Det är inget fel alls på Fina Händer.
Han är en frånskild snubbe med två barn och han jobbar som programmerare, lyssnar på Kraftwerk och gillar gott kaffe. I sin profil har han presenterat sig som stenbock med fina händer som söker en kvinna som tar honom med storm. Eller en orkan.
Redan där borde jag iofs insett att han letar efter någon annan.
Vi bestämmer att vi ska ses. Och några dagar dessförinnan slutar han skriva. Först efter att vi skulle ha träffats får jag ett meddelande om en serverkrasch, jobb, mycket nu. Ok.
Vi skriver ett tag till och bestämmer att vi ska ses. Och några dagar innan det slutar han att skriva. Först efter att vi skulle ha träffats får jag ett meddelande om jobb, mycket nu, missförstånd. Deja vu.
Så vi bestämmer att vi ska ses. Och hör och häpna: VI SES! Vi äter middag på Pelikanen och dricker ett glas vin (jag.dricker.vin) och pratar. Men tyvärr är mitt självförstöringssystem aktiverat. Det blir så ibland. Jag får liksom vokal Tourettes och börjar prata om saker som skrämmer bort män (och människor och särskilt Män i skor). Jag är expert på att få killar/män att avslöja jobbiga saker om sig själva på första dejten. I mitt dejtandes begynnelse fick jag främlingar att berätta om övergrepp i barndomen, självmordstankar, mobbning, sorg och svek. Det brukade bara bli EN dejt. Och jag har verkligen bättrat mig sedan dess. Men ibland tar jag ett återfall och blir Freud på crack, Och det gör jag med Fina Händer.
Jag frågar alltså om (och berättar om) djupt personliga saker. Varför relationer gått åt skogen. Vad han brinner för på riktigt. Jag pratar till och med politik och religion. Stackars man. För egentligen vill jag inte ägna min tid åt att lära känna Fina Händer. Jag vill bara att han ska vara en okomplicerad stenbock med fina händer som bekräftar mitt pompösa ego och som vill följa med mig hem. Fina Händer får ingen egentlig chans, för jag dundrar på med att prata sönder honom om svåra saker. För han är så jäkla tyst. Det var nog inte den stormen han var ute efter.
Efter dejten ber jag om ursäkt. Han svarar att han också har levt. Ingen av oss har barn den kommande helgen, ingen frågar om den andra vill ses. Han skriver om kaffe och jobb några dagar. Därefter dänger jag till med min vanliga återkopplingsmani. Jag skriver att jag tyckte att han var trevlig och att jag gärna vill träffa honom igen. Men att jag samtidigt tänker att jag inte är stormen han söker. Jag skriver att jag inte är ett väder ... snarare en .. sjö. Jag vill skriva hav, men det känns alldeles för högmodigt. Det finns många sjöar. Bara sju hav. Men jag känner mig fan som en del av ett stort hav. Han svarar inte utan försvinner för gott ut i cyberrymden.
Inga fel på Fina Händer. Och inga rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar