Telefonen ringer hemma hos j.
Det är söndag eftermiddag och om några timmar ska jag åka hem till mina föräldrar och äta middag. Jag är trettio år gammal. Jag har nätdejtat till och från i några år. Jag vet inte om det, men jag är bara någon dryg månad från att träffa A, som kommer att bli min livskamrat under tolv år. Men nu är jag alltså i något slags relation med j.
J hummar i telefonen. Jag är cirka fem sekunder från (ännu) ett lågvattenmärke i mitt dejtande.
J är på många sätt väldigt olik de killar jag dejtat hitintills. Han kör motorcykel, fort och farligt. Han skärmflyger. Han surfar. Han har långt krulligt hår och när han skrattar ser jag alla hans 32 tänder. J tjänar många miljoner om året och är den förste jag träffat som får tidningen Connoisseur. Han jobbar med något tekniskt. J går på toa med öppen dörr och grymtar högt och glatt när han bajsar. Det är märkligt, och rätt så befriande. Jag har visserligen fått vibbarna att han inte är så intresserad av att vara ihop med mig, men han förnekar detta och jag låtsas tro honom. Vi har träffats under några veckor.
Och nu ringer alltså telefonen. J lyssnar en stund och hummar lite. Sedan räcker han mig luren och säger: "Det är till dig."
Det är min lillasyster som ringer hem till j. Hon låter väldigt arg och vaksam. "Var är du?" Säger hon. Möjligen en underlig fråga eftersom hon just ringt hem till j. Jag fattar ingenting. Det är bara en handfull kompisar som vet att jag överhuvudtaget dejtar j och ingen av dem vet var han bor eller vilket telefonnummer han har. Jag måste ha gett ifrån mig något lugnande läte för hon går vidare med nästa fråga:"Varför är du inte här?" Jag undrar var "här" är. Hos våra föräldrar SÅKLART. Min syster låter väldigt arg. På detta svarar jag att jag ju inte ska vara där förrän om två timmar. FEL, anser min syster. Jag skulle ha varit där för en timme sedan och jag har inte svarat i mobilen trots att de ringt upprepade gånger. Hon är verkligen jättejättearg. Men jag tittar på j som ser ut ungefär som att någon slagit honom med en stekpanna i huvudet och börjar själv känna en palett av känslor - ingen av dem så värst positiv. Jag och min syster avslutar samtalet i viss affekt.
Jag lägger på och försöker reparera skadan med j. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att min familj är galen. Jag berättar att jag inte har någon aning om hur min syster har fått tag på hans hemnummer, men nu ska jag åka hem till mina föräldrar och ta reda på det. Vi är båda i varsin typ av chock och tuffa killen ser på mig som att jag är den läskigaste person han någonsin träffat.
Jag åker hem till mina föräldrar och har en mycket spänd och arg söndagsmiddag.
Så ... vad hade hänt? Well. För det första hade jag min mobil i flygplansläge. Och det förekom olika åsikter om huruvida familjen skulle ses kl 16 (den tid vi skulle ses) eller kl 13 (den hitte-på-tid som min familj menade att vi skulle ses). Och när klockan var strax efter 13 försökte de ringa hem till mig och till min mobil. Jag svarade som bekant inte.
Mina föräldrar och min syster insåg genast att något måste ha hänt. Jag måste ha ramlat i duschen eller råkat ut för något annat våldsamt och allvarligt. Min pappa åkte i ilfart från Farsta till Södermalm och tog sig in i min lägenhet för att rädda mig. Det enda rimliga att göra när ens trettioåriga dotter är en kvart sen och inte svarar i telefonen.
Eftersom jag var hos j hittade min pappa mig inte i lägenheten, men han hittade min bärbara telefon och trodde att det var min mobiltelefon (frågor på det?). Pappa åkte fort hem med telefonen. Familjen höll rådslag och insåg att jag måste vara död eller kidnappad. Det enda rimliga att tro när ens trettioåriga dotter är 55 minuter sen och inte svarar i telefonen. Min syster kollade senast uppringda nummer och ringde det. Och så svarade j.
Den lösa relationen med j blev sig aldrig lik efter detta. Eventuellt tror han än i dag att tjejen han dejtade några veckor var galen och hade lämnat hans telefonnummer till sin familj och dessutom ljög om detta. Jag minns att jag antydde dagen innan min födelsedag att jag upplevde en viss distans mellan oss två. Han förnekade det och jag låtsades tro honom. Dagen efter min födelsedag gjorde han slut. Jag påpekade då att frågan lyftes ungefär 36 timmar tidigare och att han då påstod att allt var hunkydory. Han svarade att han inte ville förstöra min födelsedag genom att göra slut dagen innan den. Nä, mycket roligare att fylla 31 och fira det med bra kompisar och en ointresserad kille på en indisk restaurang.
Så ... på vissa sätt var j precis som de killar jag tidigare dejtat. Men jag gissar att jag var rätt unik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar