Oförmågan att flirta (Saga och jag)

Jag kan inte flirta. Jag är fan sämre på att flirta än jag är på teknik och då är det illa.

Jag begriper inte hur man lyckas dra hem någon från krogen, eller har sex första gången man träffas. En god vän är singel och hon får skamlösa förslag i parti och minut (hon är ironiskt nog inte ett dugg intresserad av att få sådana förslag just nu). Yours truly, å andra sidan, verkar utstråla något slags mormorsferomoner. Hur tar man sig från intresse till sex? Det är obegripligt för mig.

Jag var för övrigt en av de första som läste Fifty Shades-serien, månader innan den letade sig in på topplistorna. Jag läste och rodnade och gick omkring och längtade efter sex hela tiden. Jag minns en gång när jag hade smygläst ett kapitel hemma. Barnen sov. Jag var SÅ redo att ha sex. Jag gick in i badrummet och fyrade av min mest erotiska blick ever rakt in i pannbenet på maken som borstade tänder. Som en laserstråle av åtrå. Hans reaktion? Han sade: "Varför ser du så sur ut?

Houston. We have a problem.

Det blev inget ligga den kvällen som ni kanske anar. Så nu, som frånskild känner jag att det här med dejtande är liksom en liten kurs i personlig utveckling. Jag övar mig på att släppa garden lite, försöka flirta. Men jag märker att det är svårt att bortse från sin hjärna. Den kickar liksom in med full kraft per automatik. Och hitintills är jag inte beredd att sänka mig hur lågt som helst.

Så när Bo, 47 år, en högst alldaglig man av kamrertyp skickar sitt första meddelande och frågar om jag är intresserad av "hot, kinky sex" försöker jag se om det finns någon annan del av mig som möjligen vill svara ja på den frågan. Så här ser den inre konversationen ut:
Jag: Ok, Hjärnan. Du får vänta till sist. Vad säger Magen?
Magen: Yxmördare. Helt klart en yxmördare.
Jag: Ok, vi noterar det. Någon annan, Hjärtat kanske?
Hjärtat: Du skämtar va?
Jag: Ok, har vi Libidon i närheten? Vill du säga något?
Libidon: [...]
Jag: Jahapp, det verkar som att vi ska ta bort den här matchningen. Någon som vill tillägga något?
Hjärnan: Varför skriver han på engelska?
Jag: Va?
Hjärnan: Du heter Hanna och han heter Bo. Ni bor i Stockholm. Varför skriver han på engelska?
Jag: Eh, tack för det relevanta inspelet. Ok, match bort.

På senare tid har jag känt mig mer och mer besläktad med karaktären Saga i tv-serien Bron. Jag ser framför mig hur jag en dag sitter framför en högst normal man som pratat om livsval och boendepriser. Vi dricker ett glas vin (inte te, inte kaffe, inte gurkvatten eller ramlösa). Jag tar sats och säger (med lite för hög röst): ska vi GÅ HEM OCH HA SEX NU?

Problemet är bara att Saga inte skulle bry sig så mycket om svaret på frågan blev nej. Medan jag skulle dö av skam. Återuppstå. Och dö av skam igen.

Magen (viskar): och annars är han förmodligen en yxmördare.