fredag 17 november 2017

Dejt nr 1 (Mr Crazy)

Jag noterar tämligen omgående att dejt nr 1 verkar för bra för att vara sann (och ni anar vart det barkar, inte sant?). Barndagar och jobbdagar flyter in i varandra och när vi äntligen har möjlighet att ses är jag redan förälskad i cyberversionen av honom. Jag är inte tolv år gammal, så jag inser att cyberversionen förmodligen inte alls motsvarar verkligheten. Men det hjälps inte. För vi har kvicka, kärleksfulla, intressanta och roliga virtuella diskussioner om stort och smått.

Och när vi ses är det i en hotellbar, där han bjuder på två glas vin (ett i taget). Samtalet flyter på bra. Min dejt är en kort man, kortare än jag. Vänner har skällt ut mig för att jag ens reflekterat över detta. I övrigt ser han bra ut, är lite nervös.

Vi har en ok dejt. Och redan samma kväll får jag hans telefonnummer och en inbjudan till middag i en annan stad (där han bor). Jag känner inte helt bekväm med att eventuellt sitta fast i en annan stad och upptäcka att jag är på en dålig dejt, så jag föreslår briljant nog middag hos mig (där löste jag verkligen problemet ... eller?).

Vi ses två dagar efter den första dejten och jag bjuder på middag. Min dejt är väldigt intresserad och väldigt attraherad av mig. Det är närmast en ny upplevelse. Jag minns fasen inte när det senast var så. Det här är ju Tinderdejt 1. Jag förklarar att jag inte är så säker på att jag är redo för en relation. Att det är smartast att inte ha någon brådska. Att jag behöver tid för att veta vad jag känner. Här ska det varken bli övernattning eller sex, serru. Herr För-bra-för-att-vara-sann håller ett litet tal om att han hör vad jag säger, att jag inte behöver ta ansvar för hans känslor, att han tycker att jag verkar så underbar att jag är värd risken. Visst blir det övernattning. Och sex. Med en man som verkar tycka att jag är guds gåva till mänskligheten. Lite överdrivet, men för en gångs skull låter jag min hjärna ta ledigt. Jag känner mig som en mycket glad och lycklig slampa morgonen efter. Vi skiljs år, för jag ska jobba. Vi ska ses kvällen efter. Han vet att jag ska ut med vänner samma kväll.

Och på kvällen när jag är ute med ett underbart kompisgäng får jag ett meddelande om att han hoppas att jag har det trevligt, och att han önskar att han låg i min säng. Jag skickar några väl valda emojis och tillägger "längtar lite".

Får tillbaka "Vad fan, bara lite?".

Här är jag lite berusad och tar hans kommentar som ett skämt. För jag har ju förklarat så sent som kvällen före att jag inte vet om jag är redo för något seriöst. Och jag är ju på middag med kompisar. Och han har ju sagt massa för-bra-för-att-vara-sanna-saker om att det är ok! Jag förklarar att han lägger tonvikten på ordet lite, men tonvikten är på ordet "längtar". Det faller inte i god jord. Han vill ha ett "erkännande" att det inte är någon skillnad mellan att "längta LITE" och "LÄNGTA lite".

Så jag backar och tar tillbaka. Jag ber om ursäkt genom att skriva att jag längtar (mycket). Och nu gör Mr Crazys personlighet entré i all sin prakt. För han är inte nöjd med detta. Han skriver att det är svårt att ta tillbaka det jag skrev. Han anser att det är "otrevligt att bara längta lite". Han vill ringa och reda ut allt. Han skriver att längta lite "gör ont" och att "det här blev ju lite tokigt men det är mest ditt fel" och han rundar av med "Hur fan tror du det känns för mig?" Vi har ett tvåtimmars sms-gräl som består i att jag backar och han är ett as. WTF?

Det hålls en konferens i mitt inre morgonen efter.
Min hjärna har vaknat och påpekar "Ni har träffats TVÅ gånger, detta är INTE ens i närheten av ok!!!
Magen säger "Warning. Terminate. Damage control".
Hjärtat gnäller "Kan inte ni andra hålla tyst så jag hör vad jag känner?"
Och min libido dansar macarena och vrålar "Det är MIN tur nu!!"

Märkligt nog vinner libidon (alla är överens om att det faktiskt är libidons tur). Jag och Mr C träffas en gång till. Naturligtvis efter att han bett tusen gånger om ursäkt och bett mig om en chans att visa att han inte är galen. Han förklarar att nu hör han på riktigt vad jag säger, att jag inte behöver ta ansvar för hans känslor, att han tycker att jag verkar så underbar att jag är värd risken (hört det förut?). Så det blir övernattning. Och sex. Men magen och hjärnan slår på stora varningstrumman och hjärtat verkar inte heller tycka att det här går åt rätt håll.

Vi hinner med så mycket drama att jag redan dagen efter låser in mig på jobbtoan och grinar av mental utmattning och frustration. Så kan vi inte ha det. Så relationen avslutas. Och tack och lov respekterar han detta. Han är ändå "utled på att krypa för mig".

På något sätt lyckas jag och Mr C klämma in en passionerad femårsrelation på fem dagar. Jag är ändå djupt, djupt tacksam för honom. Han påminde mig om att det finns chanser till macarena!




1 kommentar:

  1. Herre jesus! Klassiskt spritt språngande galen! Han förtjänar sitt epitet.

    SvaraRadera