torsdag 9 november 2017

Öppet köp (jag är antihjälten i mitt liv)

Ibland ser man en tröja eller klänning i skyltfönstret som är så himla fin. Man vill verkligen, verkligen passa i den. Den är dyr, men har uppenbart fantastisk kvalitet. Man bara vet hur många kul och coola och bra saker som skulle hända när man har den på sig. Så man går in i provrummet. Och så visar det sig att plagghelvetet blottar fettvalkarna, får huden att se grön ut, framhäver ringarna under ögonen och förvandlar brösten till russin på en planka. Eller så sitter den rätt ok, men inte alls som man trodde. Man kanske köper den ändå, i förhoppningen att den trots allt ska vara perfekt i slutändan.

S var den där tröjan. Han var liksom så himla bra och fin, och hade så många kvaliteter. I mitt huvud såg allt fantastiskt ut. Men jag passade honom inte. Och han passade inte mig. Fel tröja. Fel modell. Trist nog var det bara jag som såg detta. Tröjan hade så att säga inget emot mig. Trots att den förtjänade något annat och bättre.

I början var jag alltså full av disclaimers och reservationer: jag tror inte jag är redo för ett förhållande. Jag tror inte jag är rätt för dig. Mitt liv är så stökigt. Jag har fortfarande inte bearbetat skilsmässan. Jag har fortfarande inte bearbetat mammas död. Min lägenhet är kaos. Jag har inte fått några rutiner. Osv i all oändlighet.

Och han var lugn och fin. Det var ingen brådska för hans skull. Han ville inte pressa eller stressa mig. Han ville vara en bra kraft i mitt liv. Han tyckte det var självklart att barnen kom först i alla lägen. Och inte nog med det ... han tyckte om mig precis som jag var. Han gillade fettvalkarna, tyckte att det var charmigt stökigt hos mig. Han skrattade förtjust när jag hade smör i håret eller då han hittade en gammal potatis på köksgolvet. Och han hade ett starkt känsloregister, med fin kontakt med alla känslor. Han brann för sitt jobb med en avundsvärd passion. När vi var på restaurang och han meddelades att fisken tyvärr var slut spände han ögonen i servitrisen och informerade henne om att det var Väldigt Tråkigt. Det kom liksom ut en pust av total sorg från honom, och allt omkring oss stannade av. Men så samlade han sig och beställde karrén.

Att träffa en man med större och mer känslor än jag själv var ovant, milt sagt. I och med att jag fick så mycket space och trygghet från honom gick han liksom inte att motstå. Han var en liten varm sol. Jag var en frusen, småfet ödla på en sten som trivdes väldigt bra i solens närhet.

Och han gjorde några riktigt, riktigt rara saker som gjorde att jag slutade prata om reservationer och istället sade att jag blivit kär i honom. I backspegeln ser jag tydligt att de sakerna som gjorde att jag föll var när han hjälpte mig med sådant jag behövde för att få kontroll i livet. Han hjälpte mig slänga den gamla vinkylen på balkongen, planera om några blommor och köpa en kökslampa. Saker som fick mig att landa i hemmet. Saker som hjälpte mig att få ordning i kaoset. Då kom kärleken som ett brev på posten (som det funkade med brev när posten var statligt). Lycklig ödla. Skön tröja.

När jag en gång släppt reservationerna hade vi fått det där tjusiga filmslutet. Vi hade fått varandra och nu var det bara att tuffa på i relationen. Tänkte han. Och jag. Ett tag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar