I dag skulle jag kunna skriva om Mors dag. Om att vara en mamma, ha en mamma, förlora en mamma, vilja vara en mamma. Men det är tunga grejer, så jag väljer att berätta om en annan högtidsdag. Here goes.
Jag är inte rädd för Alla hjärtans dag. Jag är beredd. Jag har preppat i veckor för den här dagen. Visst, kollegor berättar om sina bordsbokningar och romantiska middagar och presenter och dejter. Det är lugnt. För jag är visserligen separerad från min livspartner sedan ett halvår tillbaka. Och har har visserligen en ny tjej, men jag har har haft några riktigt minnesvärda Alla-hjärtans-dags-upplevelser och har säkrat upp dagen: middag och bio med kompis!
När jag var ung och en aning överdramatisk gav jag bort en enorm röd ros till en kille jag var kär i (på Alla hjärtans dag). Men eftersom han hade betett sig som ett litet as och var ointresserad av mig lät jag damerna på NK spraya den med svart färg. Det var mycket effektfullt och mycket symbolladdat. Och mycket omoget. Jag skäms fortfarande.
När jag var tillsammans med min första kille gjorde han slut på Alla hjärtans dag. Vi hade varit ihop fem år. Under den tiden hade han mer och mer förvandlats till en galning. Bokstavligt talat, är jag rädd. Så när han väckte mig med att läsa en lååååång lista över alla mina dåliga sidor (jag gillade särskilt punkten "ingen humor") och kickade ut mig från vårt gemensamma hem var jag inte sen att haka på. Kruxet var att jag inte hade någonstans att ta vägen. Min mamma blev så arg över att det tog slut med Doktor Jekyll (hon hade inte sett så mycket av Mr Hyde) att hon förkunnade att jag inte var välkommen dit. Det blev vännen AU som räddade mig. Jag fick bo hos henne i flera månader, med start på Alla hjärtans dag. Då hon för övrigt hade en dejt med en snubbe som verkade lovande. Snubben fick vackert laga middag även till mig. Så där satt jag och kraschade deras dejt; rödgråten och hulkande till tonerna av Lugna Favoriter. Inför den vettskrämde dejten. Och Underbara AU.
En annan höjdare var en romantisk middag med mitt nuvarande ex, A. Vi gick ut och åt på restaurangen där vi hade vår allra första dejt. Superduper-romantiskt. Tyvärr hamnade vi tjugo cm från en annan superduper-romantisk dejt där en av deltagarna var en tidigare skolkamrat till mig. Lika artig som jag. Det var omöjligt att prata personliga och kärleksfulla saker med A, inte läge att se varandra djupt i ögonen. Två timmar senare hade jag och skolkamraten utbytt information om alla andra skolkompisars nuvarande jobb, civiltillstånd och boendeort. Hem till barnvakten. Jätteromantiskt.
Ni hör ju. Jag är luttrad. Jag flirtar kanske lite med faran när jag och väninnan väljer att se del två i Fifty Shades of Grey, eftersom den typiska publiken på en sådan film på just denna dag är förälskade par som går hem och har sex efteråt. Eller i biosalongen. Ingen anledning till oro. Tjejen bredvid mig äter två hamburgare, så salongen osar stekflott, inte återhållen åtrå. Jag och Anastasia Steele har inte så jättemycket gemensamt för tillfället, men det är ju inga nyheter. Så efter trevlig middag och bio gör jag segertecknet när jag kliver över tröskeln till min lägenhet. Och där ligger skilsmässodomen.
Jag kan livligt tänka mig hur glad den dömande notarien varit över att få iväg några enkla mål på måndag eftermiddag. Jag önskar bara att domen hade kommit några dagar senare. Eller tidigare.
Jag skickar deppigt nödrop till några kloka vänner. De svarar med pepp och kärlek. Pepp och kärlek räcker jävligt långt. Även på Alla hjärtans dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar