Det hände något det där första året med två barn hemma. När det ena var ett spädbarn som var sjukt hela tiden och det andra en liten kille som såg det som högsta målet i livet att springa ifrån sin mamma. Jag var ett vrak. 70 kilo ångest, sömnbrist och otillräcklighet innanför min hudkostym. Det kändes som att flytten från stan till villan i själva verket var en flytt från 2000-tal till 1950-talet. A kom hem från jobbet med nya erfarenheter och perspektiv. Jag hade sången Tut, tut brandbilen på repeat i huvudet.
Med barn två gick jag från att vara personen som tänkte jag ska plocka upp den där köttbullen från golvet när vi har ätit färdigt till att vara personen som tänkte i morgon ska jag ska plocka upp den där köttbullen som legat på golvet sedan i julas.
Ok. Nu har ni fått en bakgrund och några förmildrande omständigheter och är eventuellt redo att höra om de tre äckligaste händelserna från min dotters första år. Det går inte att rangordna dem, ni får själva avgöra vilket som är vidrigast. Så jag tar dem i kronologisk ordning.
Barnen sover middag i dubbelvagnen i hallen och jag hänger tvätt i källaren. När jag tar upp ett plagg ramlar en kula ner på golvet. Jag tar upp kulan. Den är hård, kanske tre cm i diameter, brun och helt rund. Jag lägger den åt sidan. Jag funderar på om det är jättepellets. Finns det jättepellets? Fler kulor. Och plötsligt håller jag en liberoblöja i handen. Aha. Det verkar som att någon har lagt en bajsblöja i smutstvätten. Ooooookkkeeeeyyy. Jag tvättar allt igen i nittio grader och reflekterar trött över att centrifugeringen verkligen är effektiv i den nya tvättmaskinen. Ja. det var alltså tillfälle nummer ett. Jag tvättar bajs. En stark kandidat, enligt min mening.
Nyårsafton. Barnen har ätit egen mat och grönsaker. Vi är hemma hos farmor. Kvar i skålen ligger en ensam körsbärstomat. Jag stoppar flinkt in den i munnen. Och när jag gör det märker jag att min son uppenbart har ätit på tomaten. Och kräkts upp den. Tillfälle nummer två: jag äter på en uppkräkt tomat. I mina ögon det mest traumatiska ögonblicket av de tre. Men här kommer det sista ...
Det finns en fläck på mina jeans. Som vanligt. Det går inte en måltid utan att jag spiller över mig och alla i min omgivning. Men just denna fläck fångar min uppmärksamhet för den ser verkligen ut som choklad. Och jag är jättesugen på choklad. Det slår mig att det möjligen skulle kunna vara bajs, att döma av utseendet. Men jag är som sagt verkligen sugen på choklad. Så jag skrapar fläcken med fingret och lever lite farligt och stoppar det i munnen. Självklart är det bajs. Så nummer tre: Jag äter bajs.
Denna sista historia berättar jag ett flertal gånger det kommande året, som en tvångsmässig debriefing efter ett trauma. Men eftersom jag vill behålla mina vänner ändrar jag slutet och säger till de allra flesta att det var choklad.
Småbarnsåren, vilken glamour!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar