torsdag 8 juni 2017

Min senaste - och eventuellt sista - joggingtur (träning och jag)

En väninna vill peppa mig till att träna. Det är mycket lättare om du har ett konkret mål, menar hon. Och det har hon rätt i. Spring tjejmilen med mig, skriver hon. Jag sneglar på det tomma glasspaketet bredvid mig och tänker att det är en genial idé. Klart jag ska springa tjejmilen! Hoppas bara att knäna klarar det. Och foten. Och ryggen. Och resten av mig. Jag skriver ett försiktigt positivt svar, men inom mig känner jag mig taggad. Här ska springas! I morgon. Eller i övermorgon.

Några dagar senare springer jag faktiskt för att inte bli sen till mitt yogapass. Och när jag gör det upptäcker jag till min förfäran att jag har stora svårigheter att komma ikapp en kvinna som målmedvetet promenerar en bit framför mig. Det ser ut som att avståndet mellan oss ... ökar?

Mina hasande steg blir min personliga madeleinekaka. Det är där och då som jag minns Joggingturen.

Det är 2013? 2014? Jag har bestämt mig (igen) för att verkligen ta tag i min träning (igen). Jag ska börja jogga. Fördelarna är många. Man bara snör på sig sina skor och ger sig ut. Det tar inte så lång tid. Det behövs ingen utrustning (men självklart har jag köpt och kalibrerat en blå pulsklocka. Den visar att jag har en oroväckande hög vilopuls, men sådant förbättras ju med tiden på sådana som springer). Efter ett antal veckors förhalande är jag redo att ge mig ut. Jag ska springa en runda på fem kilometer som A brukar springa. Naturskönt. Kuperat. Superbra träning.

De första sexhundra meterna är ett pärlband av nedförsbackar och sedan blir det flackt. Jag låter stegen vara långa, medveten om att det kommer att bli jobbigare och långsammare längre fram. Efter ungefär en kilometer möter jag min första motgång. Den har skepnaden av en rätt så skröplig farbror på hundpromenad. Visserligen ingen rollator i sikte, men inte direkt någon välbevarad Ingemar Stenmark. Farbrorn säger, med ett leende hela vägen från hjärtat till hans förtorkade gom:

- Du har inte bråttom, du!

Ursäkta? Nu skulle jag gärna vilja skriva att det hela hände på ett ögonblick och att när jag kom på vad jag skulle ha svarat hade jag redan svischat förbi honom. Men det vore inte sant; för det första tog det tämligen lång tid att svischa förbi honom även om han gick mot mig. Och för det andra har jag lärt mig att man är artig mot gamla personer. Jag vet faktiskt fortfarande inte vad jag borde ha svarat.

Nåväl, i slowmotion passerar jag min första motgång. Därefter är det hyfsat lugnt en dryg kilometer. Eller, lugnt och lugnt. Vartefter terrängen blev mer kuperad blir min andhämtning ett mer och mer dominerande inslag i Brommas ljudbild. Och nu bär jag även på mitt stukade ego. Det är stort. Och tungt. Men värre ska det bli.

Efter ett tag märker jag att joggingspåret är felkonstruerat. Det går fan bara uppför hela tiden. I den sista backen upp till Solviksbadet tjuter min pulsklocka som en siren. Jag har passerat min noggrant inställda maxpuls med bred marginal och blir alltmer övertygad om att jag ovärdigt kommer dö eller åtminstone svimma i joggingspåret. Jag måste sakta ner. Problemet är bara att när jag saktar ner kommer jag överhuvudtaget inte framåt eller uppåt. Det känns som att jag har blivit teleporterad till ett rullband i ett naturskönt helvete.

Efter tretusen hjärtslag och femtio meter är jag äntligen högst upp i backhelvetet. Jag har, i princip, övervunnit motgång nummer två.

Det planar ut och sluttar svagt neråt. Jag står en stund och inväntar besked från kroppen om huruvida den tänker svimma, dö eller get the shit together (bildligt talat). Jag tar det med andra ord väldigt lugnt tills klockan slutar pipa och jag har återfått någon form av värdighet. Sedan joggar jag vidare med min pulsklocka, mitt stukade ego och denna värdighet.

Efter några hundra meter möter jag motgång nummer tre. Det är ett barn en bit framför mig. En flicka i fyra-femårsåldern. Hon leker i skogen med sin pappa. Förmodligen hör de mig långt innan de ser mig. Och synen av mig måste ha gjort visst intryck för flickan lämnar skogen och kommer mig till mötes. "Heeeeeeej! vad gör du?" frågar hon. Jag tänker att det är rätt uppenbart vad jag gör och väser fram något i stil med "schpringer". Och då, till min djupaste fasa ... börjar hon springa bredvid mig.

Hon har inga som helst problem att hålla min takt, trots att hennes ben är korta som fan. Och hon pratar hela tiden. Hon ställer frågor om hur gammal jag är och vad jag heter och var jag bor och jag försöker ge allt, precis allt jag har, för att springa ifrån henne men det går inte. När hon sprungit bredvid mig i flera hundra meter hör jag hennes pappa säga att hon "inte ska störa dem som springer". Han säger det i normal samtalston för han har nämligen promenerat bakom mig medan jag försökt spurta ifrån hans dotter. Och jag hör hur ordet "springer" liksom inrymmer så mycket tvekan.

En miljard hjärtslag senare är jag hemma igen. Tomatröd i ansiktet av skam och blodcirkulation. Och därefter har jag inte gjort någon joggingtur. Allvarligt talat går det fortare för mig att gå.

1 kommentar:

  1. Det värsta med joggning är väl just det där med offentligheten. Alla ser och det blir (som du nämner) väldigt, väldigt tydligt när man inte springer fortare än andra promenerar (JA, jag har varit där själv). Bruce Lee kallade visst löpning "the king of exercise" och jag är övertygad om att han hade rätt - superdupersunt, naturligt för kroppen, hjärtboostande o.s.v. - men i mitt fall får det fan äga rum på ett löpband. Skammen är avsevärt begränsad när man är på ett ställe där folk flåsar ikapp intill en och alla är på plats av samma skäl (mer eller mindre). Att man fortfarande själv springer i samma takt som de andra promenerar blir inte så bländande uppenbart.

    SvaraRadera