Min tendens att överdramatisera saker när jag var ung matchas bara av min förmåga till underdrifter som vuxen.
Ni kanske var deppiga under gymnasiet? Ni kanske låg i en säng i ett mörkt rum och grät och lyssnade på Metallicas Black Album eller motsvarande? Well. Undertecknad toppar det, för jag låg under sängen. Och det gjorde, som ni säkert förstår, inte att jag blev särskilt mycket gladare.
I tvåan i gymnasiet slog skoltröttheten till med full styrka. Jag ville hoppa av. Göra något meningsfullt. Så jag ringde till en hjälporganisation och anmälde att jag ville bli volontär. Jag förklarade att jag var beredd att åka ner till Rumänien och rädda barn, bo spartanskt och viga mitt liv åt att hjälpa alla lidande. Kvinnan på hjälporganisationen sade att de varken ville ha eller behövde sådan hjälp. De hade bara nytta av utbildad sjukvårdspersonal. Ville jag verkligen hjälpa? Jajamensan! Så bra. I sådana fall fanns det ett 90-konto där jag kunde bli månadsgivare.
Ok, luften gick ur mig en smula där. Och jag antar att det var i den totala apatin jag kom på den lysande idén att ansöka till Röda Korsets sjuksköterskeskola. Den uppmärksamma läsaren kanske anar sig till en sarkastisk ton här. Den är inte riktad mot sjuksköterskor. Sjuksköterskor är hjältar och hjältinnor varenda en. Tonen är riktad mot konceptet Hanna blir sjuksköterska.
När jag berättade för mina föräldrar att jag hade kommit in blev de båda oproportionerligt glada. Av någon anledning, oklar än i dag, utropade pappa entusiastiskt "Då kommer du att ha en sådan där liten mössa!"
Minnesvärt. Obegripligt.
I tvåan i gymnasiet slog skoltröttheten till med full styrka. Jag ville hoppa av. Göra något meningsfullt. Så jag ringde till en hjälporganisation och anmälde att jag ville bli volontär. Jag förklarade att jag var beredd att åka ner till Rumänien och rädda barn, bo spartanskt och viga mitt liv åt att hjälpa alla lidande. Kvinnan på hjälporganisationen sade att de varken ville ha eller behövde sådan hjälp. De hade bara nytta av utbildad sjukvårdspersonal. Ville jag verkligen hjälpa? Jajamensan! Så bra. I sådana fall fanns det ett 90-konto där jag kunde bli månadsgivare.
Ok, luften gick ur mig en smula där. Och jag antar att det var i den totala apatin jag kom på den lysande idén att ansöka till Röda Korsets sjuksköterskeskola. Den uppmärksamma läsaren kanske anar sig till en sarkastisk ton här. Den är inte riktad mot sjuksköterskor. Sjuksköterskor är hjältar och hjältinnor varenda en. Tonen är riktad mot konceptet Hanna blir sjuksköterska.
När jag berättade för mina föräldrar att jag hade kommit in blev de båda oproportionerligt glada. Av någon anledning, oklar än i dag, utropade pappa entusiastiskt "Då kommer du att ha en sådan där liten mössa!"
Minnesvärt. Obegripligt.
Redan första veckan på min utbildning insåg jag att jag hade hamnat fel. Jag var hopplöst opraktisk men hade bra läshuvud och jag höll bokstavligt talat på att dö av tristess under lektionerna och grupparbetena. Min lärare försökte få oss att inse att arbetet var ett kall. Man förväntades sticka västar till barnen i Riga på sin fritid för bara de mest hängivna och bästa skulle vara aktuella för praktik utomlands.
Året jag studerade till att bli sjuksköterska är till stora delar förträngt. Vissa saker stack dock ut lite extra. Som att en tjej i klassen inte gillade sina ögonbryn. Därför hade hon rakat av dem och målat egna ögonbryn med en penna på det ställe hon ansåg att de borde sitta. Vilket uppenbart enligt henne var mitt i pannan. Det var lite kusligt att prata med henne, hon såg liksom alltid förvånad ut.
Jag minns även att mina klasskompisar var upprörda när det krävdes alla rätt för att bli godkänd på tentan som gick ut på att omvandla milligram, mikrogram, milliliter, centiliter etc ... Läraren såg väldigt, väldigt trött ut när hon förklarade att vid medicinskåpet räckte det inte att ha 60% rätt för då skulle våra patienter DÖ. Det var inte så många som opponerade sig efter det. Och inte så många som klarade tentan.
Jag gjorde en förfärlig långvårdspraktik på en avdelning vars uttalade (interna) motto var "Hit kommer man för att dö i frid". Så himla deprimerande. Och man levererade det man lovat. En liten farbror hade skadat axeln och hamnade på avdelningen på grund av överbeläggning. Nog fan var han död inom en vecka.
Och jag själv. Jag läste knappt till tentorna, men hade alltid nästan full pott. Däremot blev mina bandage små benvärmare inom elva sekunder, jag misslyckades totalt med att ta blodprov och ge sprutor och jag tyckte så förfärligt, hjärtskärande synd om alla patienter. Inte rätt yrke för mig.
Min pappa måste dock ha haft en stabil vision av mig som sjuksköterska (med en sådan där liten mössa) för han försökte med milda hot hålla kvar mig på utbildningen. Han skulle minsann inte försörja mig om jag hoppade av. Då skulle jag behöva leta egen bostad och betala hyra. Och arbetsmarknaden såg väääldigt knepig ut. För att inte tala om bostadsmarknaden!
En tuffare kaka än jag hade hoppat av, flyttat till ytterytterförorterna och tagit vilket jobb som helst. Men jag ville att även min pappa skulle förstå att det verkligen var fel utbildning för mig. Jag gjorde till och med om högskoleprovet för att bevisa för honom att jag hade blivit mer korkad under min studier. Tyvärr fick jag ett skitbra resultat så det kunde jag inte använda som argument.
I april hade jag bestämt mig. Jag sökte några andra kurser och utbildningar till höstterminen. Jag skulle hoppa av (och berätta det för pappa efteråt). Men jag kände fortfarande att jag behövde stöd och råd från någon klok person rörande mina framtida livsval. Så efter moget övervägande bestämde jag mig: jag skulle gå till en spådam!
Året jag studerade till att bli sjuksköterska är till stora delar förträngt. Vissa saker stack dock ut lite extra. Som att en tjej i klassen inte gillade sina ögonbryn. Därför hade hon rakat av dem och målat egna ögonbryn med en penna på det ställe hon ansåg att de borde sitta. Vilket uppenbart enligt henne var mitt i pannan. Det var lite kusligt att prata med henne, hon såg liksom alltid förvånad ut.
Jag minns även att mina klasskompisar var upprörda när det krävdes alla rätt för att bli godkänd på tentan som gick ut på att omvandla milligram, mikrogram, milliliter, centiliter etc ... Läraren såg väldigt, väldigt trött ut när hon förklarade att vid medicinskåpet räckte det inte att ha 60% rätt för då skulle våra patienter DÖ. Det var inte så många som opponerade sig efter det. Och inte så många som klarade tentan.
Jag gjorde en förfärlig långvårdspraktik på en avdelning vars uttalade (interna) motto var "Hit kommer man för att dö i frid". Så himla deprimerande. Och man levererade det man lovat. En liten farbror hade skadat axeln och hamnade på avdelningen på grund av överbeläggning. Nog fan var han död inom en vecka.
Och jag själv. Jag läste knappt till tentorna, men hade alltid nästan full pott. Däremot blev mina bandage små benvärmare inom elva sekunder, jag misslyckades totalt med att ta blodprov och ge sprutor och jag tyckte så förfärligt, hjärtskärande synd om alla patienter. Inte rätt yrke för mig.
Min pappa måste dock ha haft en stabil vision av mig som sjuksköterska (med en sådan där liten mössa) för han försökte med milda hot hålla kvar mig på utbildningen. Han skulle minsann inte försörja mig om jag hoppade av. Då skulle jag behöva leta egen bostad och betala hyra. Och arbetsmarknaden såg väääldigt knepig ut. För att inte tala om bostadsmarknaden!
En tuffare kaka än jag hade hoppat av, flyttat till ytterytterförorterna och tagit vilket jobb som helst. Men jag ville att även min pappa skulle förstå att det verkligen var fel utbildning för mig. Jag gjorde till och med om högskoleprovet för att bevisa för honom att jag hade blivit mer korkad under min studier. Tyvärr fick jag ett skitbra resultat så det kunde jag inte använda som argument.
I april hade jag bestämt mig. Jag sökte några andra kurser och utbildningar till höstterminen. Jag skulle hoppa av (och berätta det för pappa efteråt). Men jag kände fortfarande att jag behövde stöd och råd från någon klok person rörande mina framtida livsval. Så efter moget övervägande bestämde jag mig: jag skulle gå till en spådam!
Smart tänkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar