lördag 2 december 2017

Melodrama, much? (epilog med S)

Ok, så jag avslutar inte så elegant med S. Jag lämnar honom med ett frågetecken i ansiktet, ett sår i hjärtat och en inplastad köttbulle i kylen. Måndagen efter att jag gjort slut lägger han upp ett inlägg på instagram om att det är skönt att helgen är "till enda" eftersom den inneburit påminnelse om förgänglighet och avsked.

Det är jobbigt att vara den stora skurken.

Veckan efter pepprar han instagram med käcka bilder från sitt jobb och flera foton på sig själv som ung, när han var en rasande stilig hunk. Det finns en duracellenergi bakom inläggen. Han vill visa omvärlden att han är glad, stark, kapabel. Visa mig vad jag gått miste om. Jag trycker inga likes, tänker att det är bättre om jag syns och märks så lite som möjligt.

Men jag skriver ändå till honom efter kanske tio dagar. För jag vet att han ska gå på begravning för en gammal släkting som han tyckte mycket om. Jag skriver att jag tänker på honom och hoppas att det blir en fin begravning. Att jag inte har ångrat mig och därför har lämnat honom i fred, men att jag verkligen tycker han är fantastisk på alla sätt. Detta är helt och hållet på mig.

Han svarar med ett långt meddelande . Han skriver att tiden från att jag berättade hur jag kände vid vissa tillfällen varit bottenlös. Men han ångrar ingenting.

Bottenlös? Det är som att vi levt i parallella universum, eller sett helt olika filmer. Jag blir nästan lite provocerad. Det kan omöjligt vara mig som person som han egentligen sörjer. Det måste vara konceptet Någon. Någon att ha. Att kunna ta med till fester. Någon som garanterar att han inte sitter ensam i jul. Han saknar tillhörigheten. Och jag? Jag saknar tillhörigheten i mitt förra liv, A under de bästa åren. Jag saknar mamma. Att förlora dem under året som gått har varit blytungt, men hela tiden har jag haft en röst i bakhuvudet som viskat: Det kunde vara värre. Jag har mått sämre än så här. Även de värsta dagarna har jag haft en liten flik i mig som påminner mig om allt jag har. Att jag är frisk, har ett jobb, bor i ett land med fred, har två underbara barn, fantastiska vänner, att jag trivs i min lägenhet etc etc. Det är som ett litet mantra i huvudet som jag tar stöd i. Så när S skriver om sin förlorade botten kan jag faktiskt inte relatera.

Vi har en viss kontakt de följande dagarna. Han skriver att vi är vänner, att orka vara något annat är inte hans stil. När han är deppig en kväll frågar jag om jag ska ringa och han säger att det är bättre att höras veckan som kommer. Ok. Jag skickar ett glöggrecept han frågat efter. Och sedan händer inte så mycket mer.

Men så en dag, mitt i det allmänna kaoset, kommer en uthämtningsavi från Postnord. Jag har fått ett paket och avsändaren är S. Paketet väger 1,4 kg. Jag har min aning om att det inte är en tidig julklapp och har inte ro i kroppen att vänta tills dagen efter. Så jag lämnar barnen framför tv:n och traskar iväg till utlämningsstället. Jo då. Visst fan är det så. Karljäveln har skickat mig ett paket med en svart ryggsäck som han fick av mig under lite suddiga omständigheter för några månader sedan. Han behövde en ryggsäck. Jag hade en extra. Och nu har han skickat mig ett PAKET med den ryggsäcken. Ingen lapp, inget sms, inget "vill du ha tillbaka ryggsäcken?" (och svaret på den frågan hade varit NEJ). 

En tidigare version av Hanna skulle inte ha släppt det. Hon hade velat gå till botten med mysteriet. Varför har han skickat den? Är det för att såra mig och få mig att må lite sämre? Är det för att visa vilken reko och hederlig person han är, till skillnad från mig (som inte skickat tillbaka ljustakarna han gav mig)? Är det ett omständligt och patetiskt försök att få kontakt?

Men grejen är ... skit samma! För den starkaste känslan är "Hurra, vilken tur att jag inte är tillsammans med den här känslosamma, svårbegripliga, fyrkantige mannen!" Och jag är ganska säker på att det inte var den känslan han var ute efter ...




1 kommentar: