Vissa personer ska inte ha djur (och jag är en av dem)

Mina föräldrar lät mig rida en termin. Jag var usel på det. Jag tyckte synd om hästarna när jag skulle styra med sparkar i sidorna och tömmar. Jag trodde på fullt allvar att jag, som vägde typ trettio gram på den tiden, kunde göra en häst illa med min oerhörda kraft. Så hästarna gick som de gick i manegen. Eller ... låt mig korrigera: Hästen. Jag fick nämligen alltid rida på en och samma häst. Den som ingen ville ha. Den tröttaste, äldsta och minst söta hästen i stallet. En gång när jag kom till ridlektionen visade det sig dock att det var min tur att välja häst allra först (de riktiga hästtjejerna måste ha rundat mig i turordningen ett antal gånger). Jag kunde alltså välja den vackraste, den mjukaste, den snällaste, den största, den busigaste eller den finaste. Vilken som helst. Jag valde den tröttaste hästen i stallet. Jag minns att jag tänkte att det var ju kul för den att bli vald först en enda gång. Jag minns också de riktiga hästtjejernas blickar och att jag kände att där fick de lära sig något. I efterhand inser jag att de sannolikt lärde sig att folk är idioter och det kan man dra nytta av.

Efter en termin bestämde mina föräldrar att jag var allergisk mot hästar. Jag protesterade inte.

Jag fick två undulater. Det kändes roligt. Jag hade läst att undulater var intelligenta och ibland till och med kunde lära sig att prata. Min undulater gjorde två saker: de bajsade i mitt hår och flög in i väggen. Inte in i fönstret: In i väggen. Kanske försökte de ta livet av sig. Jag tror att mina föräldrar bestämde att jag var allergisk mot fåglar efter något halvår. Jag protesterade inte.

Därefter var det dags för en landsköldpadda: Paddock. Som jag minns det älskade jag Paddock. Han brukade ligga på min mage och äta isbergssallat och banan. Han gillade att bli klappad på huvudet. Jag såg framför mig hur Paddock och jag skulle bli gamla tillsammans. Men en dag rymde Paddock från sin lilla inhägnad på vårt landställe. Jag blev "Flickan vars sköldpadda sprang bort". Jättekul.

Därefter blev det en paus mellan mig och djur, Några fiskar kom och gick. Två korkade vattensköldpaddor fanns i mitt liv ett kort tag. När jag var 19 år överraskade familjen dock min syster med att skaffa en katt. Den allra första morgonen katten bodde hos oss trillade eländet ner i toaletten innan jag hann spola. Jag hade INTE bara kissat. Det var ett mycket ovärdigt ögonblick för bägge parter när jag rengjorde katten i handfatet. Vi kunde inte reparera relationen efter detta. Och efter tre månader vaknade jag med halva ansiktet igensvullet. Jag var tydligen allergisk mot katter. Så jag flyttade hemifrån.

Så ni förstår ... vissa personer ska inte ha djur. Som vuxen, när många av mina vänner hade gift sig och skaffat barn och jag var smått deprimerad singel sedan tre år tillbaka fick jag två guldfiskar i present av underbara AU. En fisk dog efter en vecka. Då köpte AU en ny. Efter en vecka dog en fisk igen. Jag berättade inte det för AU. Jag räknade kallt med att fisk Tre (eller Ett eller Två) skulle dö inom en vecka och så skulle jag ha en schysst bålskål. Och mycket riktigt. Efter en vecka flöt fisken på ytan. Men när jag glad i hågen håvade fram håven (förlåt Göteborgshumorn här) visade det sig att fiskjäkeln bara spelade död. Flytbetendet fortsatte. Nu var jag alltså en vuxen smått deprimerad singel med en guldfisk som ägnade sitt liv åt att flyta på ytan. Jag konsulterade en djuraffär. De var bergsäkra på sin sak: Fisken hade fel på simblåsan. Den led inte. Den skulle nog dö inom en månad.
HA! Fisken och jag hade ett dysfunktionellt spela-död/önskar-du-vore-det-förhållande i nio månader. Då blev det stambyte i lägenheten och fisken skulle flyttas med eller dö.

Jag bestämde mig för att jag är allergisk mot guldfiskar och dödade fisken. Eftersom jag är jordens största hycklare tycker jag fortfarande lite synd om den.