Mormor har fot astma skrev min dotter till mig kl. 16.32 för ett år sedan. Jag var på jobbet och mina föräldrar skulle möta barnen vid Alvik, ta dem hem till mig och bjuda dem på egengjorda plättar. Jag hade pratat med mamma flera gånger den dagen. Hon sade att pappa hade gått med på att de skulle åka bil till t-banan och att hon tyckte det kändes skönt. Det var ingen kommentar jag forskade vidare i. Jag bad henne stänga av ugnen hos mig för jag körde ett åttatimmars långkok med högrev. Det märktes att det stressade henne att min ugn stod på. Och jag visste att hon oroade sig för att missa barnen i Alvik, oroade sig för att de skulle vara oroliga. Tio över fyra hade jag sett i mobilen att barnen var på väg över Alviksbron med t-bana och visste att de skulle vara hemma hos mig inom en kvart. Mamma hade inte astma, men väldigt nedsatt lungkapacitet, så kanske hade hon behövt inhalera. Jag var inte orolig. Är hon ok? skrev jag och fick svaret
Jag rädd
Ok, kanske lite orolig då. Aldrig tidigare hade mamma blivit sjuk i samband med hämtning. Jag började stänga ner datorn. Bäst att avsluta här och ta mig hem. Ta det lugnt älskling skrev jag. Jag åker hem på en gång! Är ni hemma?
Nej
Och då slog stressen till. De borde ju vara hemma sedan en stund. Även om de hade gått skitlångsamt. Det är inte ens 200 meter till t-banan från min lägenhet. Var är ni?
Nära
Behöver ni ringa 112?
Har goort
Oki älskling! Hälsa morfar att jag är på väg hem.
Helvete. Jag kastade ner sakerna i väskan och rusade in på toan. Tänkte att det var bäst att passa på att kissa så att jag skulle vara redo för alla eventualiteter. Vad var det som hände? Hur illa vad det? Jag skyndade mig, bad en stilla bön att jag inte skulle möta någon jag kände på vägen till t-banan. Jag försökte ringa pappa som inte svarade. Ringde sonen. Jag är på väg! Gå och vänta i porten hemma! Jag kommer! Ok, svarade han.
Det gick fort att komma hem. Och när jag kom upp från t-baneuppgången var halva gatan barrikaderad av räddningsfordon. Brandkår. Ambulans. Flera polisbilar. Jag såg hur räddningspersonal en bit bort lastade in en liten person på bår och stängde dörrarna till ambulansen. Min mamma. Jag såg pappa gå som en zombie och sätta sig i en polisbil.
Jag gick fram till en polisman och berättade vem jag var. Försökte vara samlad och logisk och tydlig. Han pratade till mig som om jag vore en skrämd häst. Han berättade att ambulansen skulle ta mamma till Sankt Göran och att poliserna skulle skjutsa dit pappa. De fick igång hennes hjärta igen, sade han. Men jag vet inte hur det kommer att gå. Han berättade även att en främmande tant hade tagit hand om mina barn så att de inte skulle behöva se allt, återupplivningsarbetet, och att barnen väntade i min port med några andra poliser. Jag sade tack.
Jag ropade till pappa att jag skulle ringa min syster och att jag skulle komma till sjukhuset när jag fått tag på A så han kunde passa barnen. Jag tror inte han fick fram ett ord till svar. Och sedan åkte de. Med sirener på. Och jag började springa hemåt, vilt grinande. En kvinna tittade konstigt på mig så jag ropade "det är min mamma som ligger där". Men, får du inte åka med? ropade hon tillbaka. Jag måste hem till mina barn snyftade jag. Och sprang vidare.
Vissa dagar när jag går den där sträckan känner jag en klump i halsen, ett fladder av panik. De flesta dagarna har jag inte råd att dröja vid den känslan. Den får komma droppvis. Jag tror att jag får bära den länge, länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar