Redan fem sekunder in på dejten vet jag att jag inte är intresserad. Henry the Hunk står lutad mot pelaren vid ingången till Västermalmsgallerian med händerna nerstoppade i sin svarta rock. Han söker inte efter mig vid blicken och när jag går fram och hälsar ser han några ögonblick lite halvdement förvirrad ut. Vi ger varandra en kram och han är glad. Han öppnar munnen och börjar prata och är kusligt lik min mosters man. Henry går med ena foten utåt, Charlie Chaplin style. Han hör dåligt på ena örat och av det rödlätta håret på profilbilden syns inga spår. En gråhårig farbror har ätit upp min dejt, hunken.
Henry har bara en profilbild på Tinder. Det är en skitfin bild med honom i profil och lite motljus. Han har en snygg skjorta och ser smal men vältränad ut. I profiltexten står det att han är social, har ett bra jobb, kul vänner, trivs med livet. Han skriver att han gillar träning och tränar mycket kampsport och styrketräning. Han verkar mest inriktad på spännande möten och att träffa nya människor. Han tycker att livet ska vara i färg, en färgfilm. En player, tänker jag. Men en attraktiv player. Jag frågar om hans enda bild och han svarar att han är lite hemlig men om jag har kik eller what´s up kan han skicka fler bilder. Jag svarar att jag inte har kik och att jag också är lite hemlig, så jag föreslår att vi ska ses på riktigt istället. I dare you, skriver jag. Och på den vägen är det.
När vi ses vid pelaren den där tisdagen har vi utväxlat närmare 200 chattmeddelanden på några dygn. Tonen har mestadels varit kvick och flirtig. Enligt min samlade erfarenhet på Tinder leder de flirtiga meddelandena aldrig till en dejt irl. Henry verkar vara undantaget som bekräftar regeln. Han vill faktiskt ses. Jag vet väldigt lite om honom, men jag har en tydlig och klar bild av honom som en vältränad, attraktiv, mystisk och rotlös man som har ett hemligt jobb, ett galet ex eller helt enkelt en obekymrad själ.
När den flirtiga konversationen började gå övertyr var jag tvungen att sänka förväntningarna lite. Jag skrev att om han har något emot tjejer som är 173 cm och normalviktiga (liiiiten överdrift där) så behövde vi inte ses. Han svarade vitsigt och slog fast att han är 179. Farbrorn som ätit upp min dejt är snarare lika lång som jag. På den korta men ack så klargörande promenaden till fiket flyger vår nätflirt revy genom mitt huvud. Han vet till exempel färgen på mina underkläder (svarta). Jag är hundra procent obekväm med situationen. Det märks naturligtvis inte ett dugg. Även om jag är ett socialt mingelfreak är jag sjukt bra på att verka lugn och avmätt trevlig.
Henry och jag har i den eldiga chattväxlingen skämtat om att vi är dåliga på att flirta i praktiken och han har föreslagit kodord. På en skala 1-10 betyder 5+ att vi ska fortsätta dejten. Den som säger att det är varmt vill hångla. Något liknande om man säger att det är kallt. Om vi har svårt att prata kan jag ju gå in på toa och skicka meddelande på Tinder till honom (alla dessa är hans förslag). Vi har bestämt att vi ska dricka kaffe, ta en promenad och sedan ta ett glas vin. Och om vi hungrar ihjäl tänker han att vi kan köpa varsin korv, eller gå hem till mig och laga mat.
Så här med facit i hand vill jag bara gapskratta mig själv rakt i ansiktet, men där och då galopperade jag fram på dejtinghästen och kände vinden i mitt hår. Jag tänkte att nu, äntligen ska jag få min oseriösa no-strings-attached-dejt. Med en kampsportshunk.
hahaha.
Vi dricker vårt kaffe. Henry visar sig vara frånskild, pappa, radhusbo. Hans jobb verkar inte vara så mycket att hänga i julgranen, styrketräning hatar han och han tycker att ljudvolymen på det lilla fiket är för hög. Så mycket för mystiken. Vi går på en promenad. Jag pratar och pratar och frågar och frågar.
Vi hamnar på en restaurang långt utåt tjotahejti, 30 minuters promenad från civilisationen. Han går på toa och jag är kissnödig men jag bara vet att han kommer skicka ett kodmeddelande på Tinder så jag sitter kvar och ignorerar min telefon. Jag beställer råbiff och ett glas rött vin. Han beställer detsamma, men en öl.
Ni vet konsistensen på råbiff? Ok. Jag sitter mittemot honom och han har på riktigt en jättejättestor grön glänsande snorkråka i sin ena näsborre. Och jag tänker att det gör liksom ingen skillnad för mig. I mina ögon är han så långt ifrån hunken jag trodde jag skulle på dejt med att snorkråkan inte drar ner helthetsintrycket. Min attraktionsnivå är noll grader Kelvin, den absoluta jävla nollpunkten. Jag har aldrig varit mindre intresserad av en man i hela mitt liv.
Den känslan är inte ömsesidig. För medan Henry ägnat sin chatt åt att utmåla sig som mystic, sexy och intressant har jag snarare underdrivit från mitt håll. Jag vet att jag är fin i håret, att tröjan framhäver mina ögon och att de röda naglarna glittrar förföriskt åt hans håll.
Jag försöker undvika att råka säga något temperaturrelaterat.
När vi har ätit upp skjuter han bort sin tallrik, lägger huvudet på sned, lägger sina händer (många tjejer tänder på mina händer) på bordet och säger "är det inte lite varmt här?".
Fuck. Vi sitter vid världens ände. Men jag kan ju inte ljuga. Så jag svarar ... "Nej."
Leendet ser en mikrosekund lite osäkert ut, men så försöker han igen. "Jomen ... liiite varmt är det väl?" Och jag andas in, och pustar ut ett sorgset men väldigt tydligt "nej".
Och där och då borde det väl ha tagit slut. Men Henry vill inte riktigt acceptera sakernas tillstånd. Jag tror han liksom har fastnat för att jag meddelat att jag inte kan flirta och glömt att jag även skrivit att jag är ärlig. Så han försöker med lite olika taktiker. Han undrar om vi ska hem till mig. Jag svarar nej. Jag säger att det är ett för stort glapp mellan min tanke om dejten och hur den är i verkligheten. Då försöker han skuldbelägga mig och menar att om han hade fått skicka bilder skulle jag ju fått veta hur han ser ut. Jag är tvungen att trycka till och förklarar att han påminner jättemycket om min mosters man. "Fy fan" säger Henry och jag är tvungen att backa lite och förklara att min mosters man är ung (det är han inte).
Jag hatar den där grejen med att vara tjej och dejta. Att man faktiskt alltid är lite rädd att ha råkat på en craycray psykopatsnubbe som inte köper ett nej. Henry är inte sådan. Men det vet jag inte där och då. Det jag vet är att vi har 30 minuters promenad kvar. Trots ovan sagda blir Henry lite överraskat besviken när jag övertydligt klargör att det inte kommer att bli något hångel. Vill jag träffa honom igen? Jag svarar kanske. "Så det är inte helt kört?" "Nä, men det är liksom ... långt bort". Henry försöker smygfölja mig till min port och jag närmast slänger honom på en buss som ska ta honom långt, långt bort. Han frågar om han får ge mig en liten puss. Jag svarar nej. Han frågar igen. Svaret är nej, igen.
Jag tar ett långt varv runt kvarteret, köper örtte. Promenerar till två rara vänner som sitter i en bar. Jag beställer tequila och öppnar mobilen. Henry har skickat "5+ ;)" från toan. Ett fyrverkeri av hjärtan från bussen. Och ett meddelande om att han hemskt gärna ses igen. Jag skriver att jag tyvärr inte känner så för honom och att jag är helt säker. Morgonen efter tänker jag att han måste ha läst meddelandet. Jag avmatchar honom.
Henry the Hunk. Mitt livs värsta dejt.
Hitintills.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar