måndag 29 maj 2017

Vådan av att vara ansiktsblind (dejter från förr)

Jag är ansiktsblind.

Det var ett problem när jag jobbade som studievägledare för många år sedan. Jag kunde ha djupa och konstruktiva samtal med mina studenter och sedan inte ens känna igen dem dagen efter i korridoren. Och jag missar alltid att hälsa på kollegor, bekanta, föräldrar i mina barns klasser etc ... En tidig aha-upplevelse var när jag verkligen inte fattade handlingen i filmen Farligt Begär eftersom jag inte såg att Michelle Pfeiffer och Uma Thurman vår två olika personer förrän precis i slutet (och då var min förvirring total). Och jag undrar fortfarande om någon skämtade med mig på Garbo-utställningen på Fotografiska. Alla de där bilderna kan omöjligt ha varit foton av en och samma kvinna.

Ok. Ni inser att detta kan vara ett problem i dejtsammanhang. Och nu ska jag berätta om den mest traumatiska dejtupplevelsen som min ansiktsblindhet skapat. Hinitills.

Det här var för länge, länge sedan. Från tiden innan man hade hela sitt liv i sin mobiltelefon.

Jag väntar på dejten O vid Medborgarplatsen. Jag läser en bok. En snubbe i min ålder kliver fram och ler charmerande. Han pekar på sig och på mig på ett mycket menande och frågande sätt. Så jag säger: Är du O? Och han säger att jajamensan, det är han det. Jag packar ner min bok och vi börjar promenera över Medborgarplatsen och jag pratar på. O luktar lite öl, vilket är aningens ocharmigt. Efter trettio meter och en evighet stannar han och lägger händerna på mina axlar. "Du. Det är inte mig du ska träffa. Jag sitter och dricker öl därborta med några kompisar och vi ..." [jag hör inte fortsättningen. Jag är upptagen med att skämmas ihjäl]. Men jag hör att han säger förlåt.

Och sedan går han tillbaka till sina kompisar som sannolikt på riktigt DÖTT av skratt. Och jag, arma kreatur, gör en Golgatavandring tillbaka till mötesplatsen. Och där står jag och låtsas läsa min bok medan huden lyser tomatröd av skam. Tänk positivt, tänker jag. Det här blir en bra isbrytare när O väl dyker upp. O dyker mycket riktigt upp efter femhundra år. Men han blir bara sur över att jag inte känt igen honom.

Jag dejtar för övrigt O några veckor tills det visar sig att han blivit polisanmäld av sitt ex eftersom han "ringt henne och berättat i detalj om en dröm" där han gjorde henne "väldigt, väldigt illa" Han säger det när jag äter middag hos honom och han har ett konstigt leende i sitt ansikte. Men det är en annan historia.

2 kommentarer:

  1. Shit!! O var SUPERCRAZY!! Gud, så läskigt:| Vet f.ö. allt om att vara ansiktsblind, och därför i förekommande fall upplevas som världens drygaste människa.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Uppsidan är att vi inte vet när de som faktiskt är världens drygaste människor ignorerar oss, eftersom vi inte känner igen dem ...

      Radera