onsdag 8 november 2017

Dejt med 37-åringen (Tinder och jag)

Ni vet den där känslan när man (jag tänker inte skriva det genusneutrala "en", det är bara att gilla läget) var liten och träffade någon som man verkligen klickade med, någon som såg världen på samma sätt. Någon med samma humor, musiksmak och favoritförfattare. När det hände tänkte jag alltid att personen kanske var min själsfrände. När det händer mig numera tänker jag att personen kanske är en psykopat. Det kanske är det perspektivet som kännetecknar att jag blivit vuxen.

37-åringen var ett sprudlande energiknippe. Han skrev en roman på fritiden, arbetade med människor, hade hoppat av läkarutbildningen med gott hopp om att återvända dit. Han hade en dotter i samma ålder som min. Fem minuter in på vår dejt berättade han att hon kommit in i ny skola med musikinriktning och att "vi tänker att hon behöver öva men det har inte blivit så ännu". Ah, sade jag, och med "vi" menar du dig och ditt ex? Jo, bekräftade han. Varpå jag uttryckte min glädje över att de hittat så bra former att samarbeta, väldigt vuxna frånskilda föräldrar. "Jodå, vi har bra kontakt".  Kudos! Bara att gratulera!

Så vi sätter oss på terrassen på UD och jag dricker något med alkohol och han dricker något utan alkohol och vi pratar som två femtonåriga bästisar. Han underhåller mig med fantastiska berättelser om sitt arbete, riktiga skrönor. Det finns drama, passion, våld, humor, samhällskritik och ironi. Jag gör likadant. Vi pratar politik, litteratur och filmer och det är som en märklig svandans i perfekt symmetri. Vi turas om att utropa "jag också!" När jag frågar vad han lyssnar på för musik för tillfället säger han att TAYLOR SWIFT är jättebra. Taylor, vars musik burit mig genom mitt senaste skitår!! Det är nästan kusligt! Det är för bra för att vara sant!

Ja. Helt korrekt, Hanna. Det är för bra för att vara sant.

Så, säger jag med rosiga kinder i sommarkvällen, hur länge sedan tog det slut med ditt ex?
"Eh". Säger han. "Ja, alltså, det var rätt så nyligen"

Aha. Ok. Men ... ni bor inte ihop fortfarande?
"Eeeh". Säger han. "Ja alltså, vi letar lägenheter och det kommer snart ordna sig. Och de veckor jag inte har dottern sover jag mycket hos kompisar och så. Håller mig undan."

Nu har det börjat ringa lite i mina öron. Klämtande varningsklockor. En liten cynisk del av mig gör reflektionen att det inte är så konstigt att de har bra kontakt om de Bor Tillsammans. Men ... fair is fair. Bostadsbristen är ju ett faktum. En fråga kvar.

Ok, men ... ni var överens om att göra slut?
"Eeeeeehh". Säger han. "Ja, alltså det är ju jag som vill göra slut. Men jag är helt klar med relationen. Och hon dejtar massor på Tinder."

Priceless. Jag nickar lite inkännande och hummar. Både till honom och för att signalera till varningsklockorna att de kan sluta ringa. Budskapet har gått fram. Den enda personen inom åttahundra mils radie som tror att han har avslutat sin relation sitter mittemot mig och ser söt ut.

Vi pratar om ditt och datt efter det. Promenerar till Odenplan. Äter varsin svampig hamburgare. Min själsfrände psykopaten och jag skiljs åt vid nedgången till pendeltågen. Han vill verkligen träffa mig igen. Men naturligtvis försvinner han. Han hör av sig en gång till och föreslår att ses men kan bara preciiiis juuuust den tiden jag inte kan. Hör av sig igen och säger att han tappat sin telefon. Och sedan hör han inte av sig.

Men här sitter jag och kastar sten i glashus. Mer om det en annan dag.









Inga kommentarer:

Skicka en kommentar