Det sägs att man inte ska ta saker så bokstavligt, men jag kan utan ansträngning erinra mig tre tillfällen då kosmos försökte ge mig en fin vink genom benämning. Du är vad du heter. Typ.
Det första tillfället var när jag och A spontanköpte vår första gemensamma lägenhet. Det var en skitfin, relativt nybyggd vindslägenhet i Vasastan. Terrass, öppen spis, inga synliga takbjälkar. Begränsade förvaringsmöjligheter, men vad gjorde väl det? Ljuva köksö, vackra golv, charmiga spiraltrappa! Till och med tvättpelaren fick min andhämtning att bli snabbare. A föll särskilt för att lägenheten hade vattendriven golvvärme, inga fula element i sikte.
Vi köpte lägenheten runt midsommar och ville ha ett sent inflyttningsdatum för att hinna sälja våra lägenheter. Helt ok för säljarna, inflyttningsdatum blev först den 1 oktober. Vid kontraktsskrivningen började jag fundera lite på varför säljarna sålde. Diskreta frågor ställdes. De hade inte köpt något nytt, de verkade inte var på väg att separera och de hade ju bara bott i lägenheten 1,5 år. Vi fick veta att garantibesiktning skulle göras och att lägenheten hade byggts av Båge Bygg AB. Jag och A skämtade lite om byggbolagets namn sinsemellan. Båge Bygg, liksom.
Den 1 oktober fick vi nycklar. Vi fick veta att garantibesiktningen hade gjorts. Var det några problem, undrade jag, något värt att veta? Nej, fnissfniss, det var en låda i Poggenpohlköket som inte stängde sig automatiskt och ljudlöst. Det kunde man leva med, tyckte jag, fnissfniss. Och vart skulle säljarna ta vägen? Tydligen till en vindsvåning i närheten. Jag funderade på vad haken var. Varför flytta efter hyfsat kort tid till en likvärdig lägenhet i ungefär samma område?
Svaret kom efter en vecka, när det började bli aningens kyligt. Då slog vi på golvvärmen och upptäckte att vi hade flyttat in i en popcornmaskin. Golvet knäppte. Dygnet runt. På ett oregelbundet sätt och lagom högt för att man inte skulle kunna tänka på något annat när det var dags att försöka sova. Därtill var det spänningar i takfönstren i sovrummet; med jämna mellanrum small det till som av ett pistolskott i fönstren. Varje gång flög vi en halvmeter upp i luften. Jävla Båge Bygg. Jävla säljare.
Vi köpte inspelningsutrustning, läste protokoll, anlitade en advokat, bråkade med säljarna, bråkade med Båge Bygg, bråkade med styrelsen. Firman som tillverkat fönstren bytte ut dem utan kostnad. Golvvärmen blev på en ok ljudnivå efter ett oändligt antal brev, telefonsamtal och möten som resulterade i en justering av varmvattenledningarna centralt. Jag skulle gissa att den tid vi lade ner på allt detta det första året översteg antal sovtimmar, åtminstone för ljudkänslige A. Helt klart en användbar tortyrmetod för stekare och hipsters. Och även om lägenheten blev bra var den förknippad med (lyx)problem för oss. Vi tokflippade för minsta lilla ljud. Sedan blev jag gravid igen och det fanns inte en chans i helvete att det skulle gå in en tillräckligt stor vagn i hissen. Så vi flyttade. Till hus.
Fler exempel. En av de första middagarna med A efter att vi hade blivit föräldrar var på restaurangen Döden i grytan. Det hade kanske funkat, om vi hade beställt något annat än Djävulskyckling. Sagda kyckling skulle vara en diaboliskt starkt kryddad kyckling tillagad i något slags ugn och ihoppressad mellan två tegelstenar. Och DET hade kanske funkat om jag hade varit en person som klarar stark mat. Eller en person som inte är så förbannat hungrig jämt. För det var bara precis, precis närmast benen som Djävulskycklingen gick att äta enligt mig. Och jag åt som vanligt som att det inte fanns någon morgondag. Några timmar sedan var matförgiftningen ett högst påtagligt faktum. Jag och toastolen tillbringade en het natt tillsammans.
När jag hade tillfrisknat och ringde till restaurangen gjorde de mycket klart för mig att jag var en charlatan och bluffmakare som omöjligt kunde ha blivit matförgiftad av deras mat. Jag måste ha ätit något annat. Det var säkert min lunch som hade gjort mig sjuk, vad hade jag ätit till lunch? Jag lyckades dock låta så aggressiv att de till slut gick med på att kompensera mig. Med ett presentkort på 500 kr för middag på Döden i Grytan. Suck.
Men när vi skulle köpa hus hade jag faktiskt lärt mig läxan. För vi köpte inte renoveringsobjektet på Bågvägen. Ett charmigt, genomslitet hus med minimal trädgård som hade svinhögt radonvärde i källaren och sättningar som tydde på att halva huset var på väg att bryta sig loss och glida ner till Ålstensängen. När jag påtalade det sistnämnda för mäklaren sade hon ytterst drygt att om jag inte förstod charmen med sådana här hus kanske jag inte var rätt köpare. Jag kände mig förbluffad när villan såldes för tre miljoner mer än utropspriset. Och sjukt nöjd varje gång jag passerade huset därefter, för renoveringen tog flera år.
Så vill jag uppmuntra er att ta saker mer bokstavligt? Nja. Ni ska nog inte ha så stora förväntningar på ett paket "fryst kyckling lever". Men ett tips från coachen är att inte spela Highway to hell på bröllop. Den låt som spelades i samband med mitt bröllop var för övrigt "Här kommer Pippi Långstrump".
Och se hur det gick.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar