söndag 2 juli 2017

En sedelärande berättelse om valet av snacks (del 2)

Ibland berättar jag att jag har en magisterexamen med biologi som huvudämne. Och sedan känner jag ett tvångsmässigt behov att tillägga att jag är Världens Sämsta Biolog. Det är faktiskt ingen överdrift.

Biogeo var på den tiden den dyraste universitetsutbildningen i Sverige sett till kostnader per student. I mitt fall var det verkligen att kasta pärlor till svin, för jag var svårt talanglös och hopplöst ointresserad av att lära mig det vi skulle lära oss.

Exempel: En gång hittade vi en död näbbmus i en hage. "Undrar vad den dött av" sade någon. Tristess? Föreslog jag. Det var helt klart det jag närmast kunde relatera till.

Utbildningen gick in genom ena örat och ut genom det andra så fort att det uppstod korsdrag i skallen. Ett annat exempel: Under en bussresa såg varenda jävel olika spännande rovfåglar. Jag bestämde mig för att inte vara så negativ utan göra ett försök att dra mitt strå till biologstacken. Jag spejade koncentrerat ut genom fönstret och fick se något majestätiskt en bit bort. Så jag ropade: "Det där då? Är det en [infoga valfri rovfågel här]?" Jag möttes av tystnad, men min klasskompis Annika vände sig till mig och sade, med oändligt sorgsen och medlidsam röst: Men Hanna, det där är ju en mås.

Pärlor
Till
Svin

Exkursionsresorna för mig bestod alltså framförallt av 1. ifyllande av rutor som visade hur många timmar som återstod av resan. 2. vild kamp att hinna ikapp alla andra så att jag skulle lära mig något 3. oinspirerat gloende på små trista tuvor av växtlighet eller stenar. 3. ätande av choklad. Under exkursionerna brukade jag även med jämna mellanrum ägna mig åt 4. dvs. försöka ta mig i kragen och börja Mitt Nya Hälsosamma Liv.

Därför kändes det som att jag tog ett betydande steg i rätt riktning när jag i en liten affär uppe vid Höga Kusten lät bli att köpa choklad och i stället stegade fram mot avdelningen med nötter och frukter. Efter lite tvekan valde jag en rätt så stor påse med torkade aprikoser. Jag hade aldrig ätit det förut.

Redan under den korta bussfärden öppnade jag påsen. Satan vad gott det var! Hur kunde jag levt i drygt tjugo år utan att hitta storheten med torkade aprikoser? De hade en perfekt konsistens och en gudomlig sötma. Jag tog en till. Och en till. Och sedan infann sig det klassiska Hannafrosseriet. Tänk att något så gott dessutom var nyttigt?? Jag åt och njöt och tänkte att det här var verkligen starten på en ny era. När bussen stannade till var blodsockret 10 000 meter upp i luften och inte en endaste aprikos fanns kvar i påsen. Nu skulle här tittas på stenar!

Inom juridiken pratar man ibland om notoriska fakta. Det är sådana fakta som "alla" anses känna till och som därför inte behöver bevisas. Exempel på notoriska fakta är att jorden är rund. Att fiskar kan simma. Och jag skulle vilja tillägga ... att torkade aprikoser är laxerande.

Detta sista notoriska fakta hade dock undgått mig fullständigt och i ytterligare en kvart levde jag i lycklig ovisshet. Jag återkommer om detta.

1 kommentar: