söndag 4 juni 2017

Sisyfos, städning och jag (hur man lyckomaximerar en söndag)

Ingen som träffat mig skulle komma på tanken att kalla mig pedant. Det man kanske inte förstår är hur mycket tid sådana som jag lägger på att städa. Jag städar HELA tiden. Så här går det till i ett typiskt fall:

Jag bestämmer mig för ett projekt. Det är lite för stort, men borde kunna fungera om jag verkligen jobbar hårt. Projektet för dagen är att äntligen få ordning i sonens rum. Där blandas nu på alla ytor (golv, säng, hyllor, skrivbord) nämligen kläder, damm, lego, leksaker, blomblad, pennor, mjukdjur, tidningar, spel, pussel och skräp. Kaoset beror dels på att min son är likadan som jag, dels på att han faktiskt inte har möjlighet att hålla ordning i rummet, eftersom jag inte har strukturerat saker bra från början. Men nu jävlar i min lilla låda ska det bli ändring på det. Man skulle kunna tänka sig att jag börjar med att städa alla ytor som täcks av kläder, damm, lego, leksaker, blomblad, pennor, mjukdjur, tidningar, spel, pussel och skräp. Men jag tänker större.

Jag börjar med vägghyllan som sitter några meter upp. Den sattes upp av genierna som bodde här före mig. Den är tre meter lång och full av lager på lager med ännu fler böcker, spel och pussel. Metodiskt och försiktigt tar jag ner sakerna. Dammar av dem. Funderar över var de ska vara. Sorterar dem i intresseordning på ett snyggt och pedagogiskt sätt. Det här blir bra. Men hyllan sitter så högt upp. Man behöver en stege. Vore det inte praktiskt att sätta böckerna barnen aldrig läser där? Som till exempel de inbundna uppslagsverken om djurriket. Jo minsann, det skulle det vara. Jättepraktiskt.

Jag drar i hyllan som känns stabil och fin. Dammar av varje bok noga och placerar dem i rätt ordning på hyllan. Och precis som i en dålig film är det just när jag ska placera den sista boken i hyllan som det händer.

Hyllhelvetet rasar. Rakt ner på de delar av rummet som jag hitintills (som en bieffekt av hyllprojektet) har städat. Braket av tusen saker som faller i golvet är öronbedövande. Det känns som att hela huset stannar upp och håller andan. Hjärtat hamrar i bröstet.

Det är svårt att beskriva den frånvaro av fröjd och glädje som jag upplever i den stunden. Jag funderar på möjliga handlingsalternativ:
Det kavata (att börja om, nu utan hyllan).
Det som känns mest lockande (att gråta).
Det vanliga (att leta upp det onyttigaste i skafferiet och parkera mig framför tv:n tills magiska älvor har städat rummet).

En trött liten fis bryter tystnaden och jag väljer alternativ fyra, en variant på det vanliga. Jag klättrar med darrande ben ned från stegen, lägger upp en bild på kaoset på instagram och brygger en kanna kaffe. Sedan börjar jag städa ett annat rum.

En typisk städdag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar