet för och tycker är rolig.

Så när G är utomlands och jag läser vid Stockholms universitet bestämmer jag mig för att gå en yogakurs i salkhallen vid universitetet.

Mina kurskamrater är typ 15 andra unga tjejer och en kille som ser ut som en Kendocka. Och så har vi yogaläraren, en orange man. Med det menar jag att han har ett hårburr som skulle få Ronald McDonald att gråta av avund, och han bär alltid orangea myskläder i olika nyanser.

De första gångerna är yogan ganska lik den på Drottninggatan med allvarliga damen. Men jag märker att varje gång smyger det sig in fler och fler övningar av en viss karaktär. Det är mer och mer snack om rotlåset (det vill säga att spänna bäckenbottenmuskulaturen). Och att sitta i en cirkel i en gympasal med ett gäng tjejer och en Kendocka och höra Ronald McDonald väsa fram att vi ska "knipa från aaaanus och framåt till sliiiiidmynningen" känns faktiskt en smula obekvämt.

Efter kanske fem gånger har gruppen decimerats. Kendockan är kvar och kanske hälften av tjejerna. Och Ronald är i sitt esse. Efter rotlåset ska vi ställa oss på alla fyra, sträcka ut tungan så långt vi kan och säga "aaaaaahhh" medan vi svankar. Vi ska blunda, men jag tjuvkikar och Ronald ser så obehagligt nöjd ut.

Därefter vill han att vi ska sitta i skräddarställning och andas yogaandning, så kallad ujjayi-andning. Självklart ska vi aktivera våra rotlås igen (från aaaanus och och framåt till sliiiiidmynningen) samtidigt som vi andas med ett väsande ljud genom näsan. Vi ska blunda när vi gör det. Och Ronald ska gå omkring och lyssna på vår andning så att vi gör rätt.

Jag har sällan känt mig så utsatt som när jag sitter där med aktiverat rotlås och väs-andas genom näsan med slutna ögon. Det dröjer en evighet. Och sedan känner jag Ronalds sura andedräkt blåsa i mitt ansikte. Inte en härlig känsla. Alls.

Yogapasset ska avslutas med meditation. Vi ligger på mattor på golvet och ska tänka på Ingenting. Den orangea clownen gör det svårt, eftersom han pratar hela tiden. "Låt tankarna komma och gå", säger han. "Det finns inget rätt eller fel. Och det är inte fel att tänka fula tankar. Låt de fula tankarna komma". Ursäkta? Jo, han säger faktiskt så.

Det visade sig vara pervoyoga med en orange skräckclown alltså. Jag går inte dit igen. Det skulle inte förvåna mig om det bara var Ronald och Ken på terminens sista yogapass.

2 kommentarer:

  1. Jag började alltså inte med yoga förrän år 2015. Ovanstående genererade sådana skräckinjagande bilder i huvudet av ett aaaaanus i orange att jag på allvar övervägde att bestämma mig för att alla som utövade yoga var galningar och förmodligen medlemmar av någon obskyr sekt (tänk Hans Scheike). Det var med darrande ben jag klev in i salen, där dock bara uttrycket "Rotlåset" förekom. Lättnad.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis GoodGirl :). Du är mitt vittne på att dårskapen faktiskt ägt rum.

      Radera