fredag 14 juli 2017

Lost in translation (Bromma och jag)

Det finns många kristallglas i Bromma, men inte så många sprickor i kristallen. Åtminstone inte på ytan.

Jag minns första gången jag åkte spårvagn. En knarrig tant skrev en inköpslista med darrande hand. Jag undrar vad hon skriver, tänkte jag. Vad ska hon handla? Mjölk, bröd? Jag sträckte lite på halsen. På lappen stod parmaskinka och melon med spretiga bokstäverVälkommen till Bromma.

Släkten följa släktens gång här. Hit återvänder man som vuxen. Då har man legitimitet. Om man bara flyttar dit för de bra skolorna, de goda kommunikationerna, de fina husen och för att man till äventyrs har råd ... så får man jobba för att bli en del av området.

Jag hade dåliga förutsättningar redan från början. Inga band till Bromma, utom att Doktor Jekyll och Mr Hyde kom därifrån, men det kan man ju inte säga. "Jo, för X år sedan var jag tillsammans med en kille som var uppvuxen i Bromma. Han blev galen". Till och med jag fattade att det inte skulle flyga.

Min ansiktsblindhet var ett betydande handikapp i det sociala livet. Varken på spårvagnen eller i den lokala mataffären hade jag någon som helst koll på om jag hade träffat folk förut. Jag har svårt för namn också. Jag tillbringade en kvart med att prata med en granne och nämnde hennes man Brian ett antal gånger. Hon rättade mig inte. Han hette något HELT annat (Kevin? Michael? Eric?). Jag undrar fortfarande vad hon trodde att jag pratade om.

Ni hör ju. Och jag är lika dålig på att mingla som att flirta, eventuellt sämre. Kallprat ger mig mild panik. Spelar det någon roll hur många barn folk har och i vilka skolor och klasser de går? Hur länge och detaljerat går det att prata om var folk bor och bott och hur de ska renovera? När någon frågar hur jag mår vet jag att jag inte kan svara ärligt, för ingen är intresserad. Och jag orkar inte heller spela med.

Trots att vi bodde där tio år lyckades jag inte skaffa så många vänner. Det tog ett och ett halvt år innan någon bjöd hem mig på "tjejkväll". Den kvällen åt jag för mycket ost, drack för mycket vin och pratade i otakt med alla andra. Det kändes som om jag talade genom en förvrängningstratt.

Visst finns det guldklimpar. Små oaser i stenöken. Luftfickor i ett sjunket skepp. Kloka, starka, generösa vänner som gillar mig för den jag är och personer i utkanten som verkar vara sådana jag skulle kunna bli bra vän med. Men alla utom jag verkar smälta in, alla verkar ha och ta självklar plats.

Jag blir så liten i Bromma.

En gång när vi åkte genom ett villaområde i Spånga sade A spontant att han tyckte att det var så skönt att bo i Bromma. Där hade alla det så bra ställt att ingen behövde tävla med någon annan. Det var så avslappnat. Han skämtade inte. Vi hade uppenbart helt olika verklighetsuppfattning. För jag såg tävling och konkurrens överallt.

När vi var rätt så nyinflyttade fanns några mammor som verkligen inte tyckte om mig. Jag måste ha sagt eller gjort konstiga saker första gången jag träffade dem. För när jag var själv med barnen hälsade de knappt, de pratade aldrig med mig. Men när de träffade A fick han kramar och leenden. Och det värsta var att han inte trodde mig när jag berättade det. Han litade hellre på sitt förträffliga omdöme och deras leenden än att se sprickorna i kristallen.

Jag vet ju att djupen finns där, inom människorna. Men jag kommer aldrig nå dem. I de fåtal fall jag klickar med någon är det just personer som vågar visa att deras liv inte är perfekta. Och som inte ser mig som en clown.

Ännu ett spårvagnsminne: En morgon klev en man i 40-årsåldern på vid Smedslätten. Snygg, vanliga kläder, men med en tatuering på halsen. Tanken Du bor inte här dök upp, som att Brommas kollektiva själ ekade i mitt huvud. Konduktören gick fram för att kontrollera hans biljett och mannen sade - Ursäkta, men går det här tåget till Alvik?

Det här är helt sjukt, tänkte jag. Och tänker, än i dag.

1 kommentar:

  1. Och jag är så vansinnigt glad över att du flyttat till Kungsholmen min skatt! Vi måste bara få till att ses lite oftare, nu när du bor så nära! <3

    SvaraRadera