fredag 6 april 2018

Skadeglade Stefan (Triptyk i Tindertragedi)

Ok. Det är lika bra att jag erkänner. I skrivande stund känns dejten med Stefan inte alls som en Tindertragedi. Stefan har många sidor som jag gillar. Han är rolig, smart och lätt att prata med. Han ser bra ut och är lite manligt omhändertagande. Faktum är att jag vill träffa honom igen. Möjligen är en bidragande orsak till den känslan att dejten med honom ägde rum mellan dejterna med Deppige Danny och Henry the Hunk. I ljuset av de upplevelserna är ju helhetsintrycket av de flesta dejter odelat positivt.

Skadeglade Stefan ser ut som en lång, sportig löpare på de flesta av sina bilder. Han låter även antyda att han är en lång person i sin roliga och charmiga profiltext. Vi chattar till och från en vecka och han verkar rimlig, trevlig och rolig. Inget missbruk av emojis. Inga blinkande varningslampor.

Vi ses på en promenaddejt. Jämfört med medellängden i Hobsala är han möjligen reslig, i verkligheten är han något kortare än jag. Men det gör ingenting. Pratet flyter lätt och vi avhandlar det mesta. Efter några kilometer ser vi en hund som leker i vattenbrynet. Hundens husse står intill och råkar vingla till när vi passerar. "Jag trodde nästan att han skulle ramla" säger jag. Stefan förklarar att om så vore fallet skulle han ha skrattat så att han grät. Hmm.

Efter några hundra meter blir vi omsprungna av en löpare. Min promenaddejt förklarar med emfas att den sortens människor borde vara förbjudna: män som springer i tights utan shorts ovanpå. Jag har aldrig reflekterat över detta. Efter kort inre rannsakan meddelar jag honom att fenomenet inte stör mig. Stefan erkänner att det är lite hyckleri från hans sida. Han är nämligen helt ok med att tjejer springer i sådana kläder. Jag ger en inre pluspoäng till hans självinsikt.

Promenaden blir längre och längre. Solen skiner. Stefan förklarar på vilken sida av isfläckarna som jag bör gå, muttrar över cyklister och shortslösa män. I övrigt är det tämligen harmoniskt. Jag travar fram på min inre dejtinghäst och känner att jag är så himla nöjd med mina nya jeans. Att det är skönt att promenera. Det som stör mig mest är hur jag inte kan låta bli att vara följsam till hans starka åsikter om lera och isfläckar. Där är det dumt att gå, anser han, och jag skuttar över till hans sida eller håller mig till den egna och kan liksom inte låta bli att lite Martina-Haag-i-valfri-show-vimsigt säga något om att han nog har rätt. Suck.

Vi passerar en man och ett ganska litet barn. Mannen klättrar upp på taket till ett skjul för att hämta något. Barnet försöker följa efter och stegen vickar rejält. "Oj, tänk om han ramlar" säger jag och gör mig mentalt redo för att rusa fram. "ja. Det vore kul" säger Stefan.

Stefan har inte barn.

Vi stannar inte och fikar. Efter tre timmars promenad börjar blodsockret sjunka för oss båda. Han erbjuder sig att skjutsa hem mig. Inga varningslampor nu heller, så jag tackar ja. Min dejt är en tämligen aggressiv bilförare. Han kör lite ryckigt och svär över alla idioter ... det vill säga över den del av mänskligheten som befinner sig utanför hans bil. I ett pinsamt ögonblick hamnar vi mitt i ett trafikerat övergångsställe när det är grönt för fotgängare. Jag har inte körkort men jag VET att det är fotgängarna som har företräde. Stefan har inte tagit till sig detta. De som korsar övergångsstället genom att runda bilen samtidigt som de skakar på huvudet är tydligen Extra Mycket Jävla Idioter.

Vid första tillfälle gasar han på och är för nära några väldigt mjuka människor med sin väldigt hårda bil för att jag ska sitta tyst och leende. Jag ber honom lite skämtsamt (inte så värst skämtsamt) att inte köra på någon. Ni kan ju tänka er hur väl den repliken landar. Stefan väser mellan tänderna att han INTE kommer att köra på någon, men ser lite ut som att han tänker att strypa mig med mobilsladden är ett lockande alternativ. Resten av resan pratar vi mat.

Och det var den dejten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar