tisdag 14 november 2017

När mammor dör (årsdagar och sånt)

Det är en speciell doft nu, så här i november.

Marken är fuktig, dagsljuset är i princip begränsat till olika nyanser av grått. Det luktar löv som förmultnar. Kroppen känner att det är november. Kroppen minns.

Jag har liksom inte riktigt börjat processa att mamma är död, trots att det snart gått ett år sedan det hände. Först kom skilsmässan. Sedan tjänstledighet för ett prestigejobb som krävde en fungerande hjärna (vilket jag inte hade). Och så dog mamma plötsligt och två dagar efter de stängt av respiratorn fick jag redan på att A hade en flickvän. Då stängdes något av, ett slags lobotomi i självförsvar. Och det har varit stängt sedan dess. Visst har jag gråtit. Och varit arg. Och kämpat på. Men jag har hela tiden envetet hållit mig i rörelse, arbetat framåt, uppåt, vidare. Men här i november, runt Allhelgona, när jag dumpat stackars S, så minns kroppen. Den drar i nödbromsen och plötsligt är jag hemma och tvärförkyld och så jäkla ledsen. För jag saknar henne. Och jag vet att det är en bra sak, men det gör ändå förbannat ont. Jag kan inte träna bort det, eller tröstäta bort det, eller dejta bort det. Jag måste bara igenom det. På riktigt.

Jag berättade aldrig för mina föräldrar varför det tog slut mellan mig och A. För dem, och för alla utomstående, kom det som en blixt från en klar himmel. Ena dagen var allt som vanligt. Nästa dag informerade jag om att jag och A skulle skiljas och att huset blivit sålt. Ingen terapi. Inga försök. Bara ett icke-förhandlingsbart gilla-läget-in-blanco-beslut. Klart jag fattade att det var obegripligt och skitjobbigt för andra, men jag hade inte råd att ta hänsyn till det. Det fanns inte något som skulle ändra faktum, så jag hade inte lust att förklara. Så det jag (vi) sade var att det var ett gemensamt beslut, att det inte var något förhastat utan något som pågått länge och som nu hunnit i kapp oss.

Mamma behövde en förklaring. Hon behövde veta vem hon skulle vara arg på, vems fel det var. Men jag orkade inte förhålla mig till det också. Så jag lät henne och andra fortsätta sväva i ovisshet. Jag berättade om det för folk som inte hade en relation till barnen, eller till mig och A som ett par. Men jag var tyst som en mussla gentemot släkt, familj, grannar, föräldrar till klasskompisar.

Så mamma var arg på mig och väldigt orolig. Hur skulle det gå? Hur skulle det gå med min ekonomi och med barnen? Varför gav jag bara upp? Hur skulle jag klara jobbet? Hur skulle jag klara att vara ensamstående mamma? Var det deras fel att det tog slut? Var det något hon och pappa hade sagt eller gjort?

Hon ventilerade inte så mycket av det med mig. Men jag visste ju att hon var ledsen, arg, orolig, sårad, frustrerad och besviken. Jag visste dock också att även om hon fick en Förklaring till skilsmässan skulle det inte göra någon skillnad. Hon skulle fortfarande känna sig ledsen, arg, orolig, sårad, frustrerad och besviken. Jag ville klara mig själv. Jag ville inte ha hennes medlidande, ilska eller oro. Jag kunde hantera mig, skilsmässan och barnen. Jag kunde hantera vardagen och typ hantera jobbet. Men jag varken kunde eller ville hantera någon annans smärta över det jag gick igenom. De fick gå i terapi på egen hand. Jag kunde inte läka någon annan.

Intellektuellt vet jag att det inte var mitt fel att hon dog, men kroppen minns. Den kräver att jag åtminstone smakar på tanken. För om sanningen ska fram så var det ju inte så att jag var en särskilt positiv kraft i hennes liv det där sista halvåret mellan skilsmässobeslutet och hjärtinfarkten. Min situation och mitt beteende lade sten på bördan. Hade jag kunnat göra annorlunda och på så sätt förhindra det? Svaret är väl både ja och nej.




1 kommentar: