Skolgympans fröjder (träning och jag)

Jag var inte dålig på skolgympan. Jag var inte sämst. Jag var sämre än sämst.

När vi skulle delas in i lag och råkade vara udda antal var jag inte bara ensam kvar på bänken, utan laget som fick mig skänkte bort mig till motståndarna. Jag var en större resurs där för då kunde man sikta på mig och göra mål.

Jag fångade en enda lyra under hela min grundskole- och gymnasietid. Det var på en baseballmatch i högstadiet. Bollen kom farande från hög höjd. Jag stod som vanligt paralyserad på en liten fläck men hade tillräcklig sinnesnärvaro för att sträcka armen rakt upp. Jag blundade hårt. Bollen trillade rakt ner i handsken. Det gick ett sus över spelplanen och min gympalärare kom springande i blixtens hastighet. Jag var säker på att han skulle gratulera mig och prata om osannolik tur, men han skällde ut mig. Fattade jag inte hur FARLIGT det var att blunda när bollar kom flygande i etthundraåttio? Shit, det fattade jag ju. Herregud, jag kunde ha dött! Väldigt kort ögonblick av triumf där.

Det enda jag hade talang för var att springa väldigt korta sträckor väldigt snabbt. Det kändes lite som att jag flög. Men när jag sprang med min bästis (som needless to say var bättre än jag på allt annat inom sport) höll jag igen. Jag ville inte göra henne ledsen.

Jag var en märklig blandning av kroppskontroll och noll koll. Allt filtrerades genom hjärnan först, vilket ledde till någon sekunds fördröjning. Likt en giraff eller häst gick jag passgång, det vill säga vänster arm lyftes samtidigt som vänster ben klev framåt. Försök se naturliga ut med sådan gång om ni kan. Och andningen: jag var så säker på att magen skulle bukta ut när jag andades ut, så det gjorde min mage. Under avslappningsövningar blev mitt ben kvar högt upp i luften när läraren lyfte det, och sedan släppte.

Jag var kort sagt inte hemma i min kropp.

Tänk om det hade funnits en bra idrottslärare under de där åren? Om jag hade hittat något att vara bra på, eller bara något som var roligt? Tänk om min simlärare hade sagt att jag var stark i stället för att jag vinklade ena foten fel? Jag tror faktiskt att mitt liv skulle se annorlunda ut i dag.

I stället gick jag på regelbundna kontroller för bland annat min undervikt och läkarna sade att jag skulle gå hem och äta gräddtårta, Jag behövde aldrig tänka på vad jag åt. Och det gjorde jag inte heller. Jag åt. Onyttigt och mycket. Och när jag gick ut gymnasiet var jag ändå måttligt underviktig, med BMI-mått mätt. Jag var den spinkiga, hyfsat smarta tjejen, absolut skitusel på allt som hade med idrott att göra.

Nu har det gått många, många år sedan någon kallade mig spinkig eller smal. Den största skillnaden mellan dagens version och den jag brukade vara är att jag är oändligt mycket gladare än hon var. Men om jag hade magiska krafter skulle jag resa tillbaka i tiden, ta över min gympalärares kropp och vråla Fy fan vad bra Hanna, du kan ju! Håll ögonen öppna nästa gång, bara!