Några av mina dejter från förr (totalt var de 25 stycken innan jag träffade A) var utbildade psykologer. Jag brukade fråga vad de hade tyckt om att gå i terapi själva under utbildningen. Jag minns åtminstone två av dem som svarade att terapin inte hade gett dem någonting eftersom inte hade några problem. Rätt så läskiga typer.
I mina ögon är terapi lite som pilates, om du inte får ut något av det beror det på att du gör fel.
Terpeutens roll är inte att öppna dig som en konservburk. Hen har inga magiska krafter. Jag minns en man som sade att han var smartare än sin terapeut. Uppenbarligen inte, skulle jag våga påstå.
Under det första året i Bromma var det mesta kaos. Jag fick fylla i en blankett på BVC om hur jag mådde, sov och vad jag kände. När resultatet hade räknats samman sade barnmorskan "Ja det här var ju ... " och jag var helt säker på att hon skulle landa i ordet "normalt", men i stället sade hon "väldigt allvarligt". Varpå jag började gråta. Och gick hem med en bokad tid med kurator.
Kuratorn hade lockigt hår och pyttesmå ögon. Hon lade huvudet på sned och lyssnade när jag grät och berättade om sömnproblemen och deppigheten och sorgen och oron och barnsjukdomarna och det allmänna eländet i mitt liv.
När jag hade pratat klart tog hon upp en penna och ritade en cirkel på sitt block. Cirkeln fick två prickar som ögon och en neutral mun, sedan fick den armar och ben. "Jag tänker att det här är du" sade kuratorn och pekade på huvudfotingen. Hon kollade att jag var med. Eh, jo.
Tämligen koncentrerat ritade hon ytterligare en huvudfoting en bit bort från Hanna-huvudfotingen. "Och det här är A" sade hon. Inte direkt kärnfysik hitintills. "Och jag tänker ..." - lång konstpaus - "...att ditt problem..."Hon kluddade hårda streck mellan huvudfotingarna och skanderade ... "ligger häääääääär".
What? Vad är det för fel på sjukvården nuförtiden? Varför får just jag en låtsasdoktor som inte hör ett skit av det jag berättar? Det är inga problem mellan mig och A. Det är ALLT ANNAT som är mitt problem.
Men jag sade inte emot. Jag hummade och tänkte att över min döda kropp att jag går tillbaka till den här fördomsfulla pajasen. Och efteråt tjatade jag mig till en kontakt med en Riktig Psykolog.
Det jag trodde att jag lärde mig var att mina problem var så fina och unika att de behövde hanteras av fina och viktiga personer. Det jag inser, med en blick i backspegeln, var att kuratorn hade rätt. Precis i det där huvudfotingsmellanrummet fanns riktiga problem.
Jag fick tio besök hos en Riktig Psykolog och hon var fantastisk. Och sedan slussades jag vidare till privatbekostade terapeut nummer tre, som var symboldramaterapeut. I korthet skulle jag ligga på en soffa, tänka mig att jag åkte hiss ner och sedan föreställa mig något, skapa ett inre skeende eller drama. Efteråt skulle jag måla det som kändes viktigt. Den här metoden kändes obekväm och konstlad. Jag var för lättsuggererad och för dålig på att rita det jag erfarit. Så oftast pratade vi bara i stället. Hon ville gärna prata om relationen till A. Jag ville verkligen INTE prata om relationen till A eftersom hon uppenbart inte begrep vad hon pratade om. Men hon hjälpte mig att bryta vissa mönster, att våga byta arbete, att bli tryggare som person.
Men en session somnade hon. Hon satt mittemot mig i stolen och klippte med ögonen och sedan nickade hon till. Det är en speciell känsla när man sitter hos sin terapeut för att prata om jobbiga saker och personen i fråga glider in i medvetslöshet. Efter en liten stund vaknade hon till och jag fortsatte prata, nu med viss tvekan. En engångsföreteelse??
Nope. Ganska snart åkte ögonen åter igen och huvudet gled ner mot hakan. Jag prövade en ny taktik och började prata med hög och varierad röst om saker som jag visste att hon brukade vara engagerad i, Men det hjälpte inte. Ögonen gled igen. Hela jäkla sessionen. Hon var inte medveten om hur uppenbart det var att hon sov, så hon sade inte att hon var trött och hon bad inte om ursäkt. Och jag sade ingenting om det. Jag fortsatte att prata högt.
Efter terapitimmen var jag arg och besviken på både henne och mig själv. Varför hade jag inte sagt ifrån? Varför skulle jag betala 800 spänn för en sovande terapeut? Var mina problem så ointressanta att medvetslöshet var ett lockande alternativ? Var det en protest för att jag inte ville prata om relationen till A? Jag resonerade med mig själv och kom fram till den geniala slutsatsen att jag verkligen behövde fortsätta gå i terapi så att jag lärde mig att säga ifrån.
Men jag förlät nog egentligen varken henne eller mig. "Det här är inte sista gången vi ses" sade hon en tid senare när jag berättade att jag ville göra ett uppehåll. "Jodå", tänkte jag och kände att jag var smartare än hon. Sanningen var dock att en stor klump av mitt förtroende för henne hade fått sig en törn av hennes små snarkljud. Men framförallt var jag fortfarande inte redo att göra något åt huvudfotingsmellanrummet.
Sens moral: det är svårt att hjälpa personer som vill ljuga för sig själva. Och i princip omöjligt om du är medvetslös när du försöker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar